tisdag 30 juli 2013

Lita på att barnet känner sina egna behov


av Julia Ilke

Elaine Eksvärd skiver idag på sin blogg att hon bestämt sig för att sluta amma sin son på 14 månader. Så här skriver hon om beslutet: 

Jag har ammat honom i fjorton månader och jag skulle förmodligen ammat honom längre om det inte vore för att han inte är bra med maten. Välling och bröstmjölk räcker gott och väl om Matheo får välja. Det får han inte, för än så vet han inte sitt bästa.”

Sonen Matheo äter alltså inte tillräckligt med annan mat anser Elaine, eller om det är någon annan som sagt det till henne. Hon skriver inget om att han skulle växa dåligt så jag gissar att uppfattningen att han äter för lite handlar mer om en idé om hur mycket barn i hans ålder borde äta än på att det verkligen är ett hälsoproblem att han äter lite.

Välling och bröstmjölk gillar han dock och jag tycker det är väldigt positivt att Elaine ammat i 14 månader. Valet att ta bort amningen för att få honom att äta mer tycker jag dock är tråkigt. Tråkigt eftersom hon skriver att hon egentligen skulle vilja amma längre och tråkigt eftersom man gärna får amma sina barn till två års åldern enligt WHOs rekommendationer. Hade jag varit i hennes situation hade jag tagit bort vällingen om jag ville att pojken skulle äta mer av annan mat. 

En annan funderingar handlar om det att barn inte anses veta sitt eget bästa. Det tycker jag  är en sanning med modifikation. När det handlar om valet av mat i affären där det finns både bra och dåliga val, hur många timmar man får sitta framför TV:n, om man ska balansera på broräcket eller springa ut i trafiken, ja då måste man som förälder så klart styra sitt barns val.  Men när det kommer till mer grundläggande behov som hur länge barnet vill sova, hur mycket närhet det vill ha eller som i det här fallet hur länge och mycket barnet vill amma anser jag inte att vi vuxna nödvändigtvis vet bäst. Snarare tvärtom. Min filosofi är att barn som princip är friska i sina behov. Barn kan det här med att lyssna på sina kroppar, vara i nuet och följa sina känslor, saker som vi vuxna ofta måste gå på kurser för att lära oss igen. Därför borde vi vuxna lyssna mer på våra barn för jag tror de har mycket att lära oss. På grund av hur vi lever med stress, samhällets normer, dåliga matval och vanor, stillasittande osv. tappar vi bort mycket av den friska självklarhet vi hade som barn. Vill ett barn amma tror jag aldrig att det är fel, eller säg mig det barn som svultit för att det fått amma så mycket eller lite hen velat?! Nä, jag tror nog att barnet vet vad det behöver och när det är dags att äta köttbullar så kommer det att visa sig utan att vi vuxna behöver oroa oss för det.

söndag 28 juli 2013

Amningshjälpen på Facebook

av Julia Ilke

Du vet väl att Amningshjälpen finns på Facebook? Det finns en öppen grupp som heter "Amningshjälpen" och det som skrivs där kan ses av alla och även hamna i ditt nyhetsflöde. Det finns även en stängd grupp där bara gruppens medlemmar kan läsa vad som skrivs, den gruppen heter "Amningshjälpens slutna grupp". I båda grupperna kan du ställa alla möjliga frågor som handlar om amning. Svar får man ofta nästan på en gång, antingen av en av Amninsghälpens utbildade hjälpmammor eller av en vanlig mamma.

Tipsa också dina vänner om grupperna, de är verkligen källor för stöd, pepp och massor av klok kunskap.

måndag 22 juli 2013

Konstiga saker man får höra om amning, del 378


av Julia Ilke

”Men han är så stor, nu räcker det inte med mjölk längre.”

