Av Marit Olanders
Sydsvenskan skriver idag om flaskmatning och amning, där flaskmatning framställs som det normala och jämställda i brödtext, rubrik och bildsättning, och amning beskrivs som "ett plus" - om den fungerar. Varför amningen fungerar för allt färre kvinnor lämnas därhän.
Texterna är inte särskilt kunnigt skrivna. Reportern går i samma fälla som så många andra och påstår att "de svenska amningsiffrorna är bland de högsta i världen" - och hänvisar till de två tredjedelar som har amningen kvar vid sexmånadersdagen - helt eller delvis. Jämför det med exempelvis Malawi, där 97% har kvar amningen - vid ett år.
Trots att rubriken på mittuppslaget i Sydsvenskans A-del är "Flaskan gav familjen ny närhet" visar det sig i brödtexten att barnet det handlar om inte helflaskas utan även ammas, och det är inte familjen i sin helhet som har intervjuats, utan pappan. Han säger förresten "Det är skönt att vara den vitala biten, inte bara ett stöd". Det kan tolkas som jämställt men det kan också tolkas som att det inte är förenligt med den traditionella mansrollen att "bara" vara ett stöd. Men han hade ändå föredragit att amningen hade fungerat.
En ny text på Uppsala läns landstings egen hemsida konstaterar också att amningen minskar och har också fått siffrorna helt om bakfoten. Här påstås helt okritiskt att 80 procent av barnen i landstinget helammas vid fyra månader och 70 procent vid sex månader. Det är snarare all amning, helt och delvis sammanlagt, det är frågan om.
Texten handlar annars om att amningen minskar också i Uppsala. Varför? Flera av de intervjuade mammorna i högerspalten anger amningspress som anledning. Men chefen för barnhälsovården, Margaretha Magnusson, verkar tro att föräldrarna är omotiverade. Lösningen på problemet med den sjunkande amningen i Uppsala är nämligen att personalen ska ge föräldrarna mer bakgrundsfakta om varför amning är "bäst".
- Att "tycka" duger inte. All personal som möter bebisar och deras
mammor ska ha aktuell kunskap om amning. Vi måste förvissa oss om att
kvinnan vet om fördelarna för sig själv och barnet för att sedan kunna
göra ett aktivt val, säger Margaretha Magnusson och visar därmed att hon inte har fattat någonting av vad som håller på och händer. Det är ju inte motivation kvinnor saknar. De flesta vill amma. Det är praktiskt, kunnigt och uppdaterat stöd i amningen som behövs.
Margaretha Magnusson skyller den vikande amningen på föräldrarna - mammor som genomgått bröstkirurgi och mammor som inte "vill ge upp friheten". Hon för också ett helt obegripligt resonemang om att ekonomiska faktorer skulle påverka amningen negativt. Hon undviker helt att sätta ljuset på den organisation hon själv ansvarar för - barnhälsovården. Kan rådgivningen, eller bristen på rådgivning, på BVC ha något att göra med amningsförekomsten?
Den intervjuade pappan i Sydsvenskan bekräftar Margaretha Magnussons ord - för hans fru innebar flaskmatningen att hon kunde umgås med sina vänner på ett annat sätt. Men det var inte anledningen till att de började flaskmata. Anledningen var att amningen aldrig kom att flyta på.
Det är här utbildningen av barnhälsovården behövs. För att kunna ge praktiska instruktioner om hur amning eller flaskmatning går till.
Visar inlägg med etikett BVC amning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett BVC amning. Visa alla inlägg
måndag 1 oktober 2012
måndag 2 april 2012
Var lär sig BVC om uppfödningsfrågor?
Av Marit Olanders
"BVC får inte informera om flaskmatning" är en vanlig uppfattning och många som inte får ordnign på amningen och inte heller får veta hur de ska gåra när de flaskmatar lämnas i sticket. Även i senaste Amningsnytt bekräftas att det blir tyst på BVC när mamman slutar amma, och hon får itne samma fakta kring nyföddhetsperioden som ammande mammor, vilket skribenten tycker är fel.
Men visst får BVC informera om flaskmatning! I WHO-koden står inget om att information om flaskmatning inte skulle vara tillåtet eller önskvärt. Tvärt om står det allra först i WHOkoden, i artikel 1, att syftet med hela WHO-koden är att göra spädbarnsuppfödningen säkrare - genom att skydda och främja amning och se till att det finns riktig information om bröstmöjlksersättning så att den används på rätt sätt.
Så jag undrar, var kommer denna passivitet ifrån?
Vem ansvarar för vidareutbildning till BVC om spädbarnsuppfödning?
Dagens disclaimer är att amningsinformationen på BVC också har brister. Enligt Amningsnytts undersökning i höstas var det bara en av 73 BVC som gav rätt generella råd om amning.
"BVC får inte informera om flaskmatning" är en vanlig uppfattning och många som inte får ordnign på amningen och inte heller får veta hur de ska gåra när de flaskmatar lämnas i sticket. Även i senaste Amningsnytt bekräftas att det blir tyst på BVC när mamman slutar amma, och hon får itne samma fakta kring nyföddhetsperioden som ammande mammor, vilket skribenten tycker är fel.
Men visst får BVC informera om flaskmatning! I WHO-koden står inget om att information om flaskmatning inte skulle vara tillåtet eller önskvärt. Tvärt om står det allra först i WHOkoden, i artikel 1, att syftet med hela WHO-koden är att göra spädbarnsuppfödningen säkrare - genom att skydda och främja amning och se till att det finns riktig information om bröstmöjlksersättning så att den används på rätt sätt.
Så jag undrar, var kommer denna passivitet ifrån?
Vem ansvarar för vidareutbildning till BVC om spädbarnsuppfödning?
Dagens disclaimer är att amningsinformationen på BVC också har brister. Enligt Amningsnytts undersökning i höstas var det bara en av 73 BVC som gav rätt generella råd om amning.
torsdag 15 december 2011
Fast i föräldrafällan?
Av Marit Olanders
Karolina Stenström skriver i ETC om hur nyblivna föräldrar tenderar att positionera sig som än det ena, än det andra och fördöma andra föräldras val. Hon menar att det är bristande lyhördhet från BB:s BVC::s sida, inte minst vad gäller amning och bröstmjölksersättning, som gör att föräldrar blir osäkra på sig själva, vilket i sin tur leder till att de kritiserar andras val.
Så här står det bland annat:
Det är så synd att det blir en slags kamp mellan flaskmatnings- och amningsföräldrar för det tar fokus från det egentliga problemet, vilket är att det finns personal som inte är uppdaterade om vad som gäller för flaskning och amning och framför allt inte är lyhörda för vad föräldrarna vill. BVC ska syssla med friskvård, inte sjukvård, och vara försiktiga med att lösa problem som föräldrarna inte uttryckt. Det gör föräldrar osäkra och min gissning är att det är därför många positionerar sig så kraftigt i sitt amnings- eller flaskningsläger.
Det är inte oro man behöver som förälder, slår Karolina Stenström fast, det är närhet och någon som lyssnar. Det löser de flesta problem.
Läs hela krönikan här.
