Kvinnor som näthatar kvinnor

Av Eva-Lotta Funkquist

Det är män som näthatar, det är de som granskat näthatet överens om. Men det finns ett undantag, kvinnor ger sig inte på män på nätet, de ger sig på andra kvinnor. Det här har vi som skriver på Amningsbloggen då och då fått känna på. Som jag minns det är det efter det här inlägget som jag för allra första gången studsade p.g.a. en kommentar. Jag är van att mötas av respekt och tolerans angående mina livsval, att människor väljer att anonymt hoppa på och döma andra ingår liksom inte i min kommunikationsmodell. Jag tänkte mig nog inte att jag skulle kunna bli bemött så. Naivt kanske?

Näthatet är inte oproblematiskt, inte ens för oss på Amningsbloggen. Den som angrips frestas att tystna, och det är, som lyfts fram, ett demokratiproblem. Hur ska det då lösas? Jag tror att jag är av åsikten att om man ska kommentera på nätet (och på Amningsbloggen) så ska man vara identifierbar med namn och kontaktbar.

Vad anser du?

Låt dig inte tystas

Av Eva-Lotta Funkquist

En gång lyssnade jag på ett radioprogram där en matematiker och en fysiker diskuterade huruvida matematiken finns utan människan. De var oense. Den ena menade att 1+1=2 endast gäller i människans huvud, som en fantasi liksom. Först var jag skeptisk, men så småningom köpte jag hans resonemang. Han menade att matematiken vilselett människan och att den egentligen bara kan förklara en mycket liten del av de saker vi människor vill förklara och tycker oss förklara. Ge ett ett exempel sa programledaren och han svarade: litteraturanalys. Mycket av verkligheten går att förklara med litteraturanalys, men det går inte att räkna på (fast det kan man ju göra säger nu vän av ordning; man kan t.ex. räkna antalet gånger ordet bröstmjölk dyker upp i en text).

Jag har tänkt på det där radioprogrammet många gånger (här är det fritt återgivet ur mitt minne) och jag tror verkligen att han har rätt, vi tror att matematiken hjälper oss att vara logiska, men egentligen stjälper den oss många gånger. Jag ägnar mig huvudsakligen åt kvantitativ forskning, man kan säga att jag räknar på amning. Intuitivt vet jag hur galet det blir många gånger, men jag invaggas i en tro att mitt resonemang blir starkare eftersom jag, så att säga har, matematiken på min sida.

Ibland blir matematiken riktigt farlig. Det berättas att när man i USA införde att gående har grön gubbe, samtidigt som bilar som svänger har grönt ljus, så dog ett antal människor, eftersom de invaggades i en falsk trygghet och blev påkörda av de svängande bilarna. Kritikerna menade att trafikregeln uppenbarligen var farlig och att den borde tas bort, men statistikerna räknade och kom fram till att, nej det var inte farligt att samtidigt ha grönt för både gångare och bilister (sådana övergångsställen finns ju nu också i Sverige). Men om man är död för att man gick mot grön gubbe samtidigt som bilen svängde, så är man ju liksom död, även om man statistiskt sett inte dog p.g.a. den svängande bilen. Det tål ju lite att tänkas på faktiskt....

Väldigt ofta lever vi våra liv utan hänsyn till statistiken. Vi fattar beslut kring vår egen och våra barns hälsa med känslorna i centrum och blundar för statistiken. Och många gånger leder säkert känslorna oss rätt, andra gånger helt fel och då ångrar vi oss kanske och tänker på statistiken igen. Jag har berättat att jag inte går på mammografi, av känslomässiga skäl. Känslorna som jag har, kan för en annan var helt befängda, men man behöver ju som tur är inte förstå för att respektera (nu kan vän av ordning säga att somliga statistiker har räknat att jag inte behöver gå på mammografi, för det har de).

Men för att någon annan ska ha chans respektera måste man berätta och för att någon ska berätta måste man lyssna.

Du kan berätta nu, jag lyssnar...

Bloggen firar med en tävling

Amningsbloggen har passerat 500 000 läsare och för att fira detta ordnas en tävling med fina priser.

1^:a priset är Marit Olanders bok Amning i vardagen som fick årets Bröstpris av Amningshjälpen

2^:a  priset är ett medlemskap i Amningshjälpen där prenumeration på tidningen Amningsnytt ingår (är du redan medlem kan du ge det till en vän)

3^:e priset är två nyckelband från Amningshjälpen

För att vinna vill jag ha svaren på ”Amning i siffor”. Siffrorna relaterar alltså till något som har med amning att göra och din uppgift är att lista ut vad det handlar om! Har du inte precis rätt svar så kan ett kreativt svar också ta dig långt i tävlingen så var inte rädd för att ge dig i kast med att lista ut vad siffrorna syftar på.

