Av Eva-Lotta Funkquist
Det finns en massa fördomar i vården mot allt möjligt. En av dem är mot nyblivna pappor. Jag har själv arbetat mot den fördomen och jag vet att det väcker känslor, motstånd och förakt. En gång sa en kollega (som jag egentligen hade stöd av) raljerande till mig.
-Ska du sätta förlossningsstrumpor på papporna också.
Det mesta vi pappaengagerade föreslog om pappor som närvarande föräldrar till sjuka nyfödda barn ansågs ogenomförbart och knäppt. Det visade sig att det mesta gick alldeles utmärkt och över alla förväntningar. Helt fantastiska saker hände framför vår ögon och jag blev ännu mer övertygad än innan att många "könsskillnader" egentligen är kulturskillnader.
Att jag tycker att pappornas närvaro är extremt viktigt innebär inte att jag är omedveten om att nya könsorättvisor lätt kan uppstå. Vårt förändringsarbete (som handlade om s.k. känguruvård) blev uppmärksammat och många journalister kom och ville göra reportage. När de skulle ta bilder ville de oftast ha bilder på pappor, trots att känguruvård av sjuka nyfödda dygnet runt var lika nytt för mammor som för pappor. Det var papporna som fick mest uppmärksamhet, det var papporna som väckte känslor, samma sak upplever jag då jag föreläser.
Jag tror inte, liksom Cecilia i det föregånde inlägget, att det är via matningen av barnet med flaska som vi river och skakar om kulturföreställningar kring genus och föräldraskap. Det finns så otroligt mycket viktigare saker. Som t.ex. att som nybliven pappa kunna få känna sig svag, utlämnad, rädd, berörd och låta tårarna rinna då han håller sitt lilla, sjuka nyfödda barn mot sin nakna hud. Att samtidigt få känna att alla här omkring tycker att det är okey (trots att "män inte gråter"). Att få uppleva att någon just då hämtar något att dricka för att den personen med sin empati inser att just det kommer att göra att pappan orkar med sitt viktiga uppdrag en liten stund till. Sånt tror jag river kulturföreställningar. Och det bästa är att det går alldeles utmärkt att bejaka och samtidigt ha en amningsvänlig vård.
lördag 30 april 2011
fredag 29 april 2011
Sluta använda amningen som slagträ i jämställdhetsdebatten!
Av Cecilia Kauppi
Carlos Rojas är aktuell med ännu en debattartikel om jämställdhet och föräldraskap. Rubriken denna gång är ”Skärp er barnmorskor – stenåldern är över”.
Bilden blir väldigt förenklad. Behandlas verkligen pappor som andra klassens föräldrar än idag? Om barnen blir sjuka ringer skola och dagis alltid i första hand till min man som jobbar närmare än jag. De väljer inte mig för bara att jag är mamma. Samhället har förändrats och på föräldramöten kommer det lika många mammor som pappor.
När unga män förespråkar ett jämställt föräldraskap vill de få mer uppmärksamhet som blivande föräldrar och gärna mata spädbarnet med flaska. Det är positivt att pappor aktivt vill ta större plats i sina barns liv. Men jag har hittills aldrig läst en arg insändare av en ung man som kräver att få vabba oftare när barnen är sjuka, även om han då måste ställa in viktiga möten. Barndomen är lång medan graviditet, förlossning och nyföddhetsperioden trots allt är försvinnande korta.
Det är lätt för Carlos Rojas som man att kräva uppmärksamhet under graviditet, förlossning och nyföddhetsperioden. Pappan har en viktig roll som ”birth partner”, som stöd, trygghet och coach under födseln. Men till syvende och sist är det mamman som måste föda fram barnet. Det verkar vara lätt att glömma. Så länge mamman är den som är gravid och föder är det inget konstigt att mödravården fokuserar främst på hennes hälsa, och prioriterar mer tid till hennes frågor och oro inför födseln. Graviditet, förlossning och amning är några få saker i föräldraskapet som inte är rättvist fördelade hur gärna pappan än skulle vilja dela det lika. Kanske borde en feministisk man också kunna stå tillbaka lite under den korta tiden i livet utan att känna sig hotad i sin föräldraroll?
