Sluta nattamma

av Julia Ilke

Det mest lästa inlägget här på bloggen är, lite ironiskt nog, ett som handlar om att sluta amma. Det är dock inte så konstigt för att sluta amma kan ibland och för vissa vara lika svårt som det för vissa är att börja amma. Går man för fort fram kan man få mjölkstockning och ett onödigt ledset barn, för att inte tala om de skuldkänslor många upplever när det blivit dags att neka barnet bröstet.

Tidigare än att man ska sluta amma helt kan det hända att man vill avsluta ena dygnhalvans amning. Ska man börja jobba kanske man måste sluta dagamma men kan behålla kvälls- och nattamningen. Känner man att nattamningen tar för mycket på ens egna krafter kan det vara dags att avsluta den men behålla dagamningen.

Att barn vill amma både dag- och natt är inget konstigt utan tvärtom. Alla barn slutar förr eller senare att amma men som vi lever idag kan många inte vänta in detta och som förälder måste man då avvänja barnet. För att sluta amma helt eller sluta på dagtid rekommenderar jag det tidigare inlägget Sluta amma. Det finns lite lika mycket skrivet om att sluta med nattamningen så här nedan samlar jag de tips jag hittat och fått av andra kloka mammor och amningskunniga.

- Planera in avvänjningen till en tid då övriga livet är lugnt och tryggt. Sker det andra förändringar samtidigt kan barnet behöva sin trygga nattamning och det är alltså både mildare för barnet som troligen lättare att avvänja vid ett annat tillfälle. Exempel på andra förändringar kan vara dagisstart, att du börjar jobba, en resa, utvecklingssteg för barnet eller efter en sjukdom.

- Börja med att vänja barnet vid att somna utan bröstet i munnen. Amma alltså tills barnet nästan somnat och dra då ut bröstvårtan. Vaknar barnet till kan du försöka vagga det till sömns men går det inte får man börja om- amma och sedan dra ut bröstvårtan lagom till att barnet somnar. Detta är inget som behöver ske över en kväll utan låt det ta tid. Vitsen är att vänja barnet vid att somna in utan bröstet i munnen.

- Vissa tycker det är lättare att få barnet att inte nattamma om det sövs utan bröstet. Andra vill behålla amningen vid sövningen. Känn efter hur du vill göra och håll fast vid det. Har ni tidigare ammat till sömns men också badat på kvällen och sjungit sånger så tänk på att fortsätta med de andra läggningsrutinerna.

- Se till att barnet är mätt, tryggt och varmt inför läggningen. Vaknar barnet av att du lägger på det täcket så klä det heller i en varm pyjamas och strumpor och låt barnet ligga utan täcke.

- När barnet vaknar eller gnyr i sömnen vänta lite med att erbjuda bröstet. Kanske somnar barnet om av sig självt?

- Samsover ni så sov med tröja så att brösten inte är lika lättillgängliga samt för att minska doften av mjölk. Har du ett babynest kan du lägga barnet där eller ta en filt som du lägger mellan er. Detta gäller under tiden ni avvänjer, när barnet inte nattammar längre kan ni gärna sova nära varandra igen.

- När barnet vaknar för att amma så vagga det till sömn igen, erbjud varmt vatten i flaska, sjung en vaggvisa eller klappa på det. Gör helt enkelt det som på dagtid brukar lugna ditt barn. Blir barnet för ledset så ge bröstet och låt avvänjningen ta någon natt extra.

- Är barnet så pass stort att det förstår vad du säger så säg något i dyl med "Tutten sover" när du nekar barnet att amma. Vill barnet prata om det faktum att tuttarna numera också sover på nätterna så gör det. Hjälp barnet sätta ord på sina känslor.

Zelda om offentlig amning

av Julia Ilke

Amningshumor med Zelda i Aftonbladet den 22 augusti. Känner du igen dig?