Tävlingen håller på till måndag den 29 april och du skickar dina svar samt kontaktuppgifter till julia.ilke@amningshjalpen.se

Amning i siffror:

1. 97 

2. 182 500 

3. 3-5 

4. 1973

Uppdatering: Kanske är ni alla redan med i Amningshjälpen och har läst Marits bok för tävlingsbidragen kan än så länge räknas på en hand... Sista chansen att vara med är idag! Och på onsdag meddelas vilka vinnarna blev.

långtidsammare behöver stöd och acceptans

av Julia Ilke

Många av er läsare har efterfrågat inlägg om långtidsamning och när jag sökte efter intressant forskning på området fann jag en artikel som tar upp vilka faktorer det är som påverkar hur länge en mamma väljer att amma.  Forskarnas slutsats är bland annat att en större acceptans i samhället samt mer guidning och stöd till dem som vill långtidsamma behövs. I artikeln är definitionen av långtidsamning den amning som sker efter nio månader. Jag tror att många med långtidsamning tänker på amning som räknas i år och inte månader, men deras slutsats om acceptans och guidning gäller säkerligen även för dem som ammar i flera år.

Behovet av acceptans och stöd får mig att tänka på när jag läste kursen "Bröstmjölk och amning" vid Högskolan i Skövde förra våren. En av de första uppgifterna vi fick var att i mindre grupper berätta om våra amningserfarenheter, hur attityden till amning sett ut när vi växt upp, hur länge vi och våra syskon ammades osv. Vitsen var att vi skulle bli medvetna om de värderingar kring amning som vi fått med oss eftersom det visat sig att det är något som i hög grad påverkar hur man själv ser på sin egen samt andras amning. Ammades man själv länge, om ens egen mamma och partner stödjer långtidsamning och om man känner att det finns ett stöd och en förståelse runt om en så ökar chanserna för att man själv ska vilja/orka/kunna amma längre än vad som är normen. Om man inte har stöd från sin direkta omgivning samt saknar en historia där amning varit viktigt och något positivt kan det därför vara viktigt att se till att man får detta stöd från annat håll. Ensam är sällan stark utan tvärtom behöver vi varandras stöd och uppmuntran.

Varifrån får du ditt stöd, din kraft och den uppmuntran du förtjänar för att amma på det sättet som du vill?

Källa: Lynn A. Rempel, RN (2004). Factors Influencing the Breastfeeding Decisions of Longterm Breastfeeders. Journal Human Lactation, 20 (3).

Att skrämma till tystnad

Av Marit Olanders

Efter en vecka på nya jobbet blir Amningsbloggens nya ansvariga Julia Ilke uthängd med namn på Vetenskap & Folkbildnings blogg. Det är inte först och främst hennes inlägg på Amningsbloggen som kritiseras, förutom att textförfattaren försåtligt har klippt bort att det är Julias egen uppfattning om i detta fallet vetemjöl hon talar om, "Jag är också fast i min övertygelse" börjar den mening som på VoF:s blogg blir ett konstaterande rakt upp och ner.

Men framför allt misstänkliggörs Julia Ilke som person utifrån vad hon har skrivit på sin privata blogg vilket får mig att undra om det finns bloggläsare som för någon slags åsiktsregistrering över skribenter på Amningsbloggen?!?

Textförfattaren har uppenbarligen läst Amningsbloggen noga, och läst åratals inlägg för att i bästa mån hitta fel (det går inte så bra) och så slå till hårt mot en person som är andra veckan på jobbet. Att Vetenskap & Folkbildning lånar sig till såna fula knep, i stället för att göra det som är dess syfte, folkbilda om vetenskapens metoder och resultat, är oerhört tråkigt.

Jag har själv försökt göra Vetenskap & Folkbildning uppmärksamma på felaktigheter som sprids om amning udner förespeglign att det varit "vetenskapligt" , men de har aldrig varit intresserade.

Jag började själv ett nytt jobb för en vecka sedan och när man är ny kan man inte på förhand veta till hundra procent vad som förväntas av en. Det är trots allt är det en del att tänka på när man är ny. Att då arga läsare inte vänder sig direkt till Julia med sina frågor om olika fomuleringar, eller till mig eller till Amningshjälpens styrelse, utan hänger ut henne på ett annat forum är riktigt, riktigt fult.


Jag blir inte fri från tanken att det finns en grupp människor, i vilken inläggsförfattaren och personen som publicerat det hela på VoF ingår,  som försöker skrämma Julia att sluta sitt jobb igen.

Samtidigt mordhotas gänget bakom videon "Du kan amma här".

Jag hoppas att ingen lyckas tysta någondera.. För det vore ett nederlag för yttrandefriheten.

En snabbskiss av normativ etisk teori i ett amningsperspektiv

Av Marit Olanders

Normativ etik handlar om hur man bör agera i en given situation. Vad är mest rätt? Vad är mest välgrundat? Vad leder till ett bra samhälle?
Det finns olika normativa etiska teorier med olika sätt att tänka på hur världen kan se ut och hur vi människor bör bete oss, och det för med sig olika konsekvenser, möjligheter och begränsningar.

