Av Eva-Lotta Funkquist
Ibland, eller snarare ganska ofta, hör jag att kvinnor som drabbats av postpartumdepression får rådet att de bör sluta amma. En av anledningar, som motiverar att de bör sluta amma, brukar anges vara att sömnen anses viktig för att depressionen ska läka. Men nu börjar forskning komma fram som ifrågasätter den här behandlingsstrategin, som faktiskt t.o.m. anses kunna förlänga depressionen. Man börjar föra fram just amning som en läkande faktor vid depression och utebliven amning som en riskfaktor för depression och en av anledningarna är att forskning visar att ammande mammor får mer sömn än icke ammande. En annan orsak att ammande mammor somnar och somnar om fortare, vilket är en viktig faktor för att depressionen ska läka. Klicka på rubriken om du vill läsa mer!
29 kommentarer:
Det beror väl på hur man gör det där med sömnen och nattmatandet! Pappor kan också ta all nattmatning, mm under en period, så att mamman får sova hela nätter, kanske i en annan del av huset/lägenheten. Så gjorde vi ett tag när jag höll på att bli deprimerad och led mycket av sömnbristen. För min man klarar sömnbrist bättre i en period. Sen delade vi på det, tog varannan natt.
Anonym! generellt sett är separtion mellan mamma och barn också en riskfaktor för depression.
Hälsar Eva-Lotta
Jag har verkligen tänkt att oxytocinet som utsöndras vid amning borde vara en skyddande faktor, att det känns så bra att vara nära och att man sover så gott... då verkar forskningen stödja det!?
Amningsbloggen: Så det är ok att amma till vilket pris som helst? Jag har själv aldrig ammat, av flera olika orsaker, men ditt inlägg tror jag får månnga kvinnor att må dåligt.
Men det var själva amningen som gjorde mig deppig. När jag slutade kändes allt mycket bättre. Undrar om det finns några forskarrapporter om det, att själva amning kan göra vissa kvinnor deprimerade.
Att amning generellt skyddar mot depression motsäger ju inte att vissa kan bli deprimerade av amning i sig. Mår man dåligt av att amma är det en självklarhet att amning inte får en att må bra.
Och allt blir lättare om man slutar läsa mellan raderna saker som inte står där.
Vad intressant!
Tidig separation och tidigt avslutad amning har jag länge tänkt på som möjliga bidragande orsaker till depression. Detta ska jag läsa, tack!
Men jag tycker inte man kan säga att det är en separation mellan mamma och barn om pappa matar på nätterna. En separation bör definieras av att det är lite längre till kontakten mellan dem det gäller anser jag.
Jag håller med dig anonym, separation att mamman lämnar barnet till pappan. Det var det dummaste jag hört.
En natt är ju lång tid i anknytningssammanhang. Speciellt då barnet är relativt nyfött (och åtta timmar blir en stor procentuell del av tiden).
Redan att barnet och modern måste vara ifrån varandra en liten stund i samband med t ex en komplicerad födsel räknas som en separation och är något man vet påverkar starkt.
Du har tur, anonym, om det är det dummaste du läst! Och hur som helst var det inte den här bloggen som hittade på definitionen.
Jätteintressant!!! Och väldigt logiskt! Synd att vissa (alltid här, verkar det) måste läsa in massa
Mellan raderna, att vissa inte skulle kunna må sålde av något för att många generellt mår bra av det, omg...
Sen har jag hört av psykologer att 1/3 av alla barn i Sverige har anknytnings-brister, kanske också har att göra med att många barn flaskmatas om natten av sin pappa och så tidigt som möjligt ska sova hela natten utan att "störa" och helst i eget rum..? (sistnämnda oavsett amning/flaskmatning) - kanske ett resultat av Anna Wahlgrens mfl Fruktansvärda "disciplin"uppfostran...?
Jag pratade amning (efter ettårsdagen) med mina vänner häromdagen, vissa av oss har ammat och andra inte. Det blev en intressant diskussion och några av oss ansåg att de som ammar länge gör det för att tillfredställa sitt bekräftelsebehov, att vara behövd. Och jag tror det ligger nåt i det. Pappan blir på så vis underskuffad.
