Annas amningsberättelse del 2

av Julia Ilke

Här kommer andra delen av Annas amningsberättelse.

"Det gick hyfsat i början. Brösten var väldigt spända och ömma och jag fick sitta och klämma ihop dem med handen så hårt att jag fick kramp i fingrarna medan jag ammade för att lillskrutten alls skulle få något tag. Bröstvårtorna gjorde rysligt ont men slapp sår nästan helt. Han kräktes mycket och skulle äta hela, hela tiden så jag var totalt slut, men vi kom ändå igenom dygnen på nåt vänster.

De riktiga problemen kom efter någon månad. A fick kolik, knöt ihop hela kroppen, hade ont och skrek (och fick aldrig sova ifred då han vaknade och skrek av sina fisar, så sömnbristen var riktigt tuff för både honom och mig) och började - bland annat - vrida sig som en mask när han skulle äta. Så småningom kom jag fram till att problemen bestod av många olika komponenter och det är omöjligt att säga vad som var hönan och vad som var ägget, men när jag var mitt inne i det var jag många gånger rent förtvivlad och uppgiven och tillbringade all min "egna" tid med att grubbla på vad som var fel, försöka klura ut lösningar och läsa på om liknande problem på faktasidor och forum på nätet. Tärande minst sagt.

I alla fall, jag hade en stark utdrivningsreflex som gjorde att A nästan dränktes i mat när han började äta. Han satte i halsen, svalde massor med luft, liksom ryggade tillbaka när mjölken kom så att han fick ett dåligt tag om bröstet och inte kunde suga ur ordentligt och så åt han hetsigt och desperat i 3-5 minuter innan han slet sig loss och bara gallskrek. Vi provade att pausa femtioelva gånger i början av varje amning och ibland funkade det lite, lite bättre då men fortfarande katastrof. Jag tog upp honom för att rapa när han började skrika, men han har hela tiden haft så himla svårt att rapa så jag fick kånka runt på honom och gunga honom kraftigt långa stunder för att han skulle hålla sig hyfsat lugn innan det kanske kom en rap i bästa fall. Jag försökte lägga honom till bröstet igen och ofta började han då om med sitt skrikande i flera omgångar och det tog en bra stund att få honom lugn varje gång. Andra gånger blev det en evig cirkel av att suga fast, äta en klunk, slita sig loss, suga fast igen, äta, slita loss... tills jag hade för ont i brösten för att fortsätta längre. Och så fort han började äta så körde magen igång, jag hörde hur det började mullra direkt, och många gånger vred han sig, släppte och skrek bara pga. magen, men det tog många veckor att lista ut skillnaden mellan delproblemen.

Varje amningstillfälle var en lång kamp som tog timmar. Hela dagarna gick åt till att kämpa med amningen, vyssja amningsskrikande bebis, vyssja kolikskrikande bebis och byta sjutton bajsblöjor (allt bara rann rakt igenom) och nerkräkta kläder.

Den dåliga sugtekniken ihop med alla små korta amningssnuttar som inte alls tömde brösten byggde upp mer och mer mjölk och jag fick ännu större problem med utdrivningen då brösten jämt var på gränsen till överfyllda. Men det visste jag ju inte då. Jag läste på om att ha för mycket mjölk men där stod mest om läckande från andra bröstet under amning, läckande mellan amningar, mjölkstockningar och spända bröst, men inget av det hade jag ju. Till slut vågade jag ändå prova att blockamma under ett dygn ett par gånger, för jag tänkte att går produktionen ner för mycket så har jag ju verktygen för att öka på den sen igen, och jag märkte klar skillnad. Det var absolut inte bra, vi "slogs" fortfarande vid de flesta amningar, men inte lika intensivt och så kunde det komma nåt tillfälle per dag där det faktiskt gick ganska lugnt tillväga.

Allt det här var som värst mellan 1½ och 3 månader men började redan första månaden och dröjde kvar delvis till 3½ månader, även om det då var fler och fler amningar per dag som gick bra. Koliken gick över och A blev stor nog för att kunna hantera mjölkflödet och nu har vi en fullt fungerande och mysig helamning som vi inte tänkt sluta med än på ett bra tag. 


