Eva-Lotta Funkquist som gästbloggar här ibland medverkade i en artikel i Uppsala Nya tidningen förra veckan om samsovning och råden föräldrar får på BVC. Eva-Lotta är kritisk till att föräldrar får rådet att använda sig av sömnmetoder för att få barnet att somna självt. Istället förespråkar hon samsovning som det mest barnvänliga alternativet då barn inte ska behöva gråta sig till sömns ensamma.
Att diskutera och tycka till om sömnmetoder är alltid en lika het och känslig fråga. Kanske för att sömn är en så viktigt del av våra liv och för att sömnbristen är en utmaning för alla småbarnsföräldrar. Jag tänker i det här inlägget beskriva varför dessa sömnmetoder ur ett psykologisk och neurokognitivt perspektiv är skadliga.
Förespråkarna av sömnmetoderna där barnets lämnas ensamt menar att det visserligen blir lite skrikigt den första tiden men att barnets sedan vänjer sig och när barnet väl lärt sig att sova tryggt själv så kommer hela familjen må bättre. Jag förstår att detta resonemang är lockande att tro på för vem vill inte ha ett tryggt barn som sover hela natten?
Problemet med förklaringen är att barn i den här åldern inte har en hjärna som kan förstå tid och rum. När mamma och pappa går ut FÖRSTÅR INTE barnet att de är precis utanför rummet utan barnet upplever sig ha blivit övergivet. Att bli övergiven är det största hotet mot ett barns överlevnad och det är inte konstigt att de därför skriker tills de kräks för att förhindra detta. Att skrika är barnets enda sätt att förmedla sig på och jag undrar om dessa metoder hade tillämpats om barnet istället hade ett språk och kunde sätta ord på obehaget och rädslan? Troligen inte. Att du som förälder vet att barnet är tryggt och "inte behöver" gråta spelar ingen roll för barnet. Barnet är här och nu och när du lämnar barnet upplever barnet en rädsla som är handlar om liv och död.
Men lugn säger experterna, gråten går över inom en vecka och sedan sover ni tryggt hela familjen.
Tryggt frågar jag mig? Inte tryggt som i en trygg anknytning i alla fall för en sådan byggs av helt andra faktorer än att tvingas skrika sig till sömns. En trygg anknytning och ett tryggt barn utvecklas när föräldrarna är lyhörd inför barnets behov och svarar an på dessa. Att samsova och låta barnet somna i din trygga famn är en sömnmetod som går mer i linje med riktig trygghet.
Men varför slutar barnet att gråta efter några nätter, är inte det ett bevis på att det lärt sig somna själv och är tryggt?
Inom psykologin pratar man om inlärd hjälplöshet och man vet att barn med en otrygg anknytning är mer benägen än tryggt anknutna barn att utveckla de beteenden och tankesättt som går i linje med den inlärda hjälplösheten. I korta drag går teorin ut på att om man inte får respons på sina försök så slutar man efter ett tag att försöka. Barnet slutar alltså inte gråta för att det äntligen känner sig tryggt i sin egna säng utan för att det helt enkelt gett upp hoppet om att ni ska lyssna och bry er. I skolåldern kan samma inlärda hjälplöshet yttra sig som i att barnet inte ber läraren om hjälp och barnet har svårt för att tro på sin egen förmåga och se sambandet mellan ansträngning och resultat. I vuxen ålder är det en riskfaktor för att bli deprimerad.
Ett litet barn har inte hjärnkapacitet att förstå att det kan sova tryggt i sin säng. När barnet får skrika och uppleva sig bli övergivet så lagrar hjärnan in kunskapen att försök och ansträngning inte är kopplat till resultat samt att ens behov inte spelar någon roll för omgivningen. Är det är bra lärdom att få i tidig ålder eller är det inte bättre om vi fostrar barn som verkligen är trygga och som lär sig att behov är viktiga och att de kan påverka sin omgivning och sin egen framtid?
Vad jag vet finns ingen eller väldigt lite vetenskapligt stöd för dessa sömnmetoder men däremot finns det mängder av forskning på hur en trygg anknytning skapas, hur inlärd hjälplöshet utvecklas och vilka konsekvenser detta får under resten livet. I framtiden är jag övertygad om att vi kommer skaka på huvudet åt hur dumma föräldrar kunde vara som trodde att ett skrikande barn kan vara ett tryggt barn.
