Lita på att barnet känner sina egna behov

av Julia Ilke

Elaine Eksvärd skiver idag på sin blogg att hon bestämt sig för att sluta amma sin son på 14 månader. Så här skriver hon om beslutet: 

”Jag har ammat honom i fjorton månader och jag skulle förmodligen ammat honom längre om det inte vore för att han inte är bra med maten. Välling och bröstmjölk räcker gott och väl om Matheo får välja. Det får han inte, för än så vet han inte sitt bästa.”

Sonen Matheo äter alltså inte tillräckligt med annan mat anser Elaine, eller om det är någon annan som sagt det till henne. Hon skriver inget om att han skulle växa dåligt så jag gissar att uppfattningen att han äter för lite handlar mer om en idé om hur mycket barn i hans ålder borde äta än på att det verkligen är ett hälsoproblem att han äter lite.

Välling och bröstmjölk gillar han dock och jag tycker det är väldigt positivt att Elaine ammat i 14 månader. Valet att ta bort amningen för att få honom att äta mer tycker jag dock är tråkigt. Tråkigt eftersom hon skriver att hon egentligen skulle vilja amma längre och tråkigt eftersom man gärna får amma sina barn till två års åldern enligt WHOs rekommendationer. Hade jag varit i hennes situation hade jag tagit bort vällingen om jag ville att pojken skulle äta mer av annan mat. 

En annan funderingar handlar om det att barn inte anses veta sitt eget bästa. Det tycker jag  är en sanning med modifikation. När det handlar om valet av mat i affären där det finns både bra och dåliga val, hur många timmar man får sitta framför TV:n, om man ska balansera på broräcket eller springa ut i trafiken, ja då måste man som förälder så klart styra sitt barns val.  Men när det kommer till mer grundläggande behov som hur länge barnet vill sova, hur mycket närhet det vill ha eller som i det här fallet hur länge och mycket barnet vill amma anser jag inte att vi vuxna nödvändigtvis vet bäst. Snarare tvärtom. Min filosofi är att barn som princip är friska i sina behov. Barn kan det här med att lyssna på sina kroppar, vara i nuet och följa sina känslor, saker som vi vuxna ofta måste gå på kurser för att lära oss igen. Därför borde vi vuxna lyssna mer på våra barn för jag tror de har mycket att lära oss. På grund av hur vi lever med stress, samhällets normer, dåliga matval och vanor, stillasittande osv. tappar vi bort mycket av den friska självklarhet vi hade som barn. Vill ett barn amma tror jag aldrig att det är fel, eller säg mig det barn som svultit för att det fått amma så mycket eller lite hen velat?! Nä, jag tror nog att barnet vet vad det behöver och när det är dags att äta köttbullar så kommer det att visa sig utan att vi vuxna behöver oroa oss för det.

Konstiga saker man får höra om amning, del 378

av Julia Ilke

”Men han är så stor, nu räcker det inte med mjölk längre.”

Men hur har han blivit så stor då, frågar jag tillbaka? Vad är väl hans gosiga kinder om inte ett bevis på att "bara" mjölk räcker mer än väl?  Hade pojken istället varit liten för sin ålder är jag säker på att jag hade fått höra samma sak fast omvänt ”Men Julia han är så liten, han behöver mer mat än bara mjölk”. Visst sägs det i all välmening men det betyder inte nödvändigtvis att det är sant.

tillsammans är vi starka

av Julia Ilke

I kväll känner jag mig stark och otroligt stärkt efter att ha umgåtts hela dagen med det här fina gänget.

Ett gäng där det finns starka åsikter och normer men där man samtidigt har ett öppet sinne inför det som är annorlunda. Vi har lärt känna varandra via nätforum och även om jag hämtat mycket inspiration, kunskap och pepp från våra nätdiskussioner så är det inget emot känslan av att få träffas på riktigt. Ensam är man ofta stark för att man måste men tillsammans blir man stark av bara farten. Att så om bara för några timmar få sitta och amma tillsammans med andra som ammar sina 1-, 2-, 3- och 4-åringar samtidigt som man pratar om precis det jag tycker är intressant utan att behöva förklara eller ursäkta mig är guld värt. Vi behöver alla ha ett sammanhang där vi får vara precis som vi är och där våra val accepteras och uppmuntras. Känner du att du är ensam i dina val och känner du att dina tankar om föräldrarskap inte passar in i normen så vill jag verkligen uppmuntra dig att söka dig till ett sammanhang där du får känna dig hemma. Det är troligen inte dig det är fel på utan kanske omger du dig bara med fel människor? För som sagt, ensam kan man bli stark för att man måste men det är sällan särskilt kul när man måste kämpa för sin rätt hela tiden. Att söka och finna likasinnade är ovärderligt, och att börja sökandet på nätet är en bra början men jag vill verkligen rekommendera att man har mod att ses i verkligheten också!