Karolina Stenström skriver i ETC om hur nyblivna föräldrar tenderar att positionera sig som än det ena, än det andra och fördöma andra föräldras val. Hon menar att det är bristande lyhördhet från BB:s BVC::s sida, inte minst vad gäller amning och bröstmjölksersättning, som gör att föräldrar blir osäkra på sig själva, vilket i sin tur leder till att de kritiserar andras val.
Så här står det bland annat:
Det är så synd att det blir en slags kamp mellan flaskmatnings- och amningsföräldrar för det tar fokus från det egentliga problemet, vilket är att det finns personal som inte är uppdaterade om vad som gäller för flaskning och amning och framför allt inte är lyhörda för vad föräldrarna vill. BVC ska syssla med friskvård, inte sjukvård, och vara försiktiga med att lösa problem som föräldrarna inte uttryckt. Det gör föräldrar osäkra och min gissning är att det är därför många positionerar sig så kraftigt i sitt amnings- eller flaskningsläger.
Det är inte oro man behöver som förälder, slår Karolina Stenström fast, det är närhet och någon som lyssnar. Det löser de flesta problem.
Läs hela krönikan här.
söndag 30 oktober 2011
Livsmedelsverkets nya rekommendation
Av Eva-Lotta Funkquist
Åsa Brugård Konde är nutritionist på Livsmedelsverket. Hon blir intervjuad i senaste Amningsnytt angående verkets nya amningsrekommendation. Man har valt att införa en nyhet i rådgivningen kring spädbarnets kost; från fyra månader kan man ge bebisen "yttepyttelite" provsmak av mat. Det ska vara kryddmåttstora mängder. Smakportioner bör föräldrar fortfarande vänta med tills barnet är sex månader. Anledningen till det nya rådet är enligt Åsa att BVC-sjuksköterskorna inte följde den gamla rekommendationen utan förmedlade följande budskap till föräldrarna: "Livsmedelsverket rekommenderar smakportioner från sex månader, men vi på BVC rekommenderar att man börjar vid fyra månader”.
Nu verkar inte BVC veta så mycket om vad Livsmedelsverket säger (läs Amningsnytt artikel). BVC tycks så att säga köra sitt eget race. Men jag undrar ändå: är det inte en risk att BVC-sjuksköterskorna börjar förmedla följande budsakp?: "Livsmedelsverket rekommenderar yttepyttelite smakportioner från fyra månader, men vi på BVC rekommenderar att man börjar med större mängder”.
Åsa Brogård Konde blir också intervjuad i fredagens DN. Där berättar hon att Livsmedelsverket måste förhålla sig till den forskning som visar att amning är bra även för västerländska barn (och inte bara för barn i fattiga länder). Som exempel tar hon att det finns en studie som visar att spädbarn som ammats har 72 procents lägre risk att behöva läggas in på sjukhus för luftvägsinfektioner. I artikeln tar man upp att amningsråden alltså trots detta har ändrats. Numera "uppmuntras" mammor att amma de första sexmånadern, men de kan börja ge miniportioner från fyra månader. Ett av skälen till detta är att kvinnor som inte vill eller kan amma, inte ska skuldbeläggas.
Och jag undrar: på vilket sätt mildrar miniportioner kvinnors skuld? Och sen undrar jag också: vad är egentligen orsaken till att miniportionerna införs?
Redan i våras fick jag för övrigt inbjudan från barnmatsindustrin: Utbildningsdag om Livsmedelsverket nya råd. Det undrar jag inte över.
Åsa Brugård Konde är nutritionist på Livsmedelsverket. Hon blir intervjuad i senaste Amningsnytt angående verkets nya amningsrekommendation. Man har valt att införa en nyhet i rådgivningen kring spädbarnets kost; från fyra månader kan man ge bebisen "yttepyttelite" provsmak av mat. Det ska vara kryddmåttstora mängder. Smakportioner bör föräldrar fortfarande vänta med tills barnet är sex månader. Anledningen till det nya rådet är enligt Åsa att BVC-sjuksköterskorna inte följde den gamla rekommendationen utan förmedlade följande budskap till föräldrarna: "Livsmedelsverket rekommenderar smakportioner från sex månader, men vi på BVC rekommenderar att man börjar vid fyra månader”.
Nu verkar inte BVC veta så mycket om vad Livsmedelsverket säger (läs Amningsnytt artikel). BVC tycks så att säga köra sitt eget race. Men jag undrar ändå: är det inte en risk att BVC-sjuksköterskorna börjar förmedla följande budsakp?: "Livsmedelsverket rekommenderar yttepyttelite smakportioner från fyra månader, men vi på BVC rekommenderar att man börjar med större mängder”.
Åsa Brogård Konde blir också intervjuad i fredagens DN. Där berättar hon att Livsmedelsverket måste förhålla sig till den forskning som visar att amning är bra även för västerländska barn (och inte bara för barn i fattiga länder). Som exempel tar hon att det finns en studie som visar att spädbarn som ammats har 72 procents lägre risk att behöva läggas in på sjukhus för luftvägsinfektioner. I artikeln tar man upp att amningsråden alltså trots detta har ändrats. Numera "uppmuntras" mammor att amma de första sexmånadern, men de kan börja ge miniportioner från fyra månader. Ett av skälen till detta är att kvinnor som inte vill eller kan amma, inte ska skuldbeläggas.
Och jag undrar: på vilket sätt mildrar miniportioner kvinnors skuld? Och sen undrar jag också: vad är egentligen orsaken till att miniportionerna införs?
Redan i våras fick jag för övrigt inbjudan från barnmatsindustrin: Utbildningsdag om Livsmedelsverket nya råd. Det undrar jag inte över.
söndag 9 oktober 2011
Likgiltighet försvårar informerade beslut
Av Marit Olanders
Amningsnytt visade svart på vitt att barnhälsovården antingen inte känner till eller bryr sig om de svensk amningsrekommendationerna. Bara en av 73 slumpvis kontaktade BVC-sjuksköterskor gav generella råd som var i enlighet med den svenska rekommendationen - nämligen helamnign till sex måander och därefter delvis i ett år eller längre.
De flesta hade en idé om att man skulle helamma fram till sex månader men sa i samma andetag emot sig själva och att de rådde föräldrarna att börja med mat vid fyra månaders ålder. Den del av rekommendationen som har svårast att nå ut är delen om amning efter ettårsdagen, att det står ett år eller längre.
I debatten på nätet, exempelvis i TV4 Nyheternas chat med barnmorskan Anette Ekström, ser man att många försvarar BVC:s förhållningssätt. I TV4-chatten skriver en kommentator att det snarare tyder på "empati och modernisering" att BVC "inte tvingar osäkra föräldrar att amma". Även bloggen Att flaskmata vill gärna tolka Livsmedelsverkets ställningstagande som stelbent och BVC-sjuksköterskorna som flexibla.
Amningsnytts frågor handlar dock inte om den individuella rådgivningen. Frågorna tidningen ställde löd så här:
Hur länge ska man amma? Vilka rekommendationer ger ni?
När börjar ni prata om annan mat med föräldrarna/när ger man annan mat?