Hur orkade jag fortsätta kämpa? Jag vet inte riktigt, faktiskt. Mest envishet - jag hade bestämt mig redan innan jag blev gravid för att helamma, och då är problem till för att felsökas, inte ges upp på. Sen hade jag ju minnet av amningen den allra första tiden, då det visserligen gjorde ont istället men då A ibland kunde ligga vid varje bröst i upp till en halvtimme och bara myssuga och somna lugnt. Jag hade min mamma som kom och avlastade och hjälpte mig massor på dagarna och min sambo som gjorde detsamma och stöttade mig genom allt på kvällar och helger. Men mitt i den värsta stormen så vet jag inte om ens allt det hade räckt om det inte hade varit för att vi hade små öar av lugn - vi hade nätterna. A fortsatte vakna flera gånger för att äta, det gör han fortfarande som 4½ månader ung, men det var åtminstone ett tillfälle varje natt då han kunde äta helt lugnt och sen släppa bröstet halvsovande och utan skrik. Jag fick vara vaken i 1½-2 timmar för varje matning innan han sugit färdigt, vi bytt blöja och jag lyckats få honom att rapa, och jag har aldrig fått liggamning att funka, men det tog jag gärna i utbyte mot en lugn amning. 

Jag är så glad att jag inte gav upp trots att de flesta i min omgivning tyckte ersättning var en bra idé. Jag skulle aldrig vilja vara utan den fina erfarenheten av helamning som jag har nu, det är allt det där mysiga och den intima samvaro som jag drömde om innan jag fick barn. Sen har det för mig ett djupare symboliskt värde, det att kunna ge liv och vara livsviktig så konkret. Jag vet att samtidigt som jag kommer tycka det är skönt att få friheten tillbaka när vi börjar introducera annan mat så kommer jag också känna en sorts tomhet. (Jag antar att det bara är den första av en lång rad separationer och "navelsträngsklipp" som man måste lära sig leva med som mamma.) Men just nu så ammar vi vidare."

Fiffig amningspad

av Julia Ilke

Den här fiffiga lösningen såg jag på Instagram här om dagen, ett trosskydd som delats i två helt enkelt. Bra, tänker jag, för den som inte läcker så mycket och plus för att den nog sitter fast bättre i kupan.

När det inte blir som man hade tänkt sig ...

Av Linda Svensson

Drygt fyra veckor före beräknat datum satte förlossningen igång. Jag var, trots att det var en överraskning att det startade så tidigt, helt beredd. Avslappnad och självsäker. Förlossningen gick fort och "smidigt" och trots min plan att föda på Södra BB fann jag mig snabbt på SÖS. Barnläkaren fick hjälpa till med sugklocka på slutet eftersom bebisens hjärtljud gick ner och redan var påverkad av de intensiva värkarna. Snart så låg han där på mitt bröst helt ljuvlig. Han tittade på oss med sina långa ögonfransar och vi blev och kommer alltid vara förälskade i denna människa.

Morgonen efter var mina bröst sprängfyllda med mjölk! De läckte ständigt och jag fyllde små mjölkkoppar en efter en efter en... Vi provammade och barnmorskan hämtade en amningsnapp. Vi låg inne i fem dagar, vår son var liten och på gränsen till gul. Jag ammade och koppade honom om vartannat. Blev snabbt väldigt öm och röd om brösten och om bröstvårtorna som är plana/ inåtgående. Hade extremt mycket mjölk, vi badade i mjölk i vår sjukhussäng och barnmorskorna var superimpade och sa att de aldrig sett något liknande och tyckte det var helt fantastiskt! Jag kände mig som Urmodern och tänkte att det här kommer gå galant.

Innan vi åkte hem bokades en tid till Amningscentrum. Jag hade så ont och klarade inte av att amma varje gång eller ens hel gång.

Amningscentrum var fantastiska. De var snälla, peppande, stöttande men försökte samtidigt förbereda mig på att jag nog skulle behöva avlasta brösten med pumpen emellanåt under hela amningstiden... Jag hade svårt att acceptera det. Jag skulle ju amma!

Jag provade alla tänkbara olika amningsställningar, med/utan napp osv. Och hade sån smärta. En ständig smärta och en olidlig smärta under amningen. Brösten var inflammerade och infekterade och likaså mjölken och jag hade en stor överproduktion. Penicillinet verkade inte hjälpa. Jag hade 40 graders feber flera gånger den första månaden och jag slutade sova. Kunde inte slappna av. Jag var så ledsen, hela tiden. Här hade jag mitt älskade barn som jag kände så mycket för och jag ville visa min kärlek genom amningen, som jag ju sett fram emot så mycket. Där satt jag, med brösten fulla av mjölk, med min lilla bebis i famnen som var hungrig och jag, en mamma som av allt i världen ville lägga honom till bröstet och mätta hans hunger, tillfredsställa min önskan att få ge honom den närheten, den äkta kärleken… Men var förpassad till den där förbannade flaskan. Hatade den. Grät och grät och grät. Och smärtan i brösten ville inte ge sig. Jag började drömma fast jag var vaken, hemska drömmar. Och till slut började jag känna att jag inte ville vara med mer. Gick in i duschen och tänkte att jag aldrig mer skulle ta steget tillbaka ut över tröskeln till lägenheten igen. Ville inte leva längre.