Referenser:
Bowlby, J. (1988). En trygg bas. Natur och Kultur, Stockholm.
Davidson, R, J. (1994). Asymmetric brain function, affective style and psychopathology: The role of early experience and plasticity. Development and Psychopathology, 6, 741-758.
Evans, C, A., & Porter, C, L. (2009). The emergence of mother-infant-co-regulation during the first year: Links to infants ́developmental status and attachment. Infant Behavious & Development, 32, 147-158.
Gerhardt, S. (2004). Kärlekens roll. Karneval förlag, Stockholm.
Glaser, D. (2000). Child abuse and neglect and the brain- a review. Journal of Psychological Psychiatry, 41 (1), 97-116.
Moriceau, S. & Sullivan, R, M. (2005). Neurobiology of infant attachment. Wiley Peridicals, 230- 242.
Morley, T, E. & Moran, G. (2011). The origins of cognitive valunerability in early childhood: mechanisms linking early attachment to later depression. Clinical Psychology Review, 31, 1071- 1082.
Seligman, M. (1991). Learned optimism. New York: Knopf.
19 kommentarer:
Jag undrar då vad forskningen anser om att låta barnet somna i sin egen säng när man sitter precis bredvid? För man överger ju inte barnet men barnet får inte heller den nivå av närhet det vill ha vid insomningen. Barnet har alltså möjlighet till fysisk och verbal kontakt hela tiden men får inte komma upp. Låt säga ca ett år gammal.
Vad har ni för råd för oss med en 17 månaders son som vaknar varje timme till varje 1 1/2 timme hela nätterna för att amma till sömns. Han har aldrig sovit mer än 2-3 timmar i streck sedan födelsen. Ibland är det flera gånger inom en timme att han vaknar. Han är inte hungrig för det mesta. Dricker bara lite 1-2 gånger. Det är tröst han vill ha. Det går inte att leva så här längre. Vi samsover och det är mycket vi har provat. Special BVC vill nu att vi provar separat säng i en separat rum och att pappa tar nätterna. De tycker att man ska sitta brevid och tar i famnen för att lugna barnet men fortsätta att lägga det tillbaks i sängen.
-Blandade känslor
Jag vet inte vad forskningen säger men själv skulle jag vara mer bekväm med att genomföra en metod där man som förälder är närvarande än en där man lämnar rummet. Om föräldern är där så vet ju barnet åtminstone att man inte försvunnit. Man kan behöva bryta vanor och själva brottet kan vara besvärligt. När man stannar i rummet och tröstar men inte på det sätt barnet önskar mest tror jag inte att det är farligt för barnet men därmed inte sagt att det kommer att vara lätt.
Anonym - blandade känslor: jag antar att du liggammar eftersom du samsover (annars skulle jag rekommendera det) och ni har väl provat det mesta. Och att du vaknar till varje gång han vill "snutta" lite? I så fall har jag inte själv några bättre tips annat än lite hoppingivande info, barn brukar få ett mer vuxet sovmönster, dvs sova längre perioder i sträck omkring 2 års ålder. Fast det är ju ett tag kvar till dess förstås...
En del barn sover ju "bättre" om man slutar nattamma (och några sover sämre).
Lotta
Förstår din situation. Jag hoppas också att du liggammar, annars blir det nog olidligt. Min son är 20 månader och vaknar allt mer sällan på natten om det kan vara någon tröst. Nu bara 1-2 gånger. Men han har å andra sidan inte vaknat 1 gång i timmen på väldigt länge, och det bara i någon fas. Har han varit så hela tiden eller är det något nytt som hänt som kan påverka honom? Börjat dagis? Drömmer han mycket? Jag brukar avvakta att ge bröstet och gunga på rumpan eller lyfta upp honom ovanpå mig och gunga lite om han vaknar till. Då brukar han somna om ganska snabbt utan bröst. Men funkar inte det så blir det bröstet. Man orkar ju inte med jätteskriket...
Vi har också en jättebred dubbelsäng, tre sängar i rad så jag rullar bort från honom eller han från mig när han ammat, då ligger vi inte och stör varandra allt för tätt. Kanske kan hjälpa er?
