"Forna tiders sämsta vanor"

Av Marit Olanders

Bilden av hur det var att vara barn i det svenska bondesamhället före industrialiseringen är ofta mörk. Vi tänker oss fattigdom, barnaga, lydnad och för de minsta kanske hårt lindade barn som i värsta fall fick suga på tygklutar indränkt med brännvin. De franska barndomshistorikerna Philippe Ariès och Elisabeth Badinter har gett oss bilden av att barndomen som ett speciellt tillstånd är ett modernt fenomen, till skillnad från en tidgiare syn att betrakta barnen som "små vuxna" samt att moderskärleken har uppstått de senaste 100 åren eller så.

Eva-Lotta Funkquist skrev i Amningsnytt 4/03 att den svenska forskaren Marianne Liliequist hade fått en annan bild. Häromdagen sökte jag rätt på Liliequist på nätet och fann till min förvåning att hennes doktorsavhandling i etnologi från 1991, Nybyggarbarn, ligger helt åtkomlig på nätet att ladda ner.

Fram ur texten om spädbarnsvården i det gamla Bondesverige växer en bild av ömsint och oändligt tålmodig kärlek till de minsta barnen, där det var A och O att barnet var nöjt. jag läser om  amning på minsta pip, föräldrar som (trots långa hårda arbetsdagar, måste man utgå ifrån) går av och an över golvet nätterna igenom om barnet ändå är oroligt. Jag läser om amning i ett par-tre år eller tills nästa syskon kom. Yngsta barnet kunde fortsätta amma tills det var fem, sex år och själv skämdes för att fortsätta.

Man kände till att amningen förhindrade nya graviditeter, något som länge betraktades som vidskepelse inom skolmedicinen. Nu vet man emellertid att 17- och 1800-talets landsbygdsbefolkning hade helt rätt i detta - att prolaktinet som utsöndras vid amningar hämmar ägglossningen om man ammar med tillräckligt täta intervall.

Att lägga barnet till bröstet på de tidiga amningssignalerna var en självklarhet. "De få mat av sin mamma bara de öppna munnen", skriver en av Liliequists källor.

Man sov ofta med barnet hos sig i sängen, för att man upplevde att barnet var tryggare av det. Då som nu insåg man säkert hur enkelt det var att nattamma då, men Liliequist nämner att om mamman inte kunde ha barnet hos sig, om hon t ex var sjuk, kunde spädbarnet sova hos pappan. Säkert insåg man också att intill föräldrarna höll barnen värmen.

Det finns många belägg för att barn har "legats ihjäl" och än idag tvekar många inför att ha sina barn i sängen av rädsla för att ligga ihjäl dem i sömnen. Liliequist påtalar det jag själv har anat, att det snarare antagligen har handlat om plötslig spädbarnsdöd. De flesta fallen av banrkvävning ska ha ägt rum när barnen var 3-4 månader, vilket har förklarats med att man ville vänta till efter dopet för att inte riskera att barnet blev en gengångare och avslöjade för andra vad som hänt. Men det är just vid 2-4 månaders ålder som förekomsten av plötslig spädbarnsdöd är som högst.

Nu vet vi att det finns säkra och osäkra miljöer för samsovning. Vi vet att infektioner, lindning, tunga sängkläder, trånga sovutrymmen och extrem trötthet hos den vuxne innebär förhöjd risk för plötslig spädbarnsdöd. En väggsäng från 1800-talet med stora dynor och vaddtäcke knakse inte var den optimala miljön vad gäller plöltslig spädbarnsdöd. Den medvetna barnkvävningen måste vi ompröva.

Att ta hand om ett litet spädbarn var ett heltidsarbete. "När de äro vakna ha de alltid någon till hands för uppassning och förströelse", skriver en av Liliequists källor. Till sin hjälp hade bondhustrun, som också hade mycket annat att göra, någon som passade barnet mellan amningarna och lindningarna. Liliequist berättar att ta hand om ett spädbarn kallades för att syta i Norrland, och att man anställde en särskild sytare - en mormor, farmor, storasyster eller kanske en storebror. Sytaren skulle bära och vyssja barnet och hålla vaggan i jämn gång när det sov. Sytaren satt med barnet på golvet när det började sitta och fanns alltid i närheten.

