Toddlare får sin mesta mat från flaskor enligt denna länk - tadaam all näring toddlaren behöver med härlig smak av choklad!
Fler än jag som tänker på bantarpulver?
fredag 30 april 2010
torsdag 29 april 2010
Nu får ni kavla upp ärmarna tjejer
Av Eva-Lotta Funkquist
En stor omorganisation är på gång på Akademiska sjukhuset. Från och med oktober ska nyförlösta kvinnor åka hem från sjukhuset redan efter sex timmar. Chefen Bo Sultan är övertygad om att det kommer att gå bra eftersom det redan nu finns en så bra organisation i Uppsala där Amningshjälpen ingår. Hej och hå!
Nu var det nog inte riktigt så Bo Sultan menade, han menade nog att det finns en välfungerande amningsmottagning på Akademiska sjukhuset (som han för övrigt är chef över). Jag anar att vi har ett pedagogiskt problem här...
Klicka på rubriken om du vill läsa artikeln.
En stor omorganisation är på gång på Akademiska sjukhuset. Från och med oktober ska nyförlösta kvinnor åka hem från sjukhuset redan efter sex timmar. Chefen Bo Sultan är övertygad om att det kommer att gå bra eftersom det redan nu finns en så bra organisation i Uppsala där Amningshjälpen ingår. Hej och hå!
Nu var det nog inte riktigt så Bo Sultan menade, han menade nog att det finns en välfungerande amningsmottagning på Akademiska sjukhuset (som han för övrigt är chef över). Jag anar att vi har ett pedagogiskt problem här...
Klicka på rubriken om du vill läsa artikeln.
Att vara flaskförälder
Av Johanna Stenius
Jag har med stor tacksamhet tagit emot chansen att få skriva här på Amningsbloggen om ett ämne som jag brinner för, nämligen rätten att flaskmata sitt barn. Här tänkte jag försöka beskriva den skuld som en flaskmatande förälder kan känna, särskilt de som ger sina barn modersmjölksersättning. En skuld som kommer av många års inlärning att amning är det bästa för barnet, att en ”riktig” mamma också ammar (eller i alla fall kämpar till sista mjölkdroppen), att anknytningen kommer till under amningen. En skuld som de som kämpar på med sin amning inte känner. Jag vill poängtera att jag inte vill kritisera amning på något sätt, alla upplever vi saker olika, utan skriver fritt från hjärtat. Jag vill heller inte påstå att jag står för vad alla flaskmatande föräldrar tycker, utan utgår från det jag vet och hört.
Ett fritt, informerat val om hur man ska mata sitt nyfödda spädbarn, det är vad vi alla strävar efter. Men vad betyder det egentligen? När är man tillräckligt informerad? Är det när alla fakta ligger på bordet, och man väljer det där flest fakta väger åt det positiva hållet? Eller är det när man mår bra inuti, när man känner att man valt det som känns bäst för en själv utan att snegla på andra? Ett fritt och informerat val kan vara lite vad som helst beroende på vem man frågar och är inget en enskild person kan ta patent på.
När man sitter med en nyfödd i famnen så kanske känslan av att man inte alls vet vad man vill uppstår. En fruktansvärd känsla för just då är alla val så vansinnigt viktiga, det handlar ju om ens BARN, en ny människa som är helt beroende av en. Det fria valet känns så enormt stort och ansvarsfyllt just då.
Och det är där och då, med det nyfödda barnet i famnen, som den som inte vill amma plötsligt får skuldkänslor och känner sig tvungen. Det spelar ingen roll hur mycket man har bestämt sig, hur lite mjölk man än lyckas pressa ur sina såriga bröst, hur gärna pappan än vill ta över. Hur mycket man än vet att man INTE VILL AMMA, så kommer skuldkänslorna. Att stoppa en nappflaska i munnen på barnet känns som att man skulle spruta det fullt med gift. Tills man har gett barnet nappflaska första gången och ser hur bra det gick, hur mycket bättre barnet mår när det får i sig tillräckligt, hur mycket bättre relationen till barnet blir när man slipper göra det som känns obekvämt och jobbigt.
Och där ligger, enligt mig, den stora skillnaden mellan ”amningshets” och ”flaskhets”, som man gärna diskuterar i oändlighet i forum som detta.