Anonym 20:23: Jag tror att tidig bortlämning av barnen till dagmamma eller förskola har större inverkan. Vårt moderna samhälle är inte människovänligt.
Anonym 2035: Jag tror inte alls på den förklaringsmodellen. Om man tar sig tid att prata med långtidsammare i stället för att bara anse saker kan man nog bredda perspektivet. De flesta som ammar gör det för att barnet tycker om det. Om pappan känner sig undanskuffad får han väl jobba på att ta plats och gör han inte det är det knappast mammans och barnets (amnings)relation som har skulden.
Men varför skulle en pappa bli undanskuffad av att hans barn vill amma?! Kära nån då, hur tänker man då i ett samhälle där de flesta barn är väldigt lite över huvudtaget med Sina barn efter året? På vilket sätt stängs en pappa ute från en ettåring, tvååring om han är hemma? Hur hindras relationen till barnet för att bsrnet vill amma ibland när mamma är hemma. Är det annorlunda frän att barnet vill vara på något annat sätt ibland med mamma? Jag fattar inte. Ammar min tvååriing. Jobbar. Pappan är hemma. Jag förstår inte hur Amningen påvrerksr deras relation. Mer än att han slipper stressa med hennes frukost nät Han tar hand om hennes syskon dom ska till skolan.han är mer än tacksam för nyanmad lilla! Oskulle Han känt sig utanför för att hans barn vill amma, hade vi fått jobba med hans självkänsla för det är ju inte barnet som ska bekräfta föräldern.
Anonym 20:35:
Varför ska man neka sitt barn att dia för att pappan inte ska kännas sig undanskuffad?
Min pojke har verkligen njutit av varje amningsstund. Jag (och jag tror alla andra som ammar länge) gör det för att man ser att barnet mår bra av amningen inte för att "tillfredsställa sitt eget bekräftelsebehov".
Pappan får bygga relationen med sitt barn på annat sätt.
/Hon som ammade sitt barn drygt 7 år
Anna Wahlgren rules!
Barnet sover, mamman och pappan sover. Underbart.
OBS: sarkasm, på förra inlägget. Jag tar tillbaka det, insåg att det inte passade sig här.
Lite sent, men jag reagerar på att några skriver att det inte skulle vara en separation att pappan är med barnet i stället för mamman.
För barnet är det givetvis ingen fara att vara med pappan. Har han varit med mycket från starten har barnet en trygg relation till honom.
Men om MAMMAN, så är att vara skild från barnet en separation för mamman. Hur bra barnet än mår i pappas sällskap, så påverkas mamman av att vara borta ifrån barnet. Beroende på hur man mår, kan den påverkan säkert slå åt både positivt och negativt håll.
Att inte ha barnet hos sig på BB är en risk för Mamman, oavsett hur väl omhändertaget barnet blir. Och jag kan tänka mig att hormonsystemen rubbas av att bebisen inte är där.
Jag själv mådde dåligt av att vara borta från mina bebisar. Det kändes som om jag tappat en kroppsdel och det oroade mig mig hela tiden, även när jag viste förnuftsmässigt att allt gick bra för bebisen.
Gällande Amning, så blir de flesta avslappnade och mår gott av Oxcytocinet, men det finns kvinnor som blir nedstämda, ibland kraftigt nedstämda/deprimerade av amningen. Ibland med omedelbar koppling, så att själva amningstillfället är ångestladdat.
Jag har upplevt att bli deppig och ledsen av amningen i sig, utan några andra orsaker som t.ex smärta, sår, mjölkstockningar, osv. Ingen separation från barnet heller, som några skriver om här. Amningen funkade bra från början och bebisen var nöjd, ingen kolik eller andra problem. Fick sluta amma helt för att kunna må bra igen, vilket jag aldrig fått nån vettig förklaring på när jag frågat BVC och amningsmottagningen (SU Östra), de svarade bara att för vissa kvinnor är det så... Verkade inte som om de heller visste varför!
Det skulle vara MYCKET intressant att få veta om det finns någon kunskap/forskning om mitt problem? Om det t.ex är så som Anna skriver ovan, att oxytocinet gör vissa nedstämda? Vart hittade du info om det, Anna? Vet ni på Amningsbloggen mer om detta? Vad beror det på, och hur vanligt är det? Jag känner mig rätt ensam och ifrågasatt.