är det någon som hetsar eller är det din ömma punkt som berörs?

av Julia Ilke

Amningshets, flaskhets, hälsohets, karriärshets, träningshets, inredningshets...det finns många saker det hetsas om idag, eller det finns åtminstone många saker man kan låta sig hetsas av. För vems ”fel” är det egentligen när någon känner sig hetsad?

I vissa fall, som i frågan om främlingsfientlighet, är det för mig solklart att det handlar om någon som medvetet hetsar. När syftet är att påverka andra och skaffa fler följare till sitt tåg ja då tycker jag man kan tala om hets. Men när man anklagar någon för att hetsa när denna bara talar högt om sina tankar och sin livsstil är det någon helt annat. Kan man verkligen beskylla den personen för att hetsa eller ligger istället ansvaret hos den som känner sig hetsad?

Jag tänker bland annat på bloggaren Underbara Clara som nu när hon börjat träna anklagas för att sprida osunda ideal och träningshetsa. Det enda Clara gör i mina ögon är att berätta att hon börjat träna regelbundet och att hon gillar det. Det finns ingen osunt i detta och hon försöker inte övertala någon annan att göra samma sak. Ändå tolkar folk det som träningshets och vissa av hennes läsare uppmanar henne att ta ansvar för idealen hon nu sprider.

Jag frågar mig vad det är som gör att folk upplever sig bli hetsad när andra berättar om hur de tränar, äter, ammar eller jobbar? Jag tänker mig att det handlar om en egen osäkerhet som gör att man känner sig kritiserad när man möter någon som valt att göra annorlunda. Är man osäker på sitt eget val vill man ofta att det ska finnas ett rätt och ett fel, då kan man välja en gång för alla och sedan ha saken ur världen. Finns det plötsligt flera val samt människor som helt odramatiskt gör lite som de vill tvingas man möta sin osäkerhet och det är jobbigt. I den situationen är det enkelt att skylla på andra och säga att de hetsar när man egentligen borde fundera på varför man blir så provocerad. Kan det vara så att det är Underbara Claras läsare som har en problematiskt relation till träning och kropp och inte Clara? Hennes träning beror ömma punkter inom dem men lösningen på det problemet är knappast att Clara slutar springa eller bara springer i smyg.  

extremer får andra att känna sig normala

av Julia Ilke

När andra mammor frågar mig hur vi ammar och de hör mina svar är det inte helt ovanligt att jag möts av två stora ögon och sedan ett litet leende. Det är nästan som om jag utifrån kan höra hur deras världsbild raseras och byggs om på nytt under loppet av bara några sekunder. Att detta sker beror på att mina svar inte går i linje med den rådande amningsnormen. Normen som säger att man som god mamma bör helamma 4-6 månader och sedan fasa ut amningen så att barnet klarar sig helt på annan mat ungefär lagom till 1-årsdagen. Nattamma är det heller inte normalt eller nödvändigt att göra från det att barnet är cirka halvåret gammalt. På frågan hur länge vi ska amma svarar jag ”minst två år”, på frågan om annan mat svarar jag ”ja, men bara lite så vi helammar i princip fortfarande” och på frågan om jag får sova på nätterna så är mitt svar att ”han äter som mest på nätterna men det stör mig inte, jag sover vidare”. Två år med amning är otroligt länge för den som tänkt börja fasa ut amningen vid fyra månader och att jag möts av stora ögon är alltså inte konstigt. Det lilla efterföljande leendet anar jag vittnar om ett behov och en längtan efter positiva och trygga förebilder som vågar göra på sitt eget sätt oavsett vad normen säger. Något som stärker denna tes är att det vid flera tillfällen hänt att mammorna en tid senare lite stolt berättar för mig att de också nattammar fortfarande eller att de inte kommer skynda på med smakportioner så länge barnet inte visar mer intresse för det.