När bondkvinnorna arbetade långt från hemmen, som på myrslåtter i Norrland, eller skötte jordbruket om männen var iväg på jakt, fiske elelr handelsturer, bar de ofta med sig barnen och det fanns en rad bärhjälpmedel. Nybyggarkvinnorna i södra Lappland använde ibland samiska hängvaggor som de hängde upp i ett träd medan de jobbade.

På en del håll ammades inte barnen, utan matades med surmjölk, fil eller grädde. Ersättningen fick de i dihorn, dvs djurs horn som man satte på en napp av sämskskinn. I de trakerna dog en betydligt större del av barnen under det första halvåret. Förekomsten av amning hade större betydelse för barns överlevnad än vilken socioekonomisk status de föddes in i.

Anledningen till att barnen i vissa trakter, som runt Umeå och i Tornedalen, inte ammades verkar inte ha varit att mammonra inte "kunde" eller "inte hade tillräckligt med mjölk" utan att de trodde att de andra livsmedlen var bättre. I dessa trakter lämnades barnen hemma (med en sytare) när kvinnorna, under männens frånvaro, skötte jordbruket. När barnmorskor och läkare informerade om hur skadliga dihornen var ökade amningen snabbt.

 Man försökte inte ens uppfostra barn på under halvannat-två år. De fick vara precis som de var. Men när barnen hade passerat dibarnstiden blev friheten mindre och en auktoritär fostran, med krav på omedelbar lydnad och kroppsliga bestraffningar. Att börja fostra barn redan från födseln genom att inte amma mer än på mycket glesa klockslag, och inte ta upp dem dessemellan även om barnet skrek aldrig så mycket, var en idé som kom från andra håll.

Avvänjningen gick ofta till så att mamman smorde något illasmakande på bröstet, och kanske också satte fast dun eller ull på bröstet så att barnet fick det i munnen. Måste man tvinga barnet till något gjorde man det snabbt och effektivt och utan hänsyn till barnets känslor, men man använde ingen disciplinering för disciplineringens egne skulle, skriver Liliequist. (Själv funderar jag ibland på om det verkligen är grymmare att göra så jämfört med att gradvis minska ner på amningen. Det är ju barnet själv som liksom väljer att sluta amma för att bröstet smakar pyton.)

En av Liliequists källor skriver att "modern inte hade rätt att beröva barnet diandets njutning". Den synen på barn skiljer sig markant från tonen i många skrifter om spädbarnsvård från 1900-talet. Rubriken på det här inlägget kommer från en bok i banruppfostran från 1945 som Liliequist citerar. mödrarna varnas för att åte3rgå till forna tiders sämsta vanor - det vill säga ta upp och vyssja barnet.

Nu blev det riktigt, riktigt fel om information om flaskmatning

Av Marit Olanders

Journalistkollegor! Ni kan inte lita på att det företrädade för vården säger om amning alltid stämmer. Okunskapen är så låg att det är svårt att begripa. Jagh ar själv varit journalist i över 20 år och jag är van vid att man vänder sig till exempelvis den som har det övergirpande ansvaret för en fråga i ett landsting och utgår ifrån att personen vet vad hon talar om. Men detta gäller inte för amning.

Alternativt: Amningsfrämjande kollegor! Ni kan inte lita på att tidningarna skriver det ni vill förmedla. Det kan ske missuppfattningar på vägen mellan det du säger och det som publiceras. Ni måste be att få läsa era citat så som de kommer att publiceras. Jag har själv blivit intervjuad ett flertal gånger och jag vet hur lätt saker kan missförstås och missuppfattas.