Annars är det nog att bestämma sig, och ta jobbiga nätter. Men dela på er och ta varannan natt så ni får sova! Eller låt pappan ta honom på dagen så att du kan sova då. Man kan behålla kvällamning och morgonamning men ta bort nattamningen har jag hört. Men jag fattar inte själv hur det ska kunna gå..? Någon som gjort så? Enligt Louise Hallin får man räkna med två veckors jobbiga nätter när man ska sluta amma. Sen börjar barnet fatta nyordningen.
Hoppas ni hittar en bra lösning!
Vill tipsa om ett blogginlägg jag skrev härom dagen om femminutersmetoden, eller främst om han som uppfann den..
http://kajsakanel.wordpress.com/2013/11/07/granskning-av-femminutersmetoden/
@Anonym-blandade känslor
Har själv yngsta barnet i ungefär samma ålder och har full förståelse för hur jobbigt det kan vara ibland. Jag är inte läkare men min erfarenhet som mamma säger mig att ett barn som är klängigt/närhetstörstande botas bäst genom att ge dem det de vill ha, överflöd av närhet.Drar man sig undan blir de bara värre är min erfarenhet. Jag skulle råda dig följande.
1. Antar att ni/läkare redan uteslutit eventuella fysiska orsaker som kan trigga täta uppvak. Som öron eller magproblem.
2. Som kloka Amman här ovan redan varit inne på, hur ser dagarna ut för honom? Går han på dagis/dagmamma eller är han hemma med någon av er? Hur fungerar sovningen dagtid? Hur är han dagtid, "självständig" eller mer "ängslig, närhetstörstande"? Om han går på dagis, hur långa är hans dagar?
3. En metod som fungerat för oss är att "tanka upp mer närhet" i perioder då barnet vaknar oftare på natten. Till skillnad från Amman ovan föredrar jag då att inte vänta med amningen. Istället tagit tillfället i akt att så långt möjligt sova när barnet sover. Kör med uppknäppbart nattlinne så liten kan äta liggammandes vid behov utan att jag alltid behöver vakna. Ofta har det för oss räckt med att jag eller pappan ger extra fysisk närhet ett tag för att sas vända trenden.
4. Tanka upp närhet på dagen med. Dag och natt hänger ju som bekant ihop. Förutom pappan, finns det några andra vettiga vuxna runt er som barnet har/kan få en nära relation till? Som kan hjälpa och avlasta dig och pappan med närhet och uppmärksamhet?
5. Se till att du får avlastning så att du orkar. Kan du sova på dagen? Få hjälp utifrån med städning/matlagning en tid så ni båda orkar?
6. Byt BVC om de inte har bättre hjälp att erbjuda än "separat sovrum för barnet".
7. Så långt möjligt avlasta varandra även nattetid. Det som fungerat smidigast för oss om barnet är mammigt och vill amma på natten är att pappa tar första delen av natten och då samsover med barnet intill. Jag ammar. Vinkar hejdå och går ut ett litet slag (fungerar bäst om jag inte är hemma. Barnet fattar att jag inte är där och då går det lättare för pappa att natta.) Sedan kan jag gå och lägga mig i ett annat rum lite diskret. Pappa sover kvar med barnet tätt intill. Nattar om vid ev uppvak på förnatten. Sedan kommer jag in och lägger mig om barnet vaknar på småtimmarna. Har då mycket mjölk i brösten och brukar bli en rejäl amning och längre sovning på morgonen då. Någon gång har vi låtit en släkting ta första nattningen istället, har fungerat det med men då envisades barnet med att sova på hans mage ;) Nästa steg är väl att låta pappa ta hela nätterna ibland men det har vi inte provat än. När jag slutade amma äldsta sov pappan intill äldsta barnet hela nätterna under en period just för att kompensera för närheten/kroppskontakten som amning ger. Lägga barnet i egen säng och hålla på att ta upp och lägga ner mitt i natten är något vi provade lite med äldsta barnet. Med barn nummer två har vi uteslutit sånt finlir och koncentrerat oss på att sova istället för att göra allt möjligt annat på nätterna. Minimera störningarna för alla helt enkelt. Det blev lite långt men hoppas att du hittar något som fungerar för er! Låt oss gärna veta hur det går!//Emelie :)
Jag vill tillägga att det kan finnas grader mellan att samsova i samma säng och att låta barnet ligga ensamt i ett annat rum. I vårt fall valde vi en madrass på golvet för vår dotter i vårt sovrum. Då kunde vi behålla rutinen att jag ammade henne till sömns men samtidigt kunde hon sova djupare i och med att hon inte känner lukten av mig lika mycket och att hon kan röra sig mer och böka runt utan att stöta i oss och vakna av detta som hon gjorde då vi överförde henne till madrassen. Samtidigt är vi nära och hon hör våra andetag och vi hör om hon vaknar snabbt. För oss var det en bra kompromiss med det bästa av två sidor. I början sov vår dotter inte längre pass men heller inte sämre än innan men på någon vecka sov hon längre pass. Detta är en möjlighet för de som tror att ens barn faktiskt skulle sova bättre utan samsovning i samma säng men ändå nära föräldrarna.