Detta får mig att tänka på hur bra det är att ha en variation av förebilder och hur viktigt det är att det tillåts att finnas ”extremer”. Att ta på sig rollen som extrem kan vara utmanande men det är också kul när man ser att det får andra att våga flytta sin ribba. Detta gäller inte bara amning utan även de flesta andra områden i livet. Ta träning som exempel: om medelsvensson springer en mil tre gånger i veckan är det lätt att man känner sig som en träningsfanatiker och till och med blir anklagad för att ha en osund inställning till träning om man vill springa varje dag. Möter man dock en extremsportare som springer tre mil om dagen så känns den egna dagliga milen plötsligt inte så extrem längre. Alla som ammar "extremt" på något vis borde därför våga tala om det, för vår egen skull så klart men också för att våra ”extrema” val kan hjälpa andra att känna sig mer bekväma när de kliver ur sin bekvämlighetszon och gör lite annorlunda.

idealiskt så skulle detta vara en helt odramatisk fråga

av Julia Ilke

I senaste numret (6/2013) av tidningen Föräldrar & Barn har man som tema ”Bryta normer”. Fem sidor ägnas åt normbrytaren att välja flaskmatning istället för amning och för dem som tycker det är ett spännande ämne vill jag rekommendera tidningen.

Johanna Stenius som varit med och startat föreningen för Flaskmatning i Sverige har gjort en intervju med barnläkare Stefan Johansson och så skriver hon även personligt om varför hon valde att ge flaskan till sina barn.

Som ni läsare redan vet så är allt som handlar om flaskor och amning hett och känsligt och hur och vad man än säger och gör så tycks man alltid reta upp någon. Det är dock inte fel att ibland bara lyssna på andras åsikter och upplevelser utan att värdera och tycka till. Det enda jag väljer att tycka till om är att ge tummen upp för det barnläkaren Stefan Johansson säger i intervjun med honom, nämligen ”Idealiskt så skulle detta vara en helt odramatisk fråga. Barnet behöver mat och kärlek för att växa och utvecklas, det är det det viktigaste. Och anknytning till barnet och känslan av samhörighet, handlar inte bara om matning."

Kvinnor som näthatar kvinnor

Av Eva-Lotta Funkquist

Det är män som näthatar, det är de som granskat näthatet överens om. Men det finns ett undantag, kvinnor ger sig inte på män på nätet, de ger sig på andra kvinnor. Det här har vi som skriver på Amningsbloggen då och då fått känna på. Som jag minns det är det efter det här inlägget som jag för allra första gången studsade p.g.a. en kommentar. Jag är van att mötas av respekt och tolerans angående mina livsval, att människor väljer att anonymt hoppa på och döma andra ingår liksom inte i min kommunikationsmodell. Jag tänkte mig nog inte att jag skulle kunna bli bemött så. Naivt kanske?

Näthatet är inte oproblematiskt, inte ens för oss på Amningsbloggen. Den som angrips frestas att tystna, och det är, som lyfts fram, ett demokratiproblem. Hur ska det då lösas? Jag tror att jag är av åsikten att om man ska kommentera på nätet (och på Amningsbloggen) så ska man vara identifierbar med namn och kontaktbar.

Vad anser du?

Låt dig inte tystas

Av Eva-Lotta Funkquist

En gång lyssnade jag på ett radioprogram där en matematiker och en fysiker diskuterade huruvida matematiken finns utan människan. De var oense. Den ena menade att 1+1=2 endast gäller i människans huvud, som en fantasi liksom. Först var jag skeptisk, men så småningom köpte jag hans resonemang. Han menade att matematiken vilselett människan och att den egentligen bara kan förklara en mycket liten del av de saker vi människor vill förklara och tycker oss förklara. Ge ett ett exempel sa programledaren och han svarade: litteraturanalys. Mycket av verkligheten går att förklara med litteraturanalys, men det går inte att räkna på (fast det kan man ju göra säger nu vän av ordning; man kan t.ex. räkna antalet gånger ordet bröstmjölk dyker upp i en text).

Jag har tänkt på det där radioprogrammet många gånger (här är det fritt återgivet ur mitt minne) och jag tror verkligen att han har rätt, vi tror att matematiken hjälper oss att vara logiska, men egentligen stjälper den oss många gånger. Jag ägnar mig huvudsakligen åt kvantitativ forskning, man kan säga att jag räknar på amning. Intuitivt vet jag hur galet det blir många gånger, men jag invaggas i en tro att mitt resonemang blir starkare eftersom jag, så att säga har, matematiken på min sida.

