måndag 24 juni 2013

att aktivt verka för en fortsatt amning

av Julia Ilke

”Mitt barn slutade amma av sig själv, vid x antal månader var hen inte intresserad av bröstet längre”. Så låter det ofta när folk berättar om hur och när de slutade amma och håll med om att det låter det som en fin avvänjning som skett i takt med barnets behov?

Jag kan dock inte låta bli fundera vidare. Det är en känslig fråga det här så jag har aldrig känt mig bekväm med att bemöta en mamma direkt med mina funderingar och få veta hur hon tänker. Det är så lätt hänt att mammor börjar känna skuld och tvivlar på huruvida de gjort rätt och är det något jag inte vill så är det det. Och kanske finns det heller ingen nytta med att ge en mamma som redan avslutat amningen ett annat perspektiv på hur avslutet skulle kunnat gå till.

Det jag funderar på är det stora ansvaret som åläggs barnet. Kan ett litet barn verkligen sägas veta vad som är bäst för henom? Ett litet barn får knappast ta andra viktiga beslut men i fråga om valet av mat så litar alltså föräldrar till hundra procent på att barnet vet sitt eget bästa. I relation till min egen son så litar jag på hans vilja att amma, den viljan tror jag aldrig är ”fel”. Jag vet dock att han ibland äter för lite och då ser jag det som min uppgift att veta bättre och göra vad jag kan för att få honom att äta. När han vill äta får han alltså alltid det men om han inte vill så försöker jag göra så att han ska vilja eftersom jag vet att han behöver det. Jag kan inte säga att jag skulle känna mig helt trygg med att överlåta ansvaret för amningsavslutet till min son utan jag tänker att aktivt kommer verka för att han ska vilja amma vidare. Rent praktiskt genom att låta honom amma när han vill, genom att låta amningsstunderna förknippas med lugn och glada miner och sist men inte minst inte ge honom mer annan mat än att han fortfarande orkar amma. En sak som kan leda till ett tidigare amningsavslut än man kanske tänkt sig  tror jag nämligen är att barnet äter sig mätt på annan mat. Ett redan mätt barn kommer givetvis få ett minskat intresse för att amma och plötsligt en dag har barnet slutat efterfråga bröstet. Frågan är dock om det verkligen är barnets vilja att äta sig mätt på annan mat eller om hen gör det eftersom det är vad föräldrarna serverar? Är det barnets egen vilja eller föräldrarnas matval som leder till ett amningsavslut?

9 kommentarer:

Anonym sa...

Jag kan tro att det finns många anledningar till att man inte kämpar för att bibehålla amningen i de fall där barnen visar ett minskande intresse. Tex att man ändå tänkt amma upp till ett år och barnet är en bit över halvåret, att kämpa för något som ska finnas bara några månader till är kanske inte något man prioriterar. Man kanske inte alltid förstår varför och vet inte vad man kan göra.
De flesta som jag har träffat där detta hänt så tycker jag det verkar vara så att barnen föredrar välling/ersättning. Jag tror inte att så många tänker på att ge upp flaskan för att gynna amningen, det är ju en väldigt naturlig del av bilden vi har om vad barn ska använda. Och det kan ju vara minst lika mysigt som barn att bli matad med välling, man blir snabbt mätt och kan krypa vidare på nya äventyr.

Elin Hagberg sa...

Jag fick lite konstiga blickar när jag berättade att jag pumpade ur och gav min 10 månaders bröstmjölk i kopp när hon vägrade bröstet för att hon hade ont i tänderna. Smaken av bröstmjölken gjorde att hon vågade amma till slut och vi fortsatte. Att inte ta tillfället i akt och sluta var visst konstigt. Alla utom jag i min bekantskapskrets har slutat och det var såååå skönt säger de. Jag kan se bägge sidor och att det kan vara skönt att vara amningsfri men jag tycker fortfarande att en tiomånaders är liten att sluta och det är mitt tyckande som hennes mamma.

Dock förstår jag faktiskt helt de som väljer att låta en amningsstrejk bli ett amningsslut genom att dra strecket där, det är dessutom många amningskunniga som säger att det är bra att göra så om man vill sluta fort och inte fasa ut amningen. Amningsstrejken är inledd av barnet och ersätts amningen med annat så kan det bli ett bra sätt att sluta.

Anonym sa...

Jag håller inte med.
Om vi säger att vi ska lyssna på barnets signaler när hen vill ammas, om vi ska alltid erbjuda bröstet när barnet vill och visar det så är det ju ganska konstigt att helt ignorera dessa signaler när barnet visar att hen inte vill dia längre.

Anonym sa...

Kanske känner bebisen på sig att mamman inte känner sig helt bekväm med amnningen och slutar därför. OM man inte trivs med amningen så har man ju ändå ammat ett tag.
Sedan är det väl så att välling i nappflaska och napp stör amningen, tror att Eva-Lotta skrivit om detta.
Min son har aldrig amningsstrejkat så jag vet inte hur det känns, han var nästan 7 år när han slutade amma.

Veronika sa...

Tror du att ansvaret läggs på barnet? Jag tror att det oftare är så att mammorna vill sluta snart och passar på när barnet tappar intresset. Visst, mammorna kanske i en del fall vill sluta snart bara för att "det är så man gör" och inte för att de verkligen har satt sig in grundligt och förutsättningslöst i frågan och bestämt att mellan 6 och 12 månader är bäst för dem. Men i vilket fall är det inte barnet ansvaret läggs på, utan mamman som tar beslutet att sluta när det passar hennes barn och henne. De mammor som vill fortsätta och vet att man kan och "får" fortsätta, de klarar nog ofta att komma över ointresset och fortsätta amma.

Fast du kanske har pratat med mammor som verkar sorgsna över amninsavslutet? De finns förstås också, men jag tror ändå inte att man kan lägga ansvaret för amningsslutet på barnet, utan på samhället som trycker på så mycket om amningsslut vid den åldern att mammorna inte orkar stå emot (eller inte ens kommer på tanken att göra annorlunda), särskilt när nu inte barnet är så enträget amningsintresserat heller. Jag minns från många forum och grupper bara _en_ mamma som slutade amma mot sin vilja och trots stort amningsstöd när barnet valde bort amningen för nappen. Jag tror att det är ovanligt.

Så som du skriver blir lite som de som säger att man inte kan låta barnet bestämma att det ska fortsätta amma - och så menar de att man ska "sätta gränser" och sluta amma fast man själv vill fortsätta, bara för att de (bvc, släktingar...) säger att man ska sluta. Men det är inte barnet som bestämmer, det är mamman. Som lyhört bestämmer att de ska fortsätta amma, eller att de ska sluta, men när barnet har som minst emot det (viktat mot mammans behov av att sluta - självklart kan man vara lyhörd och ändå sluta omedelbart för att man behöver sluta omedelbart).

Anonym sa...

Håller inte med. Om mitt barn ger signaler på att vilja dusha, gå i skolan så uppmuntrar jag det. Vill den inte det, ja då duschar vi ändå. Vill du har du rätt, vill du inte så vet du nog inte ditt eget bästa. Låter hårt men vissa saker besultar man åt sina barn, med eller mot dom. Kristina

Ellinor sa...

Jag känner att jag har helt motsatt problem. Mitt barn verkar inte alls visa några tecken på att vilja dra ner på amningen utan skulle göra det alla mål om han fick. Även om det innebär att han skulle amma konstant... Amning är bäst tycker han. Det är jag som begränsar och säger när han får amma.

Anonym sa...

Jag håller med dig Ellinor. Mitt barn är ett år snart och har tröttnat på all annan slags mat vi försökt ge. Sen ett par dagar är det bara amning som gäller. På bvc pratar de bara om att minska amningen så att han ska vilja äta annat.
Mirja

Ellinor Petersen sa...

När det gäller små bebisar som inte kan äta något annat gör vi ju mycket för att uppmuntra dem att amma. Om man ser till den evolutionära amningens längd, kan man resonera som att barnet absolut är för litet för att sluta amma vid 10 månader och insistera på att fortsätta försöka. Sen är det säkert många som inte är intresserade av att fortsätta amma, och såklart är det lättare att sluta i samband med en strejk.