Av Eva-Lotta Funkquist
Jag såg en gång en flicka som, när hon skulle äta, fick nappflaskan uppriggad av föräldrarna i bilbarnstolen. Sen fick hon liksom sköta ätandet själv. Trots att hon bara var ett par månader var hon van att hantera situationen och sträckte sig, på ett egendomligt vis, envist efter flaskan. Men ibland orkade hon inte riktigt, utan gav upp för att återhämta sig lite.
Synen fastnade på näthinnan. Den drabbade mig hårt. Jag ville hjälpa henne. Men hur?
Jag tror att de flesta föreställer sig att matandet av ett spädbarn fyller en alldeles speciell roll i barnets utveckling. Att hur matandet sköts kommer att spela roll för hur barnet senare mår. Att matandet helst ska vara lustfyllt både för den som matar och för barnet självt.
Härom dagen iakttog jag något som fick mig att fundera. En familj på väg till fjällen lunchade. En pappa satt och matade ett litet spädbarn med nappflaska. Samtidigt talade han i sin mobiltelefon. Barnet föreföll inte få det stöd det behövde för att äta. Det slog mig att jag tänkte: det där ser illa ut. Samtidigt tänkte jag: hade jag tyckt samma sak om jag hade sett någon amma och prata i mobiltelefonen samtidigt?
I samma stund kom mamman. Hon stönade och lyfte barnet ur pappans famn. När hon satt sig för att mata barnet färdigt spärrade hon menande upp ögonen mot mig. Sen log vi åt varandra i samförstånd; nej, så matar man inte ett spädbarn. Eller?
10 kommentarer:
Jag gör ofta en massa saker samtidigt som jag ammar min halvårsbebis (pratar i telefon, surfar, går omkring, lagar mat etc etc), men jag minns inte att jag gjorde samma sak med min äldsta när han fick välling i flaska. Då satt vi ofta ner och mös samtidigt.
Frågan är om det berodde på att han var äldre eller om det var för att det var en flaska inblandad.
Sen börjar jag fundera på om man reagerar för att det är en man som matar och pratar i telefon (förväntningen "män kan inte fokusera på bebisen") eller om det är för att det är en flaska, alltså oberoende av kön på föräldern (förväntningen "flaskmatande föräldrar kan inte fokusera på bebisen").
Nu spånar jag fritt igen.
Men det är bara va
Vilken intressant fråga. Jag tycker mig märka att min son är mer koncentrerad på att dia om jag är koncentrerad på honom. Håller jag på med annat samtidigt som jag ammar är han mer benägen att bli distraherad och släppa taget. När han ska sova kommer han lättare till ro om jag tittar på honom.
Vi har matat väldigt lite med flaska, så jag kan inte göra någon jämförelse. Men jag skulle tro att småbarn vill ha så mycket uppmärksamhet som möjligt, oavsett matningsmetod :)
När man ammar så måste ju iaf ha lite kroppskontakt för att det ska fungera. I de allra flesta fall så har man ju en rätt stor del av barnets kropp tätt intill sin egen. När man flaskar kan man ge flaskan utan att röra vid barnet alls. När jag ser en pappa slött ge en två veckor bebis som ligger i vagnen flaska medan han själv tittar åt ett annat håll. Då blir jag faktiskt lite äcklad. Gärna i ett stort köpscentrum mitt i julhandeln där RS frodas.
Även om man pratar i telefon och ammar kan man inte undvika kommunikationen med barnet. Det kan man om man flaskar utan kroppskontakt och tittar åt ett annat håll.
Jo, man kan amma utan särskilt mycket kroppskontakt eller kommunikation. Amningstopp och amningsbh, och så en filt över barnets huvud, allt för att dölja bröstet utan tanke på kontakt med barnet, gärna medan mamman pratar i mobiltelefon eller sitter och fikar - det ser jag jätteofta!! Tycker det ser förfärligt ut. Det är inte bara på stan heller, det kan lika gärna vara hemma hos kompisar, på öppna förskolan, på släktkalaset, osv. Så både amning och flaskmatning kan göras utan så mycket kontakt med barnet, men det är bara vi som flaskmatar som får skit när vi gör sådär! Ammande mammor får ju tvärtom höra att det är positivt att man KAN göra saker samtidigt som man ammar, och uppmuntras till det!
Intressanta synpunkter, men kan det inte vara såhär: man kan både amma och mata med flaska och samtidigt göra annat, men ändå vara tillräckligt uppmärksam på bebisen för att den ska få tillräckligt stöd? Men det kan också vara så att den inte får det, och det är det som man betraktare reagerar på. Det är orosframkallande för en betraktare när en bebis inte för den omsorg den uppfattas behöva...
Sen kan det ju utan tvekan vara så att man i viss mån utgå från hur man själv gör, att det blir mallen. Men Liza; nog skulle det kunna vara så att man reagerar annorlunda om en flaskmatande förälder lägger en handduk över barnet. Men då skulle ju oxå logiken brista. Såvida det inte var för att barnet behövde lugn och ro då det åt.
Men jag vet att jag har drabbats av samma oro när jag träffat ammande kvinnor. Mor och barn i ingenmansland som Margareta Berg så målande beskrev det med sin boktitel. Frånvaro...