Ibland blir matematiken riktigt farlig. Det berättas att när man i USA införde att gående har grön gubbe, samtidigt som bilar som svänger har grönt ljus, så dog ett antal människor, eftersom de invaggades i en falsk trygghet och blev påkörda av de svängande bilarna. Kritikerna menade att trafikregeln uppenbarligen var farlig och att den borde tas bort, men statistikerna räknade och kom fram till att, nej det var inte farligt att samtidigt ha grönt för både gångare och bilister (sådana övergångsställen finns ju nu också i Sverige). Men om man är död för att man gick mot grön gubbe samtidigt som bilen svängde, så är man ju liksom död, även om man statistiskt sett inte dog p.g.a. den svängande bilen. Det tål ju lite att tänkas på faktiskt....

Väldigt ofta lever vi våra liv utan hänsyn till statistiken. Vi fattar beslut kring vår egen och våra barns hälsa med känslorna i centrum och blundar för statistiken. Och många gånger leder säkert känslorna oss rätt, andra gånger helt fel och då ångrar vi oss kanske och tänker på statistiken igen. Jag har berättat att jag inte går på mammografi, av känslomässiga skäl. Känslorna som jag har, kan för en annan var helt befängda, men man behöver ju som tur är inte förstå för att respektera (nu kan vän av ordning säga att somliga statistiker har räknat att jag inte behöver gå på mammografi, för det har de).

Men för att någon annan ska ha chans respektera måste man berätta och för att någon ska berätta måste man lyssna.

Du kan berätta nu, jag lyssnar...

I TV4

Av Marit Olanders

När jag hade skrivit färdigt Amning i vardagen och scrollade upp och ner i manus slog det mig hur många gånger jag hade skrivit "det finns en föreställning om att det är så här ... men i själva verket är det på ett helt annat sätt" . Och det andra sättet är ofta - precis tvärt om.

De här felaktiga föreställningarna kan lägga skulden för amningsmisslyckanden på mamman eller hennes barn när det i själva verket är brist på information och stöd i samhället i stort som saknas.

Det fick jag tillfälle att säga i TV4 i Dalarna och Gävle i går: 
http://www.tv4.se/nyheterna/klipp/du-bestämmer-över-din-amning-2327178

Det trummas in som en sanning att "det är lika normalt att amma fem gånger per dygn som att amma åtta-nio gånger per dygn" och samtidigt är den vanligaste orsaken till att kvinnor slutar amma tidigare än de hade önskat att de upplever att mjölken inte räcker.

Det är inte normalt att helamma fem gånger per dygn. Finns det överhuvudtaget något mor-barn-par i hela världen som klarar de så hör de till extremerna. Det är inte normalt! Ammar du så sällan kan du räkna med att mjölken sinar. Amma på barnets signaler. Lär dig känna igen dess mest subtila signaler. Var beredd på att det kan bli ofta. Mina föreläsningar tar ungefär en och en halv timme. På den tiden har flera åhörare och deras barn hunnit amma fem gånger.


Många känner egentligen till att det är ganska vanligt att kvinnor inte ammar i den utsträckning de själva vill. Men när beslutsfattare vägrar ta ansvar för amningen i vården och samhället i stort tar de inte heller på sig skulden. Man vill inte att skulden ska kleta på en själv. Då lämnar man fritt spelrum för andra intressenter, som barnmatsföretagen, att föra fram sin desinformation.

Då faller skulden för amningsmisslyckandena som en sten ner genom beslutshierarkin och hamnar trots alla försäkringar om motsatsen på kvinnorna själva, och deras barn.

Amning som härskarteknik

Av Eva-Lotta Funkquist

Egentligen förstår jag inte riktigt vad Karin Magnusson menar när hon skriver att amning är bästa härskartekniken. Att använda sig av härskarteknik är väl något negativt och som därför inte ens är kombinerbart med den bästa. Men visst kan amning avväpna och tyvärr behövs avväpning ibland. Och visst kan amning provocera, men att säga att den som ammar härskar är väl ändå att förflytta problemet från hos vem det verkligen hör hemma?

Amningens nedgång i Sverige

Av Eva-Lotta Funkquist

Amningsförekomsten minskar i Sverige och det är lätt att tro att det är en trend. Men tittar man på andra västerländska länder så verkar det vara tvärtom. Sverige, och övriga Norden, är speciellt på så sätt att amningen under 1900-talet aldrig sjönk till så låga nivåer som i t.ex. England och USA. I den här artikeln konstaterar författaren att amningen, mot alla odds, återigen blivit norm för spädbarnsuppfödning i USA, vilket inte varit fallet sedan förra skiftet av århundrade. Även om hon anser att det är mycket kvar att göra i förändringsprocessen så lyfter hon fram flera avgörande samhällsförändringar. Ett av dem är amerikanska barnläkarföreningens sammanställning över amningens fördelar som uppdateras vart sjunde år.