Enligt Kants pliktetik är varje människa viktig. Ingen får offras för flertalets välgång. Det står i motsättning till utilitarismen, som strävar efter mesta möjliga goda för flesta möjliga människor, men tycker att ibland kan ändamålen helga medlen, och att vissa människor kan behöva offras.

Det finns förstås också många fler normativa etiska teorier och olika underavdelningar.

Hur bör man tänka om information om amning och ersättningsmatning och dess inverkan på hälsan för mor och barn i ljuset av olika normativa etiska teorier?

Att inte låtsas om att flaskmatning finns kanske kan betraktas som utilitarism - eftersom de flesta vill amma och vänder man sig enbart till dem. De som vill flaskmata känner sig då marginaliserade.

Enligt pliktetiken kan man väga olika plikter mot varandra, det vill säga man specifierar plikterna. Två plikter kan då ställas mot varandra:

• Man bör inte ge kvinnor som flaskmatar dåligt samvete genom att påtala att amning generellt leder till bättre hälsa.
• Man bör ge blivande och nyblivna föräldrar tillgång till de fakta som finns om skillnader i hälsa för mor och barn vid amning eller ersättningsmatning.

För några år sedan mejlade Sagogrynet med Cancerfonden och det visade sig att Cancerfonden hade bedömt det viktigare att inte ge dåligt samvete än att lägga alla papper på bordet om att längre amning minskar risken för bröstcancer.

Jag håller inte med. Men jag tycker också det är viktigt att tillhandahålla information på ett ödmjukt sätt,  på ett sätt som lämpar sig för budskapet. Det är ALDRIG ok att opåkallat kommentera andra föräldrars val av matningssätt. Men om man vill minska risken för bröstcancer (eller att ens barn drabbas av öroninflammation eller diarré osv) bör man enligt min mening få tillgång till informationen att amning och bröstmjölksersättning inte går på ett ut. Om skillnaderna i hälsa är stora eller små, och om amningen är värd att kämpa för (om det behövs för att få den att fungera) lämnar jag åt föräldrarna att bedöma. Men det är inte rimligt att förtiga hälsoskillnader för blivande föräldrar som vill veta.

Går det verkligen lika bra med flaskan?

av Julia Ilke

”Det går så klart lika bra med flaskan” är ett påstående som dyker upp nästan varje gång amning är uppe för debatt. Det är som att flaskan måste få ett erkännande för att det fortsatta samtalet om amning inte ska kunna beskyllas för att vara en del av den här så kallade ”amningshetsen”, men jag frågar mig vad man egentligen menar? Ur vilka aspekter går det lika bra? Är det i fråga om anknytningen som bröstet är utbytbart mot en flaska? Är det näringsinnehållet som anses vara detsamma? Är det barnets medfödda behov av att suga som tillfredsställs lika bra med plastnappar? Frågetecknen är flera men jag har nog aldrig hört någon som förklarar vad de egentligen menar när de påstår att det går lika bra med flaskan.

En aspekt där det INTE går lika bra med flaskan är när det kommer till innehållet i bröstet versus innehållet i en flaska ersättning och effekterna detta har på barnets hälsa och utveckling. Unicef har gått igenom forskningen och sammanställt en lista med effekterna av att växa upp på bröstmjölk eller ersättning. 

Unicefs slutsats är att barn som växt upp på ersättning löper en ökad risk för:

- infektioner i mage- och tarm

- infektioner i luftvägarna

- urinvägsinfektioner

- öroninfektioner

- allergiska besvär som eksem och astma

- diabetes typ 1 och 2

- övervikt

- leukemi

- plötslig spädbarnsdöd

Barn som fått bröstmjölk har bättre/lägre risk för:

- Neurologisk utveckling

- Kolesterolvärden

- Blodtryck

- Mun- och tandhälsa

- Hjärt- och kärlsjukdom senare i livet

- Cancer

Ska man tro Unicef får man väl nästan säga att påståendet om att det går lika bra med flaskan är en sanning med modifikation, eller?

nej tack till barnmatsreklamen

av Julia Ilke

Förra veckan damp det ner ett paket från Nestlé i min brevlåda och idag mottog jag ett från Semper. Det är som om de bara stått och väntat på att pojken ska bli sex månader gammal så att de har lagen på sin sida och kan börja marknadsföringen riktad till barn.

Personligen blir jag rätt förbannad av den här typen av utskick. Jag har inte bett om deras information som egentligen bara är illa dold reklam och jag har verkligen inte bett om att få hem massor av smakprover som ändå bara hamnar i soporna. Att kasta påsarna med gröt och välling var dock inte helt lätt, vilket förvånade mig själv! Jag är fast övertygad om att amma länge och jag är lika fast övertygad om att introduktionen av annan mat ska ske genom den så kallade BLW-metoden. Det tar emot att slänga mat och det i kombination av hur lätt det är att använda något man fått hem gratis gör att jag måste säga att jag är motståndare till den här typen av reklam. Nu lyckades jag visserligen låta påsarna fortsätta ner i soporna men jag tänker på dem som kanske inte är lika fasta i sina övertygelser och som tror på att det som står i reklamhäftet är helt och fullt sant.

