Kanada förespråkar långtidsamning

av Julia Ilke

Kanada är ett land där en hög andel ammar och drygt 87 % av mammorna uppger att de har en intention att amma sitt barn. Att många börjar amma behöver dock inte betyda att många även fortsätter att amma, och särskilt inte att de ammar sedan barnet blivit ett par år gammalt. Kanadas hälsodepartement Healty Canda har en Facebook-sida och förra veckan la de upp den här bilden med följande bildtext:

"How old was your child when you stopped breastfeeding?

It’s Breastfeeding Week - here are 10 great reasons to breastfeed from Day 1 to age 2 and 
                                       beyond:http://bit.ly/HCdnGreatReasonsToBreastfeed"

Bild lånad från Healthy Canadians

Skulle du vilja se att svenska myndigheter gjorde kampanjer för att främja långtidsamning? Eller vore det att lägga sig i saker som bara familjen själva ska bestämma?

Jag tycker det är positivt att effekterna av att långtidsamma lyfts fram på en så hög nivå i samhället.  Som jag skrev i förra inlägget så kommer inget företag någonsin att göra reklam för bröstmjölk och frågan är då vem ska göra det om inte just statliga myndigheter. Om det nu behövs någon reklam över huvudtaget, men det tror jag för annars är risken stor att barnmatsföretagens reklam blir den enda "informationen" man får och den är ju som sagt sällan amningsvänlig. Personligen skulle jag gärna se bilden tapetserad längs rulltrappan i tunnelbanan och i busskurerna i stan för det är alldeles för sällan man ser eller hör om barn som ammas efter 1-årsdagen.

Källor:
Breastfeeding Initiation in Canada: Key Statistics and Graphics (2009-2010).
Healty Canadians på Facebook

Sluta nattamma

av Julia Ilke

Det mest lästa inlägget här på bloggen är, lite ironiskt nog, ett som handlar om att sluta amma. Det är dock inte så konstigt för att sluta amma kan ibland och för vissa vara lika svårt som det för vissa är att börja amma. Går man för fort fram kan man få mjölkstockning och ett onödigt ledset barn, för att inte tala om de skuldkänslor många upplever när det blivit dags att neka barnet bröstet.

Tidigare än att man ska sluta amma helt kan det hända att man vill avsluta ena dygnhalvans amning. Ska man börja jobba kanske man måste sluta dagamma men kan behålla kvälls- och nattamningen. Känner man att nattamningen tar för mycket på ens egna krafter kan det vara dags att avsluta den men behålla dagamningen.

Att barn vill amma både dag- och natt är inget konstigt utan tvärtom. Alla barn slutar förr eller senare att amma men som vi lever idag kan många inte vänta in detta och som förälder måste man då avvänja barnet. För att sluta amma helt eller sluta på dagtid rekommenderar jag det tidigare inlägget Sluta amma. Det finns lite lika mycket skrivet om att sluta med nattamningen så här nedan samlar jag de tips jag hittat och fått av andra kloka mammor och amningskunniga.

- Planera in avvänjningen till en tid då övriga livet är lugnt och tryggt. Sker det andra förändringar samtidigt kan barnet behöva sin trygga nattamning och det är alltså både mildare för barnet som troligen lättare att avvänja vid ett annat tillfälle. Exempel på andra förändringar kan vara dagisstart, att du börjar jobba, en resa, utvecklingssteg för barnet eller efter en sjukdom.

- Börja med att vänja barnet vid att somna utan bröstet i munnen. Amma alltså tills barnet nästan somnat och dra då ut bröstvårtan. Vaknar barnet till kan du försöka vagga det till sömns men går det inte får man börja om- amma och sedan dra ut bröstvårtan lagom till att barnet somnar. Detta är inget som behöver ske över en kväll utan låt det ta tid. Vitsen är att vänja barnet vid att somna in utan bröstet i munnen.

- Vissa tycker det är lättare att få barnet att inte nattamma om det sövs utan bröstet. Andra vill behålla amningen vid sövningen. Känn efter hur du vill göra och håll fast vid det. Har ni tidigare ammat till sömns men också badat på kvällen och sjungit sånger så tänk på att fortsätta med de andra läggningsrutinerna.

- Se till att barnet är mätt, tryggt och varmt inför läggningen. Vaknar barnet av att du lägger på det täcket så klä det heller i en varm pyjamas och strumpor och låt barnet ligga utan täcke.

- När barnet vaknar eller gnyr i sömnen vänta lite med att erbjuda bröstet. Kanske somnar barnet om av sig självt?