Vad ska man börja med och hur går man tillväga när man börjar med mat?
Det handlar inte om att tvinga föräldrar till någonting. Det handlar om att informera om vilka rekommendationer som finns. Först när man har kunskap kan man göra ett informerat val. Just vad gäller amning kan det behövas eftersom det cirkulerar många myter och felaktigheter. En är att "rekommendationen [om helamning i 6 månader] handlar att svenska kvinnor ska vara solidariska med fattiga kvinnor och helamma i sex månader." WHO poängterar att rekommendationen gäller överallt och att helamning till sex månader i stället för i 3-4 månader och därefter delamning, minskar risken för magsjuka hos barnet. Något som svenska föräldrar bör upplysas om, inte minst nu inför vintersäsongen med dess härjande magsjukor.
Har man tillgång till den information som finns, alla korten på bordet, kan man sedan fatta ett informerat beslut. "Ja jag vet att helamning i 6 månader skulle minska risken för magsjuka något, men det funkar inte för vår familj av andra anledningar så vi delammar." Och då ska självklart familjen stödjas i det beslutet.
Det är skillnad på generella rekommendationer och individuell rådgivning. Amningsnytts frågor gällde det förra. När familjer besöker BVC och frågar saker gäller självklart det senare.
I Amningsnytts undersökning framkom också att många BVC-sjuksköterskor inte verkar förstå vilken viktig roll de sjävla spelar för mor-barnparens amningsframgång. Många uttryckte sig i termer av att kunna eller inte kunna amma som nå¨got en gång för alla givet. "Tyvärr kan inte alla amma", sa en som tydligen helt missat att amning handlar om inlärning, en process där det behövs både sakkunnig hjälp och stöd, något som hon eller han själv borde ha bidragit med.
En undersökning från den engelska motsvarigheten till BVC gjord av Magda Sachs visade att BVC-sjusköterskorna framför allt fokuserade på vägningar och viktkurvor. De föreslog bröstmjölksersättning eller att mamman ändrade på något i sin kost om något behövde förändras. Mammorna fick knappt någon hjälp med amningsteknik.
Jag skrev om studien när den var ny och bad då en vårdutvecklare inom barnhälsovården om en kommentar. Det är betecknande hur hon inte gick igång och började diskutera olika kända amningsproblem som kan uppstå - oro för för lite mjölk, för mycket mjölk (mycket vanligare än man kanske tror) för litet tag, sår, svamp, krångel vid bröstet och så vidare, utan att hon försvarade vägningarna och lite svävande sa att sjuksköterskorna i hennes län jobbade med amningen om viktkurvan planade ut. Som om det vasr det enda som kunde hända.
Amningsnytt bekräftar bilden av att det finns en stor likgiltighet inför amningsfrågor i Sverige. Mammorna lämnas därhän - men det gör även BVC-sjuksköterskorna. Ingen tycks bry sig om vad de kan om amning eller känner inför amning. Magda Sachs påpekar att mamman och BVC-sjuksköterskan tillsammans befinner sig i botten av en hierarki, där det snarare handlar om att kontrollera mammorna och deras barn än att stödja ömsesidighet i mor-barnförhållandet. Hur känns det att ge amningsråd till nyblivna föräldrar om man själv har jobbiga minnen av amning i bagaget?
Amningsnytt visade svart på vitt att barnhälsovården antingen inte känner till eller bryr sig om de svensk amningsrekommendationerna. Bara en av 73 slumpvis kontaktade BVC-sjuksköterskor gav generella råd som var i enlighet med den svenska rekommendationen - nämligen helamnign till sex måander och därefter delvis i ett år eller längre.
De flesta hade en idé om att man skulle helamma fram till sex månader men sa i samma andetag emot sig själva och att de rådde föräldrarna att börja med mat vid fyra månaders ålder. Den del av rekommendationen som har svårast att nå ut är delen om amning efter ettårsdagen, att det står ett år eller längre.
I debatten på nätet, exempelvis i TV4 Nyheternas chat med barnmorskan Anette Ekström, ser man att många försvarar BVC:s förhållningssätt. I TV4-chatten skriver en kommentator att det snarare tyder på "empati och modernisering" att BVC "inte tvingar osäkra föräldrar att amma". Även bloggen Att flaskmata vill gärna tolka Livsmedelsverkets ställningstagande som stelbent och BVC-sjuksköterskorna som flexibla.
Amningsnytts frågor handlar dock inte om den individuella rådgivningen. Frågorna tidningen ställde löd så här:
Hur länge ska man amma? Vilka rekommendationer ger ni?
När börjar ni prata om annan mat med föräldrarna/när ger man annan mat?
Vad ska man börja med och hur går man tillväga när man börjar med mat?
Det handlar inte om att tvinga föräldrar till någonting. Det handlar om att informera om vilka rekommendationer som finns. Först när man har kunskap kan man göra ett informerat val. Just vad gäller amning kan det behövas eftersom det cirkulerar många myter och felaktigheter. En är att "rekommendationen [om helamning i 6 månader] handlar att svenska kvinnor ska vara solidariska med fattiga kvinnor och helamma i sex månader." WHO poängterar att rekommendationen gäller överallt och att helamning till sex månader i stället för i 3-4 månader och därefter delamning, minskar risken för magsjuka hos barnet. Något som svenska föräldrar bör upplysas om, inte minst nu inför vintersäsongen med dess härjande magsjukor.
Har man tillgång till den information som finns, alla korten på bordet, kan man sedan fatta ett informerat beslut. "Ja jag vet att helamning i 6 månader skulle minska risken för magsjuka något, men det funkar inte för vår familj av andra anledningar så vi delammar." Och då ska självklart familjen stödjas i det beslutet.
Det är skillnad på generella rekommendationer och individuell rådgivning. Amningsnytts frågor gällde det förra. När familjer besöker BVC och frågar saker gäller självklart det senare.
I Amningsnytts undersökning framkom också att många BVC-sjuksköterskor inte verkar förstå vilken viktig roll de sjävla spelar för mor-barnparens amningsframgång. Många uttryckte sig i termer av att kunna eller inte kunna amma som nå¨got en gång för alla givet. "Tyvärr kan inte alla amma", sa en som tydligen helt missat att amning handlar om inlärning, en process där det behövs både sakkunnig hjälp och stöd, något som hon eller han själv borde ha bidragit med.
En undersökning från den engelska motsvarigheten till BVC gjord av Magda Sachs visade att BVC-sjusköterskorna framför allt fokuserade på vägningar och viktkurvor. De föreslog bröstmjölksersättning eller att mamman ändrade på något i sin kost om något behövde förändras. Mammorna fick knappt någon hjälp med amningsteknik.
Jag skrev om studien när den var ny och bad då en vårdutvecklare inom barnhälsovården om en kommentar. Det är betecknande hur hon inte gick igång och började diskutera olika kända amningsproblem som kan uppstå - oro för för lite mjölk, för mycket mjölk (mycket vanligare än man kanske tror) för litet tag, sår, svamp, krångel vid bröstet och så vidare, utan att hon försvarade vägningarna och lite svävande sa att sjuksköterskorna i hennes län jobbade med amningen om viktkurvan planade ut. Som om det vasr det enda som kunde hända.