Att skicka ut dessa ”informations”- och provsmakningspaket anser jag inte är annat än ful reklam som riskerar att få föräldrar att tro att deras barn i princip måste få gröt och välling efter sex-månaders dagen. Så är givetvis inte fallet utan man kan gott och väl fortsätta helamma och när det väl är dags för annan mat finns som sagt även andra metoder är vällingmetoden.

Amningshjälpen goes Gangnam Style

av Julia Ilke

Har ni sett Amningshjälpen egen version av Gangnam Style? Om inte så gör det här, helt underbart!
Lyssna också när Amningshjälpens Anouk Jolin pratar med Lotta Bromé i P4 Extra om videon och offentlig amning.

mera amning i etern

av Julia Ilke

Idag kom det ytterligare en podcast om amning. Den här gången är det Philips Avent Joller som bjudit in ett gäng mammabloggare för att göra podcasts om olika frågor. Först ut är ämnet amning med Natashja Blomberg- Lady Dahmer och Anna Davidsson- Apan satt i granen.

Vill du lyssna på avsnittet finner du det här.

En röst för offentlig amning

av Julia Ilke

Hittade en podcast från Cissi Wallin från den 13 mars där hon pratar om offentlig amning.
Cissi talar för offentlig amning och även de som ringer in är i huvudsak positiva och tycker det är en självklarhet att barn ska få sin mat när de behöver den. Du hittar avsnittet här.

Hon tar även upp långtidsamning och tandemamning och även om det inte sägs mycket nytt så är det jättebra att frågan tas upp på ett så avslappnat vis och i ett forum som annars inte handlar om amning.
Bloggaren Lady Dahmer är även med och delar sina tankar och problematiserar det att kvinnor i Sverige å ena sidan självklart får amma ute bland folk men att det samtidigt måste ske på ett särkilt vis. Barnet ska vara litet, mamman ska skyla sig och göra det diskret, hon får bara amma ett barn i taget och så vidare... Lady Dahmer pratar varmt för att man inte ska behöva ta hänsyn till andra när man ammar och jag kan bara hålla med!

Hej, det är jag som är Julia

Det är inte varje dag man får äran att ta över rodret för något som fint som amningsbloggen. Idag är dock en sådan dag och det känns verkligen stort och spännande att från och med nu vara den som författar inläggen här. Marit har verkligen gjort ett bra jobb och innan jag börjar mitt bloggande vill jag därför sända ett tack till henne!

Så vem är jag då?

Förutom att heta Julia Ilke så kan jag berätta att jag bor på Ekerö utanför Stockholm och att jag har en son på dryga halvåret. Jag har studerat kognitiv neurovetenskap och coaching vid Högskolan i Skövde och så har jag även läst fria kurser i spädbarnspsykologi, evolutionsmedicin och så amning och bröstmjölk förstås. Med stor sannolikhet kommer mitt bloggande ofta utgå ifrån dessa ämnesområden men jag kommer även att bjuda på anekdoter från mitt eget samt andras amningsvardag. Jag kommer även göra mitt bästa för att följa och kommentera vad andra bloggar och media säger om saken.

Min son är alltså dryga halvåret gammal och således har det varit mycket amning i praktiken för mig den senaste tiden. När jag inte ammar och gosar med grabben gillar jag att styrketräna, barfotalöpa i skog och mark, blogga samt frilansskriva för tidningarna Mat & Hälsa samt Föräldrar & Barn.

Detta var lite kort om vem jag är och nu är jag nyfiken på vilka ni läsare är. Om ni skulle vilja skriva en kommentar och svara på frågorna här nedan så skulle jag bli väldigt glad!

1. Ålder

2. Sysselsättning

3. Därför läser jag amningsbloggen

4. Detta skulle jag vilja läsa mer om i amningsbloggen

Tack för mig!

Av Marit Olanders

Det här blir (kanske/antagligen) mitt sista inlägg som ansvarig för Amningsbloggen. På måndag börjar jag på annat jobb som jag ska ägna mig åt till 100 procent.

Åren med Amningsbloggen har varit intensiva. Att Amningsbloggen nu närmar sig en halv miljon besökare visar vilket enormt behov det finns av att läsa om amning. Tänk om beslutsfattare och media kunde inse det!

När jag skriver detta befinner jag mig på föreläsningsturné i Dalarna med anledning av min bok Amning i vardagen, som utkom i slutet av mars. Gång på gång berättar jag om hur det kom sig att jag började informera om amning: Att jag insåg vilket enormt behov av information det finns. Jag har gjort det genom Amningsnytt, vars redaktör jag var i många år, som hjälpmamma i Amningshjälpen, genom att skriva och formge 2008 års version av Sugen på livet, genom att svara på läsarfrågor i Vi Föräldrar och nu senast genom at ge ut en bok.