I vissa fall tror jag att eget rum kan vara bra för barn som åtminstone är så gamla att de kan transportera sig till föräldrarna vid behov. Vissa barn och deras föräldrar blir störda av varandra och sömnen kan bli bättre utan att barnet blir otryggt. Jag anser att barn som sover i spjälsäng inte ska sova ensamma hela natten i eget rum men barn som kan sova på madrass eller vanlig säng kan sova i eget rum kan göra det. Med en 17 månaders där man provat allt annat inklusive olika modeller för samsovande i gemensam säng och i samma rum skulle jag kunna överväga att söva barnet i ett annat rum och se hur det går, funkar det så funkar det.
Blandade känslor här. Tack alla er för er tid och råd! Kajsakanel, jag är mitt i att läsa din blogg-inlägg om femminutersmetoden.
Ja, jag absolut liggammar men det är ändå olidligt. Tänk er att blir väckt en gång i timmen hela natten, natt efter natt (som många har det de första veckorna eller månader efter födelsen) i nästan ett och ett halvt år! Jag höll på att blir knäpp. Eller snarare har jag varit det! Ja, jag sover middag med honom de dagarna jag inte jobbar (jobbar 55%). Ett par tre veckor sedan sov jag hos grannen två helger i rad och det behövdes annars hade jag nog gått i väggen. Det var väldigt jobbigt för sonen och pappan men det gick. Han grät men pappan höll honom nära, gungade och gick runt och samsov. Han till slut sov lika bra eller snarare dåligt som han gör när jag är med och samsover eller ammar. Det tog bara längre tid att få honom att somna om.
Han har aldrig sovit mer än i genomsnitt 2 timmar i streck sedan födelsen. Det har hänt att han har sovit 3 timmar i streck men väldigt väldigt få gånger. Läkaren tror inte på något mag eller öron besvär eftersom han inte har några andra symptomer, växer och är annars en väldigt aktiv och pigg liten pojk. Men jag fortfarande undrar över om det kan vara magen. Han hade problem med gaser de första fem månader och sedan problem med att vara hård i magen. Det blev att jag ammade till sömns för att det var det enda som funkade oftast. Han var kolik (inte gråt 3 timmar i streck men nära!) Att amma till sömns har blivit en vana.
Han har inte börjat dagis än och pappan och jag turas om att vara hemma med honom. Ibland går vi på öppna förskolan. Sömnen blev lite värre, nästan inga 2-3 timmars strecken, när jag började jobba deltid i juli i år. Jag ger honom mycket uppmärksamhet och kroppskontakt under dagarna som ni föreslår och han vill och får bröstet när han vill hela dagen. På morgonen och kvällen de dagarna jag jobbar, och på natten förstås. I över två veckor körde vi madrass på golvet brevid vår säng men inget ändrade tyvärr. Jag provade också i två veckor att ta bort bröstet precis innan han somnade enligt Pantley-metoden). Inget bättre för det heller.
Blandade känslor här igen!
Vi har provat att jag gått medan pappa lagt honom och sedan kommit tillbaka men sonen kände att jag fanns där! Vi bor litet och han visste att jag fanns där. Grät och skrek hysteriskt tills jag kom. Jag har också provat på olika sätt avvänja honom vid nattamningen men har inte klarat av det med att han blev så himla upprörd.
