Amning: Bara tio steg. Den bebisvänliga vägen
Av Marit Olanders
När min dotter föddes 1996 hade alla Sveriges BB-avdelningar nyligen utsetts som amningsvänliga. Alla enheter hade följt Tio steg till amningsvänligt sjukhus: författat en egen skriven amningsstrategi och utbildat personal. Den sista barnsalen var borta och barn och mammor kunde vara tillsammans dygnet runt. Det var inte perfekt, papporna fick inte plats och när min nyfödda dotter sög så det gjorde ruskigt ont. En natt gick jag och frågade nattsköterskan om det skulle göra så ont och hon skulle suga så mycket. Då fick jag en nappflaska med kokt vatten att ge henne. Inte stöd i amningen och en kunnig blick på hennes tag om bröstet. Men hur som helst var amningstatistiken all time high för barn födda 1996.
Nu har Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet avsagt sig ansvaret för Amnignsvänliga sjukhus och lagt över det på landstingen. Något enstaka landsting vet jag har utsetts till amningsvänligt en gång, men på det stora hela så är icke Sveriges BB-avdelningar amningsvänliga längre. Mycket vatten har runnit under broarna sedan mitten av 90-talet. Det visar sig i amningsstatistiken. För varje år ammas färre barn och de ammas kortare tid.
I hela världen är enligt WABA 28 % av enheterna amningsvänliga. Det har bidragit till att amningen i världen ökar, trots den aggressiva reklamen för bröstmjölksersättning och nappflaskor.
Eftersom Sverige är stängt för semester så här års firar vi i stället Nordiska amningsveckan i oktober. men det hindrar ju inte att man firar lite extra nu!
8 kommentarer:
Det värsta är väl att de flesta mammor gör som alla andra mammor kring dem. Så när amningsfrekvensen väl sjunkit under acceptabel nivå kommer det ta lika lång tid att få upp den igen.
Menar inte att mammor inte ska låta bli att ta inspiration eller tips av varandra nu, bara att det är något myndigheter borde tänka på istället för att hålla allt på en så kortsiktig nivå.
Jag födde på Västerås BB. Det är ett amningsvänligt BB, så vitt jag förstått och läst mig till. jag fick fantastiskt stöd och hjälp, och ammar fortfarande glatt min 7 månaders bebis, och har intentionen att fortsätta så länge hon vill.
Födde på Östra i Göteborg och skulle inte kalla det sjukhuset amningsvänligt direkt. Funderar på att amningsgraden minskar. Här i Göteborg där det nu har blivit fritt att välja BVC undrar jag hur mycket det spelar in. Personalen på BVC är ju under konkurrens och säger det föräldrarna vill höra. Har varit med om flera kompisar som bytt BVC när personalen propagerat för starkt för amning.
Att BVC personalen "säger det föräldrarna vill höra" tycker jag verkar underligt, stämmer det?
Jag tror inte att amningen vinner på att man försöker styra mer uppifrån. Bättre att stötta och uppmuntra, och låta bli att liksom ge upp med en gång, och ge dåliga råd. Vi borde förmodligen certifiera sjukhusen som amningsvänliga igen.
Maria: Klart man ska ha rätt att byta BVC, eller MVC för den delen, om man upplever att de "propagerar för starkt" för någonting! (Oavsett vad!) Man äger sin egen upplevelse. Du kan väl inte säga att någon som känner sig pressad eller kränkt borde få ta det.
Ingrid: Vad är "acceptabel nivå" för amningsfrekvens enligt dig? Och varför ska man försöka styra föräldrar ännu mer för att få upp amningsfrekvensen? Väldigt många känner sig styrda och pressade till att amma redan som det är, och de som väljer bort det har oftast antingen A) kämpat som en dåre för att få amningen att fungera men till slut inte orkat kämpa mer, eller B) valt bort det redan från början.