Amningsnytt bekräftar bilden av att det finns en stor likgiltighet inför amningsfrågor i Sverige. Mammorna lämnas därhän - men det gör även BVC-sjuksköterskorna. Ingen tycks bry sig om vad de kan om amning eller känner inför amning. Magda Sachs påpekar att mamman och BVC-sjuksköterskan tillsammans befinner sig i botten av en hierarki, där det snarare handlar om att kontrollera mammorna och deras barn än att stödja ömsesidighet i mor-barnförhållandet. Hur känns det att ge amningsråd till nyblivna föräldrar om man själv har jobbiga minnen av amning i bagaget?
torsdag 29 september 2011
Amningsrådgivningen på BVC
Av Marit Olanders
TV4 följde i går upp Amningsnytts nyhet om BVC:s amnignsrådgivning. Av 73 barnavårdscentraler ger bara en enda korrekt information om amningsrekommendationen i Sverige, nämligen att man kan helamma i sex månader och fortsätta att amma delvis till ett års ålder eller längre. Alla andra svarade på sätt som mer eller mindre avvek från rekommendationerna.
Majoriteten av de BVC som Amningsnytt kontaktade informerade mammor om helamning i sex månader men sa inget om delamning i ett år eller längre. Många räknade också in smakportioner av mat i helamning, en definition som gällde fram till år 2003. En stor grupp nämnde inte rekommendationen alls för föräldrarna och en annan grupp rekommenderade helamning kortare än sex månader.
Amningsnytts frågor gällde BVC:s generella rekommendationer, inte rådgivningen till enskilda familjer.
Att så många börjar amma när barnet föds och ammar det första halvåret men sedan slutar någon gång mellan 6 och 12 månader verkar vara unikt för Sverige. I andra länder i västvärlden är det färre som börjar amma vid födseln men lika många eller fler som har amningen kvar vid ett års ålder. Det gäller både Australien och USA. I Norge börjar ungefär lika stor andel av mammorna att amma men betydligt fler har kvar amningen när barnen är ett år.
Amningen efter helamnignsperioden anses ofta vara den bästa, mindre kravfylld och mer lättsam och vilsam. Utländska amningsforskare som Karleen Gribble från Australien är berkymrad över den, som hon uttryckte det, tvärbranta minskningen av amningsförekomst i Sverige under andra halvåret. Man kan fundera över varför det blir så. En anledning kan ju faktiskt vara att man får uppfattningen på BVC att amning och fast föda utesluter varandra. Och så går man i värsta fall miste om mysamningen under barnets andra år och senare.
TV4 följde i går upp Amningsnytts nyhet om BVC:s amnignsrådgivning. Av 73 barnavårdscentraler ger bara en enda korrekt information om amningsrekommendationen i Sverige, nämligen att man kan helamma i sex månader och fortsätta att amma delvis till ett års ålder eller längre. Alla andra svarade på sätt som mer eller mindre avvek från rekommendationerna.
Majoriteten av de BVC som Amningsnytt kontaktade informerade mammor om helamning i sex månader men sa inget om delamning i ett år eller längre. Många räknade också in smakportioner av mat i helamning, en definition som gällde fram till år 2003. En stor grupp nämnde inte rekommendationen alls för föräldrarna och en annan grupp rekommenderade helamning kortare än sex månader.
Amningsnytts frågor gällde BVC:s generella rekommendationer, inte rådgivningen till enskilda familjer.
Att så många börjar amma när barnet föds och ammar det första halvåret men sedan slutar någon gång mellan 6 och 12 månader verkar vara unikt för Sverige. I andra länder i västvärlden är det färre som börjar amma vid födseln men lika många eller fler som har amningen kvar vid ett års ålder. Det gäller både Australien och USA. I Norge börjar ungefär lika stor andel av mammorna att amma men betydligt fler har kvar amningen när barnen är ett år.
Amningen efter helamnignsperioden anses ofta vara den bästa, mindre kravfylld och mer lättsam och vilsam. Utländska amningsforskare som Karleen Gribble från Australien är berkymrad över den, som hon uttryckte det, tvärbranta minskningen av amningsförekomst i Sverige under andra halvåret. Man kan fundera över varför det blir så. En anledning kan ju faktiskt vara att man får uppfattningen på BVC att amning och fast föda utesluter varandra. Och så går man i värsta fall miste om mysamningen under barnets andra år och senare.
tisdag 19 oktober 2010
Röster om amning
Av Marit Olanders
Nu stänger snart utställningen Mötesplats: Röster om amning som hart funnits på Arbetets museum i Norrköping sedan i juni. Och i helgen var jag äntligen där.
Arbetets museum menar att amningsfrågan tar tempen på samtiden eftersom den visar hur synen på vården, barnet och föräldrarna förändras över tid. Utställningen ger också röst åt både föräldrar, barn och vårdanställda. Jag tänker att de har ansträngt sig för att alla ska känna sig välkomna och bekräftade och tyvärr tycker jag att tonen blir lite hukande, ursäktande. Allt är lika bra. Man ska inte känna skuldkänslor för att man inte ammar för man kan ju ge närhet med flaska också. Visst kan man, men inte ett ord om att det är svårare. Svårare att låta flaskmatningen få ta den tid den behöver, svårare att låta barnet bestämma takten och inte forcera det att äta upp, svårare att tänka på att klä av sig för att ge hudkontakt vid varje flaskmatning. Och svårare att stå emot trycket att låta mormor, farmor och andra ivriga "hjälpare" att vara med och mata.
Trots att de flesta barn i Sverige ammas åtminstone någon tid i livet och två tredjedelar fortfarande ammas på sin halvårsdag, visas flaskmatning på lika många foton som amning. Det är inte många av vare sig det ena eller andra, vilket känns ganska konstigt. Fler flaskmatningsbilder än amningsbilder är entydigt positivt laddade. En amningsbild visar en institutionsmiljö från kanske 1930-talet, där kvinnor sitter på rad och ammar barn i krypåldern under uniformklädda sköterskors överinseende. En annan amningsbild visar en i och för sig glad bebis som ligger intill en mamma med gigantiska bröst och dessa enorma bröst, och den glada bebisen, står i bjärt kontrast till de känslor av osäkerhet och otillräcklighet som förmedlas i citat från mammor på skärmarna.
Utställningen kretsar kring föräldrarna, barnet och vårdpersonalen. En skådespelare på en skärm ikläder sig omväxlande mammans och BVC-sjuksköterskans roll och säger olika, autentiska citat. Men föräldrarna och sjuksköterskorna är ryckta ur sitt sammanhang. Visst finns det en bakgrundstext om WHO-koden och amningspolitiken i Sverige de senaste decennierna, men kopplingen mellan policydokumenten och nyblivna familjers verklighet framstår som ganska diffus. Dessutom finns det ett allvarligt sakfel i texten om WHO-koden. Det står nämligen att kodens syfte är att skydda amningen. Det är det inte. Enligt artikel 1 är WHO-kodens syfte att "medverka till en säker och ändamålsenlig spädbarnsuppfödning". Här bidrar tyvärr Arbetets museum till den badwill på felaktiga grunder som WHO-koden har drabbats av på senare år.