Ja, Elin Hagberg så nu provar vi efter hembesök från Special BVC deras rekommendationer på nattrutiner. Jag går på kvällen efter maten och amningen och en nattmacka t ex. Pappan tar resten av kvällsrutiner och jag sover hos vänner. Pappa lägger honom i egen säng (en juniorsäng, inte spjälsäng) i ett separat rum. Pappan låter inte honom gråter. Han tar upp honom och trösta och försöka lägga honom igen. Där vi har hittills efter två nätter (kör tredje natt i natt) gått ifrån rekommendation är att pappan har låtit honom somna i famnen när han protesterade många gånger. Istället för att ta upp honom trösta och sedan lägga tillbaka i egen säng. Och mitt i natten har han till slut tagit honom till vår säng. Han har inte sovit mer än två timmar i streck hittills men pappan har lyckats få sonen att somna om inom kort med nästan inget gråt. Jag håller er uppdaterade med hur det går!
tDet låter ju jättebra att han kan somna om utan att bli så upprörd och att ni kan få till fler sätt som funkar för er. Om er son aldrig sovit längre än 2 timmar åt gången så kommer det nog ta tid att lära honom att sova längre. Hela hans liv har han aldrig gjort något annat så det är en vana att bryta för honom.
Jag tror absolut inte att det är något fel med att låta barnet somna i famnen om det är ett sätt som funkar, jag köper inte somna själv-skolan, alla barn lär sig somna själv förr eller senare, det viktiga är att man lär barnet sova på ett sätt som funkar för familjen. Jag söver min dotter både på kvällen och när hon vaknar på natten men vi har inga problem med att dottern vaknar mycket annat än något annat är fel som tänder eller sjukdom.
Tack Elin för uppmuntran att det kan ta tid. Det kommer nog att göra. I natt sov han som längst en timme 40 min. Men somnar om utan mig gjorde han--det ÄR bra eller hur! Det stämmer att han aldrig har sovit mer än tre timmar i streck och detta väldigt väldigt sällan. Han vaknar med gråt mitt i hans tupplurar också. Vi har försökt att få honom att sova mindre än sina två timmar under dagen men han klarar inte av det.
Ja, det där med att inte låta barnet somna i famnen. Special BVC psykologen säger att sedan när han vaknar och inte är i famnen kommer han blir ledsen och behöver det för att somna om. Hon menar att vi ersätter då amningen med att gunga eller hålla honom. Men vi är två som kan turas om med det i alla fall.
Varför kan många barn amma till sömns eller sövas på annat sätt OCH sova flera timmar i streck och inte vårt :-((
Jag håller med Evalotta helt och fullt vilket jag tror alla gör som har barnets! bästa i fokus.
Jag jobbar inom barnhälsovården och kan känna sorg över att BVC får så dåligt rykte. Jag känner ingen som rekommenderar 5 minuters metoden.
"Ja, det där med att inte låta barnet somna i famnen. Special BVC psykologen säger att sedan när han vaknar och inte är i famnen kommer han blir ledsen och behöver det för att somna om. Hon menar att vi ersätter då amningen med att gunga eller hålla honom. Men vi är två som kan turas om med det i alla fall. "
Fast det där är ren Bullshit, en gammal hypotes i stil med "amma var fjärde timme" som saknar belägg. Overhuvudtaget tror jag vi krånglar till det här med barn och sömn alldelles för mycket med löst underbyggda hypoteser, en barnpsykolog borde veta hur vi är biologiskt konstruerade att sova som små. Tur att er son har kloka föräldrar som kör på magkänslan istället!Kör på det ni själv tycker funkar bäst! Dessutom är väl problemet här inte hur ni söver/ammar utan att han vaknar en massa?
"Varför kan många barn amma till sömns eller sövas på annat sätt OCH sova flera timmar i streck och inte vårt." Det är ju just det som är grejen, alla är olika. Även samma barn kan vara olika vid olika åldrar, det är ingens "fel," det bara är så. Våra barn är t ex är en salig blandning av att vakna ofta i perioder och att sova som stockar hela natten. Ofta har det dock varit just magen som stört dem. Kanske värt att dubbelkolla med en annan läkare som kan utreda vad som stör honom om du själv funderar över magen? Då har ni verkligen gjort allt ni bara kan för att utreda den biten iaf?