Vi var på Amningscentrum en gång i veckan och de tyckte vi hade rätt teknik, min son tog ett bra tag och allt såg bra ut. Det var bara min olidliga smärta som kvarstod. Jag ville så himla mycket. Jag tänkte, det SKA gå. Drev mig så långt, så långt och gjorde allt jag hade kunnat. Men till slut började det gå upp för mig att det inte skulle gå. När jag väl hade tänkt den tanken blev det tydligt. Om jag inte ska krascha totalt och riskera att förstöra min relation till mitt älskade barn måste jag sluta nu.

När det var som bäst kunde jag amma honom tre gånger på samma bröst under ett dygn. Jag tror det hände en gång. Och då var jag tvungen att vila bröstet i några dagar.
Så. Jag tog beslutet. Ringde Amningscentrum och avbokade nästa träff och grät och grät och grät. Men kände ändå en lättnad. Då hade vi försökt i 8 veckor.

En stor sorg. Så känns det. Idag, 15 månader senare gör det ont när jag tänker på det och jag har inte slutat gråta. Men jag tänker inte på det lika ofta längre. När jag hade slutat tänkte jag på det nästan hela tiden. När jag pumpade, när jag diskade pumpen, när jag förvarade mjölken och när jag gav mitt barn bröstmjölk genom flaskan. Jag svor varje gång jag inte hade förutspått en hungerattack och hunnit värma mjölken. Svor när jag var tvungen att gå hem från ett ärende för att pumpa ur mjölk eller värma upp den. Om jag bara hade kunnat ge honom mjölken UR MINA BRÖST hade livet varit så fantastiskt.

Jag identifierar mig med långtidsammare. Jag tycker det är det naturligaste, vackraste och härligaste som finns och jag önskar att jag hade kunnat ge mitt barn den kärleken. Vad som gick fel vet jag fortfarande inte och jag har ännu inte vågat tänka tanken på vad som skulle hända om jag fick chansen att amma ett syskon, min sorg över att inte ha kunnat amma mitt barn är fortfarande för stor.

Amning i vardagen

Av Signe Franks

Ny bok rekommenderas varmt

Går det att skriva om något så komplicerat som amningssamspelet kan vara på ett rakt och enkelt sätt? Och framför allt inte ”problemorienterat”? Svaret är ett övertygande ja! Det har Marit Olanders visat med sin nya bok Amning i vardagen (Karneval förlag, Stockholm 2013). Hon har lång erfarenhet som hjälpmamma, Amningsnytts redaktör m.m. Och med detta i bagaget kombinerat med en förmåga att kunna plocka fram det väsentliga och skala bort mycket onödigt har hon lyckats åstadkomma en förnämlig bok, en bok som vill ”visa på möjligheter snarare än begränsningar för hur man kan göra livet med ett ammat (…) spädbarn så enkelt och bekvämt som möjligt”.

Tre huvudbegrepp i boken är hudkontakt, barnets signaler och ett tillräckligt stort tag. Barnets signaler delas in i tre eskalerande faser, dvs. hur barnet tar initiativ till amning (vid fri amning) genom att exempelvis bara titta på mamman och gapa. Rör på armar och ben och för händerna till munnen. Skriker – eller helt enkelt somnar. Här citeras en trebarnsmor vars ord har förföljt mig sedan jag läste dem. Mamman berättar om en film där hon är tillsammans med första barnet: ”När jag nu ser den (…) gör det ont i hjärtat när jag ser hennes pickande rörelser, hur hon vänder sig mot mig och hur jag bara skrattar och tycker hon är söt”.

Olanders menar att det råder brist på relevant information och kunskap: ”föräldrar får inte den information de skulle behöva för att få igång, upprätthålla och avsluta amning”. Och bland den information jag själv hade behövt är att för glesa amningstillfällen kan eventuellt orsaka koliksymptom. Mjölken kan komma i stora mängder och väldigt fort. Mina barn är födda då det rådde stränga vartannat-bröst-var-fjärde-timme förhållningsregler. De fick svår kolik. Och uppstötningar: ”kräkbarn”.