- Samsover ni så sov med tröja så att brösten inte är lika lättillgängliga samt för att minska doften av mjölk. Har du ett babynest kan du lägga barnet där eller ta en filt som du lägger mellan er. Detta gäller under tiden ni avvänjer, när barnet inte nattammar längre kan ni gärna sova nära varandra igen.

- När barnet vaknar för att amma så vagga det till sömn igen, erbjud varmt vatten i flaska, sjung en vaggvisa eller klappa på det. Gör helt enkelt det som på dagtid brukar lugna ditt barn. Blir barnet för ledset så ge bröstet och låt avvänjningen ta någon natt extra.

- Är barnet så pass stort att det förstår vad du säger så säg något i dyl med "Tutten sover" när du nekar barnet att amma. Vill barnet prata om det faktum att tuttarna numera också sover på nätterna så gör det. Hjälp barnet sätta ord på sina känslor.

En förändrad syn på kroppen

av Julia Ilke

Om inte allt för många veckor blir sonen ett och jag kan fira att jag ammat lika länge. (Givetvis finns det mycket att att fira den dagen också men det är en annan historia.) Funderar på vilka toppar och dalar jag haft med amningen samt på vad som gått som jag trodde och vad nytt jag har fått lära mig under amningsresans gång.

När jag väntade barn visste jag att jag skulle vilja amma men en sak jag inte förstod var hur jag någonsin skulle kunna bli bekväm med att plocka fram bröstet inför andra. Det är ju något man bara inte gör. Känslan kan jämföras med den tvångstanke man kan få om öppna fönster och räcken. Man vet att man inte kommer hoppa men tanken på att man kan och tänk om bara råkade..!? En svindlande overklighetskänsla. Och att ta fram bröstet på bussen, inför sin egen pappa, inför sina vänner som inte har barn, på caféer... en lika svindlande och galen tanke innan man fått barn men som över en natt blir ett måste och något så kallat naturligt.

Som tur är vänjer man sig för vi människor har en enorm anpassningsförmåga. Det dröjde inte länge innan jag stod på vår parkeringsplats en iskall höstdag och ammade sonen för att sedan spänna fast honom i babyskyddet och själv ta plats i förarsätet och först då dra ner tröjan. Jag hade en vän med mig vid det här tillfället och ja hon såg på mig med stora ögon och vi skrattade gott åt hela situationen. Några månader tidigare hade detta aldrig någonsin kunnat ske men nu stod jag alltså med bara bröst och packade in i bilen som om det vore det naturligaste i världen. Ja jag var stressad över sonen som inte var på sitt bästa bilåkarhumör och jag var säkert lätt förvirrad av sömnbrist och i sådana lägen kan nästan vad som helst hända men ändå, insikten att jag uppenbarligen inte hade kvar samma oro över att visa brösten gav mig en känsla av befrielse. Att inte längre vara centrum i sitt eget liv har både sina för- och nackdelar och den avslappnade relationen till den egna kroppen hör för mig till det positiva.

Påverkades din kroppsuppfattning/självbild när du började amma?

Kvinnor som näthatar kvinnor

Av Eva-Lotta Funkquist

Det är män som näthatar, det är de som granskat näthatet överens om. Men det finns ett undantag, kvinnor ger sig inte på män på nätet, de ger sig på andra kvinnor. Det här har vi som skriver på Amningsbloggen då och då fått känna på. Som jag minns det är det efter det här inlägget som jag för allra första gången studsade p.g.a. en kommentar. Jag är van att mötas av respekt och tolerans angående mina livsval, att människor väljer att anonymt hoppa på och döma andra ingår liksom inte i min kommunikationsmodell. Jag tänkte mig nog inte att jag skulle kunna bli bemött så. Naivt kanske?

Näthatet är inte oproblematiskt, inte ens för oss på Amningsbloggen. Den som angrips frestas att tystna, och det är, som lyfts fram, ett demokratiproblem. Hur ska det då lösas? Jag tror att jag är av åsikten att om man ska kommentera på nätet (och på Amningsbloggen) så ska man vara identifierbar med namn och kontaktbar.

Vad anser du?

