Av Marit Olanders
"Trots mycket forskning runt amning ges fortfarande olika behandlingar/råd som saknar vetenskaplig grund",
står det i Stockholms läns landstings regionala vårdprogram Bröstkomplikationer i samband med amning.
En av dessa omdiskuterade åtgärder är användningen av oxytocinsprej. Det används för att hjälpa igång utdrivningsreflexen och den kan ha "möjlig effekt" om amningstillfällena är myckjet glesa och/eller när brösten är mycket spända. Däremot har oxytocinsprejen ingen effekt om barnet ammas efter behov.
I stället för att använda oxytocinsprej kan man dra nytta av kroppens eget oxytocin. Massage i t ex nacke och axlar kan göra det lättare att släppa ifrån sig mjölken. Att ha sin bebis hud mot hud är en sensuell upplevelse som också kan bidra till att mjölken rinner.
Att ha lugn och ro runt omkring sig är också bra för utdrivningsreflexen. Vad som helst som funkar för en själv är bra - lugn musik, att lägga sig i badet elelr vad det nu kan göra. Man kan också behöva avlastning med hushåll, små storasyskon eller att säga nej till andra åtaganden. Stress och amning går inte ihop.
5 kommentarer:
Fast man ska inte underskatta placebo-effekten hos sprejen. Som stressad förstagångsmamma, då för snart sju år sedan, med begynnande mjölkstockning och en rätt oengagerad omgivning, så hjälpte sprejen enormt.
Om den hade någon egentlig medicinsk effekt, låter jag vara osagt, men bara vetskapen om att jag hade fått något som skulle hjälpa mig, hjälpte.
Solängel tack för den infallsvinkeln! Tänk om någon i stället hade kunnat visa dig och få dig att förstå att du kunde få precis samma "effekt" bara inifrån din egen kropp, utan att köpa något, hur hade du upplevt det tror du?
Jag har aldrig prövat sprej (fick ingen när jag bad om det och utdrivningsreflexen strejkade med första barnet med motiveringen "vi skriver inte ut det när barnet är så stort" - 5 månader och näst intill helammat...) men jag har provat alla andra knep i boken utan någon egentlig skillnad. Utom ändring av yttre faktorer kring livssituationen som inte gick att påverka. Även med andra barnet har jag upptäckt att jag helt enkelt har långsam utdrivning (upp till fem minuter innan den kommer igång är inte ovanligt - skillnaden är att nu låter jag det inte stressa mig).
Så om varken sprej eller andra knep hjälper kan man ju fråga sig vad sjutton man ska göra? Första barnet skrek ju så mycket när mjölken inte kom att jag frestades att ta till flaska ibland. Hade jag inte känt till farorna med det hade det nog blivit mycket mer flaska, mindre mjölk och snabbt avslutad amning.
Måste bara dela med mig av den här länken (hoppas att den går att öppna): http://www.facebook.com/kellymomdotcom/posts/10150654885905139
Fantastiska amningshistorier!
Marit, det är mycket möjligt. Tyvärr hade jag ju inte riktigt det stödet då. (Fast jag är tacksam för min systers stöd när ungen var nyfödd och utdrivningsreflexen var så smärtsam att jag grät, hade inte hon bekräftat att det kunde vara så, hade jag nog slutat.)
Och det är väl på grund av sådant här som det behövs mer amningsutbildning på föräldrakurserna...
Skicka en kommentar