Amning i vardagen avhjälper denna informationsbrist. Precis som bröstmjölken är anpassad till barnets behov serveras informationen i lagom mängd och vid rätt temperatur, anpassad till den lilla familjens behov. Textens utformning är ett skolexempel på hur böcker alltmer påverkas av sociala medier. Den är indelad i ”bloggaktiga” segment, relativt korta och med tydliga rubriker, vilket gör den lättöverskådlig. Och som alla som följer Amningsbloggen vet, väger Marit Olanders sina ord på guldvåg. En beundransvärd bedrift som säkert inte kommer gratis. Boken innehåller tecknade illustrationer, noter, samt litteraturförteckning och register (detta senare saknar dock ett ord jag inte sett förut – klökas, något jag upptäckte när jag nu ville hitta det).

Sista delen – Eftertanke – presenterar ett stramt urval fakta om amningens kunskapshistoria, WHO-koden och liknande. Till denna utmärkta bok som Marit Olanders skrivit har jag egentligen bara en invändning. Det gäller texten till ett diagram som visar siffrorna för enbart amning i Sverige 1945-2010 där vissa satsningar från myndigheter är inlagda. En samvariation, eventuellt ett orsakssamband antyds mellan amningsbenägenheten och myndigheters insatser. Något jag tror är en alltför grov förenkling. Men det återkommer jag till i ett annat sammanhang.

Signe Franks har haft kontakt med Marit Olanders och fungerat som ett av hennes bollplank under arbetet med boken.

Barn som inte vill ta bröstet

Av Marit Olanders

Att ha ett barn som inte vill ta bröstet utan vänder bort huvudet kan vara en enormt jobbig upplevelse. Fast man egentligen vet att det inte är vad det handlar om leder det lätt till känslor av att vara ratad, oomtyckt men också oro för att barnet inte får i sig mat.

Erbjuder man barnet mat ur nappflaska och barnet njutningsfullt äter från den kan det leda till lättnad över att barnet äter. Samtidigt kan det vara förkrossande smärtsamt att barnet inte ville ligga vid bröstet, att man förvägrades den intima närheten som fungerande amning ger.

Dessvärre kan nappflaskan vara en bedräglig hjälp. Krånglar amningen redan innan kan introduktion av nappflaska leda till att barn tvärvägrar bröstet totalt. Det kan naturligtvis gå bra också, men många samtal till Amningshjälpen handlar om när det inte går bra. Ibland är det vårdpersonal som har rått föräldrarna att mata med nappflaska, utan att informera om risken att det kan betyda att amningen går ännu sämre.

Om det är amma man vill så kan man försöka se över om man kan göra något i amningen innan man börjar med nappflaska. Fungerar amningen bättre ibland - och går det i så fall att dra nytta av de stunderna? Ofta fungerar det bättre när barnet är halvsovande, Då kan man försöka amma till sömns och sedan när barnet ska vakna. både dag- och nattetid. Fungerar amningen bättre om du ligger och ammar? När du står och går och ammar?

Ibland kan krångel vid bröstet bero på krånglande utdrivningsreflex. Om barnet suger de snabba sugtagen i början men aldrig börjar med de djupa tagen med sväljningar på vart eller vartannat sugtag utan i stället släpper bröstet och kanske skriker så kan det bero på att utdrivningsreflexen har hakat upp sig. Läs mer på Amningshjälpens hemsida.

Om barnet tvärtom börjar äta väldigt glupskt men sedan tvärt släpper bröstet kan det bero på kraftig utdrivningsreflex, ofta i kombination med stora mängder mjölk. Det är kanske i själva verket inte barnet som är glupskt, utan försöker värja sig för att inte storkna av all mjölk som kommer störtande. Läs mer om överproduktion av mjölk och hur man får ner produktionen på en rimlig nivå här.

Ofta hänger krångel vid bröstet ihop med att någon välmenande vårdpersonal har används hands on-teknik och lagt in barnets huvud intill bröstet med ett fast grepp om dess nacke. Det kan vara kränkande för mamman (eftersom vårdpersonalen då samtidigt tar i mammans bröst) och skrämmande för barnet. När jag får hjälpmammesamtal som handlar om krångel vid bröstet brukar jag fråga om detta har hänt och då är svaret nästan alltid ja. Det är bättre om vårdpersonal visar amning på sig själv med tygbröst och docka. Läs mer om det här.

Starka lukter, som parfym, och annan smak på mjölken, exempelvis vid menstruation, kan också få barn att vägra ta bröstet. Ibland råkar man ut för perioder av bröstvägran utan att man förstår varför alls. Man kan också behöva konsultera BVC eller läkare för att utesluta sjukdom.

