Redigerat av Marit Olanders
Då och då dimper det ner amningshistorier på Amnignsbloggens redaktion. Här kommer
Linneas berättelse:
Min amningshistoria går hand i hand med den depression som senare utbröt i en förlossningsdepression. Den började egentligen redan under graviditeten för över fyra år sedan, depressionen, men då hade jag inget namn för den. Jag kände inte igen mig själv, kände att jag var i fel miljöer och träffade osympatiska människor som påverkade mitt välmående negativt.
Tidigt i graviditeten hade jag läst att det inte gick att amma bebisar under en månads ålder med den medicin som jag äter, och som jag av hälsoskäl inte skulle kunna avstå under amningstiden.
Jag nämnde detta för min barnmorska och fram till någonstans efter vecka 22 gick jag med vetskapen om att jag inte skulle amma, vilket i sig inte spelade så stor roll för mig då amning inte var något jag hade haft så mycket tankar om tidigare.
Jag mötte sedan en specialistläkare som förklarade att jag visst skulle kunna äta min medicin då den var i så låg dos, det var en omställning efter att så länge ha trott att det inte skulle bli någon amning.
Jag tänkte väl inte så mycket på själva amningen utan kände väl att det skulle vara aktuellt först sedan vi fått barnet.
När han sedan föddes med planerat snitt gick allt verkligen utför. Tiden på sjukhus var ingen rolig historia. Inte bara skickade dom hem oss 3 dagar efter ett snitt där jag fick luft i kroppen och oerhörda smärtor utöver allt annat med snittet, sonen vägde egentligen inte tillräckligt mycket för att bli utskriven och amningen var inte i ordning. Det här borde personalen ha insett var fel beslut, själva hade vi inte all information vid det läget, eller kontrollen att bestämma något annat så vi fann oss i att bli hemskickade eftersom vi inte kände att det fanns ett alternativ, trots att jag knappt kunde gå och absolut inte bära barnet själv.
Till sist skulle vi träffa en okänd läkare för utskrivning, han skulle ha ett samtal med oss eftersom vi fött med kejsarsnitt. Vi fick veta att det var rutin då vaginala förlossningar slutat i kejsarsnitt, vilket inte var vad som skett i vårt fall men nu satt han ändå där och skulle skriva ut mig.
Jag har ännu korta minnesluckor efter att han helt oväntat frågade mig, där jag satt med mitt tre dygn gamla barn, om jag inte funderade på att föda vaginalt ”nästa gång” då sövt snitt (som vi inte valt själv utan fick beslutat utifrån medicinska skäl) ju var en kostsam historia!
Många gånger har jag tänkt på att jag borde ha anmält läkaren för att han kom med ett sådant utspel där och då men jag var redan så djupt nere i depression och det fanns ingen tanke på strid.
Vi skickades hem och en natt med stor ångest och maktlöshet väntade mig, där tror jag att förlossningsdepressionen kickade igång ordentligt. Mitt barn var hungrigt men han fick knappt i sig någon mat alls, han bara gapade och hetsigt sökte bröstet medan jag försökte ge honom det.
Vi blev åtminstone hänvisade att återkomma till BB Hemvård två dagar efter utskrivning, för att kontrollera hans vikt då den ju inte var riktigt som den skulle, vilket i alla fall var ett klokt beslut av BB mitt i all galenskap.
På BB Hemvård möttes vi av orden; ”det här barnet svälter”.
Jag kan inte tro att de lärt sig mycket om pedagogik på det där stället. Jag har läst i min journal att det gjordes en notis om att jag var mycket stressad vid besöket så jag kan faktiskt inte förstå hur de kunde uttala sig så opedagogiskt och okänsligt som de gjorde?
Vi fick information om flaskmatning för att få upp hans vikt, fick låna en elektrisk pump och skickades iväg med ett matschema med tider och ml angivna och uppmaningen att direkt gå och köpa ersättning, ingenstans kände jag att de fångat upp oss och erbjöd konkret hjälp för att någon amning, eller situationen överhuvudtaget, skulle fungera.
Jo, vi fick ett ”och så hör ni av er om ni funderar på något”, men vad fanns det att fundera på? Barnet fick inte i sig av min mjölk och vi skulle ge ersättning och/eller pumpa ur och ge honom i flaska så att han inte svalt medan jag skulle amma emellanåt. Vilken hjälp fanns där egentligen att få, undrade jag?
Någonstans här började en liten, liten känsla av kontroll ändå återkomma i min kropp, sonen fick i sig näring och ökade i vikt vilket givetvis lugnade mig. Men så började omgivningen bli lite väl intresserad av min (icke-)amning och det hatade jag. Men jag var för sjuk i min förlossningsdepression för att kunna hantera det på rätt sätt – alltså be dem att dra åt skogen för att dom inte hade med det att göra. Allt med amningen var nu ångestladdat, för det fungerade inte som det skulle.