Därför får kvinnor skulden

Av Marit Olanders

Läser om förskolans historia i Sverige. Ingegerd Tallberg Broman skriver (ungefär) att i början rådde den patriarkala ordningen, där fadern hade rätt att bestämma över hem och hushåll. När förskola etablerades i början av 1900-talet framhävdes behovet av "uppfostran". Samhället var i omvälvning och staten ville uppfostra bort denna oro. Tallberg Broman skriver:

Modern utgjorde en central person för denna ambition. Genom att fokusera på henne och rikta uppfostransambitionerna till modern och hemmet skulle samhället stabiliseras. Genom barnen nåddes modern och hemmet och genom modern den mer svårkontrollerade fadern och "uppfostrans sak".

Känns det igen? Vem är det BVC riktar sig till? Vem är det som får alla "råd" om amning, smakportioner, sovrutiner?

Och hur många gånger har jag inte hört att det är mamman som får information om femminutersmetoden och pappan som bestämt tar avstånd ifrån den?

Är det konstigt att amningen, denna unikt kvinnliga form av omvårdnad, är så omvälvd av plikt- och normtänkande?

Citatet kommer från Tallberg Broman Ingegerd (2009): "Från föräldrars ensamrätt till föräldrars delaktighet". ur Barn, barndom och förädlrasakp, red A-M Markström m fl, Carlssons bokförlag.

Läs mer om amningsnormer och välfärdsstatens framväxt i Ohrlander Kajsa (1992): I barnens och nationens intresse. Socialliberal reformpolitik 1903-1930. Doktorsavhandling, Stockholm: Högskolan för lärarutbildning.

Mer tillåtande klimat behövs

Av Cecilia Kauppi, hjälpmamma i Stockholm

Nu har en debatt mellan ammare och flaskmatare blossat upp igen. Det gör mig trött och ledsen. Det tar kraft och energi från det gemensamma mål vi alla trots allt verkar sträva mot - att stötta      mammor i deras personliga val.

Jag tror att inget gott kan komma av att vi slänger glåpord mot varandra. Begrepp som fascister, nazister, maffia, och fundamentalister borde inte höra inte hemma i amningsdebatten. Dels urvattnar det begreppen och förminskar lidandet hos de verkliga offren för all ondska som på riktigt verkligen ägt rum i världen. Läs gärna artikeln i Svenska Dagbladet idag om mord och tortyr i      Argentina, och fundera sedan en extra gång om det verkligen är jämförbart att kalla amningsförespråkare för fascister. Dels är det oftast fel personer som ilskan riktas emot.  Alla ogenomtänka ord som någonsin yttrats i ute i samhället verkar Amningshjälpen få klä skott för. Allt från "alla kan amma" (okänt ursprung) till "bröst är bäst" (titeln på en norsk film som tidigare brukat visas av mödravården). Jag känner mig matt.

När det gäller svaret på om alla kan lära sig amma eller inte, så skulle jag vilja invända att det är fel på själva frågan. Amning är inte en färdighet man antingen kan eller inte kan. Och det är långt ifrån så enkelt att en del  "helt enkelt inte kan amma".  Amning är komplext! Det är ett samspel, det ska inte vara en prestation. Amning är en process, och den kan vara skör och störas av en mängd olika faktorer. Jag tycker att det är betydligt mer fruktbart att använda begreppen amningen fungerar/fungerar inte istället för att peka ut att det skulle vara något fel på mamman      som "inte kan". Ibland fungerar inte amningen. Det är komplext. Inte enkelt. Och det är långt ifrån ovanligt att amningen för samma kvinna fungerar med ett barn, men inte med ett annat barn.

Men vilka är egentligen de här påstådda amningsprofeterna det pratas så mycket om? Är det mig de menar? Är det olika amningsbloggare? Är det laktationskonsulter och amningsexperter och forskare? Är det hjälpmammor inom Amningshjälpen? Vilka är det egentligen som är med i den här "maffian"?

På min fritid är jag engagerad i Amningshjälpen som är en ideell förening. Vi svarar på frågor om amning och stöttar mammor som vill amma, och mammor som vill sluta amma. En sak jag lärt mig är hur olika mammor är! Hur olika vi känner, hur olika saker vi vill och trivs med. Hjälpmammans roll är att stötta mamman utifrån hennes unika situation, att lyssna in och inte endast ge råd om hur        hon ska göra utan att visa på många olika alternativ, så att man själv kan fundera och prova sig fram till det som fungerar bäst för just ens egen familj.