Men hur har han blivit så stor då, frågar jag tillbaka? Vad är väl hans gosiga kinder om inte ett bevis på att "bara" mjölk räcker mer än väl?  Hade pojken istället varit liten för sin ålder är jag säker på att jag hade fått höra samma sak fast omvänt ”Men Julia han är så liten, han behöver mer mat än bara mjölk”. Visst sägs det i all välmening men det betyder inte nödvändigtvis att det är sant.

fredag 19 juli 2013

Vill du dela din berättelse?

av Julia Ilke

Om du också vill dela med dig av din amningsberättelse, tipsa om något du tycker att amningsbloggen ska ta upp, ställa en fråga eller dyligt så är du alltid välkommen att maila mig på:
julia.ilke@amningshjalpen.se

Annas amningsberättelse del 2

av Julia Ilke

Här kommer andra delen av Annas amningsberättelse.

"Det gick hyfsat i början. Brösten var väldigt spända och ömma och jag fick sitta och klämma ihop dem med handen så hårt att jag fick kramp i fingrarna medan jag ammade för att lillskrutten alls skulle få något tag. Bröstvårtorna gjorde rysligt ont men slapp sår nästan helt. Han kräktes mycket och skulle äta hela, hela tiden så jag var totalt slut, men vi kom ändå igenom dygnen på nåt vänster.

De riktiga problemen kom efter någon månad. A fick kolik, knöt ihop hela kroppen, hade ont och skrek (och fick aldrig sova ifred då han vaknade och skrek av sina fisar, så sömnbristen var riktigt tuff för både honom och mig) och började - bland annat - vrida sig som en mask när han skulle äta. Så småningom kom jag fram till att problemen bestod av många olika komponenter och det är omöjligt att säga vad som var hönan och vad som var ägget, men när jag var mitt inne i det var jag många gånger rent förtvivlad och uppgiven och tillbringade all min "egna" tid med att grubbla på vad som var fel, försöka klura ut lösningar och läsa på om liknande problem på faktasidor och forum på nätet. Tärande minst sagt.

I alla fall, jag hade en stark utdrivningsreflex som gjorde att A nästan dränktes i mat när han började äta. Han satte i halsen, svalde massor med luft, liksom ryggade tillbaka när mjölken kom så att han fick ett dåligt tag om bröstet och inte kunde suga ur ordentligt och så åt han hetsigt och desperat i 3-5 minuter innan han slet sig loss och bara gallskrek. Vi provade att pausa femtioelva gånger i början av varje amning och ibland funkade det lite, lite bättre då men fortfarande katastrof. Jag tog upp honom för att rapa när han började skrika, men han har hela tiden haft så himla svårt att rapa så jag fick kånka runt på honom och gunga honom kraftigt långa stunder för att han skulle hålla sig hyfsat lugn innan det kanske kom en rap i bästa fall. Jag försökte lägga honom till bröstet igen och ofta började han då om med sitt skrikande i flera omgångar och det tog en bra stund att få honom lugn varje gång. Andra gånger blev det en evig cirkel av att suga fast, äta en klunk, slita sig loss, suga fast igen, äta, slita loss... tills jag hade för ont i brösten för att fortsätta längre. Och så fort han började äta så körde magen igång, jag hörde hur det började mullra direkt, och många gånger vred han sig, släppte och skrek bara pga. magen, men det tog många veckor att lista ut skillnaden mellan delproblemen.

Varje amningstillfälle var en lång kamp som tog timmar. Hela dagarna gick åt till att kämpa med amningen, vyssja amningsskrikande bebis, vyssja kolikskrikande bebis och byta sjutton bajsblöjor (allt bara rann rakt igenom) och nerkräkta kläder.

Den dåliga sugtekniken ihop med alla små korta amningssnuttar som inte alls tömde brösten byggde upp mer och mer mjölk och jag fick ännu större problem med utdrivningen då brösten jämt var på gränsen till överfyllda. Men det visste jag ju inte då. Jag läste på om att ha för mycket mjölk men där stod mest om läckande från andra bröstet under amning, läckande mellan amningar, mjölkstockningar och spända bröst, men inget av det hade jag ju. Till slut vågade jag ändå prova att blockamma under ett dygn ett par gånger, för jag tänkte att går produktionen ner för mycket så har jag ju verktygen för att öka på den sen igen, och jag märkte klar skillnad. Det var absolut inte bra, vi "slogs" fortfarande vid de flesta amningar, men inte lika intensivt och så kunde det komma nåt tillfälle per dag där det faktiskt gick ganska lugnt tillväga.