En förändrad syn på kroppen

av Julia Ilke

Om inte allt för många veckor blir sonen ett och jag kan fira att jag ammat lika länge. (Givetvis finns det mycket att att fira den dagen också men det är en annan historia.) Funderar på vilka toppar och dalar jag haft med amningen samt på vad som gått som jag trodde och vad nytt jag har fått lära mig under amningsresans gång.

När jag väntade barn visste jag att jag skulle vilja amma men en sak jag inte förstod var hur jag någonsin skulle kunna bli bekväm med att plocka fram bröstet inför andra. Det är ju något man bara inte gör. Känslan kan jämföras med den tvångstanke man kan få om öppna fönster och räcken. Man vet att man inte kommer hoppa men tanken på att man kan och tänk om bara råkade..!? En svindlande overklighetskänsla. Och att ta fram bröstet på bussen, inför sin egen pappa, inför sina vänner som inte har barn, på caféer... en lika svindlande och galen tanke innan man fått barn men som över en natt blir ett måste och något så kallat naturligt.

Som tur är vänjer man sig för vi människor har en enorm anpassningsförmåga. Det dröjde inte länge innan jag stod på vår parkeringsplats en iskall höstdag och ammade sonen för att sedan spänna fast honom i babyskyddet och själv ta plats i förarsätet och först då dra ner tröjan. Jag hade en vän med mig vid det här tillfället och ja hon såg på mig med stora ögon och vi skrattade gott åt hela situationen. Några månader tidigare hade detta aldrig någonsin kunnat ske men nu stod jag alltså med bara bröst och packade in i bilen som om det vore det naturligaste i världen. Ja jag var stressad över sonen som inte var på sitt bästa bilåkarhumör och jag var säkert lätt förvirrad av sömnbrist och i sådana lägen kan nästan vad som helst hända men ändå, insikten att jag uppenbarligen inte hade kvar samma oro över att visa brösten gav mig en känsla av befrielse. Att inte längre vara centrum i sitt eget liv har både sina för- och nackdelar och den avslappnade relationen till den egna kroppen hör för mig till det positiva.

Påverkades din kroppsuppfattning/självbild när du började amma?

Flashmob för rätten att amma offentligt

av Julia Ilke

I Manchester genomförde 30 mammor en amningsflashmob på stadens badhus sedan en mamma där blivit tillsagd att inte amma sitt barn. Falshmoben fick genomslag då badhusets chef bad om ursäkt och meddelade att det är en del av badhusets policy att tillåta amning. Läs mer här.

Bild lånad från manchestereveningnews.co.uk

I Amningshjälpens grupp på Facebook diskuterades nyligen frågan om att göra flashmob för att uppmärksamma rätten att amma offentligt. Vilka platser i samhället upplever du som amningsovänlig? Skulle du kunna tänka dig att medverka i en flashmob för att uppmärksamma rätten till offentlig amning?

Landet där man får amma eller ge ersättning

av Julia Ilke

Svenska Dagbladet publicerade den 11 augusti en lång artikel om amning med namnet ”Landet där mamma ska amma”.

I artikeln ifrågasätts att svenska myndigheter följer WHO-koden och främjar amning då man menar att ”den är utformad efter den verklighet som mammor i u-länder lever i”. Till viss del har artikelförfattaren rätt, WHO-koden antogs 1981 för att främja amning och reglera hur ersättning marknadsförs sedan det uppdagats att barn i u-länder dött i miljontals sedan deras ersättning blandats med orent vatten. Men även om orsaken till att koden antogs just då och med den bakgrunden så innehåller den mer än ”bara” riktlinjer om marknadsföring av ersättning. (Läs mer om koden.) Att påstå detta och därefter dra slutsatsen att man i Sverige ger amningsråd anpassade efter u-länder tycker jag är överdrivet och förvrängt.

