Syskonstudie kritiseras

Av Marit Olanders


När det kommer forskning som visar att utebliven amning innebär hälsonackdelar väcker det ingen som helst uppmärksamhet i media. Den här stora sammanställningen av flera forskningsstudier passerade helt obemärkt. Slutsatserna var att barn som inte helammas i sex månader oftare drabbas av magsjuka, och att deras mammor slipper få tillbaka mensen längre. Det finns inga risker med att rekommendera sex månaders helamning som generell policy – men varje mor-barn-par måste naturligtvis bemötas individuellt.

Så kommer det en enda studie som drar slutsatsen att amning eller ej inte spelar någon roll och vips är den en stor nyhet i hela världen, och så även Sverige. Fast den inte på något sätt handlar om helamning bereds Agnes Wold utrymme i seriösa tidningar som Svenska Dagbladet att – helt oemotsagd - att så osäkerhet kring sex månaders helamning-rekommendationen och smutskasta sitt favorithatobjekt WHO-koden.

Det studien kommer fram till är att när man jämförde syskonpar på över fyra år där ett har ammats och det andra inte ammats så finns ingen skillnad i deras hälsa och utveckling. Det skulle alltså betyda att den skillnad i hälsa och utveckling som man ser mellan gruppen ”ammade barn” och ”ej ammade barn” beror på familjeförhållanden och socio-ekonomisk status, inte på amningen i sig. Vilket amningsskeptiker länge har hävdat.

Så entydigt är dock inte resultatet. Flera amningskunniga personer och organisationer har reagerat mot studiens mediala genomslag, se här, här, här, här och här. Huvudinvändningarna mot studien, och dess utformning i media, är som följer:

• Studien säger inget om skillnader i hälsa före fyra års ålder. Forskaren medger själv att skillnaderna i hälsa för de yngsta barnen, vad gäller bland annat maginfektioner och infektioner i luftvägarna är så väldokumenterade att det inte är någon diskussion om att amning innebär skillnader för nyfödda.

• Alla barn som ammats över huvud taget utgör en enda stor grupp. Här blandas barn som har ammats en enda gång på förlossningen eller några få dagar med barn som helammats i månad efter månad. Det är en metod som återkommande har kritiserats eftersom den inte bevisar någonting.

- Amning är inte trolleri. Vi kan inte förvänta oss att en enda amning ska göra någon signifikant skillnad, säger amningsforskaren Karleen Gribble.

Gribble är också kritisk till att ställa socio-ekonomiska faktorer och amning i motsättning till varandra.


- De är olika bitar i pusslet. Det är inte antingen/eller utan både amning och socio-ekonomiska faktorer har betydelse.

Debatten fortsätter på SVT 1

av Julia Ilke

Debatten om den nya lagen fortsätter och ikväll kl 22 tar Svt-programet Debatt upp frågan. Med och diskuterar är allas våran Marit Olanders så missa inte det!

DN Debatt om lagförslaget

av Julia Ilke

DN Debatt publicerar idag två debattinlägg angående den nya lagen som förbjuder reklam för ersättning.

Agnes Wold debatterar mot förslaget och får svar från Ingrid Rönn Hyttsten, Cecilia Kauppi och Susanne Gräslund.

Agnes Wold "Det är orimligt att förbjuda reklam för flaskmatning."

Ingrid Rönn Hyttsten, Cecilia Kauppi och Susanne Gräslund "Amning främjar hälsan även hos svenska barn."

Nytt förbud mot reklam för ersättning

av Julia Ilke

I veckan tar regeringen beslut om att förbjuda företag från att marknadsföra bröstmjölksersättning och relaterade produkter som t.ex. nappflaskor. Sedan tidigare finns WHO-koden som reglerar marknadsföringen och som företag har som policy att följa men nu ska det alltså bli olagligt att bryta mot den. Den synliga skillnaden kommer inte bli märkbar eftersom maknadsföringen redan är hårt reglerad men däremot kan lagen ses som ett principiellt beslut där regeringen lägger sig om en kvinna ska amma eller inte. Information om ersättning har man dock fortfarande rätt att få så jag tänker att det mer handlar om att reglera företagens reklam än ett försök att styra kvinnors val att amma eller inte.

