Hon är min första och sista kvinna

Av Eva-Lotta Funkquist

"It takes a village to raise a child" är ett afrikanskt ordspråk och säkert så sant som det är sagt. Men i Sverige bor vi inte i byar där invånarna hjälps åt att ta hand om barnen. Istället blir vår livspartner ganska avgörande, åtminstone av största vikt, för att våra barn ska få en bra uppväxt. I jämställda förhållanden ammas det t.ex. mer (att amma är en krävande uppgift och ofta behövs stöttning för att mamman ska klara av den). Men tyvärr är det ofta så att den som är dysfunktionell i sin föräldraroll dras till andra som är lika dysfunktionella. Kaka söker maka och man trivs väl ofta i den värld man känner till och där man förstår koderna, hur destruktiva de än är.

Men ibland bryts mönster, och den som inte har någon positiv föräldrabild alls kan ändå fungera alldeles utmärkt som förälder. Kanske handlar det många gånger om att välja en partner som kan kompensera för ens egna brister. Som kan fungera som rollmodell och kompass i kanske det svåraste som vi som människor företar oss: to raise a child.

Jag läser om Zlatan i Jag är Zlatan: Zlatans egen berättelse. Hans uppväxt är på alla sätt dysfunktionell. Hans mamma slog honom ständigt med tillhyggen och pappan var svårt alkoholiserad. Det saknades nästan alltid mat i hemmet och Zlatan kunde bara äta sig mätt i skolan. Även om han själv inte anklagar så är hans uppväxt så full av brister att andra vuxna som funnits runt Zlatan, och som nu läser hans bok, har all anledning att skämmas; varför såg så få och varför gjordes så lite?

Men Zlatan har mot alla odds lyckats, hans liv är i alla stycken en osannolik framgångssaga. Han har också valt en kvinna till sina barn som fungerar. Jag har tänkt på det här förut och det låter lite osannolikt, men vissa män tycks, trots att de knappast borde, ha en inbyggd respekt för kvinnor. Den finns där som en sorts självklar vägvisare som får dem att välja "rätt".

Zlatan är inte bara en fotbollsspelare, han är ett varunamn, och sådana ska säljas. Det gäller att ha en image som slår. Han pratar mycket, men säger själv att orden bara kommer; många saker han har sagt har blivit berömda, trots att det aldrig varit planerat. Om sin familj är han dock fåordig. Men han öppnar sig lite för den spanska tidningen El Pais. Om sin sambo Helena säger han:

"Hon är listig, trevlig och mycket intelligent" och han fortsätter "Hon är min första och sista kvinna. Jag säger det bara en gång."

Tillåt mig gissa, det där var värt några miljoner. Och få rådgivare i världen, om han nu istället hade valt att anlita sådana, hade fått till det bättre!