Allt det här var som värst mellan 1½ och 3 månader men började redan första månaden och dröjde kvar delvis till 3½ månader, även om det då var fler och fler amningar per dag som gick bra. Koliken gick över och A blev stor nog för att kunna hantera mjölkflödet och nu har vi en fullt fungerande och mysig helamning som vi inte tänkt sluta med än på ett bra tag. 


Hur orkade jag fortsätta kämpa? Jag vet inte riktigt, faktiskt. Mest envishet - jag hade bestämt mig redan innan jag blev gravid för att helamma, och då är problem till för att felsökas, inte ges upp på. Sen hade jag ju minnet av amningen den allra första tiden, då det visserligen gjorde ont istället men då A ibland kunde ligga vid varje bröst i upp till en halvtimme och bara myssuga och somna lugnt. Jag hade min mamma som kom och avlastade och hjälpte mig massor på dagarna och min sambo som gjorde detsamma och stöttade mig genom allt på kvällar och helger. Men mitt i den värsta stormen så vet jag inte om ens allt det hade räckt om det inte hade varit för att vi hade små öar av lugn - vi hade nätterna. A fortsatte vakna flera gånger för att äta, det gör han fortfarande som 4½ månader ung, men det var åtminstone ett tillfälle varje natt då han kunde äta helt lugnt och sen släppa bröstet halvsovande och utan skrik. Jag fick vara vaken i 1½-2 timmar för varje matning innan han sugit färdigt, vi bytt blöja och jag lyckats få honom att rapa, och jag har aldrig fått liggamning att funka, men det tog jag gärna i utbyte mot en lugn amning. 

Jag är så glad att jag inte gav upp trots att de flesta i min omgivning tyckte ersättning var en bra idé. Jag skulle aldrig vilja vara utan den fina erfarenheten av helamning som jag har nu, det är allt det där mysiga och den intima samvaro som jag drömde om innan jag fick barn. Sen har det för mig ett djupare symboliskt värde, det att kunna ge liv och vara livsviktig så konkret. Jag vet att samtidigt som jag kommer tycka det är skönt att få friheten tillbaka när vi börjar introducera annan mat så kommer jag också känna en sorts tomhet. (Jag antar att det bara är den första av en lång rad separationer och "navelsträngsklipp" som man måste lära sig leva med som mamma.) Men just nu så ammar vi vidare."

tisdag 16 juli 2013

Annas amningsberättelse del 1

av Julia Ilke

Nyblivna mamman Anna delar med egna ord med sig av sin amningsberättelse. Första delen av två kommer här:

"Innan jag fick barn hade jag läst på ganska mycket om amning, förutom i böcker även på nätsidor jag tycker verkar vettiga så jag kände mig ganska förberedd på att amning inte alltid är nåt enkelt som "bara funkar" och också på att jag skulle ha ett barn fast vid mitt bröst en stor del av dygnet. 

Det började dock inte som jag tänkt mig. Jag förstår att modersmjölksersättning visst har sin plats här i världen och är räddningen många gånger, men personligen får jag rysningar av att läsa innehållsförteckningarna och vill hålla mig borta från det så långt som bara möjligt. Men A föddes i vecka 36+6, vägde in på 3105 g och så fort vi landat på BB ett par timmar efter förlossningen blev jag som omtumlad, skör och helt slutkörd nybliven mamma bryskt informerad om att han skulle tilläggsmatas var tredje timme. Ingen förklaring, inga frågor eller utrymme för dialog utan bara just det fick jag veta, "han kommer att tilläggsmatas", punkt. Så här i efterhand vet jag ju att 3,1 kg inte är onormalt litet och att han var helt fullgången och frisk, men där och då trodde jag ju att det handlade om liv eller död och hade inga krafter kvar för att ifrågasätta. Vi blev också tvungna att stanna på BB i tre dygn och det blev nog de tre jobbigaste dygnen i mitt liv.

