onsdag 7 september 2011

Lösningen på det mesta

Av Marit Olanders

Tänk om det fanns ett och samma knep som alltid fick barn att sluta gnälla, tjata eller gråta. Något som fick dem lugna, som fick dem att komma till ro, att somna och somna om. Något som kunde lösa upp låsta positioner och fick ilska att rinna bort. Något som lindrade när barnet var sjukt. Något som smakade gott och samtidigt var nyttigt och t o m hade en lätt smärtstillande effekt.

Tänk dig att den som gav barnet detta under tiden fick sitta stilla och själv vila eller syssla med annat.

Tänk dig sedan att det inte var accepterat att använda det här. Att man bara fick ge det vid vissa tillfällen, med flera timmar emellan. Att man sa elaka och förlöjligande saker om och till de som använde sig av universalmedlet.

Man ska inte använda mamma som napp.

32 kommentarer:

Karin Sutare sa...

Jag tycker att det är fantastiskt att ha amningen till hjälp i mitt föräldraskap. Det känns som en mirakelkur och är en lösning när allt låser sig. Att amma en arg 3-åring gör att det arga försvinner, för både mig och barnet. Nu har jag en ettåring snart- och jag ser fram emot att vara napp- eller rättare sagt, ge bröstet, i många år till!
När vården och omgivningen visar sin okunskap får jag öva mig i att stå upp för mig själv och för vår amning. Jag önskar att vi inte behövde det- och det är sällan vi blir ifrågasatta nu, jag har ju hunnit amma en flicka innan, och det har gifit mig ganska rejält med skinn på näsan i den här frågan!

Elin sa...

Ja, amning är verkligen superpraktiskt i såna situationer!
Förresten - hellre mamman som napp än nappen som mamma ;)

bea sa...

och snyggt förpackad glöm inte de

Anonym sa...

Tycker också det har varit fantastiskt att ha amningen till hjälp. Det första året tyckte jag att jag "fuskade" när jag gav bröstet vid minsta pip. Helt absurt att man ska känna så.

Hillalilla sa...

Min dotter har fyllt ett år och jag är inte i närheten av att sluta amma. Hon ammar flera gånger per natt och rätt ofta på dagen när jag är hemma. Även om jag ibland blir trött på det så orkar jag inte sluta. Hur skall jag då trösta och natta henne?! Och då måste jag ju gå upp jättetidigt och göra frukost. Eller tänka på att få med mig mellanmål och vatten vart vi går. Och hur skall hon få i sig nått när hon är sjuk?
Nä det där med att sluta amma verkar omständligt och jobbigt. Jag är rätt glad att jag är först med att skaffa barn i släkten och umgängeskretsen, ingen kommer med pekpinnar och jag sätter ribban. Jag hoppas att jag kan inspirera någon till att amma länge i alla fall :)

husmodern sa...

Jag har ju såklart läst det innan att amning är inte bara mat utan tröst, mys osv. Men det var inte förrän igår jag verkligen insåg det när mitt barn hade lyckats välta en stol över sig och började skrika och gråta såklart, så jag la henne direkt vid bröstet och efter bara några snuttag så slutade hon snyfta. Och jag tänker bara på hur det hade varit om jag inte ammat, hur skulle jag ha tröstat henne då? Självklart hade jag tagit upp henne i famnen och kramat henne, men det hade tagit längre tid. Efter att ha läst Kärlekens roll av Sue Gerhardt så känns det än mer viktigt att hon blir tröstat på en gång, nu när jag vet vad förhöjda kortisolnivåer gör med en hjärna under utveckling.
Jag är verkligen så glad att jag ammar och jag planerar inte att sluta än på många år!

Hanna sa...

När andra tänker "hur orkar du amma" tänker jag "hur orkar ni gå upp mitt i natten och göra välling" - DET skulle ta knäcken på mig.

Anonym sa...

Håller helt med er! Hur orkar man inte amma? Håller på med ridning på hög nivå, mitt barn är 9 månader och har hängt med på tävlingar i hela skandinavien sen han var nyfödd. Alla är imponerade över hur lätt han är som hänger med på allt och nöjd hela tiden. Det beror på en enda sak: amningen. Ska helt klart amma flera år av en anledning: det är praktiskt. Berättade på BVC att han har mig som napp på nätterna. Hahaha, fattade inte att det var fel. Varför är det bättre med en napp i plast? Sånt skitsnack, det är bara att strunta i. Barn precis som alla andra däggdjursungar vill amma och känner själva hur ofta.

Anonym sa...