Den brittiska amningsforskaren Magda Sachs påpekar i sin doktorsavhandling om vägning av spädbarn på BVC att distriktssköterskorna snarare än att vara ett stöd för mammorna sitter fast i ett hierarkiskt system där de själva lyder under hälsomyndigheter, barnläkare och det nationella programmet för barnhälsoövervakning. Tillsammans ska distriktssköterskorna och mammorna sköta barnen – som är längst ner i botten på hierarkin. Det perspektivet förklarar varför det blir så fel ibland i mötet mellan föräldrar och vårdpersonal. Det är synd att det inte kommer fram. Här heller.
Passa gärna på och se utställningen innan den plockas ner från lokalerna i Norrköping. Sista dag är på söndag. Gratis inträde. Sedan ska utställningen på turné i landet men det vet jag tyvärr inte mycket om.
Nu stänger snart utställningen Mötesplats: Röster om amning som hart funnits på Arbetets museum i Norrköping sedan i juni. Och i helgen var jag äntligen där.
Arbetets museum menar att amningsfrågan tar tempen på samtiden eftersom den visar hur synen på vården, barnet och föräldrarna förändras över tid. Utställningen ger också röst åt både föräldrar, barn och vårdanställda. Jag tänker att de har ansträngt sig för att alla ska känna sig välkomna och bekräftade och tyvärr tycker jag att tonen blir lite hukande, ursäktande. Allt är lika bra. Man ska inte känna skuldkänslor för att man inte ammar för man kan ju ge närhet med flaska också. Visst kan man, men inte ett ord om att det är svårare. Svårare att låta flaskmatningen få ta den tid den behöver, svårare att låta barnet bestämma takten och inte forcera det att äta upp, svårare att tänka på att klä av sig för att ge hudkontakt vid varje flaskmatning. Och svårare att stå emot trycket att låta mormor, farmor och andra ivriga "hjälpare" att vara med och mata.
Trots att de flesta barn i Sverige ammas åtminstone någon tid i livet och två tredjedelar fortfarande ammas på sin halvårsdag, visas flaskmatning på lika många foton som amning. Det är inte många av vare sig det ena eller andra, vilket känns ganska konstigt. Fler flaskmatningsbilder än amningsbilder är entydigt positivt laddade. En amningsbild visar en institutionsmiljö från kanske 1930-talet, där kvinnor sitter på rad och ammar barn i krypåldern under uniformklädda sköterskors överinseende. En annan amningsbild visar en i och för sig glad bebis som ligger intill en mamma med gigantiska bröst och dessa enorma bröst, och den glada bebisen, står i bjärt kontrast till de känslor av osäkerhet och otillräcklighet som förmedlas i citat från mammor på skärmarna.
Utställningen kretsar kring föräldrarna, barnet och vårdpersonalen. En skådespelare på en skärm ikläder sig omväxlande mammans och BVC-sjuksköterskans roll och säger olika, autentiska citat. Men föräldrarna och sjuksköterskorna är ryckta ur sitt sammanhang. Visst finns det en bakgrundstext om WHO-koden och amningspolitiken i Sverige de senaste decennierna, men kopplingen mellan policydokumenten och nyblivna familjers verklighet framstår som ganska diffus. Dessutom finns det ett allvarligt sakfel i texten om WHO-koden. Det står nämligen att kodens syfte är att skydda amningen. Det är det inte. Enligt artikel 1 är WHO-kodens syfte att "medverka till en säker och ändamålsenlig spädbarnsuppfödning". Här bidrar tyvärr Arbetets museum till den badwill på felaktiga grunder som WHO-koden har drabbats av på senare år.
Den brittiska amningsforskaren Magda Sachs påpekar i sin doktorsavhandling om vägning av spädbarn på BVC att distriktssköterskorna snarare än att vara ett stöd för mammorna sitter fast i ett hierarkiskt system där de själva lyder under hälsomyndigheter, barnläkare och det nationella programmet för barnhälsoövervakning. Tillsammans ska distriktssköterskorna och mammorna sköta barnen – som är längst ner i botten på hierarkin. Det perspektivet förklarar varför det blir så fel ibland i mötet mellan föräldrar och vårdpersonal. Det är synd att det inte kommer fram. Här heller.
Passa gärna på och se utställningen innan den plockas ner från lokalerna i Norrköping. Sista dag är på söndag. Gratis inträde. Sedan ska utställningen på turné i landet men det vet jag tyvärr inte mycket om.
tisdag 15 juni 2010
Röster om amning
Av Signe Franks
Varför är amning ett så laddat ämne? Vilka krav och utmaningar möter föräldrarna? Hur upplever BVC-sköterskorna sin roll i vardagen? Detta är några av frågeställningarna bakom utställningen Mötesplats: Röster om amning på Arbetets museum i Norrköping.
I lördags var det vernissage. Forskningschefen på museet, Sofia Seifarth, invigningstalade, följd av Norrköpings egen humordrottning, ståupparen Carina Perenkranz. Sedan var det dags för Carina Sjögren, idémakaren bakom utställningen och f d ordförande i Amningshjälpen, att förklara den öppnad. Hon berättade bland annat om Amningshjälpen, som hon beskrev som ett komplement till barnhälsovården; en mamma-till-mamma förening som vill att "barnet ska må bra och växa och trivas, med eller utan amning". Och att detta ju är samma mål som barnhälsovården har: att "barnet ska må bra, växa och trivas, med eller utan amning".
Mötesplats: Röster om amning bygger på intervjuer som gjorts bland föräldrar och BVC-sköterskor, såväl enskilda djupintervjuer som gruppintervjuer i så kallade fokusgrupper. Känslor, synpunkter och erfarenheter som kommit fram i intervjuerna presenteras, liksom även en del historiska tillbakablickar och en hysterisk uppräkning av aktörer som påverkar amningen i familjen, i samhället och globalt. Utställningen vill väcka debatt, uppmuntra till dialog och samtal samt bidra till ökad förståelse mellan olika grupper. Den utgör en bra utgångspunkt för olika kringaktiviteter, exempelvis debatter, filmvisningar och andra utställningar som konst, eller varför inte spädbarnsvård genom tiderna eller i olika kulturer.
Förutom själva utställningen finns en 38-sidig rapport, Röster om amning. Rapport från ett dokumentationsprojekt, som kan laddas ner från museets hemsida . Rapporten gör inte anspråk på några djupare forskningsresultat, men pekar ut en del områden som skulle kunna undersökas närmare. En fin liten definition på amningsbacklashen finns i ett citat från Amningshjälpens fokusgrupp: "Den amningshets och amningspress som det pratas om uppstår ju i glappet mellan kraven och stödet" (sid. 21).