I artikeln intervjuas ett par som ger ersättning till sitt barn då han efter fyra dagar utan ordentlig amning blev så svag att de tvingades åka till akuten där han omgående gavs ersättning. Andreas Herbt, som är verksamhetschef för kvinnoklinikerna i Malmö och Lund, beklagar i artikeln det som hände familjen och menar att det är ett misstag. Jag kan bara hålla med för givetvis är det tråkigt när det blir som det blev för den här familjen och i det här specifika fallet var det så klart bra att ersättning fanns. Det är dock ett extremfall som jag inte tror representerar majoriteten av de som väljer att använda ersättning. Jag undrar också vad som hänt om familjen stannat kvar längre på BB? Borde det inte vara så att ingen skulle få åka hem från BB förrän amningen verkligen kommit igång, mamman känner sig trygg och hon vet vart hon ska vända sig om det blir problem? Tanken är säkert att det ska vara så på BB men uppenbarligen släpptes dessa föräldrar hem ändå och min personliga erfarenhet är också den att vi fick åka hem utan att särskilt mycket tid lagts på att kolla att amningen verkligen fungerade. Som tur är hade jag egna kunskaper samt en syster som kunde hjälpa mig men det har inte alla och i ensamheten och utan erfarenhet är det oundvikligt att blir oöverkomligt svårt för många. Lösningen på detta kan vara att ta till ersättning och påstå att Sverige är för amningsfokuserat. En annan lösning är att föräldrar inte skickas hem med en BB-journal där det står att amningen fungerar när den i verkligheten inte gör det. 

Skulden många känner när amningen inte fungerar kommer i princip alltid upp när man talar om ersättning. Frågan är dock om inte denna skuld borde delas av flera? Självklart har man som blivande förälder ett eget ansvar att skaffa sig kunskap om amning och vilka problem som kan uppstå men det vore nog inte helt fel om det pratades mer om just problemen på BB, mvc och liknande. Kanske låter man bli i tron att det ska skrämma bort mammor från att vilja amma och kanske informerar man inte om ersättning i tron om att det då kommer att väljas för lättvindigt. Kanske har jag fel men jag undrar om effekten inte istället blir den motsatta. Känner man bara till hur viktigt och bra det är med amning men inte att såriga bröstvårtor är vanligt de första dagarna är inte alls konstigt om många blir rädda för smärtan och känner sig totalt misslyckade när det inte går lika enkelt och bra som de trott. Att man inte talar om ersättning tror jag också bidrar till att debatterna om amning/ersättning alltid blir så heta och infekterade. Såväl amning som ersättning omgärdas av så många myter och idéer att det är svårt att föra vettiga samtal om sakerna. En del av lösningen kan vara att informera mer om både amningens och ersättningens för- och nackdelar samt att stödet till nyblivna föräldrar ökar så att bristen på hjälp och viktig kunskap aldrig är det som sätter käppar i hjulet för en fungerande amning.

Förändringar i bloggen

av Julia Ilke

Som ni ser har jag bytt layout nu sedan ni läsare efterlyst detta. Vi provar den här en tid och ser om vi trivs med den. Skriv gärna en kommentar om vad du tycker.

I våras frågade jag er läsare vad ni tycker om att möjligheten att kommentera anonymt och majoriteten ville ha kvar den möjligheten. Jag tycker också att man ska få lämna kommentarer anonymt men jag uppmuntrar att man väljer ett påhittat namn bara för att underlätta diskussionerna.

Spoken Word med Hollie McNish

av Julia Ilke

Poeten Hollie McNish från England har skrivit texten "Embarrassed" om offentlig amning. Se henne framföra den på youtube.