Efter några år som redaktör på Amningsnytt, berättar jag på föreläsningarna, kände jag mig uppgiven. Det var som om all information som jag spred slukades i ett stort hål. Samma gamla fördomar kom igen och igen. ”Det är naturligt att amma.” ”Den här nappflaskan stör inte amningen.” ”Det är bra att familjer i flyktingläger får tillgång till ersättningspulver.” Och så vidare.

Sen fick jag en insikt om att det aldrig någonsin skulle ta slut. Fördomarna kommer alltid att finnas. Okunskapen kommer alltid att spridas, av olika intressenter med olika motiv. Barnmats- och nappflaskföretagen har ett vinstintresse av att sprida påståenden som att det är normalt att amma fem gånger per dygn, och att mätta barn sover mer sammanhängande. Eller att just den här nappflaskan inte ska störa amningen. Rent ljug är det. Ljug som kan bli destruktivt för amningsrelationen.'

- Får de verkligen säga vad som helst? frågade en av mina åhörare.

Ja det får de faktiskt. Nästan. Det finns regler för marknadsföring av bröstmjölksersättning och nappflaskor, men regler kan kringgås och uppföljningen är i det närmaste obefintlig.

Det vi kan göra är att hålla emot. Göra det svårare för dem att komma undan. Påtala lögner, glidningar på sanningen. Anmäla till konsumentverket. Bilda opinion. Skriva mejl och insändare, blogga. Kräva objektiv och saklig information om amning och flaskmatning från oberoende källor. Vara ödmjukt stödjande mot andra föräldrar runt omkring oss, oavsett hur de ger sina barn vård och mat.

Jag tystnar inte, men fortsätter på andra arenor än som anställd på Amningsbloggen. När tid och ork och inspiration sammanfaller hoppas jag kunna titta in och gästblogga. Men det behövs fler röster i amningsdebatten. Din, till exempel.

Suveräna Julia Ilke tar nu över ansvaret för Amningsbloggen. Jag och Amningshjälpen önskar Julia välkommen och lycka till!

Facebook och moral

Av Marit Olanders

Att Facebook deletar bilder på amning känner vi till. Men vad tycker Facebook är okej att visa? Katharina Törnqvist såg bilder och filmer som hon upprördes över och ville veta var Facebook satte gränserna. Så här skriver Katharina i sin status på fejan:

En film på en kvinna som misshandlar ett barn - ok för fb
En film där en man misshandlar ett barn - ok för fb
En bild på ett barns skolfoto där man uppmanar taggar för att mobbas - ok
En film med en dansande strippa i bh och trosor - ok för fb
En bild på ett bröst med ett barn som ska amma - BORTTAGET

Här är bilden, tagen från Dagens Nyheter:,

Katharina Törnqvist har anmält de filmer och bilder som Facebook tyckte var okej. Hennes man anmälde som ett test amningsbilden som Katharina hade lagt upp. Snabbt kom ett meddelande till henne att bilden hade tagits bort och en uppmaning om att Katharina själv ska gå igenom sina bilder och se om hon har något mer som "bryter mot reglerna". Bifogad var bilden och informationen att den var bortplockad.

Facebook - vad är detta för skitmoral? Våld mot barn accepteras, bröst i sex-samanhang accepterads men amning går bort???

I TV4

Av Marit Olanders

När jag hade skrivit färdigt Amning i vardagen och scrollade upp och ner i manus slog det mig hur många gånger jag hade skrivit "det finns en föreställning om att det är så här ... men i själva verket är det på ett helt annat sätt" . Och det andra sättet är ofta - precis tvärt om.

De här felaktiga föreställningarna kan lägga skulden för amningsmisslyckanden på mamman eller hennes barn när det i själva verket är brist på information och stöd i samhället i stort som saknas.

Det fick jag tillfälle att säga i TV4 i Dalarna och Gävle i går: 
http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/du-bestämmer-över-din-amning-2327178

Det trummas in som en sanning att "det är lika normalt att amma fem gånger per dygn som att amma åtta-nio gånger per dygn" och samtidigt är den vanligaste orsaken till att kvinnor slutar amma tidigare än de hade önskat att de upplever att mjölken inte räcker.

Det är inte normalt att helamma fem gånger per dygn. Finns det överhuvudtaget något mor-barn-par i hela världen som klarar de så hör de till extremerna. Det är inte normalt! Ammar du så sällan kan du räkna med att mjölken sinar. Amma på barnets signaler. Lär dig känna igen dess mest subtila signaler. Var beredd på att det kan bli ofta. Mina föreläsningar tar ungefär en och en halv timme. På den tiden har flera åhörare och deras barn hunnit amma fem gånger.


