Visar inlägg med etikett psykisk hälsa. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett psykisk hälsa. Visa alla inlägg

torsdag 27 juni 2013

tillsammans är vi starka

av Julia Ilke

I kväll känner jag mig stark och otroligt stärkt efter att ha umgåtts hela dagen med det här fina gänget.
Ett gäng där det finns starka åsikter och normer men där man samtidigt har ett öppet sinne inför det som är annorlunda. Vi har lärt känna varandra via nätforum och även om jag hämtat mycket inspiration, kunskap och pepp från våra nätdiskussioner så är det inget emot känslan av att få träffas på riktigt. Ensam är man ofta stark för att man måste men tillsammans blir man stark av bara farten. Att så om bara för några timmar få sitta och amma tillsammans med andra som ammar sina 1-, 2-, 3- och 4-åringar samtidigt som man pratar om precis det jag tycker är intressant utan att behöva förklara eller ursäkta mig är guld värt. Vi behöver alla ha ett sammanhang där vi får vara precis som vi är och där våra val accepteras och uppmuntras. Känner du att du är ensam i dina val och känner du att dina tankar om föräldrarskap inte passar in i normen så vill jag verkligen uppmuntra dig att söka dig till ett sammanhang där du får känna dig hemma. Det är troligen inte dig det är fel på utan kanske omger du dig bara med fel människor? För som sagt, ensam kan man bli stark för att man måste men det är sällan särskilt kul när man måste kämpa för sin rätt hela tiden. Att söka och finna likasinnade är ovärderligt, och att börja sökandet på nätet är en bra början men jag vill verkligen rekommendera att man har mod att ses i verkligheten också!

tisdag 4 juni 2013

Amningsavslutets koppling till regression


av Julia Ilke

Det är vanligt att barn mellan två och fyra års ålder har en period av regression och det yttrar sig i att barnet beter sig yngre än vad det är, behöver hjälp med saker det egentligen kan klara av och vill ha mera närhet. Inom evolutionspsykologin finns en förklaring som länkar tidpunkten för regression till amningsavslutet. Enligt biologen Robert Trivers så finns det en konflikt om resurserna mellan föräldrar och barn. Biologiskt är barn inställda på att alltid vilja ha mer för att på så vis säkra sin överlevnad medan föräldrarna behöver hushålla med resurserna så att de räcker till dem själva samt till övriga familjemedlemmar. Resurserna man talar om är allt som har med överlevnaden att göra, till exempel närhet, uppmärksamhet, amning och mat. För ett barn är syskon på sätt och vis ett hot eftersom de kommer konkurrera om samma resurser medan fler barn för föräldrarna är ett sätt att stärka familjen och säkra spridning av sina gener.

När vi levde som jägare och samlare ammade vi troligtvis i tre-fyra år och detta är ingen slump utan något som evolutionen ”räknat” ut ganska så bra, menar Trivers. Hur stort avståndet mellan barnen i en familj är är nämligen en fin balans mellan kostnader och resurser. Skaffar man barn för tätt är risken att något av barnen inte kommer att få den mjölk eller den övriga omvårdnaden det behöver men väntar man för länge är det å andra sidan slöseri med kvinnans fertila tid. Tre-fyra år mellan barnen verkar vara det ultimata mellanrummet mellan syskon, sett ur ett evolutionärt perspektiv. I samband med ett nytt syskon så kommer amningen av storasyskonet avslutats och detta väcker den underliggande konflikten till liv. Genom att börja bete sig som ett litet barn igen kan barnet få mamman att bli helt upptagen av att sköta henom och både amningsavslutet och den nya syskonet skjuts lite på framtiden.

Idag är det ganska ovanligt att man ammar 3-4 år men många föräldrar får ändå vara med om en period av regression. Ofta är det nedkomsten av ett nytt syskon som triggar beteendet även idag men även utan syskon är regression förekommande. Den evolutionspsykologisk förklaring är alltså att vi som art under evolutionens gång erfarit att det är en bra överlevnadsstrategi.

Källa:
Why we get sick-The new sciense of Darwinian Medicine av Nesse och Williams. 1996.