Det finns kanske inte tillräckligt mycket information om amning att tillgå i dag, inte tillräckligt stort stöd för att fortsätta amma. Men det finns så gott som INGEN information att tillgå om flaskmatning. Bara ett antagande om att man valt flaskmatning för att man egentligen vill amma. Men de som vill flaskmata är precis lika pålästa som alla andra när det gäller för- och nackdelar med bröstmjölk och ersättning. De som vill flaskmata vill inte inte bli övertalade om motsatsen. De behöver också bli bekräftade i sitt val, inte bara en broschyr som säger att ”du vill nog amma egentligen”. Vilket hån, när man sitter där med sitt nyfödda barn i famnen och gråter för att man vet att man inte vill eller kan amma men känner sig tvungen ändå.
Amning och flaskmatning kan existera vid sidan av varandra. Man behöver inte kritisera flaskmatning för att kunna motivera amning, eller tvärtom. Om det trots allt fins ett helt fritt val måste det vara där någonstans det ligger.
Johanna Stenius är en frilansjournalist som tillsammans med en journalisten Emma Fahlstedt just nu skriver på en bok om Flaskmatning, Flaskboken. Den ska ta upp allt som en flaskmatande förälder kan behöva veta.
Jag har med stor tacksamhet tagit emot chansen att få skriva här på Amningsbloggen om ett ämne som jag brinner för, nämligen rätten att flaskmata sitt barn. Här tänkte jag försöka beskriva den skuld som en flaskmatande förälder kan känna, särskilt de som ger sina barn modersmjölksersättning. En skuld som kommer av många års inlärning att amning är det bästa för barnet, att en ”riktig” mamma också ammar (eller i alla fall kämpar till sista mjölkdroppen), att anknytningen kommer till under amningen. En skuld som de som kämpar på med sin amning inte känner. Jag vill poängtera att jag inte vill kritisera amning på något sätt, alla upplever vi saker olika, utan skriver fritt från hjärtat. Jag vill heller inte påstå att jag står för vad alla flaskmatande föräldrar tycker, utan utgår från det jag vet och hört.
Ett fritt, informerat val om hur man ska mata sitt nyfödda spädbarn, det är vad vi alla strävar efter. Men vad betyder det egentligen? När är man tillräckligt informerad? Är det när alla fakta ligger på bordet, och man väljer det där flest fakta väger åt det positiva hållet? Eller är det när man mår bra inuti, när man känner att man valt det som känns bäst för en själv utan att snegla på andra? Ett fritt och informerat val kan vara lite vad som helst beroende på vem man frågar och är inget en enskild person kan ta patent på.
När man sitter med en nyfödd i famnen så kanske känslan av att man inte alls vet vad man vill uppstår. En fruktansvärd känsla för just då är alla val så vansinnigt viktiga, det handlar ju om ens BARN, en ny människa som är helt beroende av en. Det fria valet känns så enormt stort och ansvarsfyllt just då.
Och det är där och då, med det nyfödda barnet i famnen, som den som inte vill amma plötsligt får skuldkänslor och känner sig tvungen. Det spelar ingen roll hur mycket man har bestämt sig, hur lite mjölk man än lyckas pressa ur sina såriga bröst, hur gärna pappan än vill ta över. Hur mycket man än vet att man INTE VILL AMMA, så kommer skuldkänslorna. Att stoppa en nappflaska i munnen på barnet känns som att man skulle spruta det fullt med gift. Tills man har gett barnet nappflaska första gången och ser hur bra det gick, hur mycket bättre barnet mår när det får i sig tillräckligt, hur mycket bättre relationen till barnet blir när man slipper göra det som känns obekvämt och jobbigt.
Och där ligger, enligt mig, den stora skillnaden mellan ”amningshets” och ”flaskhets”, som man gärna diskuterar i oändlighet i forum som detta.
Det finns kanske inte tillräckligt mycket information om amning att tillgå i dag, inte tillräckligt stort stöd för att fortsätta amma. Men det finns så gott som INGEN information att tillgå om flaskmatning. Bara ett antagande om att man valt flaskmatning för att man egentligen vill amma. Men de som vill flaskmata är precis lika pålästa som alla andra när det gäller för- och nackdelar med bröstmjölk och ersättning. De som vill flaskmata vill inte inte bli övertalade om motsatsen. De behöver också bli bekräftade i sitt val, inte bara en broschyr som säger att ”du vill nog amma egentligen”. Vilket hån, när man sitter där med sitt nyfödda barn i famnen och gråter för att man vet att man inte vill eller kan amma men känner sig tvungen ändå.
