Av Eva-Lotta Funkquist
Amning och trygghet har med varandra att göra. Det kan vara provocerande. Folk protesterar när jag skriver om det.
David Eberhard är psykiater, författare och debattör. Han pratar mycket om trygghet men aldrig (vad jag vet) om amning. I dagens UNT får han frågan: Kan trygghet vara skadligt för mina barn?
-Ja, det är jag helt övertygad om, svarar Eberhard.
Han fortsätter:
-Att uppfostra barn handlar om att förbereda dem för vuxenlivet, inte att bygga bort faror. Nu curlas varje barn.
Till sist konstaterar han:
-Bara för att man sätter på sig cykelhjälmen så ordnar sig inte allting.
Nu till det som förvånar mig. Reportern undrar: "Vad brukar du få för reaktioner på dina föreläsningar?" David svarar: "Rätt positiva. Det mesta jag säger är självklarheter som är svåra att debattera emot."
Och jag säger: Det mesta du debatterar om David är ju totalt begreppsförvirrat. Jag förstår överhuvudtaget inte vad du svamlar om.
Curlingdebatten har väl aldrig handlat om att bygga bort faror? Den har handlat om att få livet serverat på ett fat. Och ingen unge har någonsin upplevt trygghet tack vare cykelhjälmar av frigolit.
Däremot skyddar frigolit barns ömtåliga kroppar mot livsfarliga skador. Sverige har den lägsta dödligheten bland barn p.g.a. olyckor i världen. Särskilt låg är siffran bland de minsta barnen. 1947 dog 120 barn i trafiken i Sverige, nu för tiden är den siffran runt 30 varje år.
Det David, har med frigolit att göra.
8 kommentarer:
Det går inte att diskutera detta eftersom citaten tyvärr är ryckta ur sitt sammanhang.
Det är lätt att rycka ut citat ur sitt sammanhang och tolka dem helt fel. Det du syftar till i din kritik har ingenting att göra med vad han egentligen skriver.
Jag tycker att du borde läsa hans bok "I trygghetsnarkomanernas land" så kommer du att förstå vad han talar om. Det han bland annat säger är ju att i tidigare generationer har barn uppfostrats enligt vissa normer (t.o.m 50-talisterna) där man successivt får mer ansvar och därmed varskos om att livet ibland kan vara ganska tufft.
Nästkommande generationer har vadderat och tryggat sina barns omgivning från vaggan upp till vuxenåldern varpå man inte är beredd när kraven väl kommer. Och då är blir det väldigt svårt att klara av livets vedermödor.
Jag har läst hans böcker och hört honom föreläsa och kan säga att han är absolut en person som förespråkar kärlek och omtänksamhet för att uppfostra barn till bra och trygga indivder. Dock skiljer han på inre trygghet (självkänsla) och yttre trygghet (jag kan ramla utan att skada mig). Lite som Stefan Einhorn talar om falsk snällhet.
Jag lovar att du får en rolig och intressant läsning!
// Karin, tvåbarnsmamma
Jag tror det är tre saker här:
Att uppleva sig trygg, t ex för att man har föräldrar som tar hand om en på ett bra sätt, så att man är väl anknuten och lagom omhändertagen. Det leder inte till att man blir en bortklemad typ som inte klarar sig själv som vuxen.
Att vara trygg från småsaker som kunde ha blivit nyttiga erfarenheter om man hade fått konfronteras med dem. Det kanske kan kallas curling när man inte får tillgång till de aspekterna i livet, åtminstone verkar Eberhard kalla den här tryggheten för curling. Och den kan kanske leda till att man får en svårare övergång till att klara sig själv eller till att man får en mindre inre trygghet. Det kan jag tänka mig.
Och slutligen att vara trygg, någorlunda skyddad, från livsfaror. Bilbarnstolar t ex. Eberhard verkar enligt dina citat blanda ihop det med punkten ovan, men så klart blir man inte en mer kompetent vuxen om man dör i späd ålder än om man inte gör det.
Barn kan också blanda ihop det - mina bäbisar har upplevt sig mycket mindre trygga i bilbarnstolen än om de hade suttit lösa i min famn. Vuxna också, hela samhället till och med, så att de tror att de skyddar barnen från livsfara när de skyddar dem från nyttiga erfarenheter. Det finns ju också en stor gråzon, där saker oftast går bra och blir en nyttig erfarenhet, men om man har otur kan gå fel och leda till allvarliga skador. Han Eberhard menar väl att vi har gått för långt in i gråzonen och låter våra barn klara alldeles för lite på egen hand. Jag är böjd att hålla med honom. I alla fall är jag glad att jag bor på ett ställe där det exempelvis anses OK att låta barnen gå till skolan själva, för så verkar det inte vara överallt. Och det tycker jag är ett exempel på när de berövas nyttiga erfarenheter av att klara sig själva och kanske i förlängningen en känsla av trygghet grundad på att de vet att de klarar vissa saker själva (fler och fler ju äldre de blir), utan vuxnas hjälp.