Jag väntar nu barn nr 2 och grubblar mycket på om jag ska våga prova att amma igen, eller om det bara kommer bli likadant igen?
Linn! Nej jag har inget bra svar mer än att oxytocin är ett komplicerat hormon (men det behöver ju inte vara oxytocinet som ger din depression). Men jag vet att många kvinnor beskriver att de blir väldigt arga då de ammar och att det är en ilska som är stark och förvånar dem. De upplever att de inte tål vissa människor och inte sällan riktas känslorna mot de äldre generationen som föräldrar och svärföräldrar. Kanske kan oxytocin delvis vare inblandat. Om man läser Kerstin Uvnäs Mobergs bok så har oxytocinet en sån här gren. När man får sitt barn kan man ju prova med mycket hud mot hud kontakt med bebisen (efter som man vet att det här kan verkar läkande). Avstånd till bebisen som är helt "normalt" i vår kultur kan ändå uppfattas som separation av vissa kvinnor och kanske orsaka känslor av nedstämdhet och sorg...
Depression är väldigt vanligt i vår kultur, men anses inte ha någon evolutionär fördel...Alltså den tillhör inte det förväntade...
Hälsar Eva-Lotta
Hinner dessvärre inte läsa igenom alla kommentarer nu, men vill snabbt säga att rådet jag fick av barnmorskorna när amningen strulade med äldste sonen var att snabbt avsluta den. De ansåg att det var mjölkproduktionen i sig som gjorde mig nedstämd. Nu i efterhand är jag på det klara med att jag sörjde att amningen krånglade, inte att amningen i sig spökade. Men jag lade ned allt ammande över en natt (hej mjölkstockning!) på deras inrådan. Otroligt synd, kan man tycka, om det dessutom var baserat på en felaktig strategi. Senare återupptog vi dock amningen, och numera delammar jag honom och helammar lillebror. Helt utan depressiva inslag. Så för oss har det tack och lov gått väldigt bra ändå.
Eva-Lotta,
Jag skrev att det inte fanns några andra anledningar till min deppighet än amningen, så jag vill inte att du spekulerar i om det kanske var nåt annat ändå (du nämnde separation)! Jag är trött på att bli ifrågasatt. Du vet ju uppenbarligen ingenting om detta, så låt bli spekulationerna, tack. Jag blev bara arg av ditt svar.
Linn: Det blev faktiskt lite av ett syftningsfel... Jag vet inte om det är Oxcytocinet som gör vissa deppiga. Då skulle de kunna bli nedstämda av massage och sex osv också, fast kanske inte lika starkt och det har jag inte hört. Oxcytocin är i och för sig ett komplicerat hormon. Jag har läst att det kan generera stress i stället för lugn och ro om anknytningsobjektet inte finns i närheten. Men jag mins inte källan till det nu.
Vad jag egentligen menade är att oavsett mekanism, så finns det för vissa kvinnor en tydlig koppling mellan amning och nedstämdhet eller ångest. Jag har mött det i min rådgivning. Hur de mammorna väljer att göra med sin amnng varierar stort, men det är ett problem som förekommer och inte kan avfärdas. Men kanske behövs mer forskning kring orsakerna. Jag ska kika lite om jag hittar något klokt. Gör jag det så återkommer jag!
Anna, tack för ditt svar!! Det är skönt att höra att jag inte är helt ensam iallafall, det är lätt att börja tvivla på sig själv när man aldrig hört talas om någon annan med samma problem... Jag har nog aldrig haft så låg självkänsla som när jag satt där och kämpade med amningen och ångesten. Och så alla oförstående kommentarer om att man blir lugn och harmonisk av att amma så att du mår dåligt måste bero på nåt annat, att bli förälder är en stor omställning och det känns bättre snart, tänk positivt, tänk på hur bra det har gått och vilken fin bebis ni har fått, osv!
Anna, du får hemskt gärna återkomma i ämnet om du hittar något mer. Tack.
Linn! Jag menar inte alls att spekulera i dina känslor! Men hud mot hud kan verka läkande. Det sa jag inte för att jag inte tror att din depression beror på amningen.