Amning och flaskmatning kan existera vid sidan av varandra. Man behöver inte kritisera flaskmatning för att kunna motivera amning, eller tvärtom. Om det trots allt fins ett helt fritt val måste det vara där någonstans det ligger.
Johanna Stenius är en frilansjournalist som tillsammans med en journalisten Emma Fahlstedt just nu skriver på en bok om Flaskmatning, Flaskboken. Den ska ta upp allt som en flaskmatande förälder kan behöva veta.
torsdag 22 april 2010
Haitis mammor lär sig amma i tält
Tre månader efter jordbävningsktatastrofen på Haiti har livet inte återgått till det normala. I huvudstaden Port-au-Prince lever folk fortfarande tätt sammanpackade i tält, utan el, rinnande vatten och avlopp. I detta kaos ska spädbarn försöka hålla sig vid liv. Amning är A och O. Samtidigt väller det in bröstmjölksersättnign till katastrofområden, både donerad och mottagen av obetänksamma idealister, men också sändningar som ingen vet var de kommer ifrån.
Expressen mötte en artonårig mamma i Port-au-Prince som kom till Unicefs amningstält för att lära sig mer om amning. Läs om henne här.
Expressen mötte en artonårig mamma i Port-au-Prince som kom till Unicefs amningstält för att lära sig mer om amning. Läs om henne här.
tisdag 20 april 2010
Nej, alla är inte nöjda med sin amning
Av: Eva-Lotta Funkquist
Jag har läst väldigt många födelsebrev på sista tiden. Det här är en mall som används på BB Sthlm. Inte i något brev som jag har läst har det stått: jag vill inte amma. Eller något liknande. Det brukar stå: Jag vill amma och jag vill få bra hjälp med att få det att fungera. Det är sorgligt för jag vet ju att det är många som sen inte kommer att amma. Visst, mammor kan ändra sig, men jag tror att de flesta egentligen inte har ändrat sig. De ville egentligen amma.
På Karolinska Sjukhuset frågade man gravida mammor hur länge de ville amma och 80% svarade att de ville amma exklusivt i sex månader. Vi vet ju att det inte kommer att bli så och att det för varje år blir ännu färre som ammar i överensstämmelse med den här önskan. Här nedan är statistik från socialstyrelsen på andelen barn som vid fyra månaders ålder enbart fick bröstmjölk.
1996: 68,6%
1997: 68,9%
1998: 69,1%
1999: 68,7%
2000: 68,3%
2001: 68,3%
2002: 68,0%
2003: 67,5%
2004: 63,8%
2005: 61,1%
2006: 59,8%
2007: 56,2%
Jag har läst väldigt många födelsebrev på sista tiden. Det här är en mall som används på BB Sthlm. Inte i något brev som jag har läst har det stått: jag vill inte amma. Eller något liknande. Det brukar stå: Jag vill amma och jag vill få bra hjälp med att få det att fungera. Det är sorgligt för jag vet ju att det är många som sen inte kommer att amma. Visst, mammor kan ändra sig, men jag tror att de flesta egentligen inte har ändrat sig. De ville egentligen amma.
På Karolinska Sjukhuset frågade man gravida mammor hur länge de ville amma och 80% svarade att de ville amma exklusivt i sex månader. Vi vet ju att det inte kommer att bli så och att det för varje år blir ännu färre som ammar i överensstämmelse med den här önskan. Här nedan är statistik från socialstyrelsen på andelen barn som vid fyra månaders ålder enbart fick bröstmjölk.
1996: 68,6%
1997: 68,9%
1998: 69,1%
1999: 68,7%
2000: 68,3%
2001: 68,3%
2002: 68,0%
2003: 67,5%
2004: 63,8%
2005: 61,1%
2006: 59,8%
2007: 56,2%
Jag struntar i hur du matar ditt barn
Av Marit Olanders
Det är none of my business hur enskilda föräldrar väljer att ge sina barn mat. Jag bryr mig inte om vilket.
Jag mejlade en Expressenjournalist som hade skrivit om amning som något onödigt ett tips om en annan amningsvinkel. Han avböjde, med denna motivering:
Tyvärr hinner jag inte skriva mer om ämnet då jag ägnar mig åt att flaskmata nyfödda tvillingar det närmaste året.
Jag gratulerade till tillskotten i familjen men undrade lite över ordvalet. Det var tydligen väldigt viktigt för honom att berätta att barnen skulle flaskmatas. Efter några timmar slog det mig att han kanske försökte provocera mig.