I ETC Örebro påstod för några veckor sedan Maria Lind, samordnande sjuksköterska för banrhälsovården i Örebro län, att det inte ligger i barnhälsovårdens uppdrag att informera om flaskmatning.

- Vi informerar inte om ersättning eftersom det inte ligger i vårt uppdrag. Vill föräldrarna ha specifika råd om produkten de använder kan de vända sig till tillverkarna, skriver ETC att Maria Lind säger.

Hur som helst så är det helt fel. Så här står det i §6 i Socialstyrelsens föreskrifter om information som avser uppfödning genom amning eller med modersmjölksersättning SOSFS2008:33:

Vad gäller uppfödning med modersmjölksersättning ska information dessutom lämnas om

1. hur sådan ersättning används på ett riktigt sätt,
2. hur man kan stärka anknytningsprocessen mellan modern och spädbarnet i samband med uppfödning med modersmjölksersättning,
3. de hälsorisker som är förknippade med olämplig föda och olämpliga uppfödningsmetoder, och
4. de hälsorisker som är förknippade med oriktig användning av modersmjölksersättning.

Så om det är så att vårdpersonalen tiger om användning av bröstmjölksersättning tar man stora risker:

Det kan hända att föräldrarna tillreder ersättningen på fel sätt, eller inte förstår hur viktigt det är med noggrann hygien. Det kan hända att barnet får olämpliga livsmedel, att det övermatas för att man tror att barnet måste äta upp det som finns i flaskan. Och det kan säkert hända en massa andra saker.

Det är också helt fel att föräldrarna ska vända sig till tillverkarna. Tillverkarna ska lämna tydlig information på förpackningen lämpligt språk om hur man tillreder produkten samt att bröstmljök är överlägsen som mat. Men man kan inte som vårdpersonal frånhända sig ansvaret för säker matning med bröstmjlksersättning till tillverkarna. Och tillverkarna får inte ta direkt kontakt med blivande och nyblivna mödrar. Det är regeringens, dvs i praktiken vårdens, ansvar att se till att informationen når föräldrarna.

Medfött och medvetet sugande

Av Marit Olanders

I går skrev jag om barns sugreflex, och att sugande (på bröstet) så småningom är inlärt, snarare än en reflex. Efter att jag hade skrivit inlägget gick jag på en föreläsning om barns utveckling. Föreläsaren berättade om de experiment som har gjrots med nyfödda, endast några dagar gamla barn, som har fått suga på nappar och genom att suga på olika sätt kunnat få se eller höra olika saker.

- Sugbeteendet är mer än en automatisk reflex eftersom barn kan ändra sugtakten medvetet, sa hon.
Amningsbloggen tackar och för informationen vidare.

Inte lätt att hitta amningsvänligt sjukhus

Baby-friendly hospitals, eller på svenska amningsvänliga sjukhus, innebär bland annat att barnet och mamman ska få tid att mötas hud mot hud direkt efter förlossningen, och att den första amningen sker så ostört som möjligt. Här är en underbart amatörmässig raplåt om två sätt att föda och ta emot barn i USA. Det står att bara 5 %  av sjukhusen i USa är amnignsvänliga, men det är ändå mer än i Sverige. mig veterligen finns det nu för tidne inga amningsvänliga sjukhus. Det betyder inte att alla svenska familjer får instrumentella förlossningar, att barn och förädlrar separeras och barnet får ersättning utan att det finns medicinsk grund. Men vi ska inte blunda för att det händer, dessvärre alldeles för ofta.

Läs kriterierna för amningsvänliga sjukhus här.

Reklamen från barnmatsföretagen 2

Av Marit Olanders

"Sugreflexen minskar och tuggreflexen tar vid" när barn är fem månader påstår Nestlé. Hur ska man då tolka detta? Att det är nu barnet förväntas ha lärt sig amningsrörelserna medvetet och inte automatiskt börjar suga på t ex ett finger som det får i munnen? Att amning är något som också¨barnet lär in, tillsammans med mamman? Eller ska man tolka det som att det är början på slutet av amningen?