Många känner egentligen till att det är ganska vanligt att kvinnor inte ammar i den utsträckning de själva vill. Men när beslutsfattare vägrar ta ansvar för amningen i vården och samhället i stort tar de inte heller på sig skulden. Man vill inte att skulden ska kleta på en själv. Då lämnar man fritt spelrum för andra intressenter, som barnmatsföretagen, att föra fram sin desinformation.

Då faller skulden för amningsmisslyckandena som en sten ner genom beslutshierarkin och hamnar trots alla försäkringar om motsatsen på kvinnorna själva, och deras barn.

Man kan respektera utan att förstå

Av Marit Olanders

Ibland hör man människor säga att de inte förstår att någon har slutat amma eller fortsatt amma, beroende på omständigheterna. Det finns en idé om att kvinnor slutar amma (eller inte börjar amma) för att de inte vill att brösten ska tappa formen, men det verkar vara en sak som man säger om andra. Inte om sig själv.

Aldrig någonsin har jag hört om någon mamma som själv sagt "jag ville inte amma för jag ville inte att brösten skulle tappa formen". Det kan ju bero på att det inte ingår i amningsnormen och bilden på "den goda modern" att vara så upptagen av formen på sina bröst. Men det kan också bero på att få eller inga kvinnor i själva verket har det som skäl. Att det egentligen inte existerar.

Av en mycket klok kvinna som slutade amma mycket tidigare än vad den svenska amningsnormen anger lärde jag mig uttrycket det finns inga giltiga och ogiltiga skäl att sluta amma. Jag förstod att hon var van att tydligt behöva markera att det där var saker som bara angick henne, att hon hade sina skäl men inte tänkte berätta om dem, långt mindre låta andra bedöma om det var "giltiga" skäl.

På samma sätt finns det inte heller giltiga eller ogiltiga skäl att fortsätta amma. Det kan vara svårt för omvärlden att förstå, och man kan utsättas för press att sluta. Press som kan bli så hård att man viker sig för den.

Det är inte så enkelt som att den som har flest argument är den som vinner en diskussion. Även om man har svårt att i ord motivera sitt val om amning eller ej kan man ha en inre övertygelse om att göra på ett visst sätt.

Tänk er den här ordväxlingen:
- Jag slutade amma för jag ville inte att mina bröst skulle tappa formen.
- Okej.

(Nu stämmer det visserligen inte att bröst tappar formen av amning. Det är graviditeten som gör att brösten ändrar form. Men det är det inte läge att ta upp i en ordväxling som den här ovan.)

För oss runt omkring är det kanske inte viktigast att förstå, utan att respektera. Även det vi inte kan förstå.

Världsamningsveckan 2013 sätter amningsstöd i centrum

Av Signe Franks

Världsamningsveckan firas i över 170 länder första veckan i augusti sedan tjugo år (i Norden brukar vi fira den under hösten: vecka 42). Årets tema är Breastfeeding Support – close to mothers (det kommer så småningom en officiell översättning). Och vad kan passa bättre just i år, då Amningshjälpen firar sitt 40-års jubileum?

Fokus ligger på peer support, dvs. informell, icke-professionell information, råd och stöd från gelikar, personer i ungefär liknande livssituationer. En sorts kamratstöd, en kvinna-till-kvinna rådgivning. Hos andra som på något sätt liknar mig kan jag hitta en samhörighet som är annorlunda än exempelvis förhållandet patient/hälsovård eller dotter/mor. Mer information finns på World Breastfeeding Weeks hemsida: http://worldbreastfeedingweek.org/. Där finns en bild som visar fem olika stödcirklar för amningen, bl.a. familj och socialt nätverk, hälsovård samt myndigheter och lagstiftning. Amningsveckan vill rikta uppmärksamheten på betydelsen av amningshjälpsgruppernas stöd till mammor när det gäller att etablera och upprätthålla amningen.

I boken Amning i vardagen finns ett diagram (sid 217) där olika interventioner på ett fiffigt sätt satts in i tidslinjen i amningsstatistiken. Den brantaste uppgången i linjerna är faktiskt precis efter Amningshjälpen bildades. Sedan syns en viss uppgång och fall vid amningsvänliga sjukhus initiativets införande respektive avveckling. Texten lyder: Amningsförekomst har inte med ”tidsanda” eller trender att göra. När myndigheter släpper fram satsningar på amningen går amningen upp och när stödet sviktar går amningen ner.

Men det som kan tyckas vara ett enkelt orsakssamband tror jag är egentligen betydligt mer komplicerat. Insatser från myndigheter tar lång tid och är ofta resultaten av påtryckningar från många intressegrupper, grupper som fackföreningar, frivilligorganisationer och kommersiella sammanslutningar. Och dessas agerande styrs förmodligen av, ja, vad då? Tidsandan? Tingens tillstånd?

I Skydda, främja och stödja amning i Europa: en handlingsplan  finns en genomgång av effekten av olika åtgärder för att främja amning. Där konstateras bland annat: Utvecklingen av genomförande av lagar, koder, direktiv, riktlinjer och rekommendationer på olika nivåer (nationell, regional) och i olika situationer (arbetsplats, sjukhus, kommun) representerande viktiga interventioner är trots allt svårt att i nuläget samla bevis för att de är effektiva (få studier, huvudsakligen med flera interventioner samtidigt).