Så länge som alla inblandade är nöjda - så fine.
Men alla ÄR inte det. Många får helkassa råd om amning, med alltför tidiga amningsavslut som hade kunnat förebyggas. Det finns en flaskhets i Sverige som existerar jämsides med amningshetsen. Om dessa fenomen i svensk (sjukvårds)kultur kan man spekulera mycket men något märks det tydligt att de har gemensamt: Okunskap om amning och likgiltighet för hur det enskilda mor-barnparet upplever sin situation.
Ensidig amning är fullt möjligt
Av Lin Dalén
Jag ammar på ett (1) bröst. Mitt högerbröst ville inte fungera riktigt så jag avvecklade mjölkproduktionen på det och ammar istället bara på det vänstra.
Det låter enkelt, men vägen dit var allt annat än en dans på rosor.
Det började när mitt första barn, Elsa, var någon dag gammal. Jag fick ett stort djupt sår på höger bröstvårta av Elsas feltag redan på BB. Barnmorskorna som tittade på taget sa att det såg rätt ut, men såret läkte inte. Det blev istället värre och gjorde väldigt ont. De sa att jag skulle vila och lufta bröstvårtan och inte låta Elsa suga så ofta, så jag drog ut på tiden mellan amningstillfällena. När Elsa var någon vecka gammal fick jag mjölkstockning i högerbröstet. Jag fick hem en bröstpump och antibiotika men ingen hjälpte mig med taget. Jag skulle pumpa på högerbröstet tills stockningen lagt sig och såret läkt ihop.
Jag ammar på ett (1) bröst. Mitt högerbröst ville inte fungera riktigt så jag avvecklade mjölkproduktionen på det och ammar istället bara på det vänstra.
Det låter enkelt, men vägen dit var allt annat än en dans på rosor.
Det började när mitt första barn, Elsa, var någon dag gammal. Jag fick ett stort djupt sår på höger bröstvårta av Elsas feltag redan på BB. Barnmorskorna som tittade på taget sa att det såg rätt ut, men såret läkte inte. Det blev istället värre och gjorde väldigt ont. De sa att jag skulle vila och lufta bröstvårtan och inte låta Elsa suga så ofta, så jag drog ut på tiden mellan amningstillfällena. När Elsa var någon vecka gammal fick jag mjölkstockning i högerbröstet. Jag fick hem en bröstpump och antibiotika men ingen hjälpte mig med taget. Jag skulle pumpa på högerbröstet tills stockningen lagt sig och såret läkt ihop.
När jag oroligt frågade på bvc om det kunde finnas risk för tuttförvirring, något jag hade läst kan hända om man blandar flaska och bröst, fick jag höra att det var en myt som inte hade någon vetenskaplig grund. Jag kunde utan risk ge min flicka min mjölk med flaskan.
Jag pumpade ut mjölken ur det stockade bröstet och Elsa tog flaskan utan problem. Stockningen ville inte ge med sig, men min bebis fick i sig mat så jag var lugnare. Det gick några dagar och plötsligt totalvägrade hon att amma. Hon blev helt vild och galen när jag erbjöd henne bröstet, hon ville äta ur flaska. Vi vände oss till vårt bvc igen men de kunde inte hjälpa mig med Elsas vägran att ta bröstet, däremot kunde de förlänga lånet av pumpen.
Jag hade ont i bröstet och hjärtat. Jag kände mig bortvald och avvisad av min bebis. Jag ville så hemskt gärna amma men hon ville inte äta från mig. Eftersom jag är envis som en get så bestämde jag mig för att om hon nu inte ville äta från mina bröst så ska hon åtminstone äta min mjölk. Så jag pumpade. Och pumpade. Och fortsatte pumpa. Under tiden hade jag cirka två mjölkstockningar i veckan under de första fyra månaderna, sedan kom de glesare upp till halvåret. Eller om det var en och samma stockning som kom och gick, det vet jag inte. Såret läkte inte heller så om det var på grund av bakterier som kom in i såret, eller om det var på grund av att pumpen inte tömde mjölkgångarna ordentligt vet jag inte heller, men det satt nästan alltid på samma ställe i högerbröstet. Jag gav inte upp hoppet om att amma utan försökte ge bröstet varje gång hon skulle äta men det var rent självplågeri, Elsa blev hysterisk varje gång. Och så höll vi på i sex och en halv månad tills dess att jag gav upp amningen (pumpningen). Jag hade vid detta laget utvecklat amningsskräck.
Så med den amningshistorien i ryggsäcken blev jag ungefär tre år senare mamma till Minea. Men den här gången var förutsättningarna lite annorlunda. Jag hade under tiden även lagt en hel massa kunskap om amning i ryggsäcken. Och samlat ett nätverk av amningskunniga vänner runt mig. Det hade öppnat en amningsmottagning i min närhet där det arbetade utbildad engagerad personal. Jag var förberedd på vad som kunde hända och jag var fast besluten om att jag skulle kräva hjälp direkt om det skulle hända igen.
Och det hände. Igen. Jag fick mjölkstockningen från hell när Minea var någon vecka gammal och vi tog omedelbart kontakt med amningsmottagningen. Här fick jag äntligen hjälp på riktigt och efter ett antal besök, odlingar, daglig telefonkontakt, flera starka antibiotikakurer och ultraljudsundersökningar av bröstet så bestämde vi tillsammans, på mitt eget initiativ, att jag skulle avveckla mjölkproduktionen på högerbröstet. Jag var först lite tveksam, jag var rädd att jag inte skulle ha tillräckligt med mjölk i bara det ena bröstet. Men jag var inte alls sugen på att pumpa ännu ett halvår, jag var inte heller upplagd för månader av upprepade mastiter och allt som följer med det. Att sluta amma helt var inte ett alternativ för mig. Så jag chansade. Under inflytande av antibiotika trappade jag ner och avslutade. Jag fortsatte amma på vänsterbröstet, men dubbelt så mycket på det istället.
Den här gången har vi helt undvikit nappar och flaskor för att förhindra tuttförvirring (vilket bevisligen inte alls är en myt). Jag ammar fritt (vid minsta lilla signal från Minea) och reglerar aldrig efter klockan. Allt för att minska risken för stockning, öka mjölkproduktionen och behålla en mjölkmängd som passar Minea. Jag uppmuntrade nattamning eftersom jag upplever att det ökar mjölkproduktionen och jag gjorde även upprepade bröstkompressioner vilket också hjälpte mig. Den första tiden var jag väldigt orolig för fler mjölkstockningar så jag åt SPC-flakes i tre månader för att förhindra och förebygga. Och jag är fortfarande noga med att skydda mot kyla med värmande inlägg när jag är utomhus. Än så länge har jag klarat mig från fler stockningar.
Min sjukgymnast i Basal Kroppskännedom har betonat vikten av att låta Minea amma från olika håll. När barn äter från båda brösten jobbar kroppen på olika sätt när huvudet och kroppen vrids. Så jag tänker på att låta henne sitta, ligga och stå på olika sätt när hon äter och låta henne vrida sig åt båda hållen.
Nu har jag ammat ensidigt i snart åtta månader. Det fungerar utmärkt och jag har mjölk så att det räcker och blir över i bröstet, jag har inte behövt ge henne något extra. Nu har hon så smått börjat med smakbitar men ammar fortfarande lika mycket som innan. Det fungerar verkligen att amma på bara ett bröst! Jag är så tacksam varje dag över att jag tog den här chansen, att jag vågade prova.
Jag pumpade ut mjölken ur det stockade bröstet och Elsa tog flaskan utan problem. Stockningen ville inte ge med sig, men min bebis fick i sig mat så jag var lugnare. Det gick några dagar och plötsligt totalvägrade hon att amma. Hon blev helt vild och galen när jag erbjöd henne bröstet, hon ville äta ur flaska. Vi vände oss till vårt bvc igen men de kunde inte hjälpa mig med Elsas vägran att ta bröstet, däremot kunde de förlänga lånet av pumpen.
Jag hade ont i bröstet och hjärtat. Jag kände mig bortvald och avvisad av min bebis. Jag ville så hemskt gärna amma men hon ville inte äta från mig. Eftersom jag är envis som en get så bestämde jag mig för att om hon nu inte ville äta från mina bröst så ska hon åtminstone äta min mjölk. Så jag pumpade. Och pumpade. Och fortsatte pumpa. Under tiden hade jag cirka två mjölkstockningar i veckan under de första fyra månaderna, sedan kom de glesare upp till halvåret. Eller om det var en och samma stockning som kom och gick, det vet jag inte. Såret läkte inte heller så om det var på grund av bakterier som kom in i såret, eller om det var på grund av att pumpen inte tömde mjölkgångarna ordentligt vet jag inte heller, men det satt nästan alltid på samma ställe i högerbröstet. Jag gav inte upp hoppet om att amma utan försökte ge bröstet varje gång hon skulle äta men det var rent självplågeri, Elsa blev hysterisk varje gång. Och så höll vi på i sex och en halv månad tills dess att jag gav upp amningen (pumpningen). Jag hade vid detta laget utvecklat amningsskräck.
Så med den amningshistorien i ryggsäcken blev jag ungefär tre år senare mamma till Minea. Men den här gången var förutsättningarna lite annorlunda. Jag hade under tiden även lagt en hel massa kunskap om amning i ryggsäcken. Och samlat ett nätverk av amningskunniga vänner runt mig. Det hade öppnat en amningsmottagning i min närhet där det arbetade utbildad engagerad personal. Jag var förberedd på vad som kunde hända och jag var fast besluten om att jag skulle kräva hjälp direkt om det skulle hända igen.
Och det hände. Igen. Jag fick mjölkstockningen från hell när Minea var någon vecka gammal och vi tog omedelbart kontakt med amningsmottagningen. Här fick jag äntligen hjälp på riktigt och efter ett antal besök, odlingar, daglig telefonkontakt, flera starka antibiotikakurer och ultraljudsundersökningar av bröstet så bestämde vi tillsammans, på mitt eget initiativ, att jag skulle avveckla mjölkproduktionen på högerbröstet. Jag var först lite tveksam, jag var rädd att jag inte skulle ha tillräckligt med mjölk i bara det ena bröstet. Men jag var inte alls sugen på att pumpa ännu ett halvår, jag var inte heller upplagd för månader av upprepade mastiter och allt som följer med det. Att sluta amma helt var inte ett alternativ för mig. Så jag chansade. Under inflytande av antibiotika trappade jag ner och avslutade. Jag fortsatte amma på vänsterbröstet, men dubbelt så mycket på det istället.
Den här gången har vi helt undvikit nappar och flaskor för att förhindra tuttförvirring (vilket bevisligen inte alls är en myt). Jag ammar fritt (vid minsta lilla signal från Minea) och reglerar aldrig efter klockan. Allt för att minska risken för stockning, öka mjölkproduktionen och behålla en mjölkmängd som passar Minea. Jag uppmuntrade nattamning eftersom jag upplever att det ökar mjölkproduktionen och jag gjorde även upprepade bröstkompressioner vilket också hjälpte mig. Den första tiden var jag väldigt orolig för fler mjölkstockningar så jag åt SPC-flakes i tre månader för att förhindra och förebygga. Och jag är fortfarande noga med att skydda mot kyla med värmande inlägg när jag är utomhus. Än så länge har jag klarat mig från fler stockningar.
Min sjukgymnast i Basal Kroppskännedom har betonat vikten av att låta Minea amma från olika håll. När barn äter från båda brösten jobbar kroppen på olika sätt när huvudet och kroppen vrids. Så jag tänker på att låta henne sitta, ligga och stå på olika sätt när hon äter och låta henne vrida sig åt båda hållen.
Nu har jag ammat ensidigt i snart åtta månader. Det fungerar utmärkt och jag har mjölk så att det räcker och blir över i bröstet, jag har inte behövt ge henne något extra. Nu har hon så smått börjat med smakbitar men ammar fortfarande lika mycket som innan. Det fungerar verkligen att amma på bara ett bröst! Jag är så tacksam varje dag över att jag tog den här chansen, att jag vågade prova.
Nu i efterhand har jag hört flera historier om att amma ensidigt. Den vanligaste är att barnet har ett favoritbröst som gör att produktionen minskar på det andra och tillslut ammar de bara på favoriten. Så det är inte så ovanligt ändå! Men det pratas kanske inte om det så ofta. Jag önskar ofta att någon hade kunnat berättat för mig om att det är möjligt redan första gången jag fick problem.
Tyvärr var vårt bvc:s enda lösning på mina amningsproblem att skriva ut en pump och rekommendera ersättning. Och jag hade inte haft tillräckligt med erfarenhet, kunskap eller kraft nog att själv våga prova att avveckla mjölken på problembröstet även om jag skulle ha kommit på tanken. Det är oerhört viktigt att få rätt hjälp och stöd tidigt. Därför vill jag gärna berätta min historia så att kanske någon som hamnar i min situation kan se detta som ett exempel på en möjlig lösning. Det är fullt möjligt att helamma på bara ett bröst!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)