Jag skulle säga att med den utbildning som hjälpmammor har, eller den som laktationskonsulter och barnmorskor på amningsmottagningar har, så har vi i regel stor kunskap om amningsproblem och bröstkomplikationer. Vi vet hur svårt det kan vara att amma!

Vi är också vana att möta mammor som inte trivs med att amma, och försöka stötta och hjälpa dem att hitta lösningar som känns bra för dem. Jag tror inte att det är i våra led man finner fördomarna eller skuldbeläggandet. Det är nog snarare bland personer som främst använder sig själva som måttstock för andra, och har svårt att sätta sig in i att människor är olika. Kanske bland äldre släktingar, fördomsfulla bekanta och sura tanter som blänger på bussen. Mer sällan bland oss som pluggat på om allt från otäcka bröstbölder, white spots och dåliga tag till strejkande utdrivningsreflexer.

För många av oss är detta långt mer än bara skrivbordskunskap. Anledningen till att jag för 10 år sedan alls kom att intressera mig för amningsrådgivning , var att amningen fungerade så dåligt med mitt första barn. Efter många jobbiga turer löste det sig - mot alla odds, kändes det som - men jag vet också av egen erfarenhet hur ohållbart det blir att fortsätta amma när det inte fungerar.

När mitt barn var två veckor stod det och vägde på en knivsudd om jag ens skulle klara att fortsätta amma veckan ut. Nu ammade jag henne trots allt i över två år, men det kunde precis lika gärna ha tippat åt andra hållet och inte blivit mer än två veckor. två fruktansvärda veckor som jag aldrig skulle vilja göra om igen! Jag förstår definitivt de som lägger ned en trasslig amning.

Jag frågar mig vem som är fienden här egentligen. Vi har en snäv amningsnorm i vår kultur som dikterar att man inte ska amma för lite. Inte amma för länge. Inte för kort tid. Inte amma för ofta. Inte amma på natten. Inte amma på stan. Inte välja bort amning.

Sverige är landet lagom. Vi skulle kunna dela in mammorna i tre huvudgrupper. De som ammar lagom accepteras som normala och gör "rätt". Vi som ammar länge ses som äckliga. De som ammar kort tid eller inte alls ses som egoistiska.

Varför ska vi bråka med varandra? Vem tjänar på att vi skuldbelägger varandra och tävlar om vem det är mest synd om?

För att tidningarna ska få sälja lösnummer om amningskriget? Varför nappar vi på betet? Varför gör vi varandra till "the bad guys"? Är det för att man själv ser mer normal ut om man hittar någon som avviker ännu mer att peka finger mot?

Vore det inte mycket mer konstruktivt om vi gjorde gemensam sak och istället jobbar för ett mer tillåtande amningsklimat för alla? Där det är accepterat att både amma kort, långt, mittimellan eller inte alls!

Hur mycket är en valfrihet värd när den inte är till för alla?

 

Är delamning normen?

Av Marit Olanders

Jag håller på med slutputsningen av mitt bokmanus och ville kolla en sak med er.
Vad säger ni - är det delamning som är normen de första månaderna nu? Är det att "kunna ta både bröstet och flaska" som gäller? Är helamning rentav lite mossigt?

En amningsnorm befästs

Av Marit Olanders

Så här såg svenska myndigheters amningsråd ut på 1960-talet. Att sluta amma innan barnet var sex månader eller efter att det blivit nio månader var inte populärt. Att amning skulle ha några andra kvalitéer än de näringsmässiga är det inte heller tal om. Då är det ju heeeelt annorlunda nuförtiden. Eller inte.

Beyoncé uppmuntrar till amning

Världsstjärnan Beyoncé fick barn tidigare i år och förra veckan berättade hon om tiden efter förlossningen för People, återgett av Expressen. Bägge fokuserar på saker hon säger om sitt utseende och sin snabba viktnedgång efter förlossningen, men här på Amningsbloggen är vi oss förstås mer intresserade av hon säger om amning.

Beyoncés glädje över dottern är uppenbarn i intervjun. Även om förlossningen tog lång tid var den en positiv upplevelse. Beyoncé berättar för People att hon aldrig tidigare hade känt sig så stark och i kontakt med sin kropp.

Vikten då. jo hon gick upp mycket i vikt under graviditeten, 20 kg allt som allt varav 9 kg den sista månaden. Sen gick hon snabbt ner igen och visserligen inverkade både kost och motion men framför allt var viktnedgången amningens förtjänst, påpekar hon.