Kul med ett nytt inlägg i alla fall! Jag har saknat er, fast jag vet att ni har annat att göra än att bara uppdatera amningsbloggen (och det är förstås bra att ni har det).
Jag har läst boken. Tycker den faller in i den eviga raden av domedagsprofetsior över nästa generation.
Alla har väl hört Sokrates (470-399 f. Kr): "Vår tids barn har blivit tyranner över oss. De reser sig inte ens om en äldre person träder in i ett rum, de är uppkäftiga mot sina föräldrar och andra, de stör varje hyfsat samtal mellan vettiga människor, de har dåliga matseder och har blivit sina lärares skräck."
Och hans uttalanden om Anna Odell tycker jag är helt häpnadsväckande omdömeslösa.
Hälsar Eva-Lotta
Exemplet med cykelhjälm är ju inte vad boken egentligen handlar om utan ett sätt att försöka konkretisera fenomen som han ser i samhället. Jag ska ta ett exempel:
När jag födde mitt första barn gick jag i en mammagrupp. Där diskuterade vi barnsäkerhet. Vår barnsjuksköterska berättade att hon hade haft kontakt med ett dagis (som ofta tar sina barn till humlegården) som använde sig av lekhjälmar när barnen lekte i humlan.
Hon hade frågat personalen varför alla barn hade hjälmar och svaret var att de inte ville att barnen skulle skada sig.
Detta exempel är en avart på hur vi försöker säkra och trygga världen för våra barn. Barnen kan lätt känna sig som odödliga eftersom de har ju "hjälmen" vilket kan leda till att de tar extrema risker som de, utan hjälm, aldrig skulle göra. Vilket hände för några år sen när ett barn som hade lekhjälm i en klätterställning föll. Han ströps ihjäl av sin egen hjälm. Sorglig historia som man borde lära sig av. Det går inte att trygga den yttre världen helt totalt utan det krävs en vuxens engagemang och närvaro för att barnet successivt ska kunna klara sig själva mer och mer.
Detta är ett typexempel som David Eberhard talar om. Vettigt enligt mig, har svårt att tro att någon annan inte håller med mig i detta.
//Karin
Detta tror jag är en av vår tids största missförstånd angående barn:
"Nästkommande generationer har vadderat och tryggat sina barns omgivning från vaggan upp till vuxenåldern varpå man inte är beredd när kraven väl kommer. Och då är blir det väldigt svårt att klara av livets vedermödor."
All forskning (och logik) säger ju att det är tvärtom, får du trygghet vet du också hur du behåller den OCH hur du ger den till andra.
Enligt denna logik borde ju de som har haft det allra otryggast klara sig allra bäst i så fall, och det vet ju alla att det inte är så.
Barn som blir misshandlade misshandlar oftare sina egna barn till exempel. Detta exempel inkluderar både fysisk och psykisk trygghet, och det håller inte i något av fallen.
Hur mycket vi föräldrar än försöker skydda så åker barnen på törnar ändå, så nyttiga erfarenheter blir de aldrig utan.
Självklart ska föräldrar göra allt i deras makt så att barnen mår bra, både fysiskt och psykiskt.
Anonym! Just det, det är sådana typexempel David berättar om och då blir det svårt att argumentera emot. Men är historien verkligen generaliserbar. Är fenomenet med hjälmar på dagisbarn verkligen vanligt förekommande. Jag tror inte det. Jag kan för övrigt berätta en annan historia. Jag vistas mycket i Funäsdalen. Då barnen i Funäsdalens skola har idrottslektion tillbringar de ofta tiden i slalombacken. För att sammanfatta idrottsaktiviteten: ingen skidåkning sker i pisten. Och Funäsdalensberget BRANT och erbjuder extremskidåkning. Man tror helt enkelt inte sina ögon när man ser det. För ett tag sedan blev som bekant en 12-årig pojke angripen av en björn och indragen i ett ide då de åkte offpist under idrottslektionen. 12 åringen och hans kamrat blev intervjuade i TV dagen därpå. De uppträdde mycket lugnt, beskrev förloppet och kamraten sa: "jag förstod ju att björnen måste ha dödat honom". Ändå smällde han till björnen som kom ut ur idet med sin stav. Utifrån den här historien skulle man ju kunna dra helt andra slutsatser om Sveriges barn och föräldrar än den David drar. Men är det generaliserbart. Nej torligtvis inte det heller.
Skicka en kommentar