Det stämmer i sak att den automatiska sugreflexen upphör efter några månader, i min lärobok står det vid fyra månader. Då klingar också rootingreflexen av, den som får barn att bland annat röra huvudet av och an när det gör sig redo för amning. Mororeflexen, som är en tredje nyföddhetsreflex, som får barn att slå ut med armarna när de förnimmer ett skarpt ljud eller en stöt, klingar av vid sex månader enligt samma bok.

Fram till åtmoinstone fyra månader kan man alltså räkna med hjälp av barnets nyföddhetsreflexer för att återuppta amning som kom av sig. Men det är inte kört efter det heller. Jag har intervjuat en svensk mamma som lade ner amningen efter några få dagar men började om när hennes barn var sju månader och ammade sedan till barnet var arton månader.

I Australien vet jag flera kvinnor som har börjat amma adoptivbarn, som ibland har varit flera år gamla. Oavsett ålder närmar sig barn amningen på samma sätt, genom att först närma sig bröstvårtan,, sen liksom pussa den och så småningom ta ett ordentligt tag.

När Nestlé påstår att sugreflexen avtar och ersätts av tuggreflexen (vad är det?) har man goda skäl att ställa all källkritiks grundfråga: Vem säger vad till vem i vilket syfte?

Reklamen från barnmatsföretagen 1

Av Marit Olanders

Det här är den bild som illustrerar amning i Sempers reklambok Barnmatsboken som de skickar ut till föräldrar när barnen blivit sex månader. Det är den enda bilden i hela boken som visar amning och med tanke på att en bild säger mer än tusen ord kan man fråga sig vad den här bilden berättar om amning egentligen.

Man kan välja att se den som en gullig bild på ett barn som har ögonkontakt med läsaren. Ögonkjontakt på barnbilder är eftersträvansvärt men svårt att åstadkomma på amningsbilder, eftersom ammande barn ofta tittar rakt framför sig, in i bröstet liksom.

Men har inte barnet väldigt litet tag om bröstet? Antagligen håller det på att släppa taget efter att ha ammat färdigt, men ett tag om bröstet som det på bilden gör sannolikt mer eller mindre ont på mamman. Det är inte ett effektivt tag. Med det taget är det stor risk att barnet inte stimulerar alla mjölkgångarna i bröstet. Ett barn som ammar med det taget jämt riskerar att inte få i sig mycket mjölk alls och orsaka dels mjölkstockning på mamman eftersom mjölkgångarna inte får möjlighet att lämna ifrån sig mjölk och sår eftersom det har ett så litet, ihopklämt tag och bröstvårtan inte verkar ligga bak i övergången mellan hårda och mjuka gommen där den bör vara för att skyddas för nötning.

Det som står om amning i texten intill bilden antyder att det är jobbigt att amma. Flera påståenden är i sig inte felaktiga, men genom vad som sägs och vad som inte sägs och i vilket sammanhang lyckas Semper ändå ge intrycket av att amning är för de präktiga, de som äter ordentlig frukost, lunch och middag, med fisk, kött, grovt bröd och allt vad det är. I själva verket spelar det ingen roll för amningen om man lever på skräpmat, även om det förstås inte är optimalt.

"Som pappa kan du inte hjälpa till med amningen" slår Semper fast. Istället får pappan ta hand om blöjorna i Sempers värld. Hoho Semper, varför inte säga som det är, att pappan är mammans viktigaste amningsstödjare, att amnignen fungerar bäst i de familjer där pappan också är delaktig i vad som händer i amningen, där han lär sig känna igen amningssignalerna och tecken på att barnet har tillräckligt stort tag. "Det är bra att skapa egna rutiner med barnet" avslutar Semper stycket och det är det väl, men vad hände med samarbetet, samhörigheten och familjen som helhet?

EDIT: Ett faktafel hade smugit sig in i textne ovan. Barnmatsboken skickas ut när barnen är runt sex månader, inget annat. Jag har rättat i texten nu..