 Beyoncé uppmuntrar kvinnor att amma.
- Det är bra för barnet och bra för en själv, påpekar hon.

Hur länge har hon ammat då? Jo, tio veckor, två och en halv månad! I ett svenskt perspektiv blir det extra kul att hon är så stolt över sin amning, eftersom det i Sverige räknas som "kort" amning. Det finns kvinnor som har ammat i längre än tio veckor men inte tycker att de har ammat alls.

Det är när man måste avbryta amningen tidigare än man tänkt sig som det blir smärtsamt och sorgligt, skriver Kristin Svensson i boken Psykosocial obstetrik. Det man har tänkt sig är förstås också influerat av normer och förväntningar i omgivningen.

Ivern att bagatellisera amning av barn över sex månader slår tillbaka i att amning fram till sex månader är starkare normerande.

Förlorarna är förstås mammorna som tas ifrån möjligheten att i likhet med Beyoné vara stolta över sin amning, oavsett amningslängd.

Amningskultur

Av Marit Olanders

Barnens fria tillgång till bröstet och den vardagliga exponeringen av ammande kvinnor bidrar till en avslappnad attityd till amning. Det finns även en medvetenhet om amningens betydelse för barnens
hälsa och dess funktion för att hindra nya graviditeter. Eftersom i stort sett alla kvinnor ammar finns amningskunskapen levande i samhället och de som behöver hjälp får det av sina släktingar eller vänner. Det är sällan barnmorskorna får amningsfrågor eller stöter på amningsproblem.

Så beskriver Amningsnytts redaktör Elisabeth Ubbe amning i Zambia. Hon var i landet för att skildra en svensk banrmorskas arbete inom Läkare utan gränser med att utbilda hälsoarbetare och bybarnmorskor. Det är ett område där Sverige kan bidra med kunskap till Zambioa. men vad gäller amning går kunskapsutbytet i motsatt riktning. Här är det vi som kan lära av Zambias befolkning.

I en amningskultur är amning på många sätt en ickefråga. Att spädbarn har kroppskontakt med mamman eller någon annan vuxen är självklart, och när en kvinna får sitt första barn har hon sett kvinnor amma barn ofta upp till treårsåldern överallt i hela sitt liv. "Barnen har nästan oavbruten kontakt med brösten och ammar när de vill, skriver Elisabeth Ubbe.

Jag vill påstå att Sverige generellt inte har en amningskultur. Amning är normen, men det är en form av läpparnas bekännelse. Amningsnormen har så många förbehåll att den blir svår för en hel del och omöjlig för vissa.

Genom att separera mammor och barn på BB tvingade läkarna på dem ett helt obiologiskt och ovetenskapligt amningssätt, med så glesa amningar som var fjärde timme, med förbud mot mammor att amma som tröst, närhet, glädje och närhet. Genom att strikt begränsa amningen till ett matningssätt dränderade de befolkningen i Europa och Nordamerika på nedärvd kunskap om amning på ett par generationer. Amning kom att bli en fråga för vården.

Men det finns subkulturer och tillfällen där det ammas mer. Tillfällen där ingen frågar "Ska han verklgien äta nu igen?" eller "Ska du inte prova med lite tillägg i stället?"  eller säger "Det verkar jobbigt för sig" eller säger till en ett- eller tvååring "Nä nu är du väl för gammal för det där!"

Ett sådant tillfälle är Amningshjälpens riksträffar. Vid årets riksträff förra helgen konstaterade Elisabeth Ubbe att på Amningshjälpens riksträffar ammas det på samma sätt som i Zambia.

"Är han snäll?"

Av Marit Olanders

Liksom många andra mammor får Lisa Hassan Scott ideligen frågan om hennes son är snäll, eller på engelska, good.

Frågan betyder "Sover han på nätterna?" "Skriker han?" "Krånglar han?" Att sova i ett sträck hela nätterna betyder snäll fast det går emot den biologiska normen för små barn. Den ålderdomliga regeln barn ska synas men inte höras gäller fortfarande för de allra minsta.

Är det så vi vill uppfostra våra barn? Vill vi att de ska bli anspråkslösa och självutplånande, eller vill vi att de ska ta plats och rtäkna med att folk lyssnar på vad de har att säga?