Trivers, R. L. (1971). The Evolution of Reciprocal Altruism. The Quarterly Review of Biology, 46 (1). Finns att läsa här.

torsdag 28 februari 2013

En amningshistoria



Redigerat av Marit Olanders

Då och då dimper det ner amningshistorier på Amnignsbloggens redaktion. Här kommer Linneas berättelse:

Min amningshistoria går hand i hand med den depression som senare utbröt i en förlossningsdepression. Den började egentligen redan under graviditeten för över fyra år sedan, depressionen, men då hade jag inget namn för den. Jag kände inte igen mig själv, kände att jag var i fel miljöer och träffade osympatiska människor som påverkade mitt välmående negativt.


Tidigt i graviditeten hade jag läst att det inte gick att amma bebisar under en månads ålder med den medicin som jag äter, och som jag av hälsoskäl inte skulle kunna avstå under amningstiden.

Jag nämnde detta för min barnmorska och fram till någonstans efter vecka 22 gick jag med vetskapen om att jag inte skulle amma, vilket i sig inte spelade så stor roll för mig då amning inte var något jag hade haft så mycket tankar om tidigare.
Jag mötte sedan en specialistläkare som förklarade att jag visst skulle kunna äta min medicin då den var i så låg dos, det var en omställning efter att så länge ha trott att det inte skulle bli någon amning.

Jag tänkte väl inte så mycket på själva amningen utan kände väl att det skulle vara aktuellt först sedan vi fått barnet.

När han sedan föddes med planerat snitt gick allt verkligen utför. Tiden på sjukhus var ingen rolig historia. Inte bara skickade dom hem oss 3 dagar efter ett snitt där jag fick luft i kroppen och oerhörda smärtor utöver allt annat med snittet, sonen vägde egentligen inte tillräckligt mycket för att bli utskriven och amningen var inte i ordning. Det här borde personalen ha insett var fel beslut, själva hade vi inte all information vid det läget, eller kontrollen att bestämma något annat så vi fann oss i att bli hemskickade eftersom vi inte kände att det fanns ett alternativ, trots att jag knappt kunde gå och absolut inte bära barnet själv.

Till sist skulle vi träffa en okänd läkare för utskrivning, han skulle ha ett samtal med oss eftersom vi fött med kejsarsnitt. Vi fick veta att det var rutin då vaginala förlossningar slutat i kejsarsnitt, vilket inte var vad som skett i vårt fall men nu satt han ändå där och skulle skriva ut mig.

Jag har ännu korta minnesluckor efter att han helt oväntat frågade mig, där jag satt med mitt tre dygn gamla barn, om jag inte funderade på att föda vaginalt ”nästa gång” då sövt snitt (som vi inte valt själv utan fick beslutat utifrån medicinska skäl) ju var en kostsam historia!

Många gånger har jag tänkt på att jag borde ha anmält läkaren för att han kom med ett sådant utspel där och då men jag var redan så djupt nere i depression och det fanns ingen tanke på strid.


Vi skickades hem och en natt med stor ångest och maktlöshet väntade mig, där tror jag att förlossningsdepressionen kickade igång ordentligt. Mitt barn var hungrigt men han fick knappt i sig någon mat alls, han bara gapade och hetsigt sökte bröstet medan jag försökte ge honom det.

Vi blev åtminstone hänvisade att återkomma till BB Hemvård två dagar efter utskrivning, för att kontrollera hans vikt då den ju inte var riktigt som den skulle, vilket i alla fall var ett klokt beslut av BB mitt i all galenskap. 
På BB Hemvård möttes vi av orden; ”det här barnet svälter”. 


Jag kan inte tro att de lärt sig mycket om pedagogik på det där stället. Jag har läst i min journal att det gjordes en notis om att jag var mycket stressad vid besöket så jag kan faktiskt inte förstå hur de kunde uttala sig så opedagogiskt och okänsligt som de gjorde?
Vi fick information om flaskmatning för att få upp hans vikt, fick låna en elektrisk pump och skickades iväg med ett matschema med tider och ml angivna och uppmaningen att direkt gå och köpa ersättning, ingenstans kände jag att de fångat upp oss och erbjöd konkret hjälp för att någon amning, eller situationen överhuvudtaget, skulle fungera. 
Jo, vi fick ett ”och så hör ni av er om ni funderar på något”, men vad fanns det att fundera på? Barnet fick inte i sig av min mjölk och vi skulle ge ersättning och/eller pumpa ur och ge honom i flaska så att han inte svalt medan jag skulle amma emellanåt. Vilken hjälp fanns där egentligen att få, undrade jag?