Mötesplats: Röster om amning har utgått från en problemställning, vilket kanske förklarar en viss dragning åt det som är bekymmersamt. I det som jag hann fördjupa mig i hittade jag alltför lite om den sanslösa glädjen, berusningen, det förföriska i att bli förälder. Är vi för kontrollerade/kontrollerande? Jag minns olika mer eller mindre feministiska utställningar från 1970-talet med en yvighet, ett frosseri i konstnärliga uttryck. Då gällde kollektivet, solidariteten och en sorts barnslig galenskap. Dagens samhälle ser väldigt annorlunda ut, och det är spännande att följa dess inverkan på de kulturella och sociala aspekterna av att föda och amma - eller inte amma - barn.
Ett par anmärkningar i kanten: Jag känner inte igen amningsstatistiken i tabellen i rapporten. Mellan 1976 och 1986 hade vi ingen nationell sammanställning av statistiken varför de flesta tabellerna brukar antingen sakna linjer helt, eller ha streckade linjer. Rapportens tabell visar heldragna linjer. Och så var det det där med kor. En bild som ska föreställa en mjölkko visar en kviga, det vill säga det unga nötkreaturet innan hon kalvat för första gången. Först därefter är hon en riktig ko.
Utställningen pågår 12 juni - 24 oktober på Arbetets museum i Norrköping. Den är producerad av museet med stöd av Föreningen Mjölkdroppen, Vårdförbundet, Mångkulturellt centrum i Botkyrka och Svensk sjuksköterskeförening.
Varför är amning ett så laddat ämne? Vilka krav och utmaningar möter föräldrarna? Hur upplever BVC-sköterskorna sin roll i vardagen? Detta är några av frågeställningarna bakom utställningen Mötesplats: Röster om amning på Arbetets museum i Norrköping.
I lördags var det vernissage. Forskningschefen på museet, Sofia Seifarth, invigningstalade, följd av Norrköpings egen humordrottning, ståupparen Carina Perenkranz. Sedan var det dags för Carina Sjögren, idémakaren bakom utställningen och f d ordförande i Amningshjälpen, att förklara den öppnad. Hon berättade bland annat om Amningshjälpen, som hon beskrev som ett komplement till barnhälsovården; en mamma-till-mamma förening som vill att "barnet ska må bra och växa och trivas, med eller utan amning". Och att detta ju är samma mål som barnhälsovården har: att "barnet ska må bra, växa och trivas, med eller utan amning".
Mötesplats: Röster om amning bygger på intervjuer som gjorts bland föräldrar och BVC-sköterskor, såväl enskilda djupintervjuer som gruppintervjuer i så kallade fokusgrupper. Känslor, synpunkter och erfarenheter som kommit fram i intervjuerna presenteras, liksom även en del historiska tillbakablickar och en hysterisk uppräkning av aktörer som påverkar amningen i familjen, i samhället och globalt. Utställningen vill väcka debatt, uppmuntra till dialog och samtal samt bidra till ökad förståelse mellan olika grupper. Den utgör en bra utgångspunkt för olika kringaktiviteter, exempelvis debatter, filmvisningar och andra utställningar som konst, eller varför inte spädbarnsvård genom tiderna eller i olika kulturer.
Förutom själva utställningen finns en 38-sidig rapport, Röster om amning. Rapport från ett dokumentationsprojekt, som kan laddas ner från museets hemsida . Rapporten gör inte anspråk på några djupare forskningsresultat, men pekar ut en del områden som skulle kunna undersökas närmare. En fin liten definition på amningsbacklashen finns i ett citat från Amningshjälpens fokusgrupp: "Den amningshets och amningspress som det pratas om uppstår ju i glappet mellan kraven och stödet" (sid. 21).
Mötesplats: Röster om amning har utgått från en problemställning, vilket kanske förklarar en viss dragning åt det som är bekymmersamt. I det som jag hann fördjupa mig i hittade jag alltför lite om den sanslösa glädjen, berusningen, det förföriska i att bli förälder. Är vi för kontrollerade/kontrollerande? Jag minns olika mer eller mindre feministiska utställningar från 1970-talet med en yvighet, ett frosseri i konstnärliga uttryck. Då gällde kollektivet, solidariteten och en sorts barnslig galenskap. Dagens samhälle ser väldigt annorlunda ut, och det är spännande att följa dess inverkan på de kulturella och sociala aspekterna av att föda och amma - eller inte amma - barn.
Ett par anmärkningar i kanten: Jag känner inte igen amningsstatistiken i tabellen i rapporten. Mellan 1976 och 1986 hade vi ingen nationell sammanställning av statistiken varför de flesta tabellerna brukar antingen sakna linjer helt, eller ha streckade linjer. Rapportens tabell visar heldragna linjer. Och så var det det där med kor. En bild som ska föreställa en mjölkko visar en kviga, det vill säga det unga nötkreaturet innan hon kalvat för första gången. Först därefter är hon en riktig ko.
Utställningen pågår 12 juni - 24 oktober på Arbetets museum i Norrköping. Den är producerad av museet med stöd av Föreningen Mjölkdroppen, Vårdförbundet, Mångkulturellt centrum i Botkyrka och Svensk sjuksköterskeförening.
söndag 8 november 2009
Hallå Ånge, vad är det som händer?
Amningsstatistiken för barn födda 2007 har kommit. Det är dyster läsning eftersom nedgången fortsätter. Dyster, men spännande läsning. Jag gillar statistik och kan glo i evigheter och förvånas över vad mycket man ändå kan se i alla tabeller. Amning är en klassfråga, i universitetsstäderna ammas det mest. Men det finns lysande undantag. Det verkar som att risken för kort amning är mindre om orten med lite lägre utbildningsnivå ligger norrut. Pajala är ett exempel. Där ligger man alltid högt i amningsstatistiken. Men 2007 får Pajala stryk. Jag väljer att se amning vid ett årsålder som mätålder. Jag vet inte om det är det mest rättvisa, men jag har fått för mig det. I hela riket ammas bara 17,7 procent av barnen vid ett årsålder, trots att det alltså är den ålder (eller längre) som man rekommenderar amning till i Sverige. Men denna taffliga procentsats stämmer inte på Ånge. Där ammas det mest i Sverige; 64,6 procent av alla ettåringar ammas (64,6 procent!). Tittar man tillbaka ett par år ligger Ånge högt då också och nu är man på väg ännu högre.
2005: 58,4 procent
2006: 57,0 procent
2007: 64,6 procent
Nå, hur många barn föds det i Ånge? Jag hittar inte den uppgiften, men om man tittar på hur många barn som går i förskolan och skolan så verkar det födas ungefär 100 varje år. Så nu är min fråga Ånge, vad är förklaringen till denna fantastiska amningsstatistik?
Eva-Lotta Funkquist
2005: 58,4 procent
2006: 57,0 procent
2007: 64,6 procent
Nå, hur många barn föds det i Ånge? Jag hittar inte den uppgiften, men om man tittar på hur många barn som går i förskolan och skolan så verkar det födas ungefär 100 varje år. Så nu är min fråga Ånge, vad är förklaringen till denna fantastiska amningsstatistik?
Eva-Lotta Funkquist
fredag 6 november 2009
När ska man börja med större bitar i barnets mat?
Argumentation på temat ni helt säkert hört: Det är viktigt att barnet börjar äta mat med större bitar vid ungefär 8 månader, annars kan det bli svårt att vänja barnet vid större bitar. Klicka på rubriken om du vill se ett exempel.