Tolkningar och forskning om mat vid fyra månader

Av Marit Olanders

Att fyramånadersdagen betyder dags att börja med annan mat är nog något som de flesta känner till. I mataffärerna dignar barnmatshyllorna av livsmedel som man kan börja med vid fyra månaders ålder. Pulvergröt med färg och konsistens av gegga som är så lös att den nästan, men bara nästan, går att hälla genom en nappflaska och färgglada glasburkar med vattenblandade finfördelade vegetabilier.

Många får höra på BVC att nu är det dags att börja med mat. Teorin om smakfönstret lever fortfarande kvar, trots att den inte har något som helst vetenskapligt underlag utan är påhittat och benäget spritt av Semper. Teorin går ut på att barn är mottagliga för smaker vid prick fyra månader, och om det inte får smaka på olika livsmedel då så kommer de aldrig att bli intresserade av annan mat. Nära besläktad med smakfönsterteorin är idén om att barn som inte får annan mat vid fyramånadersdagen blir svårare att avvänja. Det finns det inte heller vetenskapligt stöd för, men man kan förstås spekulera i om mat tidigt kan störa amningen och få vissa barn att tappa intresset.

Det finns alltså en massiv kulturell press på att barn ska börja med annan mat vid fyra månader. En hel del tjustartar också redan före fyramånadersdagen. Det är status att ha ett barn som är tidigt utvecklat och vår bild av i tidig utveckling ingår också att "äta som en fågelunge". Samtidigt är de flesta också medvetna om rekommendationen om helamning i sex månader, men den bortförklaras som något som mest är viktigt i u-länder (länk här, här och här) eller blir till ännu ett ouppnåeligt krav på den helt igenom lyckade idealkvinnan.

Det mesta i barns naturliga utveckling i fyramånandersåldern går att tolka som att mjölken inte räcker som enda föda, eller att barnet är redo för annan mat. Att de gärna för saker till munnen för att känna på dem. Om de ibland amma oftare på natten. Om de vill amma oftare på dagen. Om de följer med med blicken när någon äter (som allt annat). Om de är okoncentrerade under amningen. Om viktkurvan planar ut lite, vilket den helt naturligt gör.

Vad frågan än gäller, och oavsett om föräldrarna uppfattar det som problem eller ej är svaret: Börja med mat. Nu är hon/han stor nog! Underförstått: Mjölken räcker inte. Är det inte mängden det är fel på så är det kanske kvaliteten.

Man kan också tolka på ett annat sätt. Man kan se lusten att känna på saker med munnen som ett uttryck för barnets amodala perception, det vill säga att uppleva saker med alla sinnen. Man kan se fler amningar som en naturlig utveckling, om man ser amningen som social kommunikation mellan mamma och barn. Man kan, som WHO, se ammade barns viktutveckling som den nomala, som genomsnittety bör sträva efter, och ej ammade barns lite högre vikt reltivt längden som i överkant. Längdtillväxten är ett säkrare mått än vikten.

Man kan ge barn som gärna vill tugga på saker en bitring. Man kan ha med sig barnet i det man gör, även vid matbordet. man kan äta själv och låta barnet undersöka omvärlden, inklusive det som finns på tallrikar i dess närhet, i sin egen takt. Man behöver inte purea, skedmata och aktivt vänja barn.

Det saknas interventionsstudier som jämför helamning i fyra, fem och sex månader i indfustrialiserade länder som Sverige, skriver Livsmedelsverket i sin handledning för barnhälsovården. Det är ju inte så konstigt, eftersom det är orimligt och oetiskt att lotta mor-barn-par till helamning i fyra, fem eller sex månader, vilket är vad man gör i interventionsstudier. Däremot finns det faktiskt andra typer av studier som visar att barn som helammas i sex månader löper mindre risk för infektioner i luftvägarna än barn som helammas i 3-4 månader och därefter delammas. WHO konstaterar att kvinnor som fortsätter att helamma till sex månader snabbare minskar i vikt efter förlossningen och slipper mensen längre.