Amningen kom igång, jag ammade så mycket jag kunde. Jag blev tillsagd att väcka honom och amma en stund innan det var dags för ersättning var tredje timme, så det gjorde jag förstås, men många gånger slutade det med att jag ammade en stund tills han var nöjd, sen kom en barnmorska (ny person och nya direktiv nästan varje gång) och stjälpte i honom ersättningen med tillmatningskopp oavsett hans signaler (tack för att det inte var flaska i alla fall!) och sen torkade vi kräk i massor då både ersättning och min mjölk kom upp igen. Jag blir fortfarande arg när jag tänker på den okänsliga behandlingen och på hur många av barnmorskorna verkade tycka att det var viktigare att de fick trycka i honom rätt antal ml ersättning än att jag skulle få ge honom bröstmjölk och få igång min produktion. Ja, det hände att jag fick avbryta min egen amning för att någon skulle ge honom ersättning istället! Andra var mycket vettigare och lät oss skjuta på tiderna om han just hade ätit/höll på äta, och sa att målet ju var att fasa ut ersättningen så småningom.


Efter tre dagar var jag så slut och less och hade mitt självförtroende i botten. Personalen på BB ville inte låta oss åka hem eftersom man "i vanliga fall slutar med ersättningen samtidigt som man skrivs ut, men det är ju inte aktuellt för er". Wtf?! (Visst hade han gått ner lite i vikt men inte onormalt mycket och han var vaken och sugvillig. Att han hade fått ersättning vid behov hade jag inte haft några problem med, då han vid ett tillfälle hade lite lågt blodsocker, men den där schemalagda tvångsmatningen för ett friskt fullgånget barn fattar jag fortfarande inte, och ingen har förklarat den för mig.) Vi ville ändå gå på den avslutande läkarundersökningen för att se om vi kunde få grönt ljus att åka hem och ja, där var det inga problem. Hem fort som attan! Väl hemma sov, åt och ammade jag dygnet runt. Av pliktkänsla och osäkerhet köpte vi med oss en förpackning ersättning hem och jag tror han fick av den en gång, men annars ammade jag enbart; envist, förtvivlat och med en stark känsla av "jag ska minsann visa er att jag kan" trots att jag själv tvivlade. Men samtidigt vägrade jag tvivla. 

När vår BVC-sköterska kom på hembesök ett par dagar senare hade A börjat gå upp i vikt och var nästan tillbaka på födelsevikten och efter det gick han upp ett halvkilo i veckan. Snabbt hoppade han upp över normalkurvan på vikten och nu senast på fyramånaderskollen vägde han strax över åtta kilo. Därmed inte sagt att allt fungerat prickfritt efter de där första kaosdagarna, men tillräckligt med mjölk har jag i alla fall jobbat mig upp till att ha.

Tillägg: Viktuppgång är ju ett rätt dåligt mått på tillväxt, enligt det här inlägget är det längden man ska gå efter, men även där har A gått från under normal till över på kurvan. 48 cm vid födseln och 65,2 cm vid 4 månader. "

torsdag 11 juli 2013

Fiffig amningspad

av Julia Ilke

Den här fiffiga lösningen såg jag på Instagram här om dagen, ett trosskydd som delats i två helt enkelt. Bra, tänker jag, för den som inte läcker så mycket och plus för att den nog sitter fast bättre i kupan.

måndag 8 juli 2013

Amningsro

av Julia Ilke

Amningsro ber en läsare mig att skriva om. Hur lyckas man få amningsro med en minsting när man samtidigt har en 2,5-åring hemma? Jag tar upp frågan med min syster som har två barn och vi bollar lite fram och tillbaka. Syrran själv tandemammade sina så på det viset gjorde hon det lätt för sig sett ur det här perspektivet. Storasyskonet behövde aldrig roas och hållas undan utan amningsstunderna var till för dem alla tre.