Det här kan ses som en form av disciplinering av det slag som den franske vetenskapsfilosofen Foucault har beskrivit. Grunden är den västerländska människan tidsuppfattning. Tiden är en karriär. Olika stadier inrättas och människan är i alla projekt på väg mot ett mål som åtskiljs av delmål med ökande svårighetsgrad. Det här är bokstavligt talat guld för barnmatsföretagen eftersom de kan tillverka barnmatsburkar som manifesterar att barnet har klarat ett delmål. För åttamånadersbebisen finns det naturligtvis burkar med lite större bitar i. Det finns inget vetenskapligt stöd för att barn som inte äter större bitar vid en viss ålder skulle kunna få problem med att äta större bitar, men myten skapar stress hos föräldrar och Amningshjälpen får ofta frågor om barn som uppfattas som "sena" i sin matkarriär.
Den som undviker barnmatsburkarna kan naturligtvis spara massor av pengar.
Eva-Lotta Funkquist
fredag 30 oktober 2009
Förr i världen trodde sjukvården att man kunde skämma bort spädbarn
Mödrar instruerades strängt att inte gå sitt spädbarn till mötes. För då... Idag vet vi att det inte var sant. Vi vet att det är bra för både spädbarn och föräldrar att barnen blir bemötta på ett lyhört sätt, får amma så ofta de vill och vara nära sina föräldrar under den mörka natten. Vi vet att inga onda cirklar skapas som gör att spädbarnet kräver mer och mer. Eller, vet vården det? Läs här
Och bara för att jag måste lägga till, man kan väl använda nappen som bröst, men rimligtvis inte använda bröstet som napp, eller?
Eva-Lotta Funkquist
Och bara för att jag måste lägga till, man kan väl använda nappen som bröst, men rimligtvis inte använda bröstet som napp, eller?
Eva-Lotta Funkquist
måndag 28 september 2009
Gäller inte energilagarna på BVC?
I början när jag var hjälpmamma så tänkte jag ibland att, så där kan ingen i vården ha sagt. Mamman eller pappan måste ha missförstått. Ingen vettig människa kan väl tycka att en pigg och frisk bebis behöver tillägg för att den gick upp 100 gram istället för 150 på en vecka? Men sen fick jag höra det så många gånger att fattat fel teorin inte kändes gångbar. På olika föräldraforum på nätet kan man läsa i diverse trådar om liknande händelser. Till exempel här. Det framgår att mamman vågar opponera sig, är påläst och söker mer information innan hon tror på rådet (eller som i detta fall, förkastar det) hon fått av BVC sjuksköterskan. Det är nog inte så konstigt att välutbildade mammor ammar längre. Angående BVC sjuksköterskan; man kan undra hur många amningar hon förstört under sitt yrkesliv.
När jag sedan deppade runt på det där forumet fick jag syn på det här (klicka på amning och dålig viktuppgång). Man kan undra hur minskat energiintag kan antas leda till bättre viktuppgång. Gäller inte energilagarna på BVC, eller? Det här är inte bra för min mentala hälsa. Snälla, skärp er!
Eva-Lotta Funkquist
När jag sedan deppade runt på det där forumet fick jag syn på det här (klicka på amning och dålig viktuppgång). Man kan undra hur minskat energiintag kan antas leda till bättre viktuppgång. Gäller inte energilagarna på BVC, eller? Det här är inte bra för min mentala hälsa. Snälla, skärp er!
Eva-Lotta Funkquist
onsdag 16 september 2009
Det finns de som ljuger på BVC
Jag är uppvuxen i ett stall. Om man på ett enkelt sätt ska beskriva en stalltjej så är det en tjej som vid 18 och 1/2 års ålder med fart backar in ett hästsläp i ett enbilsgarage och reagerar med förvåning på uppgiften att det ute i samhället finns kvinnor som inte klarar av detta. Jag hälsar fortfarande på i stallet ibland. Då brukar jag sitta och hänga på läktaren.
När stalltjejer får barn så sköts det hela utan krusiduller. Senast jag satt och hängde på läktaren ställde en stalltjej en fråga till mig om hennes dotters viktuppgång. Hon hade blivit rekommenderad på BVC att ge tillägg och undrade vad jag ansåg. Vi avbröts av en hoper förvånade stalltjejer.
- Talade du sanning på BVC? undrade de med förvåning och tillade,
- man ska svara ja, ja hon tar redan flaskan,
- o ja hon sover i egen säng,
- smakportioner? Jajemän, det började jag med förra månaden.
De konstaterade i samförstånd: man svarar vad BVC VILL höra. Inget annat.
Talar sanning, det gör stalltjejer hos veterinären.
Eva-Lotta Funkquist
När stalltjejer får barn så sköts det hela utan krusiduller. Senast jag satt och hängde på läktaren ställde en stalltjej en fråga till mig om hennes dotters viktuppgång. Hon hade blivit rekommenderad på BVC att ge tillägg och undrade vad jag ansåg. Vi avbröts av en hoper förvånade stalltjejer.
- Talade du sanning på BVC? undrade de med förvåning och tillade,
- man ska svara ja, ja hon tar redan flaskan,
- o ja hon sover i egen säng,
- smakportioner? Jajemän, det började jag med förra månaden.
De konstaterade i samförstånd: man svarar vad BVC VILL höra. Inget annat.
Talar sanning, det gör stalltjejer hos veterinären.
Eva-Lotta Funkquist
måndag 24 augusti 2009
Och så lite mer Annika Lantz, bara för att hon är så rolig
T har inte gått upp i vikt, Jo förresten, det har han. 35 gram närmare bestämt. På en vecka. 35 gram är som en blyertspenna ungefär. Eller som Otto Sjöbergs samvete. Det finns bara en enda sak som kan få din BVC-sköterska ur balans. Det är inte om ditt barn är trehövdat, det är inte om det skiter långtradare, det är inte om det citerar bibeln vid fyra månaders ålder. Nej, det enda som kan få din BVC-sköterska ur balans är om ditt barn inte går upp i vikt.(ur. 9 1/2 månad av Annika Lantz)
Eva-Lotta Funkquist
torsdag 20 augusti 2009
Mitt BVC rekommenderade mig att inte amma
Ibland kan man läsa berättelser om att BVC (eller andra vårdinrättningar) har rekommenderat kvinnor att inte amma därför att amningsproblemen de haft varit så stora. Ibland är kvinnorna nöjda med att någon sagt så, ibland inte. Det kanske inte finns rätt eller fel i hur man bäst stöttar kvinnor i den här frågan, men jag känner mig själv väldigt tveksam till att rekommendera någon att inte amma på grund av stora amningsproblem. Ibland tror jag att det är lite lathet bakom att man rekommenderar någon att inte amma; att rekommendera flaska är enkelt (man behöver inte ha kunskap om amning), många problem verkar lösa sig som genom ett trollslag, alla är plötsligt så överens, gråten försvinner och är det inte så att den som först förde flaskan på tal känner sig lite som räddaren i nöden. Den enda som har sett nöden och lyssnat.