Att vara en jämställd förälder handlar om något mer grundläggande än att kräva millimeterrättvisa på detaljnivå. Det är att dela ansvaret för hem och barn. Att vara nära och knyta an, att ta sig tid med barnen. Att hålla koll på vilka dagar gympapåsar ska packas och skickas med, vilken dag läxan ska vara inne, när barnen ska ha med sig matsäck, fylla på extrakläder på dagishyllan. Jämställdhetsdiskussionen stannar ofta vid pappaledighet och bilden av det ensamma spädbarnet som ska delas liksom mitt i tu i rättvisa tårtbitar och matas med flaska varannan gång. Men i en större familj med flera syskon behöver man inte konstruera nya arbetsuppgifter för att dela ansvaret för barnen.
Jag kan fundera över för vems skull vissa krav höjs. Jämställdhet handlar också om makt. Vem tjänar t.ex. på att amningen motarbetas? Hur påverkas en mamma som vill helamma, när flaskmatning ingår i en jämställd pappas agenda? Amning, och särskilt exklusiv amning, har många positiva effekter för både mamman och barnet - som t.ex. att minska risken för bröstcancer hos kvinnor före klimakteriet och minska risken för plötslig spädbarnsdöd. En fungerande helamning kan också vara en frihet. Att alltid ha mat och tröst nära till hands, slippa tänka på mängder och tider, flaskor och uppvärmning. Dessutom är amning det ekologiskt hållbara alternativet. Är det ett feministiskt framsteg att kvinnor avstår från detta för att mannen inte vill att kvinnan ammar?
Det är alltid upp till föräldrarna att avgöra vad som passar dem bäst. Barnmorskans bör bara informera sakligt om olika alternativ. Men problemet är att det inte finns någon före- och eftergräns när nappflaska inte längre riskerar att störa amningen. Vissa barn klarar att växla mellan de två skilda sugteknikerna bättre, medan andra klarar det sämre. Nappflaska kan försämra sugtekniken, påverka taget om bröstet så att amningen blir smärtsam samt orsaka amningsvägran oavsett barnets ålder. Till och med användning av de nya flaskor som tillverkarna marknadsför som kompatibla med amning, har redan resulterat i ett antal samtal till Amningshjälpen där barnen visar tydliga tecken på tuttförvirring. Det är långt ifrån ovanligt att välling i nappflaska snabbt konkurrerar ut amningen även när barnet är över 6 månader. Man vet aldrig på förhand hur flaska kommer att påverka amningen för ett enskilt barn, och föräldrarna måste själva ta ställning och väga för och nackdelar för dem personligen.
Det är hög tid att sluta använda amningen som slagträ i jämställdhetsdebatten. Det är en modern myt att flaskmatning skulle vara en mirakelkur för ett jämställt föräldraskap. Statistiskt sett har det visat sig att ju högre utbildning mamman har, desto längre tid ammar hon. När kvinnor har högre status i samhället vågar de ta för sig mer och amma i den utsträckning hon själv trivs med. Det har också visat sig att ju mer pappan är pappaledig, desto längre ammar mamman!
Pappan är den viktigaste amningsstödjaren - pappans inställning till amning är den enskilda faktor som påverkar mammans amning allra mest! Är pappan positiv till amning så ammar mamman mer, är pappan negativ till amning så kommer mamman inte att amma. Det här är en patriarkal struktur som den nya påstått moderna och jämställda generationen unga män väljer att blunda för. Mannen verkar än idag ha stort inflytande över kvinnans kropp och amning - att aktivt motarbeta amning och kräva flaskmatning för pappans skull kan jag omöjligen se som något i grunden feministiskt. Jag ser det inte som jämställt när kvinnor som egentligen önskar helamma avstår från det för att tillgodose mannens önskemål.
Även under de korta månader då barnet helammas blir det många timmar kvar av dygnet för pappan och barnet att vara nära och knyta an. En i grunden jämställd man har i allmänhet heller inget emot att dra ett tyngre lass med hushållsarbetet när mamman är nyförlöst för att ge sin partner ork och tid att etablera en fungerande amning. En övervägande majoritet av kvinnorna uppger trots allt att de vill amma.