Nej, spädbarns moraliska vandel har inget med deras sömnmönster att göra. Spädbarn är beroende av vuxna för att överleva. Spädbarn måste uttrycka vad de behöver och kan sedan bara vänta och hoppas på att föräldrarna fyller dess behov. Gör föräldrarna det, om barnet känner sig sett, bekräftat och älskat, så växer en trygg anknyting så småningom fram.

Spädbarn behöver göra sig hörda för att säga till att de behöver ammas. Det är inte bra att ha för långa sovpass, det kan göra att mjölkproduktionen inte får den skjuts den skulle behöva. Mjölk och barn är båda anpassade för täta amningar. Ett "snällt" barn som sover långa pass kan vara för svagt för att påkalla skrika och verkligen behöva äta med mycket tätare mellanrum.

Kära bröstmjölk

Av Marit Olanders

Från 1 år
Sannolikheten är stor att ditt barn titt som tätt kommer att rynka på näsan inför vad som serveras i familjen. Det kan därför vara bra att ha mjölk i brösten som reserv, om inte annat kan det komma väl till pass för hastigt påkomna utflykter eller resor.


Att dricka bröstmjölk är för många barn en trygg och kär vana som de kan behålla ända upp i skolåldern. Om barnet vill kan du allt eftersom hon eller han blir större gå över från att amma på begäran till när det passar dig.


En ettåring gör av med massor med energi. Därför behövs också en mer energirik frukost. Bröstmjölk är fortfarande hur bra som helst. Många fortsätter med det hela livet. Bröstmjölk är lätt att ha till hands och innehåller järn och vitaminer. Dessutom tycker många barn att varm bröstmjölk är en mysig del av morgonritualen.


Från 1½ år

Bröstmjölk
Bröstmjölk är fortfarande utmärkt som frukost, mellan- eller kvällsmål och kan vara så ända upp i skolåldern. Bröstmjölken är också en trygghet för föräldrar som oroar sig för att barnet periodvis äter lite dåligt. Med bröstmjölk som komplement kan du vara säker på att barnet får i sig de vitaminer och mineraler det behöver.


Från 3 år

Så här kan en matdag för din 3-åring se ut:
Frukosten kan bestå av bröstmjölk eller en tallrik barngröt med mjölk och en klick äppelmos, en smörgås med skinka eller leverpastej och en hel eller halv frukt.
- - -
Kvällsmål om barnet vill och önskar bröstmjölk!

Barnstyrd amning

Av Marit Olanders

"Om vi låter [barnen] styra – vilket vi i allt högre utsträckning gör – blir resultatet inte radikalitet, utan konformitet",skriver Jens Liljestrand i recensionen i DN av Felicia Feldts självbiografiska bok Felicia försvann, om hur det var att vara barn till den av media utnämnda supermamman Anna Wahlgren.

Det Jens menar är att barn föredrar kontinuitet och kärnfamiljer framför experiment och öppna relationer, men han tror också att om barnen fick styra mer (vilket han tror de gör) så skulle det innebära traditionella könsroller och borgerliga ideal.

De första två punkterna är jag böjd att hålla med om. Barn vill inte att deras föräldrar skiljs, de vill fortsätta bo ihop med bägge föräldrarna OCH de vill att föräldrarna ska hålla sams. De vill att livet till stor del ska vara sig likt från en dag till en annan, så att de kan lära sig vad det hela går ut på.

Att en barnstyrd tillvaro skulle vara mindre radikal än dagens tror jag däremot inte ett dugg på. Skulle barn få styra avvänjningen från amning skulle den dra ut på tiden i åtskilliga år. De banr i Sveirge jag vet som vekrligen själva har fått sluta amma i sin egen takt, med minimal påverkan från sina mammor, har gjort det vid tre, fem eller ända upp till tio års ålder. Och att amma länge (det vill säga längre än ett år) verkar vara något av det mest radikala man kan göra, med tanke på de återkommande förfrågningar om "långtidsammare" som Amningshjälpen får från tv-program av typen Outsiders. (Läs mer om det här.)

Minst lika länge som de ammas skulle barn också vilja sova i samma säng som föräldrarna. De skulle inte vilja börja i förskolan, inte vid ett à två års ålder i alla fall vilket många barn gör idag. De skulle inte vilja stanna där 30 timmar i veckan eller mer, vilket många barn gör idag. De skulle inte vilja att deras föräldrar gick till jobbet över huvud taget.

Naturligtvis skulle det inte fungera i praktiken. Och det är inget "Amningshjälpen vill". Det jag vill ha sagt är att jag tror inte alls att ett barnstyrt samället skulle bli mer konformt. På en dle punkter skulle det bli nog så radikalt.