Amning och tandhälsa

av Julia Ilke

Tandhälsa och amning är en återkommande fråga som det råder en del delade meningar om. Många får av tandvårdspersonal höra att amning ökar risken för karies och att man därför bör undvika såväl nattamning som småslurkar under dagen sedan barnet fått tänder. Forskning säger dock något annat och i en studie från 2007 kom amerikanska forskare fram till att det INTE finns något samband mellan karies och amning. I sitt resultat skriver de:

”After adjusting for potential confounders significant in bivariate analyses, breastfeeding and its duration were not associated with the risk for early childhood caries. Independent associations with increased risk for early childhood caries were older child age, poverty, being Mexican American, a dental visit within the last year, and maternal prenatal smoking.”

Sett ur ett evolutionmedicinskt perspektiv vore det även ologiskt att amning skulle ge karies. Människan som art är anpassade för att amma sina barn flera år och visst vore det väl konstigt om något som varit avgörande för vår överlevnad samtidigt skulle förstöra våra tänder? När evolutionsforskare studerar kranier från tiden innan vi blev jordbrukare så är den goda tandhälsan ofta påtaglig. Det är när människan konsumtion av kolhydrater ökade som problemen med tänderna kom och idag är forskare rörande överens om att det är socker som är tändernas värsta fiende. Vetenskapsjournalisten Ann Fernholm skriver i sin bok ”Ett sötare blod” att:

” Karies orsakas av bakterier som bryter ner kolhydrater. I ämnesomsättningen bildas syror, bland annat mjölsyra, som fräter på tänderna. Syran förstår mineraler, kalium- och fosfatkristaller som bygger upp emaljen.”

Eftersom bröstmjölk innehåller kolhydrater är det troligen så att många tandläkare drar den förhastade slutsasten att amning därmed kan orsaka karies. Det finns dock ingen forskning som stödjer detta utan tvärtom så verkar det som att bröstmjölken kan skydda mot karies. Ämnet laktoferrin som finns i bröstmjölk motverkar nämligen att de bakterier som orsakar karies får fäste på tänderna. Barn som flaskmatas saknar detta ämne i sin saliv medan barn som ammas får i sig det via mjölken. Mjölken innehåller också kalcium och fosfor som tycks också kunna avsättas direkt på tänderna så att dessa blir starka.

Amning utgör alltså inte ett hot mot tandhälsan utan det är snarare så att det är socker och kolhydrater från annan mat som är problemet.

Källor:


Ett sötare blod- om hälsoeffekterna av ett sekel med socker av Ann Fernholm

Why we get sick- The new science of darwininan medicine av Randolp Nesse och Gerorga Williams

Amning i vardagen av Marit Olanders

Iida et al. (2007). Association between infant breastfeeding and early childhood caries in United States. Pediatrics.

att aktivt verka för en fortsatt amning

av Julia Ilke

”Mitt barn slutade amma av sig själv, vid x antal månader var hen inte intresserad av bröstet längre”. Så låter det ofta när folk berättar om hur och när de slutade amma och håll med om att det låter det som en fin avvänjning som skett i takt med barnets behov?

Jag kan dock inte låta bli fundera vidare. Det är en känslig fråga det här så jag har aldrig känt mig bekväm med att bemöta en mamma direkt med mina funderingar och få veta hur hon tänker. Det är så lätt hänt att mammor börjar känna skuld och tvivlar på huruvida de gjort rätt och är det något jag inte vill så är det det. Och kanske finns det heller ingen nytta med att ge en mamma som redan avslutat amningen ett annat perspektiv på hur avslutet skulle kunnat gå till.

Det jag funderar på är det stora ansvaret som åläggs barnet. Kan ett litet barn verkligen sägas veta vad som är bäst för henom? Ett litet barn får knappast ta andra viktiga beslut men i fråga om valet av mat så litar alltså föräldrar till hundra procent på att barnet vet sitt eget bästa. I relation till min egen son så litar jag på hans vilja att amma, den viljan tror jag aldrig är ”fel”. Jag vet dock att han ibland äter för lite och då ser jag det som min uppgift att veta bättre och göra vad jag kan för att få honom att äta. När han vill äta får han alltså alltid det men om han inte vill så försöker jag göra så att han ska vilja eftersom jag vet att han behöver det. Jag kan inte säga att jag skulle känna mig helt trygg med att överlåta ansvaret för amningsavslutet till min son utan jag tänker att aktivt kommer verka för att han ska vilja amma vidare. Rent praktiskt genom att låta honom amma när han vill, genom att låta amningsstunderna förknippas med lugn och glada miner och sist men inte minst inte ge honom mer annan mat än att han fortfarande orkar amma. En sak som kan leda till ett tidigare amningsavslut än man kanske tänkt sig  tror jag nämligen är att barnet äter sig mätt på annan mat. Ett redan mätt barn kommer givetvis få ett minskat intresse för att amma och plötsligt en dag har barnet slutat efterfråga bröstet. Frågan är dock om det verkligen är barnets vilja att äta sig mätt på annan mat eller om hen gör det eftersom det är vad föräldrarna serverar? Är det barnets egen vilja eller föräldrarnas matval som leder till ett amningsavslut?

det saknas ett ord i amningsordlistan

av Julia Ilke

Jag saknar ett ord i det svenska språket för att beskriva amning som är mitt emellan hel-och delamning. Helammar gör man ju så länge barnet bara får bröstmjölk och delammar gör man i teorin så fort barnet får börja äta annat. Personligen känns det dock inte rätt att säga att jag delammar bara för att sonen sedan två månader får smaka små små bitar från min tallrik. I praktiken får han fortfarande hela, eller ja nästan hela, sitt energibehov täckt via amningen och därför identifierar jag oss mer som hel- än delammare men egentligen skulle jag vilja ha ett eget ord för att slippa säga ”Jo han har börjat få smaka annan mat men vi tar det i hans egen takt så egentligen ammar vi mest”.

Att ordet jag söker inte finns tänker jag beror på att övergångsfasen från helamning till annan mat för många är ganska kort. Börjar man ge puréer, välling och gröt kan man på relativt kort tid skifta om så att denna mat utgör en stor del av barnets intag och eftersom denna typ av avvänjning är den vanligaste i Sverige är det kanske inte så konstigt att det inte finns ord för att beskriva det jag vill beskriva?

Att inte ge gröt utan att istället ge vanlig mat brukar kallas för BLW (baby led weaning, eller barnledd avvänjning på svenska). Metoden innebär alltså att barnet får ”riktig” som exempelvis lätt mosad äggula, morotsstavar, vispad grädde, hallon, gröna ärtor, avokado och broccolibuketter. Helt enkelt mat med mild smak och som barnet själva kan hålla i och/eller finfördela. Att lära sig äta själv tar tid och i praktiken kommer således amningen att fortsätta utgöra huvuddelen av födan ett bra tag efter det att annan mat introducerats.

Har du introducerat annan mat under en längre tid och känner du i så fall att det saknas ett ord för att beskriva amningen under denna tid?

Tolkningar och forskning om mat vid fyra månader

Av Marit Olanders

Att fyramånadersdagen betyder dags att börja med annan mat är nog något som de flesta känner till. I mataffärerna dignar barnmatshyllorna av livsmedel som man kan börja med vid fyra månaders ålder. Pulvergröt med färg och konsistens av gegga som är så lös att den nästan, men bara nästan, går att hälla genom en nappflaska och färgglada glasburkar med vattenblandade finfördelade vegetabilier.

Många får höra på BVC att nu är det dags att börja med mat. Teorin om smakfönstret lever fortfarande kvar, trots att den inte har något som helst vetenskapligt underlag utan är påhittat och benäget spritt av Semper. Teorin går ut på att barn är mottagliga för smaker vid prick fyra månader, och om det inte får smaka på olika livsmedel då så kommer de aldrig att bli intresserade av annan mat. Nära besläktad med smakfönsterteorin är idén om att barn som inte får annan mat vid fyramånadersdagen blir svårare att avvänja. Det finns det inte heller vetenskapligt stöd för, men man kan förstås spekulera i om mat tidigt kan störa amningen och få vissa barn att tappa intresset.

Det finns alltså en massiv kulturell press på att barn ska börja med annan mat vid fyra månader. En hel del tjustartar också redan före fyramånadersdagen. Det är status att ha ett barn som är tidigt utvecklat och vår bild av i tidig utveckling ingår också att "äta som en fågelunge". Samtidigt är de flesta också medvetna om rekommendationen om helamning i sex månader, men den bortförklaras som något som mest är viktigt i u-länder (länk här, här och här) eller blir till ännu ett ouppnåeligt krav på den helt igenom lyckade idealkvinnan.

Det mesta i barns naturliga utveckling i fyramånandersåldern går att tolka som att mjölken inte räcker som enda föda, eller att barnet är redo för annan mat. Att de gärna för saker till munnen för att känna på dem. Om de ibland amma oftare på natten. Om de vill amma oftare på dagen. Om de följer med med blicken när någon äter (som allt annat). Om de är okoncentrerade under amningen. Om viktkurvan planar ut lite, vilket den helt naturligt gör.

Vad frågan än gäller, och oavsett om föräldrarna uppfattar det som problem eller ej är svaret: Börja med mat. Nu är hon/han stor nog! Underförstått: Mjölken räcker inte. Är det inte mängden det är fel på så är det kanske kvaliteten.

Man kan också tolka på ett annat sätt. Man kan se lusten att känna på saker med munnen som ett uttryck för barnets amodala perception, det vill säga att uppleva saker med alla sinnen. Man kan se fler amningar som en naturlig utveckling, om man ser amningen som social kommunikation mellan mamma och barn. Man kan, som WHO, se ammade barns viktutveckling som den nomala, som genomsnittety bör sträva efter, och ej ammade barns lite högre vikt reltivt längden som i överkant. Längdtillväxten är ett säkrare mått än vikten.

Man kan ge barn som gärna vill tugga på saker en bitring. Man kan ha med sig barnet i det man gör, även vid matbordet. man kan äta själv och låta barnet undersöka omvärlden, inklusive det som finns på tallrikar i dess närhet, i sin egen takt. Man behöver inte purea, skedmata och aktivt vänja barn.

Det saknas interventionsstudier som jämför helamning i fyra, fem och sex månader i indfustrialiserade länder som Sverige, skriver Livsmedelsverket i sin handledning för barnhälsovården. Det är ju inte så konstigt, eftersom det är orimligt och oetiskt att lotta mor-barn-par till helamning i fyra, fem eller sex månader, vilket är vad man gör i interventionsstudier. Däremot finns det faktiskt andra typer av studier som visar att barn som helammas i sex månader löper mindre risk för infektioner i luftvägarna än barn som helammas i 3-4 månader och därefter delammas. WHO konstaterar att kvinnor som fortsätter att helamma till sex månader snabbare minskar i vikt efter förlossningen och slipper mensen längre.

Däremot finns det inga studier alls om de yttepyttesmakproven av ett kryddmåtts storlek som Livsmedelsverket lanserade förra året.

Barn som helammas blir nästan aldrig förstoppade

Av Marit Olanders

Förstoppning är ett smärtsamt och jobbigt tillstånd. Enligt 1177 definieras förstoppning hos barn som bajs varannan till var tredje dag eller ännu mer sällan, samt att bajset är hårt och svårt att få ut. Har man förstoppnign länge kan man få lös avföring som tar sig förbi hård avföring som står kvar i tarmen.

Förstoppning är vanligare än man kan tro. Det förekommer hos upp till 10 procent hos alla späd- och småbarn.

Barn som helammas blir nästan aldrig förstoppade eftersom ämnen i bröstmjölken håller avföringen mjuk. Förstoppning kan dock drabba spädbarn som ammas delvis eller bara får modersmjölksersättning. Barn kan också få tillfällig förstoppning i samband med att det börjar med fast föda.

Mat som vitt bröd, komjölk, pasta och pannkakor, kan göra avföringen hård, just precis den mat som många små barn tycker mest om. Hos barn på över 1,5 år kan också brist på fibrer i kosten orsaka förstoppning.

Amning kan göra avföringen mjuk.

Det ligger nära till hands att anta att om fler barn ammades mer och längre, skulle färre ha problem med förstoppning. Är det någon som har sett någon forskning på detta så är jag mycket intresserad.

Plockmat kan gynna bra viktutveckling

Av Marit Olanders

Att låta barn äta själva snarare än att skedmata dem kan minska risken för att de utvecklar övervikt senare. Det är slutsatsen i en ny studie. 155 barn mellan 20 månader och 6,5 år, varav 63 skedmatades och 92 åt själva, ingick i studien. forskarna frågade föräldrarna om hur barnen hade börjat med mat.

Barnen som skedmatades löpte större risk att utveckla övervikt än barnen som själva plockade i sig mat.

Barnen som skedmatades föredrog i större utsträckning söta smaker, medan barnen som åt själva åt kolhydrater.

Forskarnas slutsats är att det kan gynna barns preferenser för nyttig mat att låta dem äta själva.

Läs mer här.

Till dig som har upplevt mathets

Av Marit Olanders

Har du ett barn som ammar men inte är särskilt intresserat av fast föda? Har du prövat att ge potatis med bröstmjölk, palsternackspuré, mosad banan (trots att många säger att man inte ska börja med det) och en massa annat som ditt barn bara precis har smakat på och sedan ratat? Växer och utvecklas ditt barn som förväntat - bara att det inte äter några skönjbara portioner med mat?

Blir du stressad över alla menyer, karriärsstegar och andra föräldrars berättelser om små matälskande, fågelungsliknande barn? Kanske rentav någon från vården ifrågasätter om du verkligen försöker ge ditt barn mat?

Med andra ord, har du upplevt mathets?

Då är det här inlägget för dig.

Alla barn börjar inte älska annan mat direkt. En del gör det, ibland till den grad att amningen håller på att konkurreras ut. Då får man fundera på om det är okej om amningen rinner ut i sanden, eller om man vill dra i bromsen lite. Man kanske drar ner på skedmatningen och låter barnet plocka i sig mat i sin egen tankt. Men så finns det också det motsatta - barn som visserligen smakar på mat som de erbjuds, men som inte äter annan mat för att bli mätta utan fortsätter med amningen som huvudsaklig näringskälla. Växer och utvecklas barnet som förväntat behöver man knappast oroa sig för järnbrist.

Ta med barnet i måltiderna, låt det ha mat inom räckhåll, erbjud det att smaka av din mat, t ex: "Det här tycker jag är riktigt gott! Vill du smaka?" Det verkar vara vanligt att barn på 6-12 månader väljer sig att förlita sig på antingen amningen eller annan mat som huvudsaklig näringskälla. Få barn i den åldern verkar accpetera att amma morgon och kväll och äta annan mat hela dagarna. Antingen rinner amningen ut i sanden, vilket är särskilt vanligt om välling finns med i bilden eller så dröjer det innan aptiten på annan mat blir större.

Så småningom ökar motivationen eller vad det nu är som ska till och matmängderna börjar öka. Det kan dröja ända fram emot ettårsdagen, ibland ändå längre. Alla barn är inte "tidiga" med att äta större mängder annan mat. Alla barn kommer inte heller att vilja börja lapa kryddmått med mat från förädrarnas fingrar på fyramånadersdagen. En del är ointresserade, och det länge. Utan att något är farligt eller fel.

Från fyra månader

Av Eva-Lotta Funkquist

Spädbarns hälsa är viktig. Därför kommer myndigheter med rekommendationer i frågor som rör deras hälsa. Amningsförekomsten minskar och det här har fått både Livsmedelsverket och Socialstyrelsen att agera. Man uppfattar ett det är ett problem att WHO:s amningsrekommendation, som bland annat säger sex månader exklusiv amning, inte efterlevs i vården i Sverige. Livsmedelsverket har uppmärksammat att BVC rekommenderar smakportioner från fyra månader (trots att de ska rekommendera exklusiv amning i sex månader). Argumentet till att börja med smakportioenr vid fyra månader har bland annat varit att barnet har ett "smakfönster" som skulle vara öppet mellan fyra till sex månader. Om fönstret stängs innan barnet har fått smakportioner argumenterar man ibland på BVC att det kan bli problem med barnets matintroduktion. Påståendet är inte grundat i någon vetenskap, utan var från början ett försäljningsknep från barnmatsindustrin (ett knep som har fått starkt fäste på BVC). Det här har gjort att Livsmedelsverket infört ett nytt begrepp: pyttesmå smakprov. Som framgår rekommenderas smakproven bara att ges om barnet visar intresse och det ska då vara kryddmåttstora mängder av den mat som barnet visat intresse för (t.ex. från förälderns tallrik). Rekommendationen gäller både barn som ammas och barn som äter ersättning.

Hur fiffigt det här är av Livsmedelsverket återstår att se. Begreppet är av flera skäl inte problemfritt. Ett tänkbart scenario är att barnmatsindustrin utnyttjar pyttesmå smakprov till att ännu hårdare lansera barnmatsprodukter till barn som är så små att de inte bör eller behöver äta deras produkter. Redan innan pyttesmå smakprov infördes var det här alltså ett problem. Semper har inte mindre än 18 barnmatsprodukter som är märkta med "från fyra månader". Det är naturligtvis oekonomiskt, opraktiskt och omiljövänligt att öppna en barnmatsburk för att sedan se om spädbarnet visar intresse för ett kryddmåttstort smakprov.

Semper presenterar sina produkter i en karriärsstege som barnet kan "klättra i". Naturligvis finns det massor att tjäna på, för ett barnmatsföretag, att spädbarnet börjar klättra från så späd ålder som möjligt. Redan i våras fick jag den första inbjudan från Semper för att komma och lyssna på deras tolkning av pyttesmå smakprov. Alltså redan innan Livsmedelsverket ens hade presenterat sitt nya begrepp. Barnmatsföretagen åker också väldigt aktivt runt till Sveriges BVC och berättar för sjuksköterskorna om sina produkter.

Jag tycker att det är mycket förvånande att barnmatsföretagen inte får någon negativ uppmärksamhet kring att de inte märker sina burkar i enlighet med WHO:s och Livsmedelsverkets rekommendationer. Om de fick frågan varför de märker sina burkar med "från fyra månader" vad skulle de svara då?

Snälla, hjälp till och mejla dem frågan vetja: konsumentkontakt@semper.se

Och låt Amningsbloggen veta svaret...

Livsmedelsverkets nya rekommendation

Av Eva-Lotta Funkquist

Åsa Brugård Konde är nutritionist på Livsmedelsverket. Hon blir intervjuad i senaste Amningsnytt angående verkets nya amningsrekommendation. Man har valt att införa en nyhet i rådgivningen kring spädbarnets kost; från fyra månader kan man ge bebisen "yttepyttelite" provsmak av mat. Det ska vara kryddmåttstora mängder. Smakportioner bör föräldrar fortfarande vänta med tills barnet är sex månader. Anledningen till det nya rådet är enligt Åsa att BVC-sjuksköterskorna inte följde den gamla rekommendationen utan förmedlade följande budskap till föräldrarna: "Livsmedelsverket rekommenderar smakportioner från sex månader, men vi på BVC rekommenderar att man börjar vid fyra månader”.

Nu verkar inte BVC veta så mycket om vad Livsmedelsverket säger (läs Amningsnytt artikel). BVC tycks så att säga köra sitt eget race. Men jag undrar ändå: är det inte en risk att BVC-sjuksköterskorna börjar förmedla följande budsakp?: "Livsmedelsverket rekommenderar yttepyttelite smakportioner från fyra månader, men vi på BVC rekommenderar att man börjar med större mängder”.

Åsa Brogård Konde blir också intervjuad i fredagens DN. Där berättar hon att Livsmedelsverket måste förhålla sig till den forskning som visar att amning är bra även för västerländska barn (och inte bara för barn i fattiga länder). Som exempel tar hon att det finns en studie som visar att spädbarn som ammats har 72 procents lägre risk att behöva läggas in på sjukhus för luftvägsinfektioner. I artikeln tar man upp att amningsråden alltså trots detta har ändrats. Numera "uppmuntras" mammor att amma de första sexmånadern, men de kan börja ge miniportioner från fyra månader. Ett av skälen till detta är att kvinnor som inte vill eller kan amma, inte ska skuldbeläggas.

Och jag undrar: på vilket sätt mildrar miniportioner kvinnors skuld? Och sen undrar jag också: vad är egentligen orsaken till att miniportionerna införs?

Redan i våras fick jag för övrigt inbjudan från barnmatsindustrin: Utbildningsdag om Livsmedelsverket nya råd. Det undrar jag inte över.

Truga med mat ger kräsna barn

Av Marit Olanders

Det är ett vanligt råd att fortsätta erbjuda barn olika sorters fast föda, fast de tydligt visar att de inte vill ha. Föräldrar som följer råden och pressar sina barn att äta ångrar sig ofta i efterhand. Blir måltiden en viljornas kamp kan barnet tappa lusten på mat och bli kräset. Nu finns det forskning som visar det.
I Storbritannien har 104 mödrar till barn mellan 3 och 6 år fått frågor om barnens beteende som visade att om de blev trugade med mat vökade risken att de skulle sätta sig på tvären och vägra signifikant.

Att undvika mat var också vanligare bland barn med vissa typer av temperament (det står inte vilka) och barn till färldrar som använde mat som metod för uppfostran. När de vuxna inte respekterar barns signaler för hunger och mättnad kan det ge barnen problem att reglera aptiten senare i livet.

Forskarnas tips är att föräldrarna erbjuder barnet olika sorters nyttig mat - och sedan lutar sig tillbaka och låter barnet själv avgöra vad och hur mycket det ska äta.
- Det är samma tillvägagångssätt som ammande mammor använder. När man ammar vet man ju aldrig hur mycket barnet äter vid ett visst tillfälle, säger Anne Eglash, en av forskarna.

Smaka från förälderns tallrik

av Marit Olanders

Barnhälsovården förde inte vidare Livsmedelsverkets rekommendation om sex månaders helamning till föräldrarna, så därför ändras råden nu till att det är okej att låta barn smaka på mat från fyra månader. Det innebär alltså inte att det var "fel" att helamma till sex månader, men ytterst få gjorde det.

Barnmatsföretagen hänger givetsvis på och TV4 rapporterar att Semper redan har skickat ut ett brev till landerts BVc-sjuksköterskor oim att mat ska introduceras vid fyra månader. Livsmedlesverket poängterar att det är smaker som gäller, i storlek av ett kryddmått, 1 ml. För det behöver man knappast köpa burkar med barnmat eftersom en burk på 100 ml innehåller 100 portioner. Tanken är snarare att barnet kan få smaka små små mängder från förälderns tallrik. När det är så yttepyttesmå mängder gör det inget om det råkar vara lite salt i maten.

Många barn är dock inte nyfikna på mat vid fyra månader och inte vid fem månader heller. De flesta barn blir intresserade av annan mat runt sex månaders ålder, när deras motoriska utveckling gör att de kan sitta upp rakt, ta saker med handen och föra dem till munnen och kanske de också börjar få tänder då. Andra blir inte intresserade förrän efter sexmånadersdagen. För deras föräldrar kan den nya rekommendationen leda till ökad press på att börja med mat innan barnet är redo för det. Ingen vill ju ha ett barn som är "sent" i utvecklingen.

I själva verket är det helt normalt att amma mest och börja med mat någon gång kring eller efter sex månader. Inte heller behöver man skynda sig att dra ner på amningen i i rädsla för näringsbrist. Många friska pigga ammade barn smakar på mat efter behag men fortsätter att förlita sig på amningen för att bli mätta ändra till ettårsdagen eller kanske ännu längre. Och det är helt okej.