Jag tror att det behövs ett mer finkalibrigt instrument för att mäta effekten av olika insatser och hur de kan påverka och förstärka varandra. Bland annat behöver man titta på genomförandet (implementeringen), samordningen och uppföljningen, hur man bibehåller opinionen och intresset, utbildningsinsatser m.m. Och en samtids- och omvärldsanalys, för jag tror det kan finnas dolda faktorer som kan påverka.

Ett förenklat exempel: Det är olagligt att gå mot rött ljus i Danmark, Finland och Sverige, vad jag vet. I Sverige tog man väl bort böterna för att så många ändå gick mot rött ljus. I Danmark och Finland är det ganska ovanligt att folk går mot rött ljus. Vad är det som påverkar beteendet? Jag tycker det är fascinerande. Men, för att återgå till ämnet, vill jag till sist citera ännu ett stycke ur handlingsplanen: Effektiviteten av mångfasetterade interventioner ökar då kamrat-stödprogram (peer counsellor) är inkluderade, särskilt i relation till enbart amning och amningstidens längd.

När det inte blir som man hade tänkt sig ...

Av Linda Svensson

Drygt fyra veckor före beräknat datum satte förlossningen igång. Jag var, trots att det var en överraskning att det startade så tidigt, helt beredd. Avslappnad och självsäker. Förlossningen gick fort och "smidigt" och trots min plan att föda på Södra BB fann jag mig snabbt på SÖS. Barnläkaren fick hjälpa till med sugklocka på slutet eftersom bebisens hjärtljud gick ner och redan var påverkad av de intensiva värkarna. Snart så låg han där på mitt bröst helt ljuvlig. Han tittade på oss med sina långa ögonfransar och vi blev och kommer alltid vara förälskade i denna människa.

Morgonen efter var mina bröst sprängfyllda med mjölk! De läckte ständigt och jag fyllde små mjölkkoppar en efter en efter en... Vi provammade och barnmorskan hämtade en amningsnapp. Vi låg inne i fem dagar, vår son var liten och på gränsen till gul. Jag ammade och koppade honom om vartannat. Blev snabbt väldigt öm och röd om brösten och om bröstvårtorna som är plana/ inåtgående. Hade extremt mycket mjölk, vi badade i mjölk i vår sjukhussäng och barnmorskorna var superimpade och sa att de aldrig sett något liknande och tyckte det var helt fantastiskt! Jag kände mig som Urmodern och tänkte att det här kommer gå galant.

Innan vi åkte hem bokades en tid till Amningscentrum. Jag hade så ont och klarade inte av att amma varje gång eller ens hel gång.

Amningscentrum var fantastiska. De var snälla, peppande, stöttande men försökte samtidigt förbereda mig på att jag nog skulle behöva avlasta brösten med pumpen emellanåt under hela amningstiden... Jag hade svårt att acceptera det. Jag skulle ju amma!

Jag provade alla tänkbara olika amningsställningar, med/utan napp osv. Och hade sån smärta. En ständig smärta och en olidlig smärta under amningen. Brösten var inflammerade och infekterade och likaså mjölken och jag hade en stor överproduktion. Penicillinet verkade inte hjälpa. Jag hade 40 graders feber flera gånger den första månaden och jag slutade sova. Kunde inte slappna av. Jag var så ledsen, hela tiden. Här hade jag mitt älskade barn som jag kände så mycket för och jag ville visa min kärlek genom amningen, som jag ju sett fram emot så mycket. Där satt jag, med brösten fulla av mjölk, med min lilla bebis i famnen som var hungrig och jag, en mamma som av allt i världen ville lägga honom till bröstet och mätta hans hunger, tillfredsställa min önskan att få ge honom den närheten, den äkta kärleken… Men var förpassad till den där förbannade flaskan. Hatade den. Grät och grät och grät. Och smärtan i brösten ville inte ge sig. Jag började drömma fast jag var vaken, hemska drömmar. Och till slut började jag känna att jag inte ville vara med mer. Gick in i duschen och tänkte att jag aldrig mer skulle ta steget tillbaka ut över tröskeln till lägenheten igen. Ville inte leva längre.

Vi var på Amningscentrum en gång i veckan och de tyckte vi hade rätt teknik, min son tog ett bra tag och allt såg bra ut. Det var bara min olidliga smärta som kvarstod. Jag ville så himla mycket. Jag tänkte, det SKA gå. Drev mig så långt, så långt och gjorde allt jag hade kunnat. Men till slut började det gå upp för mig att det inte skulle gå. När jag väl hade tänkt den tanken blev det tydligt. Om jag inte ska krascha totalt och riskera att förstöra min relation till mitt älskade barn måste jag sluta nu.