Igår debatterade Carina Sjögren från Amningshjälpen och Andres Nord från Föreningen flaskmatning i Sverige frågan i Studie Ett i P1. Lyssna på inslaget här.

Forskning om psykisk ohälsa efter förlossning

av Julia Ilke

Nu har ni chansen att vara med och bidra till forskningen igen! Forskare vid Lunds universitet vill komma i kontakt med kvinnor som mått psykiskt dåligt efter förlossningen.

Läs mer om studien och anmäl ditt intresse.

Du och ditt barn bestämmer

av Julia Ilke

Som kommentar till det förra inlägget frågar en mamma hur hon ska tackla förskolepersonalens önskan om att hon ska sluta amma barnet då de menar att barnet kommer att börja somna fortare i vagnen om hen vänjs av vid att somna vid bröstet. Till Amningshjälpens Facebookgrupp kommer det med jämna mellanrum frågor från mammor som undrar hur de ska övertyga sina män om att det är ok att amma efter 1-års dagen. Frågor om hur man ska orka amma vidare när svärfar säger högt så att alla hör att det inte passar sig att amma så stora barn. Oro för att barnet får näringsbrist när det väljer bröstet framför mormors hemlagade köttbullar eftersom mormor hävdar det så bestämt.

Stressen över att känna att man vill amma vidare men ständigt bli ifrågasatt och påhoppad på grund av sitt val.

Att rusta sig med kunskap om WHO:s 2-års- rekommendation, andra kulturers amningsvanor som är mer tillåtande och nyttan med att barn får amma länge stärker och hjälper många vet jag. Men det är ändå jobbigt att behöva försvara sitt val och hänvisa till WHO i tid och otid när man egentligen bara vill få amma sitt barn i fred.

Att bygga ett pannben av stål där andras tyckande och tänkande inte tillåts passerar in låter troligen lättare än vad det är men kanske är det ändå vad den enskilda mamman behöver göra. Vägra lyssna på andras pladder och fokusera på dig själv och barnet. Förskolepersonal borde inte ha någon åsikt över huvudtaget om era amningsvanor men om de ändå uttrycker åsikter så svara att det är eran ensak.

Hämta stöd från andra är också guld värt! Gå med i Amningshjälpen och gå på de lokala träffarna, spana på öppna förskolan efter en annan långstidsammare och prata med henne, inspireras av någon känd person eller bloggare och hämta styrka från henne när det känns motigt.

Det är DU och ditt BARN som bestämmer hur ni vill amma och andra har inte med saken att göra. Punkt slut! Ok?

Sova tryggt eller hjälplöst med dagens sömnmetoder?

av Julia Ilke

Eva-Lotta Funkquist som gästbloggar här ibland medverkade i en artikel i Uppsala Nya tidningen förra veckan om samsovning och råden föräldrar får på BVC. Eva-Lotta är kritisk till att föräldrar får rådet att använda sig av sömnmetoder för att få barnet att somna självt. Istället förespråkar hon samsovning som det mest barnvänliga alternativet då barn inte ska behöva gråta sig till sömns ensamma.

Att diskutera och tycka till om sömnmetoder är alltid en lika het och känslig fråga. Kanske för att sömn är en så viktigt del av våra liv och för att sömnbristen är en utmaning för alla småbarnsföräldrar. Jag tänker i det här inlägget beskriva varför dessa sömnmetoder ur ett psykologisk och neurokognitivt perspektiv är skadliga.

Förespråkarna av sömnmetoderna där barnets lämnas ensamt menar att det visserligen blir lite skrikigt den första tiden men att barnets sedan vänjer sig och när barnet väl lärt sig att sova tryggt själv så kommer hela familjen må bättre. Jag förstår att detta resonemang är lockande att tro på för vem vill inte ha ett tryggt barn som sover hela natten?

