Av Marit Olanders
Just nu kan man se filmen Big Boys Gone Banans på svenska biografer. Igår visades den i min lilla stad och vi var kanske 30 personer som såg filmen och sedan fick tillfälle att samtala med filmens upphovsman, Fredrik Gertten.
Filmen skildrar efterspelet till Gerttens förra film,
BANANAS! som skildrar hur jordbruksarbdetare från Nicaragua stämmer jätteföretaget Dole för att de har blivit sterila genom att de hade arbetat utan skydd med växtgifter som är så skadliga att de är förbjudna i andra länder.
Utan att ha sett filmen började Dole hävda att den var en bluff, ett påstående som spreds i både i amerikanska och svenska media. Dole stämde Gertten, producenten Margrete Jangård och filmbolaget WG Films. Dole begärde att filmen inte skulle visas och att Gertten inte skulle uttala sig om den.
Vändningen kom när filmen visades i Sveriges riksdag och partier från vänster till höger gick samman, försvarade yttrandefriheten och kontaktade Dole för att förmå företaget att dra tillbaka sin stämning. Det hela slutade med att Dole drog tillbaka stämningen och att det finns en dom på att det inte finns stöd i filmen för Doles påståenden att den var en bluff.
Uppföljningen berättar om hur det kan gå när yttrandefriheten sätts på prov och den berättar lite om hur olika klimatet för yttrandefriheten i praktiken är i USA jämfört med i Sverige. Men den berättar också om hur cyniska stora multinationella företag kan vara, och hur känsliga de är för kritik.
Mina tankar går till en annan rättegång där ett stort, multinationellt företag stämde en liten aktör, nämligen när Arbeitsgruppe Dritte Welt Bern i Nestlés hemlands Schweiz översatte den brittiska skriften The Baby Killer.
The Baby Killer, skriven av Mike Müller, kom ut 1974 och beskrev grundligt i ord och bild hur och varför bröstmjölksersättning inte fungerar i en omgivning där det inte finns el, rinnande vatten och avlopp.
The Baby Killer beskrev också barnmatsföretagens aggressiva marknadsföringsmetoder. Mödrar kontaktades på BB-avdelningar av marknadsföringspersonal på barnmatsföretag, utklädda till sjuksköterkor och de försågs med gratisprover av bröstmjölkersättning som räckte precis så lång tid som det tog för hennes egen mjölk att sina. Även kvinnor som inte kunde läsa fick proverna.
The Baby Killer slog ner som en bomb och förde ut budskapet om farorna med bröstmjölksersättning och flaskmatning till en bred allmänhet. Arbeitsgruppe Dritte Welt Bern översatte skriften till tyska. De ändrade fokus på innehållet från en allmän beskrivning av barnmatsindustrin till att fokusera mer på Nestlé och de ändrade även titeln till Nestlé Tötet Babys, det vill säga Nestlé dödar barn.
N
estlé svarade snabbt med att stämma gruppen för förtal på fyra punkter:
- Titeln
- Påståendet att Nestlés agerande var oetiskt och omoraliskt
- Påståendet att de var ansvariga för död och permanenta fysiska och mentala skador på tusentals spädbarn
- Påståendet att säljpersonal i u-länder är klädda som sjuksköterskor för att få marknadsföringen att verka vetenskapligt grundad.
Därefter erbjöd Nestlé gruppen förlikning på villkor som påminner om de som Dole ställde till Fredrik Gertten:
- En offentlig ursäkt och att de drog tillbaka sina påståenden
- Att de betalade ett belopp som skulle bestämmas av domstol till välgörenhet
- Att de betalade alla rättegångskostnader
- Att de förstörde alla kopior av rapporten
- Att de garanterade att de inte skulle sprida ytterligare anklagelser om företaget.
Gruppen vägrade att gå med på förlikning utan föredrog att prövas i domstol.
Förhandlingarna började i november 1975. Två dagar tidigare hade ICIFI, International Council of Infant Food Industries, bildats och meddelat att de skulle göra en egen etisk kod. Denna fick dock kritik för att vara alltför tandlös. ytterligare förhandlingar hölls i februari och juni 1976. I sista stund drog Nestlé tillbaka tre av anklagelsepunkterna och koncentrerade sigh på titeln.
Tretton medlemmar i arbetsgruppen fälldes för förtal men straffet bestod i ganska rimliga böter, 300 schweiziska franc, ett symboliskt belopp. I domen står det även att Nestlé måste tänka över sina marknadsföringtsmetoder för att slippa anklagas för omoraliskt och oetiskt uppförande i framtiden, eftersom dess marknadsföringsmetoder kan förvandla en livräddande produkt till livsfarlig.
Domen kom att betraktas som en seger för arbetsgruppen och banade vägen för WHO-koden som kom att träda i kraft 1981.
Källor: Andy Chetley: the Baby Killer Scandal. War on Want, 1980. Gabrielle Palmer: The Politics of Breastfeeding. Pinter & Martin, 2009, gerd Brandell och Carina Sjögren: Ligga steget före. The International Baby Milk Code. Twenty Years of Experience in Sweden 1981-2001. Nafia 2002.
