tisdag 30 juli 2013

Lita på att barnet känner sina egna behov


av Julia Ilke

Elaine Eksvärd skiver idag på sin blogg att hon bestämt sig för att sluta amma sin son på 14 månader. Så här skriver hon om beslutet: 

Jag har ammat honom i fjorton månader och jag skulle förmodligen ammat honom längre om det inte vore för att han inte är bra med maten. Välling och bröstmjölk räcker gott och väl om Matheo får välja. Det får han inte, för än så vet han inte sitt bästa.”

Sonen Matheo äter alltså inte tillräckligt med annan mat anser Elaine, eller om det är någon annan som sagt det till henne. Hon skriver inget om att han skulle växa dåligt så jag gissar att uppfattningen att han äter för lite handlar mer om en idé om hur mycket barn i hans ålder borde äta än på att det verkligen är ett hälsoproblem att han äter lite.

Välling och bröstmjölk gillar han dock och jag tycker det är väldigt positivt att Elaine ammat i 14 månader. Valet att ta bort amningen för att få honom att äta mer tycker jag dock är tråkigt. Tråkigt eftersom hon skriver att hon egentligen skulle vilja amma längre och tråkigt eftersom man gärna får amma sina barn till två års åldern enligt WHOs rekommendationer. Hade jag varit i hennes situation hade jag tagit bort vällingen om jag ville att pojken skulle äta mer av annan mat. 

En annan funderingar handlar om det att barn inte anses veta sitt eget bästa. Det tycker jag  är en sanning med modifikation. När det handlar om valet av mat i affären där det finns både bra och dåliga val, hur många timmar man får sitta framför TV:n, om man ska balansera på broräcket eller springa ut i trafiken, ja då måste man som förälder så klart styra sitt barns val.  Men när det kommer till mer grundläggande behov som hur länge barnet vill sova, hur mycket närhet det vill ha eller som i det här fallet hur länge och mycket barnet vill amma anser jag inte att vi vuxna nödvändigtvis vet bäst. Snarare tvärtom. Min filosofi är att barn som princip är friska i sina behov. Barn kan det här med att lyssna på sina kroppar, vara i nuet och följa sina känslor, saker som vi vuxna ofta måste gå på kurser för att lära oss igen. Därför borde vi vuxna lyssna mer på våra barn för jag tror de har mycket att lära oss. På grund av hur vi lever med stress, samhällets normer, dåliga matval och vanor, stillasittande osv. tappar vi bort mycket av den friska självklarhet vi hade som barn. Vill ett barn amma tror jag aldrig att det är fel, eller säg mig det barn som svultit för att det fått amma så mycket eller lite hen velat?! Nä, jag tror nog att barnet vet vad det behöver och när det är dags att äta köttbullar så kommer det att visa sig utan att vi vuxna behöver oroa oss för det.

13 kommentarer:

Anonym sa...

Instämmer! Tror att vi människor redan från tillblivelsen har en förmåga att känna- och tillfredsställa våra behov. Sedan föds vi ut i en värld där vi i vissa fall behöver hjälp för att få behoven tillgodosedda och därmed behöver vi kommunicera dem på olika sätt. I vissa fall blir vi med tiden duktiga både på att förstå vad vi själva behöver, om, hur och när vi kan möta eller uttrycka detta. Men inte alltid! Ibland lär vi oss tvärtom att ignorera de signaler kropp och själ sänder ut, till förmån för vad vi uppfattar som norm eller konvention! Jag tror att viljan att amma (oavsett om det sedan funkar eller blir problematiskt) handlar om biologi; det är det naturliga sättet att hjälpa ett barn överleva de första åren och handlar inte bara om att möta dess näringsbehov!!! Ett barn som vill amma behöver amma. Att det finns barn som inte ammas men växer och utvecklas väl till harmoniska människor motstrider inte detta. Inte heller det faktum att det finns föräldrar som inte kan eller inte vill amma som är fantastiska, kärleksfulla och alldeles tillräckliga i sitt föräldraskap ändå! Men vi som vill tillgodose våra barns behov av amning oavsett när och hur (!) kan behöva påminnas om och stärkas i vår intuition; att amma är helt rätt och riktigt, varje gång!!! Barnet har sina skäl. Det kommer helt säkert en dag då mitt barn istället säger "Jag vill ha köttbullar!" Eller glass. Eller läsa saga. Eller "Kan själv!" Utan att söka skydd och tröst så snart det blir lite läskigt. Är det inte lite det föräldrarskap handlar om? Att lyssna och lära barnet att kommunikation lönar sig, att det barnet uttrycker är relevant och värt att respektera. Att det såklart finns gränser. Men ett amningsavslut från förälderns sida handlar rimligen om något annat än att barnet inte äter tllräckligt av annat. Näringsbehovet är bland de mest grundläggande vi har, något barn är fenomenala på att se till att klara och inget vi som ammar borde bekymra oss särskilt mycket eller ofta över. Särskilt inte om vi vågar lyssna på våra barn och ammar dem när de vill det. Kanske har vi dessutom något att lära för egen del, när det handlar om att förstå vad vi behöver och hur vi uttrycker det för oss själva och andra. /Anna

Anonym sa...

Jag tycker det blir fel när amningsbloggen börjar ifrågasätta och spekulera kring enskilda mammans beslut angående amningen.

Anonym sa...

kan ju inte lata bli att fundera över inlägget. är det inte precis tvärt imot det här inlägget som skrevs för nagra manader sen? eller finns det olika skalor att mäta med? handlar det kanske om att huvudsaken man ammar är allt bra? na ja jag tycker det blir snurrigt.

”Mitt barn slutade amma av sig själv, vid x antal månader var hen inte intresserad av bröstet längre”. Så låter det ofta när folk berättar om hur och när de slutade amma och håll med om att det låter det som en fin avvänjning som skett i takt med barnets behov?

Jag kan dock inte låta bli fundera vidare. Det är en känslig fråga det här så jag har aldrig känt mig bekväm med att bemöta en mamma direkt med mina funderingar och få veta hur hon tänker. Det är så lätt hänt att mammor börjar känna skuld och tvivlar på huruvida de gjort rätt och är det något jag inte vill så är det det. Och kanske finns det heller ingen nytta med att ge en mamma som redan avslutat amningen ett annat perspektiv på hur avslutet skulle kunnat gå till.

Det jag funderar på är det stora ansvaret som åläggs barnet. Kan ett litet barn verkligen sägas veta vad som är bäst för henom? Ett litet barn får knappast ta andra viktiga beslut men i fråga om valet av mat så litar alltså föräldrar till hundra procent på att barnet vet sitt eget bästa. I relation till min egen son så litar jag på hans vilja att amma, den viljan tror jag aldrig är ”fel”. Jag vet dock att han ibland äter för lite och då ser jag det som min uppgift att veta bättre och göra vad jag kan för att få honom att äta. När han vill äta får han alltså alltid det men om han inte vill så försöker jag göra så att han ska vilja eftersom jag vet att han behöver det. Jag kan inte säga att jag skulle känna mig helt trygg med att överlåta ansvaret för amningsavslutet till min son utan jag tänker att aktivt kommer verka för att han ska vilja amma vidare. Rent praktiskt genom att låta honom amma när han vill, genom att låta amningsstunderna förknippas med lugn och glada miner och sist men inte minst inte ge honom mer annan mat än att han fortfarande orkar amma. En sak som kan leda till ett tidigare amningsavslut än man kanske tänkt sig tror jag nämligen är att barnet äter sig mätt på annan mat. Ett redan mätt barn kommer givetvis få ett minskat intresse för att amma och plötsligt en dag har barnet slutat efterfråga bröstet. Frågan är dock om det verkligen är barnets vilja att äta sig mätt på annan mat eller om hen gör det eftersom det är vad föräldrarna serverar? Är det barnets egen vilja eller föräldrarnas matval som leder till ett amningsavslut?

Linn

Anonym sa...

Men who säger inte att man kan amma upp till 2årsåldern, who säger att man gärna får amma i 2 år eller mer, så länge mor och barn vill!

Julia Ilke sa...

Anonym- Eftersom Elaine själv skriver öppet om detta på sin blogg så tänker jag att det är ok att reflektera och kommentera det. En anonym mammas val hade jag så klart inte skrivit om.

Linn- på vilket sätt menar du att inläggen talar emot varandra? Poängen i båda inläggen är att barnets vilja att amma alltid är rätt men att man som förälder däremot kan påverka sitt barn till att "vilja" sluta amma.

Anonym- Ja precis! Är det någon som sagt något annat?

postdbt sa...

Jag håller med Linn, de två inläggen blir motsägelsefulla. Om ett barn signalerar att hen vill amma så ska man lita på barnets signaler men om hen signalerar att hen vill äta annan mat så ska man inte lyssna på de signalerna. Slutsatsen blir alltså att barn ska alltid amma och att det inte alls handlar så mycket om att svara på barnets signaler. Det är förstås en ståndpunkt som man kan inta men det är lättare att föra en konstruktiv debatt om du står för att det är det du menar. När du skriver "Min filosofi är att barn som princip är friska i sina behov. Barn kan det här med att lyssna på sina kroppar, vara i nuet och följa sina känslor" så tolkar jag det som att du menar att barn signalerar vad de behöver och rent logiskt borde det i så fall gälla för både bröstmjölk och annan föda. Missförstår jag dig? Du får hemskt gärna förklara för jag får det inte att gå ihop.

Julia Ilke sa...

Postdbt- Jag har aldrig sagt att man inte ska lyssna på ett signalerna om att ett barn vill ha annan mat. Har du förstått det så handlar det om en missuppfattning. Och i fallet som det här inlägget handlar om är ju situationen den omvända, barnet vill hellre amma än äta annan mat, och då menar jag att barnet kanske inte har fel i sin vilja utan att barnet nog har sina skäl att amma.
I den andra inlägget belyser jag det att ett barn som först matas mätt på annan mat givetvis riskerar att tappa intresset för amning eftersom det redan är mätt. Om det är föräldrarna som serverar och vänjer barnet vid annan mat så behöver det inte vara ett problem men det blir tokigt när man sedan säger att "barnet plötsligt och av fri vilja slutade amma".
Förstår du mig nu?

postdbt sa...

Då har jag kanske missuppfattat dig. För att sammanfatta så menar du alltså att om man vill fortsätta amma vid en viss ålder ska man inte servera barnet för mycket annan mat (enligt det första inlägget) och att ett barn som visar mer intresse för amning än annan mat ska få fortsätta amma hur mycket hen vill (enligt andra inlägget). Har jag förstått dig rätt då? Det här är i sig inga motstridiga påståenden, det de har gemensamt är uppfattningen att amning är något önskvärt. Inget av det här är svårt att förstå eller motsägelsefullt i mina ögon, det jag inte förstår är argumentationen som används i de båda inläggen.

I det första inlägget argumenterar du för att barn inte alltid vet vad som är bäst för dem och att man som förälder behöver styra om man har ett specifikt mål (att amningen ska fortsätta). Du skriver t ex "Det jag funderar på är det stora ansvaret som åläggs barnet. Kan ett litet barn verkligen sägas veta vad som är bäst för henom?" I det andra inlägget skriver du att när det gäller grundläggande behov så ska vi lita på barnets signaler, du skriver bl a "Min filosofi är att barn som princip är friska i sina behov. Barn kan det här med att lyssna på sina kroppar, vara i nuet och följa sina känslor" och rubriken på inlägget är "Lita på att barnet känner sina egna behov". Det jag undrar över är varför vi ska lita på att barnet vet sitt behov av amning men inte av annan mat? Är amning ett mer grundläggande behov än annan mat för t ex en ettåring? Jag har inga som helst problem med att du förespråkar att barn ska få amma länge och mycket det jag undrar över är varför vi ska lita på att barnet vet sitt behov när det vill amma men inte när det vill äta annan mat? Hur ska vi då tolka situationen när ett barn på tio månader har ätit upp maten på sin tallrik och börjar sträcka sig efter maten på någon annans tallrik? Känner barnet fel i sin vilja att äta mer mat?

Anonym sa...

Det jag monerar är precis det som postdbt tar up som jag tycker blir motsägelsefullt. att tycka att barn ska amma är likssom smaksak och helt ok.
/Linn

Anonym sa...

Men om vi utgår från ett biologiskt perspektiv, då brukar människobarn välja att amma längre och undvika stora mängder mat vid tidig ålder. Jag uppfattar Julias inlägg så. I vårt moderna samhälle där vi rekommenderar pureer med sked från 6 månader blir det lätt att magen snabbt blir full och barnet kanske tappar intresset för amning tidigare än önskat.

 Ursprungligen var amningen basen och all annan mat toppen på moset. Amningen pågick dessutom flera år så om barnet själv får välja någonstans mellan 3-5 år...Så visst kan man säga att amningen är ett grundläggande behov hos en ettåring såväl som hos en 2 eller 3-åring.

Är övertygad om att min son utgår från sitt biologiska behov och har tidigt vägrat pureer och hellre velat äta själv diverse plockmat. Vi har ammat i 17 månader och han äter annan mat med god aptit och amningen finns där som bas. Vissa dagar ammar han väldigt ofta och andra bara 1 gång.
Amningen på dagen blir mer som ett lätt mellanmål och han är hungrig på annan mat en stund efteråt. Och då kan det bli så att han vissa dagar äter från flera tallrikar och andra bara suger på en köttbulle och en liten ärta.

Jag litar på att han får i sig det han behöver och att han är duktig på att reglera själv. Jag försöker erbjuda mängder med olika smaker och sorters mat så att han tycker det är roligt och gott. Alltid flera tallrikar på bordet så han får sträcka sig efter det han vill ha. Vi äter samma sak så det är lätt att låta honom ta från min tallrik. Sen är det jätteskönt att ha kvar amningen just för att jag som förälder vet att han får i sig näringsrik bröstmjölk varje dag och då känner jag ingen stress om han äter dåligt en period av tex tandsprickning eller utvecklingsfas.

Själv tror jag vällingen är mer den som konkurrerar ut amningen än vanlig mat. 

Så om man utgår helt ifrån barnet och låter det få mat när det visar intresse, men inte pressar och trugar, då får man oftast ett barn som gärna behåller sin amning länge.

 Men om barnet tappar mycket i vikt skulle jag gå förbi bvc-sköterskan och konsultera en barnläkare. Inte sluta amma. 

Cecilia sa...

Jag tycker att det hör inlägget var intressant, och tar upp en vanligt förekommande fråga om avvänjning trots att mamman samtidigt uttrycker att hon inte vill sluta egentligen. Jag har också skrivit om det nu på ammavidare.blogspot.se

Jag håller nog inte riktigt heller med om analysen i det tidigare inlägget som diskuteras. Jag uppfattar inte att amning och mat konkurrerar om riktigt samma område. När man ammar ett lite större barn tex så äter den sig mätt på kött och potatis, kanske glass till efterätt men amningen är fortfarande viktig som tröst, tanka trygghet, närhet, för att varva ned och somna osv.

Däremot tror jag att nappflaska och spillfria pipmuggar ofta stör amningen. Det ser jag inte som att barnet väljer heller, utan att en yttre faktor stör. Eller tillgodoser hela sugehovet på napp, även om det är mindre vanligt problem än sugförvirring.

Jag tror att okunskap och förväntningar spelar stor roll också. Man misstar naturlig pauser i samband med tex tandsprickning för avslut och erbjuder inte igen. Vi påverkas nog en hel del av att man ser amningen som något för bebisar.

Byta ut mål, styra och begränsa amningen kan också göra det svårare att fortsätta. När barnet inte själv får välja när det vill ammas så kan det bli svårare att upprätthålla amningen. Men det är inte barnet som väljer att begränsa amningen och styra efter klockan. Att inte låta barnet somna vid bröstet är också ett ideal som kan krångla till det.