Vad bra att sonen kan sova med pappa också! Antar att tanken bakom eget rum är att sonen skulle vara lättstörd och sova bättre på egen hand? Om det inte visar sig vara en hit undrar jag spontant vad som hindrar att pappan sover med sonen i samma säng? Allt för att minimera uppvak/uppgåendetid för er på natten? Sen en liten eloge till er som kämpar och sliter och är mitt i det där. Jag har också varit där fast i kortare perioder, så all medkänsla. Kom ihåg att det inte är för evigt, det blir bättre! Snart kanske ni har en treåring som "tankat färdigt" och vid behov kan natta sig själv i eget rum och sova hela natten där(det hände med vår äldsta som sovit tätt intill någon av oss innan.)Lycka till! :)//Emelie
Blandade känslor: en liten tanke; vi är flera som rekommenderat liggamning på natten (som du ju gör). Jag och många andra tycker det fungerar så bra eftersom vi knappt inte vaknar när barnet vaknar och snuttar lite. Finns säkert flera barn som vaknar till lika ofta som din pojke. Du verkar ju dock vakna till själv varje gång och därför påverkas din sömn så kraftigt och det blir superjobbigt. Är du kanske ganska lättväckt? Det kanske sonen också är? Kanske brås han på dig? Bara en tanke!
Sen håller jag helt med Emelie - den där hypotesen om att barnet måste ha det precis likadant när det somnar som när det vaknar till på natten för att kunna somna om själv är just en hypotes och enligt min erfarenhet och åsikt absolut "bullshit"!
Och som jag tidigare nämnt, kring två-årsåldern brukar det bli bättre!
Lotta
Tack igen för era kommentarer, uppmuntran, stöd och kloka ord!
"Ren bullshit"… "hypotesen om att barnet måste ha det precis likadant när det somnar som när det vaknar till på natten för att kunna somna om själv är just en hypotes" kanske det ÄR det Emelie och Lotta!!! Den idéen har aldrig känt sant!! Känns bra att läsa vad ni har för erfarenhet. Pappan försökte några gånger under veckan med att inte söva och bara försöker få sonen att ligga i sängen och somna men har givit upp på det. Sonen blev alldeles för upprörd för många gånger. Kändes och känns fel! Alla gånger var resultatet att det tog jättelång tid för sonen att somna om. han sov oroligt och vaknade ännu oftare!! Nej, vi ska söva! Än så länge!
Vi ska definitivt pressa på lite till det där med att undersöka det medicinska!
Ja, tanken med separat säng i separat rum är att sonen skulle vara lättstörd och sova bättre på egen hand. Sängen vi köpte är en junior säng så den är för liten för oss att sova tillsammans med honom :-/. Jag har somnat i den med sonen men sov väldigt obekvämt. Vi körde först med madrass på golvet brevid vår sång som Elin nämnde. Vi körde två veckor så med ingen skillnad. Det var då vi träffade Special BVC här i Uppsala och sedan köpte säng till madrassen. Sängen köpte vi andrahand förresten och en madrass följde med och pappan har några gånger under veckan sovit på den på golvet brevid sonen.
Ja, vid liggamning och samsovning vaknar jag till varje gång :-( och ibland har svårt att somna om. Även när jag somnar om ganske direkt känns det som om han väcker mig igen precis när jag kommer in i djupsömnen. Och detta kan verkligen stämma eftersom han vaknar ungefär en gång varje timme! och en vuxna spenderar längre tid i varje sömnstadie än ett barn. Känns inte som om jag är lättväckt. Kan stämma men det är nog snarare att jag inte kommer in i djupsomnen så snabbt. Jag har också läst att sömnbrist leder minskat djupsömn (vet ej om detta stämmer). Det är också så att sonen gråter och grina varje gång han vaknar. Ofta vrider och vänder och sparkar han. I sömnen och när han har svårt att somna om. Ja, så sedan juli när jag började jobbar deltid och inte fått sova middag många dagar har det varit skitjobbigt. Jag har inte kunnat fungera bra på jobbet eller socialt.