Någonstans här började en liten, liten känsla av kontroll ändå återkomma i min kropp, sonen fick i sig näring och ökade i vikt vilket givetvis lugnade mig. Men så började omgivningen bli lite väl intresserad av min (icke-)amning och det hatade jag. Men jag var för sjuk i min förlossningsdepression för att kunna hantera det på rätt sätt – alltså be dem att dra åt skogen för att dom inte hade med det att göra. Allt med amningen var nu ångestladdat, för det fungerade inte som det skulle.

Jag försökte amma i en månad. Jag insåg att han fick i sig 10 ml vid varje försök, för jag visste hur mycket han brukade dricka ur enbart flaskan och jag såg hur mycket han orkade dricka efter vår långa ”amningsstund”.

Det blev alltså 10 ml från bröstet, och det var inte brist på mjölk som var problemet. Jag vet än idag inte varför det gick så dåligt men jag går ibland och funderar på om det hade något samband med faktumet att han omöjligen kunde behålla en napp i munnen. Han sög inte fast den ordentligt, den ramlade alltid ut ur munnen vilket gjorde att han med undantag för några försök under första månaden aldrig har haft napp. Jag undrar om det var något med hans sugförmåga, men jag har faktiskt ingen aning.

Jag var i en tämligen akut fas av min förlossningsdepression under första månaden men jag var sjuk i nästan ett helt år innan jag insåg vad som faktiskt pågick, och jag tror att de många negativa upplevelser jag hade under både graviditet, förlossning och första tiden efter födseln bidragit till att jag också mådde så dåligt såpass länge.

Det har tagit många år och terapisamtal att bearbeta min upplevelse och även fast jag har kommit långt är jag ännu inte helt klar med det.

Jag tänker med jämna mellanrum på den dag jag förhoppningsvis skall bli mamma igen. Hur det kommer att gå, vad jag behöver för hjälp och var jag kan få det. Jag vet att jag vill ta hjälp av någon för amningen, jag vet att jag kommer att behöva det för den inre friden. Förhoppningsvis blir det ingen upprepning av den här historien.
Nästa graviditet önskar jag mig själv en fin upplevelse. Jag vill må bra under graviditeten, mota undan depressioner, ta hand om mig själv och få den hjälp jag behöver.
Jag önskar och unnar mig en fin upplevelse som jag inte alls fick med mitt första barn.


Jag ställde några följdfrågor till Linnea per mejl och i stället för att lägga in dem i texten har jag valt att lägga dem här.

Marit: Hur var dina känslor kring detta med att amningen inte fungerade? Var det en lättnad att ersättningsmata, eller var du besviken på att amningen strulade den också? Eller något annat?

Linnea: Mina känslor kring att amningen inte fungerade är svåra att förklara eftersom jag var i en sådan akut fas av depressionen just då. Det jag minns från den tiden ur den aspekten är att jag var så stressad och knappt hade någon känsel i kroppen med en konstig känsla inuti mig.
Att amningen inte fungerade var inte en besvikelse i sig, eftersom jag inte lagt så mycket tankar på amning innan födseln och inte kände den där stora önskan om att få amma som jag förstått att andra mammor kan bära på. Det jobbigaste var att må så dåligt medan omgivningen la sig i, kom med kommentarer, var okänsliga osv.
Att helt gå över till att ersättningsmata blev en lättnad eftersom att jag upplevde att det var en metod som fungerade, min son blev mätt och gick upp i vikt vilket han inte gjorde genom amningen. Detta gjorde i sin tur att jag blev mindre stressad.

Marit: Och vad gäller vad vårdpersonalen sa om amning - minns du om någon vårdpersonal tittade på hur din pojke sög, om hans mun slöt tätt kring bröstet, om han "tog" bröstet med ett stort "gap" etc. Eller var det deras första åtgärd att rekommendera ersättning i nappflaska?

Linnea: På BB vet jag att de hjälpte till att justera taget under den korta tid vi var där, jag minns också att vårdpersonal sa att det såg fint ut. De skickade också med en lapp till vår BVC-sköterska där det stod några små notiser, bland annat att han hade ett bra grepp.
Enligt BB fungerade ju allt som det skulle så där sa de inget särskilt. Det var på BB Hemvård som de sa åt oss att köpa ersättning, jag tror att det var utifrån faktumet att han behövde få näring ganska omedelbart. De tittade inte på amningen någonting utan rekommenderade istället att vi skulle sätta oss en stund i väntrummet i lugn och ro och försöka amma innan vi åkte därifrån.