Så hur gör man då för att få amningen att fungera igen? Det gäller att få barnet att tycka om att vara vid bröstet. Ett väl beprövat knep är att börja om från början - att gå och lägga sig tillsammans med sitt barn och halvligga tillbakalutad i soffan eller i en säng med många kuddar bakom ryggen. Var hud mot hud, barnet i bara blöjan. Lägg barnet på din bröskorg/mage och låt det utforska sin omgivning i sin egen takt. Låt det ta sig fram till en bröstvårta i sin egen takt. Hjälp barnet tillrätta när det känns bra, men låt barnet ta initativet och visa vägen. Kanske fick ni en sådan stund hud mot hud direkt efter förlossningen, men även efter flera månader sitter reflexerna kvar.

Se också videon "Å starte på nyt" på norska Ammehjelpens hemsida!

För mycket mjölk - inget lyxproblem

Av Emma Ekenberg

Jag har haft grym överproduktion av mjölk med båda barnen ... det är hemskt. Med första barnet fattade jag aldrig att det var problemet för alla skrev alltid om för lite mjölk. Jag vet nu att jag hade alla klassiska problem som man får med överproduktion:

• Mjölkstockningar hela tiden i fyra månader, sen delvis till sex månader. Många gånger var jag sjuk och hade feber.
• Jag hade alltid stenhårda sprängfyllda bröst. Ammade han på ett bröst så fick jag stockning i det andra och hade ont i det.
• Bebis som skriker efter att den ätit (p g a magont), mot det fick vi minifom. Han svalde för mycket luft när mjölken bara sprutade ut.
• Sonen hade ofta grönt sprutbajs var aldrig mätt utan ville amma, amma och amma...vilket ökade produktionen ännu mer och så fastnade vi i en ond cirkel.
• Han kräktes massor hela tiden eftersom han överåt p g a av att han aldrig fick i sig den feta mjölken.
• Jag hade mjölk överallt hela tiden, kräk o mjölk som sprutade ur brösten.
• Jag försökte mjölka ur för att lätta på trycket men detta gjorde ju bara att produktionen ökade ännu mer.
• Att blockamma (amma ett antal timmar på samma bröst , därefter byta bröst och amma lika många timmar på andra bröstet osv) gick inte i den situationen för det andra bröstet SPRÄNGS efter bara EN amning och man står inte ut.

Med andra barnet bestämde jag mig för att donera mjölk. Jag tänkte att om jag ändå skulle ha ett sådant helvete med amningen så kunde ju lika gärna någon annan ha nytta av mjölken. Eftersom jag haft så mycket mjölk bestämde jag redan på förlossningen för att blockamma...för det visste man ju kunde dra ner produktionen, jag hoppades därigenom att jag inte skulle få igång den heller så mycket..

Men redan första dagen hade dottern riktig mjölkbajs och inte det där fosterbajset. De på BB tyckte det var fantastiskt att min produktion redan var igång... Mina bröst var sprängfulla Från neonatalen lånade jag en riktigt rejäl elektrisk pump och den var min räddning o dotterns också.

Hon avskydde sprutmjölken, hon ville ligga på kvällen o suga o mysa, men hon bara skrek för där kom ju massor av mjölk. Napp ville jag inte ge. Men jag började pumpa på kvällen...båda brösten pumpade jag helt tomma sen fick dottern suga...hon kunde ligga där en bra stund (20-30 min, det är länge för mig eftersom mjölken alltid sprutat ut) och sedan var hon mätt och nöjd och vips så började hon sova minst 6 timmar i sträck till natten! Hon var ju mätt på den feta mjölken. Dessutom var det helt underbart att själv kunna gå o lägga sig med bröst som var mjuka och inte som ömma kanonkulor.

Jag var noga att alltid amma minst två gånger på var sida innan jag bytte bröst och pumpade ut brösten varje kväll så att de var mjuka inför natten...vips så var alla stockningar borta o jag fick en nöjd o glad bebis. Dessutom så höll hon sig mätt längre på den feta mjölken vilket gjorde att hon inte heller ville suga lika ofta och att hon sov så bra på natten minskar ju också produktionen.
Ett tag senare läste jag Marit Olanders artikel om överproduktion [länk], om hur man ska
göra och det var precis så jag gjort. Det gick verkligen upp många ljus där. Jag önskar bara att jag sett den artikeln tidigare och att någon vänlig själ kunde ha upplyst mig om att överproduktion kan vara minst ett lika stort problem som underproduktion.

Så jag säger: Pumpa ut brösten EN gång totalt, upprepa vid behov, men så sällan som möjligt. Jag tyckte det var skönt att få tomma bröst på kvällen men det kan ju variera.

Blockamma om det går.

Tänk på att man kan donera mjölk. Det kan ju vara dumt att slänga den när det finns bebisar som behöver. Jag tjänade 1700 kr på min mjölk.