Hälsar Eva-Lotta
Jag tycker att om barnet behöver lugn och ro när det äter, så är det bättre att flytta sig till ett annat rum i första hand, och inte sitta kvar där man är och bara lägga en filt eller handduk över. Jag tror att de flesta ammande mammor som lägger över något när de är bland folk, gör det för att de är obekväma med att visa hud. Då kanske man inte tänker på det här med kontakt med barnet. Vi som flaskmatar får alltid höra hur viktigt det är att ha kontakt med barnet, genom hudkontakt, ögonkontakt osv, men jag tror inte ammande mammor får höra detsamma för att det antas gå automatiskt...? Eller har jag fel? Jag har många gånger tänkt att jag som flaskmatar med full uppmärksamhet på mitt barn har bättre kontakt med henom än vad många ammande har, som har en massa tyglager emellan, bara öppnar upp kläderna så att bröstvårtan kommer ut, lägger en filt över och koncentrerar sin uppmärksamhet på sin kompis eller mobilen... Som om det var en docka därunder bara. Jag kan inte se att amning skulle ge automatiskt bättre kontakt och bättre anknytning.
Allt beror väl på HUR man gör det!
Eva-Lotta, du har nog rätt i att man utgår ifrån hur man själv gör (ammar/flaskmatar) och att det blir mallen. Men eftersom fler ammar än flaskmatar så ifrågasätts flaskmatande föräldrar mer, granskas hårdare. Det är vad jag tror. Jag har ammat ett barn tidigare och märker skillnad i bemötande, fastän jag är så noggrann med hur jag gör...
Liza, jo så kan det vara, det här med ögonkontakt vet jag att jag har läst och det är ju helt idiotiskt för ingen kan ju sitta och titta någon i ögonen så länge som det skulle bli. Det skulle bli väldigt jobbigt för båda två. Det där med alla filtarna är ju för övrigt något som uppstått på senare år. Varför?
Men sen är det väl så här, man kan framstå som slarvig och hafsig och ändå var intuivt rätt med sitt barn och vice versa. Jag menar som betraktare är det ju inte alltid som man först ser...
Jag har alltid (så länge jag ammat alltså :) ) ammat jätteofta och -länge (eftersom det är vad jag har uppfattat att mina barn har velat) och definitivt inte alltid ägnat mig åt barnet medan jag ammat. Jag har nog ägnat mig ganska precis lika mycket åt barnet medan det inte ammat som medan det ammat. Ofta har de ammat i sömnen.
Jag undrar om mina barn hade ammat mindre om jag jämt hade ägnat mig åt dem medan de ammade. Då hade amningen blivit något socialt, alltid, och som sagt, man kan inte titta någon i ögonen hur länge som helst. Då hade inte slöamningen (från deras sida) existerat, då hade de varit tvungna att koncentrera sig på mig för att "få" amma. Dvs, jag hade väl i så fall försökt återföra deras uppmärksamhet när den började vandra, tala till dem då, fånga deras blick... och då hade de förmodligen lärt sig att avsluta amningen när de behövde vara ifred. Då hade de förmodligen ammat väldigt mycket mindre. De hade inte slö-nattammat timmavis som nu har hänt, inte ammat så mycket när de hade varit sjuka, de hade antagligen inte slappnat av lika effektivt av amning och kanske slutat amma självmant långt tidigare än nu. Våra amningsrelationer hade antagligen varit mycket annorlunda än de har varit och är, och detta bara genom att jag hade haft ett annat förhållningssätt till hur man beter sig medan man ammar, även om allt annat var lika (t ex att jag inte hade velat att de skulle vara ledsna i onödan, inte hade ansett att jag måste lära dem av med att amma eller så).
Nu säger jag inte att endera sättet hade varit bättre än det andra. Bara att jag tror att det hade kunnat bli väldigt annorlunda bara av en enda detalj.
Angående inlägget - jag tror att man kan vara i samspel med ett litet barn och ge det det stöd det behöver även om man inte riktar sin uppmärksamhet till det. Och tvärtom. Vare sig man flaskmatar eller ammar. Man kan prata med någon annan och inte titta på barnet, ha det under en filt, och ändå märka av barnets små rörelser och ljud som säger att barnet vill eller behöver någonting, och man man kan titta barnet i ögonen och prata med det och ändå inte vara lyhörd nog för att fatta att barnet behöver hjälp. Fast om man har barnet så att barnet självt varken ser eller känner någon del av föräldern så kanske barnet inte upplever något stöd från föräldern när det är väldigt litet, även om föräldern är lyhörd, det vet jag inte.
Jag tror att Eva-Lotta och mamman i exemplet reagerade på att den matande pappan inte verkade lyhörd för barnets kommunikation, snarare än att de reagerade på att han flaskmatade och pratade i telefon. Men man kan också tolka inlägget som att det var telefontalandet som _var_ bristen, att man inte ska tala med andra medan man matar. Så tror inte jag. De flesta kan vara lyhörd och ha uppmärksamheten på många håll samtidigt och barn behöver inte odelad uppmärksamhet för att kunna äta. Snarare tvärtom, tror ju jag då, att odelad uppmärksamhet kan störa ätandet ibland.
Intressanta synpunkter, verkligen! Delar görna med mig av mina egna erfaranheter.
Jag kan nämligen inte alls titta på min son när han ammas för då börjar han bara gapskratta och busa! Självklart gör vi det ofta (vi kan hålla på och amma/skratta i en halvtimme) men när man har lite brådis så gäller det att titta åt ett annat håll så han kan koncentrera sig ordentligt.
Skicka en kommentar