Jag försökte amma i en månad. Jag insåg att han fick i sig 10 ml vid varje försök, för jag visste hur mycket han brukade dricka ur enbart flaskan och jag såg hur mycket han orkade dricka efter vår långa ”amningsstund”.
Det blev alltså 10 ml från bröstet, och det var inte brist på mjölk som var problemet. Jag vet än idag inte varför det gick så dåligt men jag går ibland och funderar på om det hade något samband med faktumet att han omöjligen kunde behålla en napp i munnen. Han sög inte fast den ordentligt, den ramlade alltid ut ur munnen vilket gjorde att han med undantag för några försök under första månaden aldrig har haft napp. Jag undrar om det var något med hans sugförmåga, men jag har faktiskt ingen aning.
Jag var i en tämligen akut fas av min förlossningsdepression under första månaden men jag var sjuk i nästan ett helt år innan jag insåg vad som faktiskt pågick, och jag tror att de många negativa upplevelser jag hade under både graviditet, förlossning och första tiden efter födseln bidragit till att jag också mådde så dåligt såpass länge.
Det har tagit många år och terapisamtal att bearbeta min upplevelse och även fast jag har kommit långt är jag ännu inte helt klar med det.
Jag tänker med jämna mellanrum på den dag jag förhoppningsvis skall bli mamma igen. Hur det kommer att gå, vad jag behöver för hjälp och var jag kan få det. Jag vet att jag vill ta hjälp av någon för amningen, jag vet att jag kommer att behöva det för den inre friden. Förhoppningsvis blir det ingen upprepning av den här historien.
Nästa graviditet önskar jag mig själv en fin upplevelse. Jag vill må bra under graviditeten, mota undan depressioner, ta hand om mig själv och få den hjälp jag behöver.
Jag önskar och unnar mig en fin upplevelse som jag inte alls fick med mitt första barn.
Jag ställde några följdfrågor till Linnea per mejl och i stället för att lägga in dem i texten har jag valt att lägga dem här.
Marit: Hur var dina känslor kring detta med att amningen inte fungerade? Var det en lättnad att ersättningsmata, eller var du besviken på att amningen strulade den också? Eller något annat?
Linnea: Mina känslor kring att amningen inte fungerade är svåra att förklara eftersom jag var i en sådan akut fas av depressionen just då. Det jag minns från den tiden ur den aspekten är att jag var så stressad och knappt hade någon känsel i kroppen med en konstig känsla inuti mig.
Att amningen inte fungerade var inte en besvikelse i sig, eftersom jag inte lagt så mycket tankar på amning innan födseln och inte kände den där stora önskan om att få amma som jag förstått att andra mammor kan bära på. Det jobbigaste var att må så dåligt medan omgivningen la sig i, kom med kommentarer, var okänsliga osv.
Att helt gå över till att ersättningsmata blev en lättnad eftersom att jag upplevde att det var en metod som fungerade, min son blev mätt och gick upp i vikt vilket han inte gjorde genom amningen. Detta gjorde i sin tur att jag blev mindre stressad.
Marit: Och vad gäller vad vårdpersonalen sa om amning - minns du om någon vårdpersonal tittade på hur din pojke sög, om hans mun slöt tätt kring bröstet, om han "tog" bröstet med ett stort "gap" etc. Eller var det deras första åtgärd att rekommendera ersättning i nappflaska?
Linnea: På BB vet jag att de hjälpte till att justera taget under den korta tid vi var där, jag minns också att vårdpersonal sa att det såg fint ut. De skickade också med en lapp till vår BVC-sköterska där det stod några små notiser, bland annat att han hade ett bra grepp.
Enligt BB fungerade ju allt som det skulle så där sa de inget särskilt. Det var på BB Hemvård som de sa åt oss att köpa ersättning, jag tror att det var utifrån faktumet att han behövde få näring ganska omedelbart. De tittade inte på amningen någonting utan rekommenderade istället att vi skulle sätta oss en stund i väntrummet i lugn och ro och försöka amma innan vi åkte därifrån.
Marit: Du avslutar med att skriva om dina tankar och känslor inför en eventuell ny graviditet och födsel. Vill du berätta lite om hur du tänker kring en kommande amning?
Linnea: Vad gäller amning i framtiden så tänker jag att min ambition är att få det att fungera, men jag känner också att jag inte kommer att dra ut på det ifall att jag mår dåligt igen. Då flaskmatar jag hellre än kämpar och mår så dåligt att det påverkar anknytningen till barnet.
Jag skulle gärna ta hjälp av en doula som jag är bekant med, som har god kunskap om amning, kanske som samtalsstöd under graviditeten inför amningen men framförallt som hjälp med själva amningen på BB och tiden efteråt. Det känns som en stor trygghet.
Amningsbloggen tackar Linnea för bidraget och hoppas att ett eventuellt syskons födelse blir en bättre upplevelse.
