En förändrad syn på kroppen

av Julia Ilke

Om inte allt för många veckor blir sonen ett och jag kan fira att jag ammat lika länge. (Givetvis finns det mycket att att fira den dagen också men det är en annan historia.) Funderar på vilka toppar och dalar jag haft med amningen samt på vad som gått som jag trodde och vad nytt jag har fått lära mig under amningsresans gång.

När jag väntade barn visste jag att jag skulle vilja amma men en sak jag inte förstod var hur jag någonsin skulle kunna bli bekväm med att plocka fram bröstet inför andra. Det är ju något man bara inte gör. Känslan kan jämföras med den tvångstanke man kan få om öppna fönster och räcken. Man vet att man inte kommer hoppa men tanken på att man kan och tänk om bara råkade..!? En svindlande overklighetskänsla. Och att ta fram bröstet på bussen, inför sin egen pappa, inför sina vänner som inte har barn, på caféer... en lika svindlande och galen tanke innan man fått barn men som över en natt blir ett måste och något så kallat naturligt.

Som tur är vänjer man sig för vi människor har en enorm anpassningsförmåga. Det dröjde inte länge innan jag stod på vår parkeringsplats en iskall höstdag och ammade sonen för att sedan spänna fast honom i babyskyddet och själv ta plats i förarsätet och först då dra ner tröjan. Jag hade en vän med mig vid det här tillfället och ja hon såg på mig med stora ögon och vi skrattade gott åt hela situationen. Några månader tidigare hade detta aldrig någonsin kunnat ske men nu stod jag alltså med bara bröst och packade in i bilen som om det vore det naturligaste i världen. Ja jag var stressad över sonen som inte var på sitt bästa bilåkarhumör och jag var säkert lätt förvirrad av sömnbrist och i sådana lägen kan nästan vad som helst hända men ändå, insikten att jag uppenbarligen inte hade kvar samma oro över att visa brösten gav mig en känsla av befrielse. Att inte längre vara centrum i sitt eget liv har både sina för- och nackdelar och den avslappnade relationen till den egna kroppen hör för mig till det positiva.

Påverkades din kroppsuppfattning/självbild när du började amma?

Ersättningspulver och flyktingläger går inte ihop!

Av Marit Olanders

För ungefär ett halvår sedan, i augusti 2012, hörde jag ett reportage på P1:s Studio Ett från krigets Syrien, där det bland annat nämndes att mjölkpulver till spädbarn höll på att ta slut. Jag ringde genast upp Studio Ett-redaktionen och fick ett trevligt samtal med producenten som genast måste ha gått och klippt om reportaget, för sedan var biten om mjölkpulver borta.

Idag var det dags igen. Reportage i Studio Ett från ett läger för syrianska flyktingar i Turkiet. "Vi undrar vad det är i maten för alla här har diarré" sa någon ungefär. Sen visar det sig att det är brist på mjölkersättning. En PRIVATPERSON (????) har donerat mjölkpulver, men det räcker bara till spädbarn under sex månader berättar reportern troskyldigt.

Och det framställs som något BRA! Jag ringde upp Studio Ett-redaktionen, för andra gången på ett halvår i samma ärende. Jag berättade samma sak som då, att ersättningspulver inte är förenligt med katastroftillstånd. Att det säkraste är

• om kvinnor kan fortsätta eller återuppta amning, men inte det är möjligt
• att barnet får färdigblandad ersättning på tetra 
• som helst inte ges i nappflaska utan i en kopp eller mugg som är lättare att hålla ren.

Jag berättade att det är väl känt att det väller in okontrollerade donationer av mjölkersättning vid katastrofer, som gör mer skada än nytta. Efter jordbävningen i Yogyakarta i Indonesien 2006 hade konsumtionen av ersättning bland barn under 6 månader  ökat från 32 % av barnen till 43 %. Samtidigt hade förekomsten av diarréer ökat just bland barn som fick donerad ersättning, läs mer här, här och här.

Och där någonstans börjar Studio Ett-medarbetaren jag talar med lyssna hör jag.

"Det är ju olika reportrar som gör inslagen" försvarar hon sig. Därför, Studio Ett, föreslår jag att ni sätter upp ett stort anslag på redaktionen nu:

ERSÄTTNINGSPULVER OCH KATASTROFSITUATIONER GÅR INTE IHOP.

Amning i katstrofsituationer

Nu är det tvära kast på Amningsbloggen. Från lustigheter i vår egen lilla idyll till den oerhört barska verklighet som existerar där utanför.

Det är en vanlig missuppfattning att familjer i katastrofsituationer behöver bröstmjölksersättning. Riskerna med flaskmatning är särskilt höga i miljöer där det inte finns tillgång till rent vatten, el eller bränsle till uppvärmning och möjligheter att diska nappflaskor. Ändå dyker det ofta upp sändningar av bröstmjölksersättning som ingen har frågat efter i katastrofdrabbade områden, enligt Unicef.

Bröstmjölksersättning är livsfarligt i en katastrofsituation. Värst är om den ges i nappflaska.

21 dagar efter jordbävningen i Yogyakarta i Indonesien 2006 gjorde Unicef tillsammans med andra organisationer en undersökning av användningen av bröstmjölksersättning. 70 % av småbarnsfamiljerna i det drabbade området hade fått bröstmjölksersättning. Detta dubblade konsumtionen av ersättning bland barn upp till två år, och sexdubblade fallen av diarré bland dessa barn. Diarré är den näst vanligaste dödsorsaken bland barn i u-länder.

Marit Olanders