Men för pappan kvarstår fler alternativ än enbart markservice kontra flaskmatning. Det finns så många andra sätt att knyta an till barnet! Att bära barnet i bärsele eller sjal, sova med sitt barn, spädbarnsmassage, babysim, ramsor och sånger - att vara närvarande och umgås med sitt barn kräver faktiskt ingen nappflaska i näven.
Carlos Rojas är aktuell med ännu en debattartikel om jämställdhet och föräldraskap. Rubriken denna gång är ”Skärp er barnmorskor – stenåldern är över”.
Bilden blir väldigt förenklad. Behandlas verkligen pappor som andra klassens föräldrar än idag? Om barnen blir sjuka ringer skola och dagis alltid i första hand till min man som jobbar närmare än jag. De väljer inte mig för bara att jag är mamma. Samhället har förändrats och på föräldramöten kommer det lika många mammor som pappor.
När unga män förespråkar ett jämställt föräldraskap vill de få mer uppmärksamhet som blivande föräldrar och gärna mata spädbarnet med flaska. Det är positivt att pappor aktivt vill ta större plats i sina barns liv. Men jag har hittills aldrig läst en arg insändare av en ung man som kräver att få vabba oftare när barnen är sjuka, även om han då måste ställa in viktiga möten. Barndomen är lång medan graviditet, förlossning och nyföddhetsperioden trots allt är försvinnande korta.
Det är lätt för Carlos Rojas som man att kräva uppmärksamhet under graviditet, förlossning och nyföddhetsperioden. Pappan har en viktig roll som ”birth partner”, som stöd, trygghet och coach under födseln. Men till syvende och sist är det mamman som måste föda fram barnet. Det verkar vara lätt att glömma. Så länge mamman är den som är gravid och föder är det inget konstigt att mödravården fokuserar främst på hennes hälsa, och prioriterar mer tid till hennes frågor och oro inför födseln. Graviditet, förlossning och amning är några få saker i föräldraskapet som inte är rättvist fördelade hur gärna pappan än skulle vilja dela det lika. Kanske borde en feministisk man också kunna stå tillbaka lite under den korta tiden i livet utan att känna sig hotad i sin föräldraroll?
Att vara en jämställd förälder handlar om något mer grundläggande än att kräva millimeterrättvisa på detaljnivå. Det är att dela ansvaret för hem och barn. Att vara nära och knyta an, att ta sig tid med barnen. Att hålla koll på vilka dagar gympapåsar ska packas och skickas med, vilken dag läxan ska vara inne, när barnen ska ha med sig matsäck, fylla på extrakläder på dagishyllan. Jämställdhetsdiskussionen stannar ofta vid pappaledighet och bilden av det ensamma spädbarnet som ska delas liksom mitt i tu i rättvisa tårtbitar och matas med flaska varannan gång. Men i en större familj med flera syskon behöver man inte konstruera nya arbetsuppgifter för att dela ansvaret för barnen.
Jag kan fundera över för vems skull vissa krav höjs. Jämställdhet handlar också om makt. Vem tjänar t.ex. på att amningen motarbetas? Hur påverkas en mamma som vill helamma, när flaskmatning ingår i en jämställd pappas agenda? Amning, och särskilt exklusiv amning, har många positiva effekter för både mamman och barnet - som t.ex. att minska risken för bröstcancer hos kvinnor före klimakteriet och minska risken för plötslig spädbarnsdöd. En fungerande helamning kan också vara en frihet. Att alltid ha mat och tröst nära till hands, slippa tänka på mängder och tider, flaskor och uppvärmning. Dessutom är amning det ekologiskt hållbara alternativet. Är det ett feministiskt framsteg att kvinnor avstår från detta för att mannen inte vill att kvinnan ammar?
Som när en av oss ville försäkra sig om att inte störa amningen genom att börja ge flaska för tidigt, och därför frågade barnmorskan när det var lämpligt att börja med det. I stället för ett svar kom ett ifrågasättande: ”Varför ge flaska överhuvudtaget?”. Svaret på frågan, att båda föräldrarna ville mata bebisen, bemöttes med en tillrättavisning: ”Barnet ska vara med sin mamma hela tiden”.