När det var som bäst kunde jag amma honom tre gånger på samma bröst under ett dygn. Jag tror det hände en gång. Och då var jag tvungen att vila bröstet i några dagar.
Så. Jag tog beslutet. Ringde Amningscentrum och avbokade nästa träff och grät och grät och grät. Men kände ändå en lättnad. Då hade vi försökt i 8 veckor.

En stor sorg. Så känns det. Idag, 15 månader senare gör det ont när jag tänker på det och jag har inte slutat gråta. Men jag tänker inte på det lika ofta längre. När jag hade slutat tänkte jag på det nästan hela tiden. När jag pumpade, när jag diskade pumpen, när jag förvarade mjölken och när jag gav mitt barn bröstmjölk genom flaskan. Jag svor varje gång jag inte hade förutspått en hungerattack och hunnit värma mjölken. Svor när jag var tvungen att gå hem från ett ärende för att pumpa ur mjölk eller värma upp den. Om jag bara hade kunnat ge honom mjölken UR MINA BRÖST hade livet varit så fantastiskt.

Jag identifierar mig med långtidsammare. Jag tycker det är det naturligaste, vackraste och härligaste som finns och jag önskar att jag hade kunnat ge mitt barn den kärleken. Vad som gick fel vet jag fortfarande inte och jag har ännu inte vågat tänka tanken på vad som skulle hända om jag fick chansen att amma ett syskon, min sorg över att inte ha kunnat amma mitt barn är fortfarande för stor.

Amning i vardagen

Av Signe Franks

Ny bok rekommenderas varmt

Går det att skriva om något så komplicerat som amningssamspelet kan vara på ett rakt och enkelt sätt? Och framför allt inte ”problemorienterat”? Svaret är ett övertygande ja! Det har Marit Olanders visat med sin nya bok Amning i vardagen (Karneval förlag, Stockholm 2013). Hon har lång erfarenhet som hjälpmamma, Amningsnytts redaktör m.m. Och med detta i bagaget kombinerat med en förmåga att kunna plocka fram det väsentliga och skala bort mycket onödigt har hon lyckats åstadkomma en förnämlig bok, en bok som vill ”visa på möjligheter snarare än begränsningar för hur man kan göra livet med ett ammat (…) spädbarn så enkelt och bekvämt som möjligt”.

Tre huvudbegrepp i boken är hudkontakt, barnets signaler och ett tillräckligt stort tag. Barnets signaler delas in i tre eskalerande faser, dvs. hur barnet tar initiativ till amning (vid fri amning) genom att exempelvis bara titta på mamman och gapa. Rör på armar och ben och för händerna till munnen. Skriker – eller helt enkelt somnar. Här citeras en trebarnsmor vars ord har förföljt mig sedan jag läste dem. Mamman berättar om en film där hon är tillsammans med första barnet: ”När jag nu ser den (…) gör det ont i hjärtat när jag ser hennes pickande rörelser, hur hon vänder sig mot mig och hur jag bara skrattar och tycker hon är söt”.

Olanders menar att det råder brist på relevant information och kunskap: ”föräldrar får inte den information de skulle behöva för att få igång, upprätthålla och avsluta amning”. Och bland den information jag själv hade behövt är att för glesa amningstillfällen kan eventuellt orsaka koliksymptom. Mjölken kan komma i stora mängder och väldigt fort. Mina barn är födda då det rådde stränga vartannat-bröst-var-fjärde-timme förhållningsregler. De fick svår kolik. Och uppstötningar: ”kräkbarn”.

Amning i vardagen avhjälper denna informationsbrist. Precis som bröstmjölken är anpassad till barnets behov serveras informationen i lagom mängd och vid rätt temperatur, anpassad till den lilla familjens behov. Textens utformning är ett skolexempel på hur böcker alltmer påverkas av sociala medier. Den är indelad i ”bloggaktiga” segment, relativt korta och med tydliga rubriker, vilket gör den lättöverskådlig. Och som alla som följer Amningsbloggen vet, väger Marit Olanders sina ord på guldvåg. En beundransvärd bedrift som säkert inte kommer gratis. Boken innehåller tecknade illustrationer, noter, samt litteraturförteckning och register (detta senare saknar dock ett ord jag inte sett förut – klökas, något jag upptäckte när jag nu ville hitta det).

Sista delen – Eftertanke – presenterar ett stramt urval fakta om amningens kunskapshistoria, WHO-koden och liknande. Till denna utmärkta bok som Marit Olanders skrivit har jag egentligen bara en invändning. Det gäller texten till ett diagram som visar siffrorna för enbart amning i Sverige 1945-2010 där vissa satsningar från myndigheter är inlagda. En samvariation, eventuellt ett orsakssamband antyds mellan amningsbenägenheten och myndigheters insatser. Något jag tror är en alltför grov förenkling. Men det återkommer jag till i ett annat sammanhang.

Signe Franks har haft kontakt med Marit Olanders och fungerat som ett av hennes bollplank under arbetet med boken.