För roas och hållas undan, jag antar att det är vad de flest tänker på när de tänker på hur amningsron ska skapas. Men istället för att roa barnet med något annat och försöka få det att hålla sig på lite avstånd, vad händer om man gör tvärtom? Som coach använder jag mig ofta av det här tankesättet när man kört fast. Det är vanligt att man som problemlösning bara gör mer av det man redan gör, utan att inse att det man gör uppenbarligen inte fungerar särskilt väl. I ett sådant läge är det ofta till stor hjälp att helt byta strategi och istället göra precis tvärtom. I det här fallet vore det att bjuda in storasyskonet och låta hen vara med, inte nödvändigtvis för att också amma men är syskonet nyfiket så låt det känna på bröstet och smaka på mjölken. Ett nyfiket syskon som uppfattar att det pågår något blir knappast mindre nyfiket av att inte få vara med. Istället för att sysselsätta storasyskonet med andra lekar, bjud in det att vara med och hjälpa dig. Kanske kan syskonet få en egen uppgift vid amningen som till exempel att vara den som torkar minstingen om munnen när den rapat? Och istället för att locka med filmer på Ipaden, varför inte passa på och mysa alla tre med en bok (som storasyskonet kan hålla och bläddra) eller i alla fall titta på filmen tillsammans? Vad händer om du inte avleder och sysselsätter storasyskonet på annat håll utan istället bjuder in och engagerar hen i amningsron?

Slutligen vill jag också säga att det egentligen inte är meningen att en ensam mamma ska ta hand om två barn på egen hand. Så ensamma och isolerade som många är idag har vi inte alltid varit och det finns faktiskt andra platser och kulturer där man aldrig skulle komma på tanken att lämna en nyförlöst och/eller ammande kvinna ensam med sina barn. Det kan vara skönt att påminna sig om när det kör ihop sig och man går på knäna för att få vardagen att fungera men ändå inte hinner borsta sina egna tänder efter frukosten. Det är alltså inte ditt fel att det skiter sig när du gör allt du kan och orkar, felet är att vi saknar släktingar, andra mammor och vänner som hjälper till och bara finns runt omkring oss för praktiskt och mental avlastning. Nu lever vi dock som vi gör och kortsiktigt behöver vi därför komma på knep och lösningar på de problem som uppstår. Långsiktigt kan den som vill så klart fundera över om det finns en annan boendeform och livsstil som vore att föredra men så länge får man prova sig fram med olika kompromisser.

onsdag 3 juli 2013

att ha för lite mjölk


av Julia Ilke

I det här inlägget tänkte jag ta upp det här med att ha för lite mjölk. Hur vet man om man har det? Kan man ha för lite mjölk? Kan man öka produktionen? Frågorna är många och i det här inlägget tittar vi på några av dem.

Hur vet man om man har för lite mjölk?
Det saknas forskning på hur mycket mjölk som är normalt eller nödvändigt att producera och det finns inte heller någon direkt diagnos som heter ”för lite mjölk”. Ändå upplever en del mammor att de har för lite mjölk och det kan grunda sig på att barnet inte tycks bli nöjt efter amning, att barnet inte växer som det ska eller för att brösten inte känns som att de är fulla med mjölk. I vissa fall kan det vara så att man verkligen har för lite mjölk men oftast misstolkar man ovan nämnda tecken som tecken på för lite mjölk.

Att barnet är missnöjt när det inte ligger vid bröstet behöver inte betyda att det är hungrigt. Amning är mer än mat och små barn trivs ofta bäst liggandes nära mammans kropp och med tillgång till bröstet för att äta eller bara snutta.

Att barnet inte går upp i vikt som det ”ska” behöver inte vara ett problem. Vikten berättar inte mycket mer än just hur mycket barnet väger. För att veta hur väl barnet växer och utvecklas är det bättre att se till hur barnet växer på längden.

Att brösten inte känns fulla med mjölk beror på att mjölkproduktionen efter ett tag ställer in sig på rätt mängd efter barnets behov. De där sprängfyllda ballongerna som man har den första tiden är inget man behöver ha hela tiden man ammar, och tur är väl det! Mjuk och mindre bröst är alltså inget att oroa sig för utan mjölken finns där ändå.