Däremot finns det inga studier alls om de yttepyttesmakproven av ett kryddmåtts storlek som Livsmedelsverket lanserade förra året.

Amningskultur

Av Marit Olanders

Barnens fria tillgång till bröstet och den vardagliga exponeringen av ammande kvinnor bidrar till en avslappnad attityd till amning. Det finns även en medvetenhet om amningens betydelse för barnens
hälsa och dess funktion för att hindra nya graviditeter. Eftersom i stort sett alla kvinnor ammar finns amningskunskapen levande i samhället och de som behöver hjälp får det av sina släktingar eller vänner. Det är sällan barnmorskorna får amningsfrågor eller stöter på amningsproblem.

Så beskriver Amningsnytts redaktör Elisabeth Ubbe amning i Zambia. Hon var i landet för att skildra en svensk banrmorskas arbete inom Läkare utan gränser med att utbilda hälsoarbetare och bybarnmorskor. Det är ett område där Sverige kan bidra med kunskap till Zambioa. men vad gäller amning går kunskapsutbytet i motsatt riktning. Här är det vi som kan lära av Zambias befolkning.

I en amningskultur är amning på många sätt en ickefråga. Att spädbarn har kroppskontakt med mamman eller någon annan vuxen är självklart, och när en kvinna får sitt första barn har hon sett kvinnor amma barn ofta upp till treårsåldern överallt i hela sitt liv. "Barnen har nästan oavbruten kontakt med brösten och ammar när de vill, skriver Elisabeth Ubbe.

Jag vill påstå att Sverige generellt inte har en amningskultur. Amning är normen, men det är en form av läpparnas bekännelse. Amningsnormen har så många förbehåll att den blir svår för en hel del och omöjlig för vissa.

Genom att separera mammor och barn på BB tvingade läkarna på dem ett helt obiologiskt och ovetenskapligt amningssätt, med så glesa amningar som var fjärde timme, med förbud mot mammor att amma som tröst, närhet, glädje och närhet. Genom att strikt begränsa amningen till ett matningssätt dränderade de befolkningen i Europa och Nordamerika på nedärvd kunskap om amning på ett par generationer. Amning kom att bli en fråga för vården.

Men det finns subkulturer och tillfällen där det ammas mer. Tillfällen där ingen frågar "Ska han verklgien äta nu igen?" eller "Ska du inte prova med lite tillägg i stället?"  eller säger "Det verkar jobbigt för sig" eller säger till en ett- eller tvååring "Nä nu är du väl för gammal för det där!"

Ett sådant tillfälle är Amningshjälpens riksträffar. Vid årets riksträff förra helgen konstaterade Elisabeth Ubbe att på Amningshjälpens riksträffar ammas det på samma sätt som i Zambia.

Var lär sig BVC om uppfödningsfrågor?

Av Marit Olanders

"BVC får inte informera om flaskmatning" är en vanlig uppfattning och många som inte får ordnign på amningen och inte heller får veta hur de ska gåra när de flaskmatar lämnas i sticket. Även i senaste Amningsnytt bekräftas att det blir tyst på BVC när mamman slutar amma, och hon får itne samma fakta kring nyföddhetsperioden som ammande mammor, vilket skribenten tycker är fel.

Men visst får BVC informera om flaskmatning! I WHO-koden står inget om att information om flaskmatning inte skulle vara tillåtet eller önskvärt. Tvärt om står det allra först i WHOkoden, i artikel 1, att syftet med hela WHO-koden är att göra spädbarnsuppfödningen säkrare - genom att skydda och främja amning och se till att det finns riktig information om bröstmöjlksersättning så att den används på rätt sätt.

Så jag undrar, var kommer denna passivitet ifrån?
Vem ansvarar för vidareutbildning till BVC om spädbarnsuppfödning?

Dagens disclaimer är att amningsinformationen på BVC också har brister. Enligt Amningsnytts undersökning i höstas var det bara en av 73 BVC som gav rätt generella råd om amning.