Problemet med förklaringen är att barn i den här åldern inte har en hjärna som kan förstå tid och rum. När mamma och pappa går ut FÖRSTÅR INTE barnet att de är precis utanför rummet utan barnet upplever sig ha blivit övergivet. Att bli övergiven är det största hotet mot ett barns överlevnad och det är inte konstigt att de därför skriker tills de kräks för att förhindra detta. Att skrika är barnets enda sätt att förmedla sig på och jag undrar om dessa metoder hade tillämpats om barnet istället hade ett språk och kunde sätta ord på obehaget och rädslan? Troligen inte. Att du som förälder vet att barnet är tryggt och "inte behöver" gråta spelar ingen roll för barnet. Barnet är här och nu och när du lämnar barnet upplever barnet en rädsla som är handlar om liv och död.

Men lugn säger experterna, gråten går över inom en vecka och sedan sover ni tryggt hela familjen.

Tryggt frågar jag mig? Inte tryggt som i en trygg anknytning i alla fall för en sådan byggs av helt andra faktorer än att tvingas skrika sig till sömns. En trygg anknytning och ett tryggt barn utvecklas när föräldrarna är lyhörd inför barnets behov och svarar an på dessa. Att samsova och  låta barnet somna i din trygga famn är en sömnmetod som går mer i linje med riktig trygghet.

Men varför slutar barnet att gråta efter några nätter, är inte det ett bevis på att det lärt sig somna själv och är tryggt?

Inom psykologin pratar man om inlärd hjälplöshet och man vet att barn med en otrygg anknytning är mer benägen än tryggt anknutna barn att utveckla de beteenden och tankesättt som går i linje med den inlärda hjälplösheten. I korta drag går teorin ut på att om man inte får respons på sina försök så slutar man efter ett tag att försöka. Barnet slutar alltså inte gråta för att det äntligen känner sig tryggt i sin egna säng utan för att det helt enkelt gett upp hoppet om att ni ska lyssna och bry er. I skolåldern kan samma inlärda hjälplöshet yttra sig som i att barnet inte ber läraren om hjälp och barnet har svårt för att tro på sin egen förmåga och se sambandet mellan ansträngning och resultat. I vuxen ålder är det en riskfaktor för att bli deprimerad.

Ett litet barn har inte hjärnkapacitet att förstå att det kan sova tryggt i sin säng. När barnet får skrika och uppleva sig bli övergivet så lagrar hjärnan in kunskapen att försök och ansträngning inte är kopplat till resultat samt att ens behov inte spelar någon roll för omgivningen. Är det är bra lärdom att få i tidig ålder eller är det inte bättre om vi fostrar barn som verkligen är trygga och som lär sig att behov är viktiga och att de kan påverka sin omgivning och sin egen framtid?

Vad jag vet finns ingen eller väldigt lite vetenskapligt stöd för dessa sömnmetoder men däremot finns det mängder av forskning på hur en trygg anknytning skapas, hur inlärd hjälplöshet utvecklas och vilka konsekvenser detta får under resten livet. I framtiden är jag övertygad om att vi kommer skaka på huvudet åt hur dumma föräldrar kunde vara som trodde att ett skrikande barn kan vara ett tryggt barn.

Referenser:

Bowlby, J. (1988). En trygg bas. Natur och Kultur, Stockholm.

Davidson, R, J. (1994). Asymmetric brain function, affective style and psychopathology: The role of early experience and plasticity. Development and Psychopathology, 6, 741-758.

Evans, C, A., & Porter, C, L. (2009). The emergence of mother-infant-co-regulation during the first year: Links to infants ́developmental status and attachment. Infant Behavious & Development, 32, 147-158.

Gerhardt, S. (2004). Kärlekens roll. Karneval förlag, Stockholm.

Glaser, D. (2000). Child abuse and neglect and the brain- a review. Journal of Psychological Psychiatry, 41 (1), 97-116.

Moriceau, S. & Sullivan, R, M. (2005). Neurobiology of infant attachment. Wiley Peridicals, 230- 242.

Morley, T, E. & Moran, G. (2011). The origins of cognitive valunerability in early childhood: mechanisms linking early attachment to later depression. Clinical Psychology Review, 31, 1071- 1082.

Seligman, M. (1991). Learned optimism. New York: Knopf.