Marit: Du avslutar med att skriva om dina tankar och känslor inför en eventuell ny graviditet och födsel. Vill du berätta lite om hur du tänker kring en kommande amning?

Linnea: Vad gäller amning i framtiden så tänker jag att min ambition är att få det att fungera, men jag känner också att jag inte kommer att dra ut på det ifall att jag mår dåligt igen. Då flaskmatar jag hellre än kämpar och mår så dåligt att det påverkar anknytningen till barnet.
Jag skulle gärna ta hjälp av en doula som jag är bekant med, som har god kunskap om amning, kanske som samtalsstöd under graviditeten inför amningen men framförallt som hjälp med själva amningen på BB och tiden efteråt. Det känns som en stor trygghet.

Amningsbloggen tackar Linnea för bidraget och hoppas att ett eventuellt syskons födelse blir en bättre upplevelse.

söndag 2 december 2012

Diar lugnt i stjärnljus

av Inanna
Ni vet dikten av Elmer Diktonius. En av de få jag kan recitera. Varje advent gråter jag lite, nuförtiden av både minnen och lättnad eftersom det blev så bra- ändå! Kram till alla förlossningsdeprimerade.

Det finns ett barn,
ett nyfött barn-
ett rosenrött, nyfött barn.

För sex år sen var det mitt barn. Hon var tre veckor gammal när jag hängde upp adventsstjärnan med henne i sjalen på mitt bröst och jag var som förlamad, skräckslagen och hade en rivande ångest inuti. Hon var perfekt, underbar, så mjuk och god jämfört med den usla mamma hon hade att ty sig till.

Och barnet kvider-
det gör alla barn.
Och modern för barnet till sitt bröst;
då tystnar det.
Så gör alla mänskobarn.

Och taket är ej alltför tätt-
det är ej alla tak.
Och stjärnan sticker
silvernosen genom springan
och söker sig till den lillas huvud;
stjärnor tycker om barn.

Och vi ammade, jag satt, jag låg, jag läckte, jag grät i kudden och i den lilla pyjamasmagen storlek 50. Långa långa nätter, många timmar väntandes på den grå gryningen då ångesten lättade lite och ljudet av mannens dusch fick mig att slumra en kvart. Nätter när jag bara väntade, på att vakuumet och ORON skulle ge sig av. Och hela tiden i den där yrseln, adventsstjärneljuset, sömnbristen, desillusionen om att något fattades mig, snurrade den sista versen.

"Och modern blickar mot stjärnan
och förstår-
alla mödrar förstår.
Och trycker lillungen skrämd
till sitt bröst-
men barnet diar lugnt i stjärnljus;
alla barn diar lugnt i stjärnljus".

onsdag 16 november 2011

Amning och depression

Av Eva-Lotta Funkquist

Ibland, eller snarare ganska ofta, hör jag att kvinnor som drabbats av postpartumdepression får rådet att de bör sluta amma. En av anledningar, som motiverar att de bör sluta amma, brukar anges vara att sömnen anses viktig för att depressionen ska läka. Men nu börjar forskning komma fram som ifrågasätter den här behandlingsstrategin, som faktiskt t.o.m. anses kunna förlänga depressionen. Man börjar föra fram just amning som en läkande faktor vid depression och utebliven amning som en riskfaktor för depression och en av anledningarna är att forskning visar att ammande mammor får mer sömn än icke ammande. En annan orsak att ammande mammor somnar och somnar om fortare, vilket är en viktig faktor för att depressionen ska läka. Klicka på rubriken om du vill läsa mer!

tisdag 12 maj 2009

Flaskmatning ökar risken för depression

Depression hos nyblivna mammor är vanligt. Runt 15 % anses drabbas. Forskningen kring risker med flaskmatning har under de senaste decennierna varit fokuserad på barnets hälsa. Betydligt färre studier har tittat på mammans hälsa. Nu finns det studier som visar att flasmatning ökar risken för att mamman ska drabbas av så kallad postpartumdepression. Riskökningen finns både i kulturer där flaskmatning är norm och där den inte är det. Bra amningsstöd är alltså viktigt även för mammans hälsa! Klicka på rubriken om du vill läsa mer om studien.

Eva-Lotta Funkquist