Pappan tar sonen åtminstone en natt till (blir 5 nätter då) och imorgon kollar vi om han klarar en till natt. Sedan förhoppningsvis klarar sonen av att pappan och jag turas om. Det kommer blir intressant att se vad som händer när jag är tillbaka i lägenheten. Kan inte sova borta i evighet. /Blandade känslor
Jag är gravid och har inga barn (ännu) så jag har inget att tillägga bland de praktiska sömntipsen. Inte mer än att jag själv har en rätt upphackad sömn och har haft många sömnproblem under lång tid, vilket har föranlett mig till att gå till en KBT-terapeut som är specialist på sömn. Där har jag fått lära mig massor om sömn som jag inte visste innan, t.ex. att det oftast sitter mest i "huvudet" om man tycker att man inte får sova tillräckligt mycket eller tillräckligt bra. Att bli väckt varje timme är i sig inget problem för kroppen, kroppen har lättare än man tror för att anpassa sömnen till nya krav (med djupsömn/REM-sömn/uppvaknanden, kroppen snabbar upp cyklerna osv). Men att man tror att det är ett problem gör att man känner sig "psykad" och trött på dagarna. Min sömn har alltid varit väldigt upphackad (utan barn) och jag vaknar ungefär varje och varannan timme under hela natten. Jag var ofta trött på dagarna innan jag fick höra att jag inte "behöver" vara det, sen vände det och utan att sömnen i sig har ändrats har jag på något mystiskt sätt blivit utvilad och lugn i vetskapen att jag faktiskt får den sömn jag behöver. Så mitt tips är faktiskt att ta hjälp av en KBT-terapeut som har specialistkunskaper i sömn, du kommer inte att ångra dig!
Det jag egentligen ville säga var att tipsa om en jättebra bok om anknytning som jag håller på och läser just nu:
Tor Wennerberg, (2012). "Vi är våra relationer". Natur & Kultur, ISBN 978-91-27-11817-1
Den går igenom mycket anknytnings-forskning som har gjorts tills nu. Mycket av anknytningsforskningen har gjorts dom senaste 5-10 åren och det tar en evig tid för nya forskningsrön att nå fram till praktisk kunskap, t.ex. till BVC-råd. Så för att stärka er själva i hur viktigt det är att svara an på barnens behov, att små barn (under 6 år) inte kan bli "bortskämda" med uppmärksamhet och närhet, och få hela den bakomliggande kunskapen kring VARFÖR det är så, vad människan är för en sorts varelse och vad vi egentligen är anpassade till för ett slags liv - så läs denna bok! Den kan kanske också ge lite förklaringar till vad som kan ha gått fel i relationen till barnet när man gjort "allting rätt", att det också handlar mycket om vad mamman och pappan själva upplevt som barn, hur lätt barn suger åt sig sånt man som förälder kanske inte ens är medveten om, eller försöker undvika "gräva ner sig i" osv.
@anonym med Kbt-insikt
Jätteintressant det du skriver! Föreställningen om att man "borde" sova hela natten är stark och där skulle man gärna som gravid redan innan lära sig knepen för en god natts sömn. I början när jag helammade tittade jag alltid på klockan när lillen vaknade och ville amma. Ni vet hur man tänker; "aaah, kl är 03.30 - han ammade bara för en timme sen, är det något fel, nu vill han säkert amma om en timme igen... " Och så är hjärnan igång.
Men bestämde mig en dag för att sluta titta på klockan och "go with the flow". Plötsligt kände jag mig utvilad på morgonen och hade inte en aning om hur många gånger han ammat under natten. Livet blev genast mycket lättare. Men jag har haft turen att få en son som bara ammar några minuter och sen rullar över på sidan och somnar om. Skulle säkert inte vara lika lätt om barnet ville sova med bröstet i munnen hela natten.
En av anledningarna till att jag fortfarande ammar på natten är just för att få behålla min nattsömn.
Lillen (21 månader) vaknar nu i genomsnitt 1-2 ggr per natt och inte förrän framåt småtimmarna så nätterna är inte särskilt krävande. Bävar för ett framtida amningsavslut när jag måste vakna till ordentligt och ta "striden"... Men när man känner att det är stopp har man säkert en starkare övertygelse och klarar motståndet bättre.
Det enda jobbiga jag känner nu är morgnarna, då han vaknat och ammat runt 05.30 första gången och sen vaknar till för morgon två timmar senare är det inte tillräckligt i brösten för att han ska bli mätt och han är vrålhungrig på morgonen eftersom han inte ammar så ofta på natten. Alltså vill han amma i evigheter! Har faktiskt börjat avleda nu, kanske ska jag ha en färdigbredd smörgås bredvid mig i sängen att locka med. ;)
Hur har ni andra gjort?
Amman, så gör mitt barn också. Efter hon fått båda brösten går vi upp och hon äter frukost som vanligt, ofta gröt och en frukt.
Skicka en kommentar