Det är alltid upp till föräldrarna att avgöra vad som passar dem bäst. Barnmorskans bör bara informera sakligt om olika alternativ. Men problemet är att det inte finns någon före- och eftergräns när nappflaska inte längre riskerar att störa amningen. Vissa barn klarar att växla mellan de två skilda sugteknikerna bättre, medan andra klarar det sämre. Nappflaska kan försämra sugtekniken, påverka taget om bröstet så att amningen blir smärtsam samt orsaka amningsvägran oavsett barnets ålder. Till och med användning av de nya flaskor som tillverkarna marknadsför som kompatibla med amning, har redan resulterat i ett antal samtal till Amningshjälpen där barnen visar tydliga tecken på tuttförvirring. Det är långt ifrån ovanligt att välling i nappflaska snabbt konkurrerar ut amningen även när barnet är över 6 månader. Man vet aldrig på förhand hur flaska kommer att påverka amningen för ett enskilt barn, och föräldrarna måste själva ta ställning och väga för och nackdelar för dem personligen.
Det är hög tid att sluta använda amningen som slagträ i jämställdhetsdebatten. Det är en modern myt att flaskmatning skulle vara en mirakelkur för ett jämställt föräldraskap. Statistiskt sett har det visat sig att ju högre utbildning mamman har, desto längre tid ammar hon. När kvinnor har högre status i samhället vågar de ta för sig mer och amma i den utsträckning hon själv trivs med. Det har också visat sig att ju mer pappan är pappaledig, desto längre ammar mamman!
Pappan är den viktigaste amningsstödjaren - pappans inställning till amning är den enskilda faktor som påverkar mammans amning allra mest! Är pappan positiv till amning så ammar mamman mer, är pappan negativ till amning så kommer mamman inte att amma. Det här är en patriarkal struktur som den nya påstått moderna och jämställda generationen unga män väljer att blunda för. Mannen verkar än idag ha stort inflytande över kvinnans kropp och amning - att aktivt motarbeta amning och kräva flaskmatning för pappans skull kan jag omöjligen se som något i grunden feministiskt. Jag ser det inte som jämställt när kvinnor som egentligen önskar helamma avstår från det för att tillgodose mannens önskemål.
Även under de korta månader då barnet helammas blir det många timmar kvar av dygnet för pappan och barnet att vara nära och knyta an. En i grunden jämställd man har i allmänhet heller inget emot att dra ett tyngre lass med hushållsarbetet när mamman är nyförlöst för att ge sin partner ork och tid att etablera en fungerande amning. En övervägande majoritet av kvinnorna uppger trots allt att de vill amma.
Men för pappan kvarstår fler alternativ än enbart markservice kontra flaskmatning. Det finns så många andra sätt att knyta an till barnet! Att bära barnet i bärsele eller sjal, sova med sitt barn, spädbarnsmassage, babysim, ramsor och sånger - att vara närvarande och umgås med sitt barn kräver faktiskt ingen nappflaska i näven.
måndag 25 april 2011
Amning, lyhördhet och trygg anknytning
Av Eva-Lotta Funkquist
Blir ammade barn tryggare? Den här studien tyder inte på det. Däremot visade det sig att blivande mammor som innan de fött barn sa att de skulle amma var mer lyhörda och lyhörda mammor fick oftare trygga barn. Som vi skrivit om tidigare på bloggen: frågan är väldigt svår att svara på....
Endast 56.6% av barnen kategoriserades som tryggt anknytna. Det i sig är ju ledsamt eftersom man vet hur mycket psykisk ohälsa som följer i spåren av otrygg anknytning.
Blir ammade barn tryggare? Den här studien tyder inte på det. Däremot visade det sig att blivande mammor som innan de fött barn sa att de skulle amma var mer lyhörda och lyhörda mammor fick oftare trygga barn. Som vi skrivit om tidigare på bloggen: frågan är väldigt svår att svara på....
Endast 56.6% av barnen kategoriserades som tryggt anknytna. Det i sig är ju ledsamt eftersom man vet hur mycket psykisk ohälsa som följer i spåren av otrygg anknytning.
