Av Eva-Lotta Funkquist
Under andra värlskriget bombades London av tyskarna i det så kallade blitzen. Anna Freud och Dorothy Burlingham var två psykoanalytiker som tog hand om barn som evakuerades till säkerhet, utan sina föräldrar. Efter kriget följde man upp hur barnen mådde. Resultatet kom att förvåna. Barnen som upplevt blitzen, och alltså levt under dödshot, men bott kvar hos sina föräldrar, mådde bättre än barnen som evakuerats till en fysisk trygghet. Barnen upplevde just separationen från föräldrarna som det största hotet.
Vad som ett barn upplever som skrämmande kan snudd på förefalla ologiskt för en rationell vuxen. Knappast något kan väl vara fysiskt säkrare och ofarligare än att sova i en spjälsäng?
Det mänskliga anknytningsbeteendet har formats under flera miljoner år. Historiskt sett är separation från vårdgivaren bland det mest kraftfulla hot ett barn kan utsättas för. Det här gör att ett barn som lever under hotet av flygbombningar eller svält eller mitt bland krigande soldater faktiskt upplever sig som relativt sett tryggare än ett barn som evakuerats utan sina föräldrar. Som som anknytningsteorins förgrundsgestalt John Bowlby uttryckte det; barn flyr till, inte från.
Den medfödda rädslan för separation gör att uppfostrings- och sömnmetoder, som innehåller någon form av separation, blir oerhört skrämmande för barnet. Och det är därför som barnhälsovården inte ska rekommendera dem...
3 kommentarer:
Så bra och så sant.
Bra text. Skrämmande sant perspektiv.
Till tredje barnet har vi äntligen lärt oss att lyssna till oss själva och inte allmänt tyckande. Femåringen sover hos oss, somnar ibland i egen säng men kommer då alltid knallande på natten. Bättre hon får sova hel natt. Rätt vad det är vill hon sova själv. Alla tre barnen har ärvda vuxenlånga sängar och två har så breda att vi kan sova två där - Under en hel månad sov två söta systrar ihop, sju och nio år gamla.
Skicka en kommentar