Kan man ha för lite mjölk?
Det finns fall där brösten är underutvecklade och inte kan producera mjölk men detta är ovanligt. Troligare orsaker är att man ammar för sällan, att man feltolkar situationen eller att man känner sig stressad vilket hämmar utdrivningsreflexen.

Hur ökar man mjölkproduktionen?
Öka produktionen kan man göra genom att ha mycket hud-mot-hudkontakt med sitt barn. Hormonet oxytocin som utsöndras då är viktigt för mjölkproduktionen samt att barnet påminns om att det ska äta när det får vara nära mammans kropp. Att amma för sällan kan nämligen göra så att mjölken börjar sina och för att öka produktionen kan man således göra tvärtom, amma oftare! I början och i vissa perioder kan det verkligen vara så att man ammar i princip dygnet runt och det är inget konstigt med det utan precis som det ska vara. Det är även normalt om ett barn ammar oregelbundet och det ibland går fem minuter mellan amningstillfällena medan det ibland går fem timmar. Försök att slappna av i detta men var uppmärksam på barnets signaler så brukar barnet själv tala om när och hur mycket det behöver äta.


Stress och att vara spänd kan hämma utdrivningsreflexen. Är man stressad behöver man ta tag i det och kanske be om eller kräva avlastning för att man ska få sova ut och ta hand om sig själv en stund. Gör det ont när man ammar så att man spänner sig kan man söka hjälp på BVC eller hos en hjälpmamma för att få till rätt grepp så att sår inte uppstår. I stunden kan man påminna sig om att andas djupt och sitta bekvämt för att på så vis minska stressen och hjälpa mjölken att rinna till.


Källor:
Föreläsning med professor emeritus Torsten Tuvemo.
Amningshjälpen.se

måndag 1 juli 2013

Danones reklam för ersättning strider mot WHO-koden


av Julia Ilke

Rädslan att ens mjölk inte ska räcka för att nära och mätt sitt barn är en mycket vanlig rädsla.

”Min mamma hade för lite mjölk när hon ammade mig, jag tror att jag kanske också har det...” eller ”Min mjölk är inte tillräckligt fet, det är därför mitt barn inte går upp i vikt” eller varför inte ”Mitt barn är missnöjt när det inte får ligga vid bröstet, stackarn är nog hungrig för att mjölken inte räcker.”

Detta är vanliga kommentarer och funderingar från mammor och det är något företaget Danone tagit fasta på när de gör reklam för sin ersättning. Ersättningen marknadsförs som ett tillskott till dem vars mjölk inte räcker till. De bygger sina påståenden på egna studier där de undersökt hur mycket mjölk mammor med barn på sex månaders kunde pumpa ur. Deras resultat var att mammorna bara hade 290 ml mjölk att ge till sina barn vilket bara är drygt hälften mot vad de menar att ett barn behöver. 

Notera att detta alltså är Danones egna studier och ingen forskning som granskats oberoende. För oss som provat att pumpa ur vet nog de flesta att det är mycket svårare att få mjölken att rinna till när man pumpar jämfört med när man ammar och det finns heller inget starkt stöd för deras påstående om att ett sex månaders barn behöver få i sig 500 ml mjölk per dag.  Bristen på vetenskap slutar dock inte här utan Danone erbjuder även mammor att göra deras test. Genom att svara på frågor på hur ofta och länge de ammar och kan mammorna sedan själva räkna hur mycket mjölk de producerar. De som inte når upp till de 500 ml som Danone rekommenderar tipsas så klart om att köpa deras ersättning.


Kampanjen strider mot WHO-koden som säger att man inte får marknadsföra produkter som hotar att störa amningen men trots detta använder sig Danone olovligt av WHOs samt Unicefs loggor i kampanjerna.

Mer om att ha för lite mjölk i nästa inlägg.


Tack Signe för tipset.

Läs mer här: