Annas amningsberättelse del 1

av Julia Ilke

Nyblivna mamman Anna delar med egna ord med sig av sin amningsberättelse. Första delen av två kommer här:

"Innan jag fick barn hade jag läst på ganska mycket om amning, förutom i böcker även på nätsidor jag tycker verkar vettiga så jag kände mig ganska förberedd på att amning inte alltid är nåt enkelt som "bara funkar" och också på att jag skulle ha ett barn fast vid mitt bröst en stor del av dygnet. 

Det började dock inte som jag tänkt mig. Jag förstår att modersmjölksersättning visst har sin plats här i världen och är räddningen många gånger, men personligen får jag rysningar av att läsa innehållsförteckningarna och vill hålla mig borta från det så långt som bara möjligt. Men A föddes i vecka 36+6, vägde in på 3105 g och så fort vi landat på BB ett par timmar efter förlossningen blev jag som omtumlad, skör och helt slutkörd nybliven mamma bryskt informerad om att han skulle tilläggsmatas var tredje timme. Ingen förklaring, inga frågor eller utrymme för dialog utan bara just det fick jag veta, "han kommer att tilläggsmatas", punkt. Så här i efterhand vet jag ju att 3,1 kg inte är onormalt litet och att han var helt fullgången och frisk, men där och då trodde jag ju att det handlade om liv eller död och hade inga krafter kvar för att ifrågasätta. Vi blev också tvungna att stanna på BB i tre dygn och det blev nog de tre jobbigaste dygnen i mitt liv.

Amningen kom igång, jag ammade så mycket jag kunde. Jag blev tillsagd att väcka honom och amma en stund innan det var dags för ersättning var tredje timme, så det gjorde jag förstås, men många gånger slutade det med att jag ammade en stund tills han var nöjd, sen kom en barnmorska (ny person och nya direktiv nästan varje gång) och stjälpte i honom ersättningen med tillmatningskopp oavsett hans signaler (tack för att det inte var flaska i alla fall!) och sen torkade vi kräk i massor då både ersättning och min mjölk kom upp igen. Jag blir fortfarande arg när jag tänker på den okänsliga behandlingen och på hur många av barnmorskorna verkade tycka att det var viktigare att de fick trycka i honom rätt antal ml ersättning än att jag skulle få ge honom bröstmjölk och få igång min produktion. Ja, det hände att jag fick avbryta min egen amning för att någon skulle ge honom ersättning istället! Andra var mycket vettigare och lät oss skjuta på tiderna om han just hade ätit/höll på äta, och sa att målet ju var att fasa ut ersättningen så småningom.


Efter tre dagar var jag så slut och less och hade mitt självförtroende i botten. Personalen på BB ville inte låta oss åka hem eftersom man "i vanliga fall slutar med ersättningen samtidigt som man skrivs ut, men det är ju inte aktuellt för er". Wtf?! (Visst hade han gått ner lite i vikt men inte onormalt mycket och han var vaken och sugvillig. Att han hade fått ersättning vid behov hade jag inte haft några problem med, då han vid ett tillfälle hade lite lågt blodsocker, men den där schemalagda tvångsmatningen för ett friskt fullgånget barn fattar jag fortfarande inte, och ingen har förklarat den för mig.) Vi ville ändå gå på den avslutande läkarundersökningen för att se om vi kunde få grönt ljus att åka hem och ja, där var det inga problem. Hem fort som attan! Väl hemma sov, åt och ammade jag dygnet runt. Av pliktkänsla och osäkerhet köpte vi med oss en förpackning ersättning hem och jag tror han fick av den en gång, men annars ammade jag enbart; envist, förtvivlat och med en stark känsla av "jag ska minsann visa er att jag kan" trots att jag själv tvivlade. Men samtidigt vägrade jag tvivla. 

När vår BVC-sköterska kom på hembesök ett par dagar senare hade A börjat gå upp i vikt och var nästan tillbaka på födelsevikten och efter det gick han upp ett halvkilo i veckan. Snabbt hoppade han upp över normalkurvan på vikten och nu senast på fyramånaderskollen vägde han strax över åtta kilo. Därmed inte sagt att allt fungerat prickfritt efter de där första kaosdagarna, men tillräckligt med mjölk har jag i alla fall jobbat mig upp till att ha.

Tillägg: Viktuppgång är ju ett rätt dåligt mått på tillväxt, enligt det här inlägget är det längden man ska gå efter, men även där har A gått från under normal till över på kurvan. 48 cm vid födseln och 65,2 cm vid 4 månader. "

WHO:s tillväxtkurvor rekommenderas i USA

Av Marit Olanders

WHO:s tillväxtkurvor skiljer sig från andra kurvor genom att de visar hur barn bör växa, inte bara ett genomsnitt av hur barn i en befolkning växer. Barn växer på olika sätt med olika kost och andra förutsättningar. Därför har WHO följt tillväxten hos 8000 barn till ickerökande mammor i familjer som har det gott ställt, i både rika och fattiga länder. Barnen har ammats hela det första året. Därför visar WHO-kurvorna ammade barns tillväxt; först en brant uppgång och sedan en avplanande kurva. Ritar man in ett ammat barns viktutveckling på WHO:s kurva blir det ingen amningspuckel de första månaderna och det ser inte ut som om barnet är lite för smalt därefter. WHO har bestämt att amning är normen för små barns växande mot vilket alla andra uppfödningssätt ska mätas. Amning är regeln, inte undantaget.

Nu har USA bestämt sig för att rekommendera WHO:s kurvor för barnets första två år. Kanske det kan skicka en signal till svenska myndigheter. Jag har intervjuat tongivande läkare inom barnhälsovården till Amningsnytt och de har sagt att visst är WHO-kurvorna intressanta men de vill inte sluta rekommendera svenska kurvor till svenska barn. Det är bara det att de svenska kurvorna har ritats efter barn som är födda 1974 eller 1981, och tar verkligen inte i beräkning om barnen ammades. Det var bara en ytterst liten andel av barnen som föddes de åren som hade amningen kvar vid ettårsdagen. 1974 var det bara några få procent av alla barn som ammades vid sex månader.

Sverige har fått kritik för att vara alltför följsamma gentemot USA i sömnrådgivningen. Nu hoppas vi i alla fall de är konsekventa i sin följsamhet och ändrar inställning till viktkurvor. Då kanske föräldrar till normala, ammade, smala barn äntligen slipper få rådet att dra ner på amningen för att barn ska få aptit på "riktig mat".

200 gram per vecka

Det finns en norm att barn ska gå upp 200 gram per vecka för att amningen ska anses välfungerande. Det här är väldigt olyckligt eftersom många kvinnor slutar att amma tidigare än de egentligen vill eftersom de upplever att barnet inte går upp tillräckligt bra i vikt. Så här kan en hjälpmammefråga se ut.

Hej!

Jag har en son på 4,5 månader som nu är 70 cm och väger 7,2 kg. Han har alltid varit "smal" i förhållande till sin längd men fram till 3 mån låg vikten gott och väl över normalkurvan. Sen började viktkurvan smyga neråt. Vid 3,5 mån sa BVC att det är vanligt att viktökningen minskar i den här åldern för barnen är mer aktiva och samtidigt har de svårt att koncentrera sig på att äta för allt är så spännande. Vid 4 mån hade han bara ökat ca 100 g på 2 veckor och då sa sköterskan att om han inte börjar öka mer i vikt snart får jag börja ge honom gröt som tillägg. Det vill jag inte för jag vill väldigt gärna helamma tills han är 6 mån.

Eva-Lotta Funkquist

Brittiska tillväxtkurvor efter WHO:s standard

Nu går Storbritannien över till tillväxtkurvor baserade på WHO:s standard. Denna beskriver optimal tillväxt för barn. De tidigare brittiska kurvorna grundade sig på både ammade barn och barn som matats med bröstmjölksersättning och speglar inte normala fluktuationer i viktutveclingen hos ammade spädbarn unbder de första veckorna, skriver det brittiska barnläkarsällskapet, Royal College of Paediatrics and Child Health.

Med kurvorna följer också instruktioner för hur man ska använda sig av och tolka kurvorna. Det finns också speciellla kurvor för barn som har mycket låg födelsevikt.

De nya kurvorna ska användas till alla barn som föds i Storbritannien från och med på måndag, den 11 maj.