Bild lånad från http://holliemcnish.com/

Amning och tandhälsa

av Julia Ilke

Tandhälsa och amning är en återkommande fråga som det råder en del delade meningar om. Många får av tandvårdspersonal höra att amning ökar risken för karies och att man därför bör undvika såväl nattamning som småslurkar under dagen sedan barnet fått tänder. Forskning säger dock något annat och i en studie från 2007 kom amerikanska forskare fram till att det INTE finns något samband mellan karies och amning. I sitt resultat skriver de:

”After adjusting for potential confounders significant in bivariate analyses, breastfeeding and its duration were not associated with the risk for early childhood caries. Independent associations with increased risk for early childhood caries were older child age, poverty, being Mexican American, a dental visit within the last year, and maternal prenatal smoking.”

Sett ur ett evolutionmedicinskt perspektiv vore det även ologiskt att amning skulle ge karies. Människan som art är anpassade för att amma sina barn flera år och visst vore det väl konstigt om något som varit avgörande för vår överlevnad samtidigt skulle förstöra våra tänder? När evolutionsforskare studerar kranier från tiden innan vi blev jordbrukare så är den goda tandhälsan ofta påtaglig. Det är när människan konsumtion av kolhydrater ökade som problemen med tänderna kom och idag är forskare rörande överens om att det är socker som är tändernas värsta fiende. Vetenskapsjournalisten Ann Fernholm skriver i sin bok ”Ett sötare blod” att:

” Karies orsakas av bakterier som bryter ner kolhydrater. I ämnesomsättningen bildas syror, bland annat mjölsyra, som fräter på tänderna. Syran förstår mineraler, kalium- och fosfatkristaller som bygger upp emaljen.”

Eftersom bröstmjölk innehåller kolhydrater är det troligen så att många tandläkare drar den förhastade slutsasten att amning därmed kan orsaka karies. Det finns dock ingen forskning som stödjer detta utan tvärtom så verkar det som att bröstmjölken kan skydda mot karies. Ämnet laktoferrin som finns i bröstmjölk motverkar nämligen att de bakterier som orsakar karies får fäste på tänderna. Barn som flaskmatas saknar detta ämne i sin saliv medan barn som ammas får i sig det via mjölken. Mjölken innehåller också kalcium och fosfor som tycks också kunna avsättas direkt på tänderna så att dessa blir starka.

Amning utgör alltså inte ett hot mot tandhälsan utan det är snarare så att det är socker och kolhydrater från annan mat som är problemet.

Källor:


Ett sötare blod- om hälsoeffekterna av ett sekel med socker av Ann Fernholm

Why we get sick- The new science of darwininan medicine av Randolp Nesse och Gerorga Williams

Amning i vardagen av Marit Olanders

Iida et al. (2007). Association between infant breastfeeding and early childhood caries in United States. Pediatrics.

Simchas amningsberättelse

av Julia Ilke

Simcha delar med sig av sin amningsberättelse. En berättelse som fick mig att nästan börja gråta av både sorg och glädje. Känsliga läsare förvarnas om att det förekommer övergrepp och våld.

"När jag var 14, och fortfarande bodde i landet där jag föddes, blev vår bil kapad en kväll. Medan de andra familjemedlemmarna tvingades stiga ur bilen tog kaparna med mig. Hela kvällen och hela natten våldtog och misshandlade de mig, tills de lämnade mig att dö ute i vildmarken på morgonkvisten. Två snälla människor hittade mig och jag överlevde med nöd och näppe. Några månader senare upptäckte jag att jag var gravid och det var för sent för abort. Inte långt därefter föddes bebisen alldeles för tidigt och överlevde inte. Jag överraskades över mina känslor till den vackra pojken och sörjde djupt att jag inte fick chansen att lära känna honom.