Anonym sa...

Cecilias kloka belysande av tillvänjning till mat och bibehållen amningen träffar mitt i prick det jag skulle velat skriva men inte kunnat uttrycka så välformulerat och koncist.

Jag har ammat flera barn och har aldrig upplevt att maten konkurrerat med amningen. Den har ärligt inte haft en chans mot bröstmjölken;-). Vi har börjat på olika sätt med mattillvänjning: vid fyra månader och puréer och gröt à la traditionellt barnmatschema med sked och tider och mängder (och stress), men gröt och puréer och vanlig mat lite mer avslappnat och slutligen absolut helamning i sex månader och blw fram till ca 18 månader. Alla barnen har ammat plenty och länge och fritt. Jag har avslutat amningen för två av barnen för att jag av olika anlendingar fann att vi skulle göra det, inte för att det var ett behov hos barnen att sluta. Ett tredje långtidsammar med inga planer på avslut från varken min eller barnets sida.

Vi har ansett att bröstmjölken skulle utgöra basen det första ett och ett halvt året och såg aktivt till det med att bara erbjuda mat enligt blw. Det underlättade för oss att låta bli matning för att inte komma in i matstress och för att inte matmängden skulle bli så stor att amningen inte längre utgjorde basen. Dock var vi aldrig oroliga att mat skulle slå ut amningen oavsett mängd mat.

Från 18 månader har vi mer aktivt sett till att måltider bestått av mat, även om vi då fått mata en trött tvååring efter en lång dagisdag. Amningen har varit fri fram till treårsdagen (med undatag från viss begränsad avledning i vissa situationer från två och ett halvt års ålder.) På nätterna var den fri till tre års ålder. Nu är den begränsad, kraftigt men inte slut.

Maten har sålunda aldrig slagit undan amningen. Våra barn har gladeligen ammat mätta också. Däremot har inga av barnen använt napp och välling har kommit i bilden först efter avslutad amning. Nappflaskor och pipmugg har erbjudits uteslutande i sambans med matsituation och drickmängden har rört sig om 20-30 ml.

Som jag ser det går mat och amning finfint ihop och huruvida man styr amningen/ byter ut den mot flaska är det som avgöra amningslängden.


Jag har också avslutat amning trots att jag egentligen velat amma. Ibland görs det av okunskap, av felaktiga råd men det kan också vara ett väl övervägt beslut som kan innebära vemod och saknad utan att det för den skull är fel. Det är fint att få amma med öppet avslut men det är inte alltid det fungerar så. Det passar inte alla att långtidsamma. Det passar inte alla att amma fritt i flera år.

Jag känner att man vet väldigt lite om andras barns behov. Jag nöjer mig bra med att känna minas:-). Jag tycker dock det är jättebra att sprida korrekt information så föräldrar slipper avsluta amningen för de tror de måste ge viss mängd järn, gröt osv och att man delar med sig av råd för hur jobb och amning kan fungerar parallellt men jag känner stor ödmjukhet inför andra föräldras kunskap om just sina egna barns behov.

Julia Ilke sa...

Postdbt- För att svar på din fråga "Det jag undrar över är varför vi ska lita på att barnet vet sitt behov av amning men inte av annan mat?" så tänker jag, precis som en anonym skriver en kommentar, att puréer, välling och annan mat som är lätt för barnet att äta riskerar att störa amningen eftersom barnet helt enkelt blir mätt fort. Barn som får välling sover som exempel tyngre och längre eftersom den är mer svårnedbruten än bröstmjölken.

Att introducera mat behöver verkligen inte vara ett problem, det verkar nästan som att mina ord kan ha uppfattats så, för precis som kommentarer redan lyder så vill de flesta barn amma vidare om de tillåts att göra det.

Efter att ha läst kommentarerna med era erfarenheter tänker jag att föräldrar som är positivt inställda till att amma vidare kanske mer eller mindre omedvetet handlar så att det blir så. Föräldrar som däremot börjar tröttna på amningen kanske på samma sätt låter annan mat ta över och sa fasas amningen ut "av sig själv".