torsdag 1 september 2011

I vissa frågor tycks ett spår gå igång

Av Eva-Lotta Funkquist

I Sverige äter vi (per capita) lika mycket socker idag som på 30-talet. Känn på den! Det här är lätt att ta reda på också. Googla lite bara (med källvarningen att bryggerinäringen (läs läsktillverkarna) av förklarliga skäl inte har haft svårt för att ta till sig budskapet). Icke desto mindre, ofta hör vi väl alla talas om vad det ökade sockerintaget har gjort med våra kroppar.

När man pratar om fetmaepidemin bland västerländska barn så brukar problemet med det ökade sockerintaget komma upp. Det tycks vara ett spår som tilltalar oss människor. Människor med tvivlarmössan på brukar få argumentera i motvind. Kan det ha att göra med att fetmaepidemin, med hjälp av det ökade sockerintaget som förklaringsmodell, lätt kan göras till ett individuellt problem? Så här: Vissa barn blir lätt beroende av socker och vräker i sig okontrollerat av allt lättillgängligt socker så fort tillfälle erbjuds. De kan inte stå emot och moderna föräldrar kan inte sätta gränser.

För människor tilltalande, men på många sätt ifrågasatta och tveksamma förklaringsmodeller till barns hälsa och beteende finns även i andra frågor. Ett par exempel: TV-spel leder till ungdomsbrottslighet, eller en ännu knasigare: föräldrar med bristande gränssättning får gränslösa barn.

Vi som är födda på 60-talet tycks ha glömt bort att vuxna hällde i oss söt saft så fort tillfälle erbjöds. Det så kallade safttillägget började ges, med nappflaska, redan då vi var 6 veckor gamla och det uppfattades nog som mer eller mindre icke förenligt med god hälsa för barnet om föräldern avstod från att ge safttillägget.

När amningsförekomsten år efter år sjunker tycks spåret som går igång, som den mest populära förklaringsmodellen, vara individuella egenskaper hos mamman: "den moderna mamman vill hellre sova, leva jämställt, arbeta, och utbilda sig än att amma. Dessutom föder hon barn sent i livet. Det gör att hon inte är beredd på de uppoffringar amning innebär." Jag lovar, de med tvivlarmössan på får argumentera i motvind!

I den här frågan vågar jag generalisera. Inte alla, men den övervägande majoriteten av alla mammor vill amma. Dessutom, forskning från hela Västvärlden visar att de är de utbildade, jämställda, arbetande och lite äldre kvinnorna som ammar mest. Sover bättre gör de också.

Man behöver inte läsa på mycket för att förstå att kunskapen kring och stödet för amning i det västerländska samhället på många sätt brister. Det förefaller som om bristande stöd från vårdens sida i amningsfrågor drabbar ammande mammor med kortare utbildning värre. Att sjukvården hela tiden måste fortbilda personalen tycks ha glömts bort. Från sjukvårdchefer, vårdutvecklare, barnhälsovårdsöverläkare och myndigheter hörs just ingenting om den stadigt minskande amningsförekomsten. År efter år: intet nytt. Nu undrar jag: Socialstyrelsen, Livsmedelsverket, Folkhälsoinstitutet, Konsumentverket, vårdutvecklare, barnhälsovårdsöverläkare och vårdchefer: var är handlingsplanen?

Marit hade uppmaningen i rubriken. Jag har den som slutkläm: Sluta klandra mammorna!

4 kommentarer:

Ellinor sa...

Tydligt! Det är verkligen svårt att hävda fakta när det bara är ett spår som "går igång". Det är naturligtvis stödet som måste förstärkas till mammorna. Det är inte mammornas fel att de inte lyckas med amningen (även om en del mammor självklart basunerar ut att de inte vill amma). När så många vill amma men inte i slutändan gör det måste vi tänka på hur vi kan stötta dem.

Jag menar att det har förändrat mitt sovmönster att sova med mitt ammande barn. Det är svårt att somna utan henne! Men väldigt mysigt att vakna bredvid en helt avslappnad utsövd unge med de första orden då hon vaknar "Amma mycket!"

Ida sa...

Hur vet du att majoriteten av alla mammor vill amma? Finns det tillförlitliga siffror på det? Till saken hör ju att majoriteten av alla mammor ammar faktiskt, mer eller mindre. Resterande del faktiskt kanske inte vill amma, oavsett hur mycket stöd och information de skulle kunna få om amning. Alla lever inte för att amma, inse!

Marit Olanders sa...

Ida: Nej alla lever inte för att amma och det är inte det inlägget handlar om utan att vården inte ska skylla minskande amning på att mammor är egoistiska, lata eller trötta utan granska sin egen - bristande - rådgivning. Ja det finns tillförlitliga siffror på att de flesta vill amma. Sen är det klart att man inte vill amma om man får problem som man inte får hjälp med eller får direkt destruktiva råd som hands on-teknik, dvs att vårdpersonal med ett fast grepp trycker ihop bröst och barn. Sånt förfaringssätt verkar ha sabbat många amningar. I stället kan personalen visa hur mamman ska göra med tygbröst och docka.

Amningshjälpen sa...

Ida! Jag det här har man faktiskt undersökt. Man har frågat kvinnor i Sverige innan de har fött barn och då säger de allra flesta att de vill amma enligt den svenska rekommendationen. Men som du vet är det ju en minoritet som gör det. Nu är det ju så klart problem med en sådan undersökning eftersom kvinnor kan ändra sig på amningsvägen och dessutm svara vad som förefaller mest "rätt" (att följa rekommendationen). Men jag har dessutom varit yrkesverksam bland nyblivna och ammande mödrar i väldigt många år och min upplevelse är att kvinnor har en stor vilja att amma, men att kunskapen, och viljan till stöd i vården och samhället är lågt. Att sy ihop en rekommendation är inte kostsamt. Det är stödet till kvinnor som vill följa den som är kostsamt. Mycket av den ilska mot amning som finns i samhället tror jag har uppstått i dena lucka mellan rekommendationen och viljan att ge det stöd som behövs. Tyvärr är amning en lågt prioriterad fråga i vården, trots att det ju så klart skulle kunna sparas mycket pengar åt samhället om en omprioritering gjordes. Och du Ida, jag tror inte att någon lever för att amma, tror du?