Hälsar Eva-Lotta
Bara för att man inte ammar så struntar man ju inte i att ha hud mot hud-kontakt. Det hade jag dagligen med min lilla när jag flaskmatade henne.
Linn!
Jag hittar detta
Dysphoric Milk Ejection Reflex
http://www.d-mer.org/
http://www.internationalbreastfeedingjournal.com/content/6/1/6
(Det finns några till vetenskapliga artiklar)
http://en.wikipedia.org/wiki/Dysphoric_milk_ejection_reflex
Anna!
Tack så hemskt mycket!!! Jag hade aldrig hört begreppet D-MER förut, så tack!
Nu har jag läst Wikipedia-artikeln, mycket intressant. Ska läsa de andra också när jag har tid.
Här är några urklipp (från Wikipedia), jag tycker att alla hjälpmammor i Amningshjälpen borde lära sig mer om detta!!
"D-MER does not appear to be a psychological response to breastfeeding. It is possible for women to have psychological responses to breastfeeding, but D-MER gives evidence of being a physiological reflex. [1]
/.../
D-MER is not postpartum depression or a postpartum mood disorder. A mother can have D-MER and PPD, but they are separate conditions and the common treatments for PPD do not treat D-MER. The majority of mothers with D-MER report no other mood disorders. [3]
/.../
Management of D-MER
What has been shown to be effective to eliminating D-MER is anything that raises and maintains dopamine. There are a variety of foods, herbal medications and prescription options that do this, but not all of them are appropriate for the condition or for an otherwise healthy breastfeeding mother.[3] At this time there is no product that is medically approved to treat D-MER. However, treatment is rarely needed.
Emotional Support and Validation
The most effective treatments for D-MER found thus far are awareness, understanding, and education. Many mothers with D-MER rate their D-MER much worse prior to learning what is causing their feelings [4]. Once a mother understands that she is not alone in her condition and realizes it is a physiological condition she seems to be much less likely to wean prematurely. [5] Because of the overwhelmingly positive effect of awareness and connection with other "D-MER mothers," much energy has been put into educating mothers and lactation professionals about the condition. D-MER is an increasingly common topic for presentations at lactation seminars in Europe and Australia [6]; interest in the US is also growing. D-MER.org holds much of the information currently available on D-MER. Also available through the website are an online media presentation on Youtube, a Facebook group with a message board and a Facebook fan page that sends links to the latest online information about D-MER to members’ news feeds."
Amningshjälpen kanske borde ordna en utbildning för sina hjälpmammor där man bjuder in en föreläsare som kan berätta om detta?
Åh vad jag blir glad att läsa detta. Det är klart att det är så, eller KAN vara så i alla fall. Det var så för mig när jag drabbades av ångest efter mina förlossningar. Sjukvården ville separera mig och mitt barn, pappan skulle mata mer ersättning under tiden som jag skulle sova. Sen skulle jag äta ångestdämpande och sova i eget rum.
Jag kommer ihåg ångesten när jag låg för mig själv, ensam, utan mitt barn, med sömntabletter, samtidigt som jag hörde hur pappan och bäbisen gick runt och trixade med flaska och mina bröst spände. Det hade dessutom kunnat sabba min amning helt att flaskmata så mycket men det var ingen som sa något om det. Jag gråter bara jag tänker på det. Nu hade jag kunnat låta bli att följa deras råd men jag mådde så dåligt och de var ju proffs på detta...
Till slut sket jag i alla deras råd och fick jobba mig upp ur en grop som "de" knuffat ner mig i genom att ge mig råd som gick emot allt jag kände var viktigt. Fy vad jag blir arg när jag tänker på hur de körde över mig och inte alls brydde sig om vad som var viktigt för mig eller mitt barn.
Idag ammar jag fortfarande min 11-månaders och mår bra. Vidare har jag inte varit borta från min lilla sugpropp mer än någon timme i sträck, hon sover i min famn, sen de där första hemska dagarna då jag skulle sova själv. Och jag trivs med att ha henne så nära. Hon ligger i detta nu och sover i en sjal på mig mage.
Skicka en kommentar