Låt dig inte tystas

Av Eva-Lotta Funkquist

En gång lyssnade jag på ett radioprogram där en matematiker och en fysiker diskuterade huruvida matematiken finns utan människan. De var oense. Den ena menade att 1+1=2 endast gäller i människans huvud, som en fantasi liksom. Först var jag skeptisk, men så småningom köpte jag hans resonemang. Han menade att matematiken vilselett människan och att den egentligen bara kan förklara en mycket liten del av de saker vi människor vill förklara och tycker oss förklara. Ge ett ett exempel sa programledaren och han svarade: litteraturanalys. Mycket av verkligheten går att förklara med litteraturanalys, men det går inte att räkna på (fast det kan man ju göra säger nu vän av ordning; man kan t.ex. räkna antalet gånger ordet bröstmjölk dyker upp i en text).

Jag har tänkt på det där radioprogrammet många gånger (här är det fritt återgivet ur mitt minne) och jag tror verkligen att han har rätt, vi tror att matematiken hjälper oss att vara logiska, men egentligen stjälper den oss många gånger. Jag ägnar mig huvudsakligen åt kvantitativ forskning, man kan säga att jag räknar på amning. Intuitivt vet jag hur galet det blir många gånger, men jag invaggas i en tro att mitt resonemang blir starkare eftersom jag, så att säga har, matematiken på min sida.

Ibland blir matematiken riktigt farlig. Det berättas att när man i USA införde att gående har grön gubbe, samtidigt som bilar som svänger har grönt ljus, så dog ett antal människor, eftersom de invaggades i en falsk trygghet och blev påkörda av de svängande bilarna. Kritikerna menade att trafikregeln uppenbarligen var farlig och att den borde tas bort, men statistikerna räknade och kom fram till att, nej det var inte farligt att samtidigt ha grönt för både gångare och bilister (sådana övergångsställen finns ju nu också i Sverige). Men om man är död för att man gick mot grön gubbe samtidigt som bilen svängde, så är man ju liksom död, även om man statistiskt sett inte dog p.g.a. den svängande bilen. Det tål ju lite att tänkas på faktiskt....

Väldigt ofta lever vi våra liv utan hänsyn till statistiken. Vi fattar beslut kring vår egen och våra barns hälsa med känslorna i centrum och blundar för statistiken. Och många gånger leder säkert känslorna oss rätt, andra gånger helt fel och då ångrar vi oss kanske och tänker på statistiken igen. Jag har berättat att jag inte går på mammografi, av känslomässiga skäl. Känslorna som jag har, kan för en annan var helt befängda, men man behöver ju som tur är inte förstå för att respektera (nu kan vän av ordning säga att somliga statistiker har räknat att jag inte behöver gå på mammografi, för det har de).

Men för att någon annan ska ha chans respektera måste man berätta och för att någon ska berätta måste man lyssna.

Du kan berätta nu, jag lyssnar...

Fördomar om vem som ammar

Av Marit Olanders

I SVT:s Hjälp vi flyttar ihop i går fanns det lite scener från ett kollektivhus i Göteborg. Unga vuxna med estetiska yrken och barn som åt vegansk och vegetarisk lasagne och umgicks. I ett klipp ser man ett ganska stort barn som ammar. Även om det bara var någon sekund så var det roligt med ett ammat barn i teve i ett sammanhang som inte handlade specifikt om amning, eller nyföddhetstiden. Det var amning så som den är för de flesta under den största delen av amningsperioden - något som sker jämsides med livet i övrigt.

Nu kan jag tänka mig att en del ändå inte är odelat positiva till just denna amningsscen. Jag tror det finns de som tycker att amning på ett kollektivboende bara förstärker bilden av amning som något flummigt, inte för "vanliga" människor. Som om personer som bor i kollektiv vore ett undantag. Jag håller med till viss del, det är roligt att visa hur man kan kombinera barn med mer strikta situationer också, som när Licia Ronzulli hade med sin sjuveckors bebis under en votering i EU-parlamentet:

Jag har också en känsla av att om det är någon yrkesgrupp som är överrepresenterad bland aktiva inom Amningshjälpen så är det civilingenjörer, en yrkesgrupp som kanske förknippas med andra typer av boende än kollektiv.

MEN samtidigt så får man inte glömma att bland människor med estetiska yrken och naturnära värderingar så ammas det också mycket. Jag kände igen mig i miljön från kollektivet i Göteborg, jag har umgåtts en hel del i den sortens miljöer och känner igen den vegetariska maten, att barnen är med huller om buller och att det är okej att amma, även efter de första sex månaderna. Man kan tänka att scenen i teve bekräftar ens fördomar, men man kan också tänka att så här ser det också ut, så här kan det också vara. Kollektivboende och konstnärliga yrken, som huvudpersonerna i gårdagens avsnitt hade, är också en del av samhället, om än inte så stor.