När barnet vill börja äta mer än bara mjölk

Av Eva-Lotta Funkquist

På förslag från en kommentator kan det vara så här enkelt:

1. Vänta in barnets egen förmåga att plocka i sig
2. Fortsätt att amma fritt
3. Erbjud mat utöver bröstmjölken på de tider resten av familjen äter - gärna av er egen

Jag vill nog gärna lägga till tre punkter till

4. Erbjud i första hand råvaror som kött, fisk, grönsaker, frukt, bär och ägg
5. Salta sparsamt
6. Erbjud då och då glutenhaltiga livsmedel medan du fortfarande ammar

Barnmatskarriär

Av Eva-Lotta Funkquist

Foucault var en fransk vetenskapsfilosof. Han menade att hela det västerländska samhället genomsyras av en disciplinlära som kallas för uppfostran. Den tidigare metoden för kontroll som byggde på en kraftfull ledning och hårda sanktioner, har i det moderna samhället ersatts av en mycket genomtänkt metod för disciplinering. Fängelseidén har blivit till mall för hela samhället. Liksom fångar avskiljs från omgivningen och placeras i fängelser, så placeras barn i skolbyggnader och sjuka i sjukhus o.s.v. Makten som utövas är total och mångdimensionell. De underordnades tid regleras i detalj. Den äldre tekniken att disciplinera på var rå och brutal, men samtidigt framhåller Foucault att den ger ett visst utrymme till frihet. Eftersom den är så grov berör den inte alla och eftersom den är så tydligt förtryckande manar den till motstånd och empati med de förtryckta. Den moderna människan utsätts istället för självregleringstekniker som medför att det verkar som om hon frivilligt och genom ett aktivt handlande omvandlar sig. Ett sätt att disiplinera på är enligt Foucault med hjälp av tiden. Med hjälp av den lineära tiden upprättas olika stadier med olika svårighetsgrad som barnen ska passera på väg mot en fast slutpunkt.Tiden blir en karriär.

Det här är något som barnmatsindustrin förstår att utnyttja. Barnmatsburkar märks med olika åldrar; från fyra månader, från sex månader, från åtta månader o.s.v. Det här kan naturligtvis lätt uppfattas som en "matkarriär" som bör följas. Kanske t.o.m som att barnet utvecklas i takt med att mer "avancerade" burkar kan användas. Bröstmjölken kan på så sätt lätt uppfattas som en symbol för brist på utveckling och mognad.

Ta det lugnt med annan mat

... om du vill hålla kvar amningen

Av Marit Olanders

I senaste nr:et av Vi Föräldrar uppmanas nannyn att ta time out i stället för att utsätta barnen för det. Fyra barnexperter ger sina förslag på lösningar på olika knepiga situationer, där en är att en niomånaders bebis kastar mat. Flera av dem nämner att barnet kanske inte är hungrigt och därför inte behöver äta just då.

En anledning kan ju vara att barnet ammas mycket, och att bröstmjölken är en stor del av näringsintaget. Det verkar som om många barn under andra halvåret väljer om de ska amma mycket och mest smaka på annat, eller äta mycket annan mat och ge upp amningen. I en del "menyer" nämns amningen som något man kan ha kvar morgon och kväll. Men ammar man bara två gånger per dygn lär det inte komma så mycket mjölk varje gång. Det kan få barn att tappa intresset för amningen helt och hållet. Många kvinnor blir besvikna när det händer, kanske hade de tänkt amma i ett år i alla fall, men barnet visar ju tydligt att det inte vill, så ...

Andra barn släpper inte ifrån sig amningen. De fortsätter glatt att amma vid de flesta av dygnets timmar och smakar visserligen på annan mat, men verkar inte se poängen med att äta annat, när det finns bröstmjölk. För deras föräldrar kan det bli stressigt att se alla dessa hurtfriska menyförslag och uppmaningar om att äta "hela mål". Eftersom ammade barn efter 6 månader är smalare än barn som inte ammas (fast lika långa) kan deras föräldrar felaktigt också tro att barnet för "för lite mat" och börja truga barnet att äta mer.

Så om du vill ha kvar amningen ett tag till - ta det lugnt med annan mat. Känner du att amningen är på väg att trängas ut är det okej att minska på portionerna, ta det lugnt med skedmatning och låta barnet äta själv. Om barnet växer och utvecklas och mår bra - då får det i sig vad det behöver!