Jag kan däremot ibland säga till föräldrar, kom ihåg att det är ni som bestämmer hur ni matar er bebis. Det kan låta som världens mest självklara påstående, men någon gång har det hänt att jag fått återberättat för mig att en förälder sagt: Vår kontaktsköterska säger att det är vi som bestämmer hur vi matar vår bebis. Och då kan man ju tro att de fick lite, lite användning av påståendet.
Eva-Lotta Funkquist
Jag kan däremot ibland säga till föräldrar, kom ihåg att det är ni som bestämmer hur ni matar er bebis. Det kan låta som världens mest självklara påstående, men någon gång har det hänt att jag fått återberättat för mig att en förälder sagt: Vår kontaktsköterska säger att det är vi som bestämmer hur vi matar vår bebis. Och då kan man ju tro att de fick lite, lite användning av påståendet.
Eva-Lotta Funkquist
torsdag 9 juli 2009
Bör jag begränsa amningen?
Jag fick en mejlfråga häromdagen med ungefär följande innehåll (lite omgjord av sekretesskäl).
Hej!
Jag har en dotter som är lite mer än 10 månader och amningen har fungerat väldigt bra från allra första början. Jag trivs väldigt bra med amningen. Innan jag fick barn hade jag mest hört att det kan vara problem att börja amma, inte så mycket om att det kan vara problem att sluta. Problemet är att flickan inte alls är intresserad av annan mat, inte ens välling eller gröt. Vi har försökt på väldigt många olika sätt för att väcka intresset för mat men det har inte gått särskilt bra. Jag känner stor press från BVC att begränsa amningen och komma igång med annan mat. Det jag är rädd är att jag ska bli mer eller mindre tvingad att dra ner eller sluta med amningen innan varken flickan eller jag är redo för det, bara för att hon ska äta mer mat.
Bör jag begränsa amningen?
Linda
Liknande frågor som den här får vi ganska ofta till Amningshjälpen. Det som alltid slår mig är att BVC-sjuksköterskornas rådgivning så tydligt gynnar barnmatsindustrin. Voffor gör ho på detta viset? Jag brukar svara ungefär såhär:
Hej Linda!
Du behöver inte dra ner på amningen. Den är supernyttigt för din lilla flicka. Du gör ju det här jätte bra! Många barn är restriktiva till mat av naturen. Låt henne äta det hon vill, låt henne plocka det hon vill från din eller pappas tallrik (mosa till det lite bara). Undvik att salta så mycket så brukar små barn kunna äta det mesta som en vuxen äter. Kött, fisk, grönsaker och frukt är supernyttigt för små bebisar. På det här viset blir det inte samma fokus på att hon SKA äta. Ibland äter hon en tugga, ibland två och ibland tio. Fine! Välling, gröt och allt det där som industrin tillverkar behöver du inte ge alls om du inte vill. Amma kan du göra hur mycket och ofta som helst! Jag tycker att du ska mejla till barnhälsovårdsöverläkaren i det landsting där du bor och berätta om dina erfarenheter. Det är ju viktigt att din BVC-sjuksköterska får fortbildning så att hon eller han kan kan stötta dig att amma så länge du vill!
MVH Eva-Lotta
Hej!
Jag har en dotter som är lite mer än 10 månader och amningen har fungerat väldigt bra från allra första början. Jag trivs väldigt bra med amningen. Innan jag fick barn hade jag mest hört att det kan vara problem att börja amma, inte så mycket om att det kan vara problem att sluta. Problemet är att flickan inte alls är intresserad av annan mat, inte ens välling eller gröt. Vi har försökt på väldigt många olika sätt för att väcka intresset för mat men det har inte gått särskilt bra. Jag känner stor press från BVC att begränsa amningen och komma igång med annan mat. Det jag är rädd är att jag ska bli mer eller mindre tvingad att dra ner eller sluta med amningen innan varken flickan eller jag är redo för det, bara för att hon ska äta mer mat.
Bör jag begränsa amningen?
Linda
Liknande frågor som den här får vi ganska ofta till Amningshjälpen. Det som alltid slår mig är att BVC-sjuksköterskornas rådgivning så tydligt gynnar barnmatsindustrin. Voffor gör ho på detta viset? Jag brukar svara ungefär såhär:
Hej Linda!
Du behöver inte dra ner på amningen. Den är supernyttigt för din lilla flicka. Du gör ju det här jätte bra! Många barn är restriktiva till mat av naturen. Låt henne äta det hon vill, låt henne plocka det hon vill från din eller pappas tallrik (mosa till det lite bara). Undvik att salta så mycket så brukar små barn kunna äta det mesta som en vuxen äter. Kött, fisk, grönsaker och frukt är supernyttigt för små bebisar. På det här viset blir det inte samma fokus på att hon SKA äta. Ibland äter hon en tugga, ibland två och ibland tio. Fine! Välling, gröt och allt det där som industrin tillverkar behöver du inte ge alls om du inte vill. Amma kan du göra hur mycket och ofta som helst! Jag tycker att du ska mejla till barnhälsovårdsöverläkaren i det landsting där du bor och berätta om dina erfarenheter. Det är ju viktigt att din BVC-sjuksköterska får fortbildning så att hon eller han kan kan stötta dig att amma så länge du vill!
MVH Eva-Lotta
måndag 22 juni 2009
200 gram per vecka
Det finns en norm att barn ska gå upp 200 gram per vecka för att amningen ska anses välfungerande. Det här är väldigt olyckligt eftersom många kvinnor slutar att amma tidigare än de egentligen vill eftersom de upplever att barnet inte går upp tillräckligt bra i vikt. Så här kan en hjälpmammefråga se ut.
Hej!
Jag har en son på 4,5 månader som nu är 70 cm och väger 7,2 kg. Han har alltid varit "smal" i förhållande till sin längd men fram till 3 mån låg vikten gott och väl över normalkurvan. Sen började viktkurvan smyga neråt. Vid 3,5 mån sa BVC att det är vanligt att viktökningen minskar i den här åldern för barnen är mer aktiva och samtidigt har de svårt att koncentrera sig på att äta för allt är så spännande. Vid 4 mån hade han bara ökat ca 100 g på 2 veckor och då sa sköterskan att om han inte börjar öka mer i vikt snart får jag börja ge honom gröt som tillägg. Det vill jag inte för jag vill väldigt gärna helamma tills han är 6 mån.
Eva-Lotta Funkquist
Hej!
Jag har en son på 4,5 månader som nu är 70 cm och väger 7,2 kg. Han har alltid varit "smal" i förhållande till sin längd men fram till 3 mån låg vikten gott och väl över normalkurvan. Sen började viktkurvan smyga neråt. Vid 3,5 mån sa BVC att det är vanligt att viktökningen minskar i den här åldern för barnen är mer aktiva och samtidigt har de svårt att koncentrera sig på att äta för allt är så spännande. Vid 4 mån hade han bara ökat ca 100 g på 2 veckor och då sa sköterskan att om han inte börjar öka mer i vikt snart får jag börja ge honom gröt som tillägg. Det vill jag inte för jag vill väldigt gärna helamma tills han är 6 mån.
Eva-Lotta Funkquist
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)