Åren gick och jag trodde aldrig jag skulle få den familj jag trots allt önskade. Jag litade varken på män eller på min kropp. Läkarna hade sagt att jag skulle ha svårt att behålla en graviditet, att jag på grund av de svåra skadorna kanske aldrig skulle kunna bära på och föda ett barn. Min kropp hade svikit mig så många gånger. Först under alla våldtäkter och misshandeln där jag inte varit stark nog för att försvara mig. Sedan hade den blivit gravid utan att jag ville det. Sedan hade den svikit mig genom att föda för tidigt och beröva mig det barn jag trots allt ville ha. Den är täckt med fula ärr, bevis på att den är äcklig och föraktlig. År av ensamhet flöt förbi. Genom ett under träffade jag slutligen en man som jag fick förtroende för, förälskade mig i - och känslorna var besvarade. Vi gifte oss och blev gravida direkt. Graviditeten var en kamp för att behålla fostret. Mer än hälften av tiden låg jag på sjukhus. Det kunde inte gå vägen. Jag kunde inte behålla ett barn. Och om jag lyckades, så skulle jag inte lyckas födas, det var jag säker på. Men så föddes en ljuvlig liten pojke i en okomplicerad förlossning, han var frisk och livlig och sökte sig direkt till bröstet. Jag var även säker på att jag inte kunde amma. Att bebisen skulle rata bröstet. Även brösten är fulla med ärr och jag föredrog att inte ens tänka på mina bröst, jag ville inte ha dem. De påminde mig bara om allt våldtäktsmännen hade gjort och sagt, på sättet de verkade åtrå och samtidigt förakta och vilja göra mig illa på alla sätt och vis. Men där i sjukhussängen efter förlossningen så kändes allt så naturligt. Bebisen som sög sig fast så sött. Känslan av lugn och kärlek när jag tittade på honom. Jag trodde jag skulle tycka att barnet var för fint för att vara nära min hemska kropp, men jag såg hur han behövde mig och hur han njöt av närheten. Det kändes bra. Det gjorde ont i några dagar och när mjölken rann till spände det och var obehagligt, men det påverkade mig inte så som jag hade trott. Min son mådde så bra av amningen. Han ammade länge och vi fortsatte att amma även under nästa graviditet och trots de många sjukhusuppehållen, slutade han inte. En fin flicka föddes och än en gång fick jag uppleva det där underbara lugnet efter förlossningen när bebisen blir nöjd och sluter ögonen vid bröstet, när man själv kan andas ut och hormonerna - och kärleken - flödar. Jag tandemammade barnen länge, tills sonen långsamt började tappa intresse. Dottern ammade genom den nästa graviditeten, den som läkarna sa aldrig skulle gå vägen. Det var omöjligt, sa de, och farligt för mig. Men genom ett under och bra läkare så föddes ytterligare en stor, fin dotter för tre månader sedan. Hon föddes hemma eftersom vi aldrig hann in till sjukhuset. Denna gången låg vi i vår egen säng, med navelsträngen fortfarande mellan oss, när hon sökte sig till bröstet första gången. Samma lugn och tacksamhet.

Amningen har gett mig självförtroende och den har fått mig att uppskatta min kropp. Jag trodde aldrig att min kropp skulle duga till något för det hade våldtäktsmännen inpräntat i mig. Men nu kunde jag genom min kropp inte bara skänka liv utan även få bebisarna att växa, frodas och må bra. Ibland kan jag till och med tycka att mina bröst är fina, nu när de har gjort så mycket gott."

World Breastfeeding Week

av Julia Ilke

Den här veckan, 1-7 augusti, är det World Breastfeeding Week! Bakom firandet står WHO och Unicef med syftet är att skydda, främja och ge stöd till amning.

Årets tema är stöd åt mammorna och fokus ligger på att främja rollen Hjälpmammor har samt att belysa de faktorer som påverkar hur länge mammor väljer att amma. På kampanjens sida finns en hel del intressant att läsa så gå in där och lär dig mer. Bäst tyckte jag nästan om fotona på ammande mödrar från hela världen, se dem här.

Har du märkt av något av detta firande på ditt BVC, MVC eller på något annat vis? Om du vill uppmärksamma kampanjen så kan du alltid skriva ut den almanacka de gjort där man kan läsa om stöd till mammor. Varför inte ge almanackan till din barnmorska så att den kan sitta uppe i väntrummet?