Vetenskap och spekulation

Av Marit Olanders

Är det mammans testosteronnivå som avgör om hon kan amma eller ej? Det hävdade den norske forskaren Sven E Carlsen häromåret, i en nyhet som fick stort internationellt genomslag i media helt i enlighet med regeln att "hund bet man" inte är en nyhet, medan "man bet hund" är det, det vill säga att det är lättare att få genomslag för något udda som går på tvärs mot vad som sagts tidigare än något som bekräftar tidigare forskning.

Petra Jankov Picha tog stort intryck av Carlsen i sin bok Att flaskmata, och skrev bland annat: "Sven M Carlsens forskning visar också att förmågan att amma har med kvinnans halter av testosteron i kroppen att göra. Ju högre halt desto svårare att få igång mjölkproduktionen."

Elisabet Helsing kommenterar Carlsens forskning på norska Ammehjelpens blogg Fulle Mugger. Hon menar att Carlsen har en teori om varför vissa kvinnor inte kan hjälpas till amning som såvitt hon kan bedöma är väl underbyggd. Men, skriver hon, så lämnar Carlsen vetenskapen och ger sig ut i spekulationer. Bland annat påstår han att eftersom det är miljön i livmodern som bestämmer hur väl amningen lyckas är det föga man kan göra åt det. Misslyckad amning är inte mammans "skuld".

Amning är emellertid mer komplext än så. Amningsrådgivning kräver insikt, kunskap och pedagogisk förståelse. De som håller på med det vet att nästan alla mödrar som tror att de inte kan amma faktiskt kan det med god och vänlig rådgivning. Och skulle det ändå inte funka är de noga med att inte ge mamman skulden för det. Och om det bara är hormonnivån i livmodern som bestämmer hur det ska gå att amma, hur förkalrar Carlsen den enorma uppgången i amning i Norge från 1969 till idag (eller i Sverige från 1973 och framåt)? Kan Carlsen visa att hormonnivåerna är annnorlunda hos norska och svenska kvinnor än hos exempelvis irländska, som har mycket låg amningsfrekvens?

Paraplyorganisationen WABA har också kommenterat Carlsens forskning och menar att det inte finns bevis för att kvinnors testosteronhalt samvarierar med om de föder på amningsvänliga sjukhus enligt BFHI eller med om det finns amningsrådgivare i närheten. De nämner också att Carlsen hänvisar till Michael Kramers stora studie i Vitryssland, där kvinnor slumpmässigt hamnade på sjukhus som var amningsvänliga enligt BFHI eller ej. Resultaten visade att barn som fötts på amningsvänliga sjukhus ammades i större utsträckning och blev mindre drabbade av magsjuka och atopiskt eksem under sitt fötrstas år, och hade signifikant högre IQ vid sex års ålder. Kramer har gått ut och sagt att resultaten har feltolkats.

WABA menar att budskap som "ny forskning visar att bröstmjölk inte är så viktigt" kan göra stor skada genom att de rättfärdigar dåliga rutioner och minskar kvinnors tilltro till sig själva. De underminerar arbetet med att främja evidensbaserade rutiner för att stödja amning och minska sjukdom och död bland barn. Det spelar barnmatsindustrin rakt i händerna.

Också Amningsbloggen skrev om Carlsens forskning.