Ni vet dikten av Elmer Diktonius. En av de få jag
kan recitera. Varje advent gråter jag lite, nuförtiden av både minnen och
lättnad eftersom det blev så bra- ändå! Kram till alla förlossningsdeprimerade.
Det finns ett barn,
ett nyfött barn-
ett rosenrött, nyfött barn.
För sex år sen var det mitt barn. Hon var tre
veckor gammal när jag hängde upp adventsstjärnan med henne i sjalen på mitt
bröst och jag var som förlamad, skräckslagen och hade en rivande ångest inuti.
Hon var perfekt, underbar, så mjuk och god jämfört med den usla mamma hon hade
att ty sig till.
Och barnet kvider-
det gör alla barn.
Och modern för barnet till sitt bröst;
då tystnar det.
Så gör alla mänskobarn.
Och taket är ej alltför tätt-
det är ej alla tak.
Och stjärnan sticker
silvernosen genom springan
och söker sig till den lillas huvud;
stjärnor tycker om barn.
Och vi ammade, jag satt, jag låg, jag läckte, jag
grät i kudden och i den lilla pyjamasmagen storlek 50. Långa långa nätter,
många timmar väntandes på den grå gryningen då ångesten lättade lite och ljudet
av mannens dusch fick mig att slumra en kvart. Nätter när jag bara väntade,
på att vakuumet och ORON skulle ge sig av. Och hela tiden i den där yrseln,
adventsstjärneljuset, sömnbristen, desillusionen om att något fattades mig,
snurrade den sista versen.
"Och modern blickar mot stjärnan
och förstår-
alla mödrar förstår.
Och trycker lillungen skrämd
till sitt bröst-
men barnet diar lugnt i stjärnljus;
alla barn diar lugnt i stjärnljus".
3 kommentarer:
Jag känner alltför väl igen mig. Det tog lång tid innan jag förstod att jag hade "något mer" än den normala reaktionen på att bli förälder. Jag gick aldrig och fick professionell hjälp så jag fick ingen diagnos. Men det var en blandning av att ha blivit förälder, minnen och känslor från egna barndomen, en rädsla för att något skulle hända honom, rädsla för att göra fel. Mina känslostormar gjorde dessutom att jag inte sov, jag satt precis som du uppe och inväntade ljuset (som ju ALDRIG kommer i januari...) då kändes allt bättre igen. Att ge bröstet kändes alltid bra, vi samspelade så bra kring amningen den var en glädje i allt det oöverstigliga. Jag vet inte hur jag orkade men till började jag känna mig som mig själv igen. Som mig själv fast nu mamma förstås.
Ja, huga! Omöjligt att föreställa sig innan, svårt att förstå efteråt. Mörker, mörker, mörker.
Å så fint, så sorgligt. Fy för den ångesten som gjorde att jag bara kunde veta hur fantastiskt mitt barn var men inte känna det. Mörker, mörker, mörker.
Skicka en kommentar