Konsensus ställer till det i Sverige
Av Eva-Lotta Funkquist
Ulf Linde blir intervjuad i DN:s Kultursöndag. Reportern konstaterar att svenskar nästan verkar rädda för konst, att tolka ett konstverk "fel". Ulf Linde svarar:
"-Det beror på att den svenska kulturen bygger på konsensus. De är rädda för att göra annorlunda än vad Svensson gör. All svensk konformism kommer ur rädsla. Det har alltid varit så, men nu är det värre än tidigare. Förr blev ju folk åtminstone förbannade när de såg modern konst." (Har han glömt Anna Odell kan man undra?)
Jag tror att Lindes resonemang är överförbart på amningskulturen i Sverige. Ur rädslan att göra "fel" kommer ilskan. Konsensus ställer till det i amningsfrågan i Sverige, men det vore kanske ännu värre om inte ilskan fanns?
Kanske något som svenskar behöver ta till sig i många frågor: alla behöver inte göra lika...
Ulf Linde blir intervjuad i DN:s Kultursöndag. Reportern konstaterar att svenskar nästan verkar rädda för konst, att tolka ett konstverk "fel". Ulf Linde svarar:
"-Det beror på att den svenska kulturen bygger på konsensus. De är rädda för att göra annorlunda än vad Svensson gör. All svensk konformism kommer ur rädsla. Det har alltid varit så, men nu är det värre än tidigare. Förr blev ju folk åtminstone förbannade när de såg modern konst." (Har han glömt Anna Odell kan man undra?)
Jag tror att Lindes resonemang är överförbart på amningskulturen i Sverige. Ur rädslan att göra "fel" kommer ilskan. Konsensus ställer till det i amningsfrågan i Sverige, men det vore kanske ännu värre om inte ilskan fanns?
Kanske något som svenskar behöver ta till sig i många frågor: alla behöver inte göra lika...
söndag 24 april 2011
Dagens tips
Livmedelsverket har en allmän Facebooksida som heter Kostråd för gravida och ammande. Där kan du gå in och fråga experterna och du får svar inom 24 timmar och svaren kan läsas av alla som besöker sidan.
Mammors förklaringar till varför de inte ammar
Av Eva-Lotta Funkquist
I en studie i England ville man jämföra mammors skäl till att inte amma med sjukvårdspersonals uppfattning om vad mammor hade för skäl. Sjukvårdspersonalen beskrev flera olika skäl till att mammor inte ammar, t.ex. bristande stöd, brist på kunskap och brist på professionell hjälp då problem uppstår. Mammornas svar var ett eko av personalens, och författarna drar slutsatsen att sjukvårdpersonal har en förståelse för varför kvinnor väljer att inte amma. Personalen uttrycker en vilja att ge mer stöd, men framhåller samtidigt att bristande resurser gör det svårt. Klicka på rubriken om du vill se artikeln.
I en studie i England ville man jämföra mammors skäl till att inte amma med sjukvårdspersonals uppfattning om vad mammor hade för skäl. Sjukvårdspersonalen beskrev flera olika skäl till att mammor inte ammar, t.ex. bristande stöd, brist på kunskap och brist på professionell hjälp då problem uppstår. Mammornas svar var ett eko av personalens, och författarna drar slutsatsen att sjukvårdpersonal har en förståelse för varför kvinnor väljer att inte amma. Personalen uttrycker en vilja att ge mer stöd, men framhåller samtidigt att bristande resurser gör det svårt. Klicka på rubriken om du vill se artikeln.
lördag 23 april 2011
Att downsiza med amning
Av Eva-Lotta Funkquist
Att downsiza, det tycker jag verkar tilltalande. Att leva enklare och med omsorg. Att ta häsyn till naturen då man väljer aktivitet. Att låta mänskliga relationer få ta plats och tid. Att slappna av och ta det lugnt. Att njuta av det lilla och av det som är gratis.
Egentligen, vad kan vara mer downsizing än amning?
Att downsiza, det tycker jag verkar tilltalande. Att leva enklare och med omsorg. Att ta häsyn till naturen då man väljer aktivitet. Att låta mänskliga relationer få ta plats och tid. Att slappna av och ta det lugnt. Att njuta av det lilla och av det som är gratis.
Egentligen, vad kan vara mer downsizing än amning?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)