Men menar du att man ska dra fram tutten så snart barn gnäller, tjatar, gråter eller är arga? Det verkar helt galet. Det kanske är bättre att kommunicera med barnen och ta reda på varför de tjatar, gråter, är arga osv. så att de lär sej hantera sina känslor även om mammas bröst inte finns i närheten? Nej, fram för självständiga, trygga barn! Barn som kan sova gott om nätterna om mamma inte finns där, barn som inte hänger på föräldrarna när de lämnas på dagis osv. Fast det är klart, det förutsätter ju att föräldrarna är trygga i sej

Amningshjälpen sa...

Anonym! Amning är att kommunicera. De mänskliga digivningsstrategin ser ut som kvinnorna ovan beskrivit. Att man ammar på det sättet har ingen koppling till att man är en otrygg förälder. Barn blir inte trygga eller självständiga av att man glesar ut på amningarna och7 eller försöker kommunicera på något annat sätt än genom amning. Det finns inte något stöd för det i någon forskning. Däremot är det en vanlig västerländsk uppfattning som ställt till mycket oreda i rådgivningen.
Eva-Lotta

Knyttets mamma sa...

Anonym:
Finns det en motsättning i att lösa konflikter och trösta med bröstet och att ta reda på varför barnet är upprört? Jag tror att det är konstruktivt att först lugna (med amning om man så vill) för att sedan prata om problemet. Svårt att lösa problem så länge man är väldigt upprörd.
Hur pratar man förresten ut med ett barn som inte behärskar språket? Det är väl först i treårsåldern barn har ett tillräckligt ordförråd och emotionell mognad nog att prata känslor och reda ut konflikter verbalt?
Är det okej att krama ett ledset barn eller är det också att hindra självständighet?

Marit Olanders sa...

Anonym: Jag menar att man KAN göra det. Det är inget farligt. Det gör inte barnen osäkra. Det visar inte att man är otrygg som förälder. Tvärt om är det enligt forskning ofta kvinnor som är särksilt trygga som har kvar amningen längre än genomsnittet (men som vanligt säger det inte nödvändigtvis något om enskilda indivder). Det verkar också vara vanligt att ammade barn har lätt för att t ex koppla av på vilan i förskolan - ofta utan napp.

Anonym sa...

Anonym: Min nästan 8-åring har nyligen slutat dia. Fram tills han var drygt 3 år gick det nästan alltid att lugna med med bröstet. Efter det funkade det bättre att prata. De ville han bara ha bröstet i samband med att han var ledsen, trött eller sjuk och bara i hemmet.
Skolpersonal och förskolepersonal har uppfattat honom som mycket trygg.
En positiv bieffekt är att vi aldrig behövt leta nappar, nalle eller snutte.

Ulrika sa...

Anonym: Mina båda barn har klarat inskolning på dagis otroligt bra och jag får ofta kommentarer om hur trygga och självständiga barn jag har. Jag är övertygad om att barn tankar trygghet genom amningen som gör att dom klarar av svårigheter lättare.

Ingen napp sa...

Men här låter det ju lite som att man inte kan trösta ett barn ordentligt utan bröstet: "om jag inte hade ammat, hur skulle jag ha tröstat henne då?". Tja, har ni ingen fantasi eller?! Och hur gör pappan/partnern? Och hur gör farmor?
Herregud, att amma är väl bara ETT sätt att trösta, inte det enda!!! Andra sätt går precis lika bra.

Ingen napp sa...

Och en annan aspekt av det är att de flesta kvinnor troligtvis inte vill vara napp (isåfall hade de väl fortsatt amma). Vi har diskuterat detta mycket i mammagruppen, och alla i MIN grupp har sagt samma sak när vi slutat amma: gud vad skönt att slippa vara napp längre! För det innebär en "ny" frihet för mamman. Plötsligt kan man dela på nattning och nattvak, ta hand om barnet när det är sjukt, osv. Mamma kan gå ut med vänninorna och ta en öl! Mamma kan gå och träna på kvällen, osv. Sånt som kan vara mycket värt för en trött småbarnsmorsa som känner att hon upplåtit sin kropp åt barnen i flera år genom graviditeter och amning: att få ha sin kropp i fred, bestämma över den själv igen.
Jag är rädd för att en utökad amningsnorm ska göra att vi känner oss som dåliga mammor om vi ens tänker tanken på att få vara ifred en kväll, utan barn och man!

Förmodligen är det inte många här som kommer att hålla med mig, men ni som skriver här mycket verkar ju ärligt talat ha ovanligt litet frihetsbehov och väldigt stort behov av att vara oumbärliga supermammor. Det är inte det vanligaste i vår kultur, skulle jag vilja hävda, och det får man väl ändå respektera.

Eva-Lotta sa...

Ingen Napp! Stort frihetsbehov är kanske just det man då man ammar som kvinnorna beskriver ovan. De säger ju att de gör det för att allt blir så mycket enklare. Och frihetkänsla och enkelhet är väl upplevelser som hör ihop. Jag kan inte i någon kommentar se att det här skulle vara kopplat till en bristande respekt för hur "andra gör". Eftersom normen i Sverige är att amma kort, reglerat och med napp så kan man väl nästan tro att det är just fantasi man behöver för att komma på att man inte måste göra så. Om man t.ex går i en mammagrupp där alla säger att de slutar amma för att "slippa vara napp" så blir det väldigt normativt. All forskning visar att i Västvärlden är det de mest jämställda och utbildade kvinnorna som ammar längst, det har vi skrivit om många gånger här på bloggen, så logiken haltar också i resonnemanget att ammande kvinnor skulle ha ett behov av att vara "oumbärliga supermammor". Naturligvis kan andra hitta på andra sätt att trösta.
Hälsar Eva-Lotta

husmodern sa...

Anonym2: Du kanske borde läsa det här http://www.drmomma.org/2009/07/breastfeeding-in-land-of-genghis-khan.html

Anonym sa...

Ingen napp: Du misstolkar kommentarerna tycker jag. Ingen har väl skrivet att man inte kan trösta på annat sätt?
Att amma ett större barn har inneburit frihet för mig. Började jobba när mitt barn var 11 mån, varit borta flera dagar och varit ute och druckit öl.
/Hon som ammade sitt barn i 7,5 år.

Ingen napp sa...

Jo men ni svarar ju precis som jag trodde, men då har ni inte fattat min poäng... Klart att detta är subjektivt, alla har vi olika erfarenheter, åsikter och känslor. Om nån tycker det är frihet att amma så amma!!! Jag ville bara stå upp för alla oss som inte upplevt amning som frigörande utan tvärtom känt oss väldigt bundna och ofria.
Personligt exempel: om jag inte får träna mår jag dåligt, både fysiskt och psykiskt. Med två barn och boendes en bit utanför stan är det inte så lätt att hitta tid för detta. Så länge jag ammade (13 mån) kunde jag inte träna eftersom lillen inte kunde somna utan bröstet, jag var alltså TVUNGEN (så kändes det!) att vara hemma varenda kväll. Slutade amma när jag började jobba, och då kunde jag träna på vägen hem från jobbet ett par kvällar i veckan, pappa fick natta lillen med välling. Äntligen kunde jag komma i form igen efter två täta graviditeter, och få lite tid att bara rå om mig själv.
Då tyckte jag det var frihet att inte amma! Och berättade glatt detta för vänninorna, varpå jag genast fick höra 6-7 mycket liknande historier om lättnad!
Kalla det normer om ni vill, känslorna är hursomhelst väldigt verkliga och äkta.
Men jag vet att en del tycker det är förfärligt att vilja ha egentid som mamma, och man kan också få höra att "varför skaffar man barn om man inte vill vara med dem?", osv. Mycket sårande. Så jag vet inte om det är så himla enkelt att peka ut vad som är normen, det kanske finns flera. Jag har definitivt upplevt och lidit av en slags "supermamma"-norm.
Den finns den med och den är stark! (Ett sätt att hålla kvinnor tillbaka på sin traditionella plats,dessutom!)

Eva-Lotta sa...

Ingen Napp! Och min poäng är att ditt resonemang kan du föra utan att anklaga andra (som inte gör som du) för att sakna fantasi, sakna frihetsbehov och försöka framstå som "oumbärliga supermammor". Det känns bara osakligt och tråkig ton och förmodligen gör det också svårare för dig att komma ut med ditt budskap.
Hälsar Eva-Lotta

Hanna sa...

Vem därute känner sig som en supermamma? De finns kanske möjligtvis i glassiga magasin.
Jag tänker så här, om jag slutade amma mitt barn idag skulle jag då bli friare? Småbarnstiden är krävande med eller utan amning! Hur fri känner någon sig under den här perioden i livet? Jag läste föresten om en kvinna som ammade sitt barn varannan vecka pga skilsmässa. Det gick utmärkt.

anna med tre sa...

Ingen napp, perspektivet kan vara så otroligt annorlunda. Jag har ammat två barn, på det sätt du delvis beskriver, enligt normen, ca året o haft en upplevese av att vara låst. Tredje gången gick jag in i föräldraskapet men en ny avspändhet och en reviderad och förnyad syn på amning. Jag har aldrig med mina tre barn känt mig så fri som nu näjavjag långtidsammar. Att dottern behövde mig för att somna när hon varctolv månader stressade inte mig för jag kände det varcså kort tid ubåt amningsrelation. Och det var det.när hon var 18 kunde pappan lägga henne utan problem. O för oss spelar det ingen roll vilket barn vi tar mest hand om under en tid mellanbarnet är oerhört knutet till pappan äldsta till mig. Jag är ingen supermamma! Jag är en helt vanlig förälder meddtonvis av dåligt samvete. Amningen ger mig ingaluda gott samvete. Det är fint för oss i familjen o praktiskt men fredstid mig inte från normal självransakan eller vardagsångest.

Kihlberg längtan efter egen kropp har jag inte. Kroppen är min. Barn lever jag med. Ammade eller ej är de ju större än mig. Mina behov får plats ändå. Jag jobbar, motionerar dagligen, umgås med vänner men gE väldig lite tid för oväsetligheter, precis som maken. Tre barn tar tid med eller utan amning. Att debehövt mig väldigt första amningsåret hRvi löst med att maken tagit mer hemarbete o gett mig mer ledigt när det inte varit amningsdags, om behov förelegat dvs.

Jag hade definitivt ämnat mina två äldsta om jag vetat mer om Amningen o varit mer uppmuntrad. Man kan nog inte utgåfrpn att alla som snutar gördet för de absolut vill. Det kan mycket väl handla om bristande kunskap ock inspiration att gå utan för normen. Att uppmuntra föräldrar till något positivt, generellt alltså; är väl inte att ge dåligt samvete åt de som inga ammar? Det är väl var och ens eget ansvar att inte få dåligt samvete när man inte för något fel?

Anonym sa...

Anna med tre: du säger att det är svårt att gå utanför normen, men i nästa andetag säger du att det är vars och ens ansvar att inte få dåligt samvete för att man inte ammar.
För oss som flaskmatar är det väldigt tydligt att det finns en oerhört stark amningsnorm, och det är skitsvårt att gå utanför den, ja!
Så lägg inte på oss eget ansvar för att "inte få dåligt samvete", då blir jag förbannad!
Det är mycket svårt att inte ha dåligt samvete när det finns myndigheter och organisationer som säger att man inte gör det bästa för sitt barn. Och jag läste här för ett tag sedan att Amningshjälpen ville göra amning till en del av barnets rättigheter i Barnkonventionen! Horribelt!

Amningshjälpen sa...

Anonym! Nej, det där har du missuppfattatt, AH vill inte göra amning till en del av barnets rättigheter i Barnkonventionen.
Hälsar Eva-Lotta

Anonym sa...

Ok, bra! Men det var ju en av era företrädare som skrev att hon kämpat för det? Var det helt på egen hand?

Amningshjälpen sa...

Anonym! Som jag minns det, hittar det inte nu, skrev hon att hon tyckte det i en kommentar. Jag minns inte att hon skrev att hon verkat för det, men det kanske hon gjorde. Men det är alltså inte något AH har på agendan.
Hälsar Eva-Lotta

Knyttets mamma sa...

Anonym som flaskmatar:
När du nu själv får känna på amningsnormen kanske du kan förstå att det inte är så lätt för andra som går utanför den heller? Eller är det bara ni som ger ersättning som går utanför den på ett godkänt sätt och som får tycka att normen skaver?
Och, jo, ens eget dåliga samvete (vad det än gäller) är ens eget ansvar. Ingen kan placera en (skuld)känsla i någon annan.

Anonym sa...

Knyttets mamma:
Jag förstår inte vad du menar. Varför så arg på mig?! Har jag skrivit någonting som kan tolkas som att jag anklagar ammande för någonting?! Du kanske tror att jag är samma anonym som ligger bakom något annat inlägg - jag hoppas det för din ilska var verkligen helt omotiverad. Observera att det ovan var mitt FÖRSTA inlägg här!

Men vad gäller att placera skuldkänslor hos andra, så hävdar jag fortfarande att det går alldeles utmärkt. Normer fungerar så, det är ett av sätten varpå de styr oss till ett önskvärt beteende, i det här fallet att amma. Jag ammade ett tag mot min vilja på grund av att jag inte orkade stå emot trycket från vårdapparaten. När jag ammade fick jag höra att jag var duktig, när jag inte ammade fick jag höra att jag inte gjorde det bästa för mitt barn. Jag hade inga skuldkänslor för min önskan att flaskmata innan sonen föddes - de kom av den massiva pressen på BB och på amningsmottagningen (när jag fick problem). Det tog en hel månad innan jag blev mig själv igen efter förlossningen och orkade stå emot pressen och sluta amma. Men skuldkänslorna är banne mig kvar, märker jag ibland. Det är liksom svårt att inte undra om de har rätt när det är så många som tycker man är självisk, en dålig mamma.

Knyttets mamma sa...

Anonym: Ber om ursäkt för mitt ilskna inlägg, jag måste ha misstolkat dig.
Beklagar vad du fått utstå, verkligen.
Jag tänker som så att skuldkänslor har man för att veta att man gjort fel, för att kunna göra bättre nästa gång. Har man inte gjort fel är det skuldkänslorna som är fel och då måste man försöka bli av med dem på nåt vis. Du är inte en dålig mamma för att du inte ammar, det vet du ju.
Låt dem inte tala om för dig att du gör fel, så länge du själv gör det som känns rätt!

Anna med tre sa...

Anonym; ang samvete och normen.

Jag har inte skrivit att det var svårt att gå utanför normen:-).

När du skriver att du blir förbannad över att läsa att jag anser man ska ta ansvar för sitt dåliga samvete, tycker jag du förhastat svarar på något plockat ut från sin sammanhang. Om du läser om så skriver jag (imån det går att läsa det jag åstadkom från min smatphone)så här:Det kan mycket väl handla om bristande kunskap och inspiration att gå utan för normen. Att uppmuntra föräldrar till något positivt, generellt alltså; är väl inte att ge dåligt samvete åt de som inte ammar?

Jag undrar återigen hur man kan ansvara för någon annans dåliga samvete. Det är ju ingen mer än den som har det som kan göra något åt det och som vet om den bör ha det eller ej.

Jag skriver ju för övrigt om som jag citerade, om känslor kring att informera och inspirera. Varför skulle sådant undvikas. Skulle man undvika att informera om bröstmjölkens fördelar av hänsyn till ev dåligt samvete? Det menar du nog inte. Jag har inte talat om elak och okänsliga barnmorskor som pressar stressade mammor att amma. jag pratar om information och inspiration. Mitt inlägg var ju ett svar på Ingen napps farhågor om en utökad amningsnorm.

En utökad amningsnorm behöver inte alls betyda amningstvång.

En utökad norm kan ju betyda mer valfrihet och flexibilitet.

Jag kan tycka illa om människor som försöker skuldbelägga mig, jag kan bli sårad om det är människor som står mig nära och arg och förorättad om det är folk som inte har någon närmre relation till mig. Dåligt samvete skapar jag mest själv och har någon gett mig tvivel på mitt agerande, försöker jag rannska mig själv och har de fel, det kan ta tid att komma fram till, försöker jag göra mig av med den negativa känslan. jag har inte sagt att det är lätt att stå emot skuldbeläggande och att det inte existerar men till syvende och sist är det ju jag som individ som kan göra något åt känslan. Jag kan ju inte be omgivningen att låta bli att tala positivt om vissa företeelse för att det ger mig dåligt samvete ex. Om de blir tröttsamma och tjatiga, får jag kanske leta annat sällskap dock;.) vilket jag ibland gör. Det är ju nämligen mycket mer än amning som folk i gemen har åsikter om när man har barn;-).

Stå för ditt beslut, val eller tvång att inte amma. Det är inte fel!

Signe sa...

Visst är det kul med mycket respons. Att försöka få in amning i barnkonventionen var viktig på den tiden, då väldigt få ammade. En extra insats att få upp amning på dagsordningen gjordes vid ett senare möte i New York, då Lisbeth Palme medverkade. Amningshjälpen ingick då i IBFAN, som bland andra drev frågan (vet inte om ni fortfarande är medlemmar eller följer frågan internationellt?). Vill bara påpeka att NAPP = konstgjord/artificiell bröstvårta, vilket är förmodligen förklaringen till att mina amerikanska släktingar anser att napp är "äcklig", "hindrar barnets talutveckling" osv. (tilläggas kan att mina barn använde napp - jag var mycket "lättmjölkad" - men inga av mina barnbarn har använt napp, och det är absolut inte min påverkan efter de fötts, dock förmodligen mitt tidigare engagemang i Amningshjälpen som bidragit).
Signe F.