Oavsett vilket så har man personliga och privata skäl till att inte amma, vilket ingen utomstående har rätt att lägga sig i. Trots detta blir man som icke-ammande mamma otroligt ifrågasatt och nedvärderad, belagd med skam och skuldkänslor.
Att fler kvinnor väljer att inte amma ser jag faktiskt som en frigörelse från både verkliga och upplevda, ofta övermäktiga, krav!!!
Jag ammar för första gången och tar en dag i taget. Hade inga större mål från början än att se om det fungerade för mig och mitt barn och se vad jag tyckte om det. Jag tycker mer om det än vad jag trodde och flyttar då och då fram gränsen till hur länge jag vill amma. Har också lyckats öka min produkion med hjälp av pump när mitt barn gick upp lite för sakta och är glad för informationen jag fått om hur man kan lyckas med det. (Något min mamma aldrig fick, utan slutade amma efter 5 månader när mjölken inte längre "räckte".) Förmågan att försörja ett barn genom amning fascinerar mig nästan mer än graviditeten.
En sak som är tråkigt, men som inte är det största hindret, är att det finns så lite snygga, praktiska och prisvärda amningskläder. I jämförelse med utbudet gravidkläder består marknaden för amningskläder , med få undantag, av påsiga, tråkiga och färglösa plagg, alternativt väldigt dyra. Och man är i stor utsträckning hänvisad till internetshopping. Man vill enkelt kunna känna sig fin och bekväm även som ammande!
Jag har drabbats av en depression efter förlossningen och äter nu antideppresiv medicin som är kompatibel med amning. Dock måste jag vänta med terapi tills amningen är avslutad. Jag har uttryckt vilja att fortsätta amma för min läkare, som genast hävdar att det är samhällets påtryckningar som gör att jag inte vill sluta. Jag känner mig inte särskilt påverkad av samhället (vilket jag säkert delvis är ändå) utan försöker utgå från mig och mitt barn. Snarare är det väl liknande kommentarer som kan påverka en till ställningstagande om hur länge man vill amma...
Har haft turen att föda på ett sjukhus (DS) där det efterfrågades OM jag ville amma och där jag sedan fick den hjälp jag ville ha och behövde.
Några reflektioner från en första-gångs-ammerska
Anonym, tack för att du delar med dig! Du skriver att du gav dig in i amningen ganska förutsättnignslöst, och att t o m personalen på sjukhuset frågade OM du ville amma(vilket man kan ifrågasätta om det är riktigt utifrån socialstyrelsens föreskrifter - jag vet inte) OCH ÄNDÅ hädar din läkare att hon/han vet bättre än du varför du vill amma - p g a samhällets påtryckningar. Man undrar onekligen vad läkaren har för bevekelsegrunder för det påståendet.
Jag undrar också varför du inte får gå i terapi medan du ammar. Terapi nämns inte i amerikanska barnläkarförbundets uppräkning av tillstånd som är kontraindikerade med amning, om jag minns rätt. Hur skulle terapin påverka amningen?
Egentligen var det MVC som frågade om jag ville amma, men det skrevs in i journalen så jag gissar att det var på uppdrag av sjukhuset. Jag upplevde det som bra och respektfullt att det var en fråga och inte ett antagande. I mitt fall var det helt rätt tillvägagångsätt! Vill känna att det är mitt aktiva val.
Det förutsättningslösa är också mitt val. Jag sätter inte gärna upp höga mål med risk för att bli besviken, utan tar hellre en dag i taget och känner vad som passar mig (och i det här fallet mitt barn).
Har också haft sömnsvårigheter och fått rådet att låta min man mata någon natt så jag får sova ut. Men när det kommit till kritan har det kännts helt fel, jag har velat amma när jag ändå har kunnat. Vad det beror på kan jag inte svara på - samhällets påtryckningar eller egna instinkter/känslor..?
Jag minns inte längre varför terapin inte skulle funka med amning, fokus låg på mycket annat när jag träffade läkaren sist. Men jag ska ställa frågan igen när jag träffar henne nästa gång.
Skicka en kommentar