den första tiden

av Julia Ilke

En vanlig fundering och källa till oro för nyblivna mammor är frågan om mjölken verkligen räcker. När det lilla barnet vill amma konstant för att inte vara missnöjt så undrar många om detta beror på att mjölken inte räcker till?

Att ett barn, särskilt när det är nyfött, vill amma i princip dygnet runt är inte ovanligt. De första veckorna kan det verkligen vara så att man inte gör annat än sitter eller ligger ner med sitt lilla barn och ammar, ammar och ammar. Detta kan upplevas ganska påfrestande och många är nog inte helt beredda på hur mycket amning det är i början. Lägg till lite hormonstormar och alla känslor efter förlossningen samt bröst som ömmar och spänner och man förstår att den första tiden kan bli en ganska så tårfylld historia. Men detta är normalt och det tål att upprepas! Den första tiden kan vara nog så jobbig ändå utan att man också ska behöva oroa sig om att något är fel på barnet eller ens mjölkproduktion. Skulle det vara så att barnet inte får i sig tillräckligt kommer du märka det enklast genom att blöjorna är torra. Väter ett spädbarn 6-8 blöjor per dag får hen i sig tillräckligt. Att barnet är missnöjt när det inte ammar eller får ligga helt nära dig är troligen ett tecken på att barnet har det väldigt bra när det får vara så. (Detta har Sagogrynet skrivit väldigt fint om, läs här.)

För att underlätta för sig själv när amningen tar ens mesta kraft och tid är det viktigt att våga be om hjälp. Be om en bok att läsa eller att din partner läser högt för dig, ha alltid något att dricka till hands, ha handdukar i närheten när barnet rapar, be om massage av dina axlarna och en extra kudde för att göra de bekvämare. Se helt enkelt till att du har det så bra som du bara kan och släpp sedan alla tankar på allt annat som du ”borde” göra. Just nu är det bara du och ditt lilla barn som är viktiga så ge er den tiden ni behöver för att vila, amma och att lära känna varandra.

Amning och anknytning

Av Eva-Lotta Funkquist

Mary Salter Ainsworth var John Bowlbys (grundaren av anknytningsteorin) medarbetare. Hon skapade den första metoden för att mäta anknytning. Metoden har blivit en klassiker inom psykologin och kallas främmandesituationen (på engelska; Strange Situation Procedure). Syftet med metoden är att framkalla anknytningsbeteende hos barnet för att sedan kunna värdera det. Det har visat sig särskilt lämpligt att göra då barnet är runt ett år. Genomförandet går till så här: föräldrar och barn får vistas i ett rum med leksaker, varpå föräldern lämnar rummet i ungefär en minut. Den viktigaste sekvensen är hur barnet hanterar återföreningen. Ett tryggt anknutet barn kan t.ex. söka upp föräldern och låta sig tröstas eller, om barnet inte blivit skrämt av separationen, välkomna föräldern med ord eller leende. Sextio till 70 % av barnen i det västerländska samhället anses vara tryggt anknutna till en eller båda föräldrarna. Otryggt anknutna barn kan delas in i två grupper; undvikande respektive ambivalent anknutna. Barn med undvikande anknytning har ofta lärt sig att hantera separation utan gråt och vid återförening undviker ofta barnet föräldern. Femton till 25 % av barnen i det västerländska samhället uppvisar det här anknytningsmönstret. Beteendemönstret uppfattas ju ofta som eftersträvansvärt hos barn i den västerländska kulturen och barnen kan därför felaktigt tolkas som ”trygga”. Ambivalent anknutna barn visar ofta stark oro i samband med separationen, men låter sig inte lugnas av föräldern, utan avvisar kontakt eller blir extremt klängiga vid återförenandet. I det västerländska samhället brukar 5 till 15 % av barnen ha ambivalent anknytning. Under utvecklandet av metoden visade det sig att en del barn inte gick att kategorisera enligt de kriterier som fastställts. Det här var speciellt vanligt bland barn som kom från socialt utsatta familjer. Dessa barn kunde undvika föräldern i samband med återförening, men samtidigt uppvisa starkt obehag och ledsnad. Den här anknytningen har kommit att kallas desorienterad och anses ofta var den allvarligaste formen av otrygg anknytning. I den västerländska befolkningen brukar 15 till 20 % av barnen ha det här anknytningsmönstret. Alla former av otrygg anknytning är för barnet kopplade till problem senare i livet (se t.ex. Broberg  Anknytning i praktiken. Tillämpningar av anknytningsteorin, 2008). 

Spelar amning roll för anknytningen? Svaret är långt ifrån enkelt att ge. När Ainsworth utvecklade sin teori så gjorde hon det i ett land där amningen var norm (Uganda) och i ett land där flaskmatning (USA) var norm och Ainsworth hade själv aldrig något entydigt svar på frågan.

Men naturligtvis bedrivs det forskning för att svara på frågan. Ett exempel är: Breastfeeding and its relation to maternal sensitivity and infant attachment.

Forskarna kom fram till att ju längre amning desto högre poäng på Ainsworth sensitivitetsskala, som visar hur lyhörd mamman är för barnets behov. Längre amning var däremot inte kopplat till lägre risk för undvikande eller ambivalent anknytning. Däremot innebar längre amning en lägre risk för att barnet skulle utveckla desorienterad anknytning.

En liten rolig detalj är att jag har en vän som blev testad med främmandesituationen när hennes barn var ett år. Hon svarade förvånat när testledaren sa att hon skulle lämna rummet en minut: Nej, det förstår du väl att jag inte kan göra, han känner ju inte dig.

Hur många poäng får man för det? Full poäng av mig i alla fall...

Går det verkligen lika bra med flaskan?

av Julia Ilke

”Det går så klart lika bra med flaskan” är ett påstående som dyker upp nästan varje gång amning är uppe för debatt. Det är som att flaskan måste få ett erkännande för att det fortsatta samtalet om amning inte ska kunna beskyllas för att vara en del av den här så kallade ”amningshetsen”, men jag frågar mig vad man egentligen menar? Ur vilka aspekter går det lika bra? Är det i fråga om anknytningen som bröstet är utbytbart mot en flaska? Är det näringsinnehållet som anses vara detsamma? Är det barnets medfödda behov av att suga som tillfredsställs lika bra med plastnappar? Frågetecknen är flera men jag har nog aldrig hört någon som förklarar vad de egentligen menar när de påstår att det går lika bra med flaskan.

En aspekt där det INTE går lika bra med flaskan är när det kommer till innehållet i bröstet versus innehållet i en flaska ersättning och effekterna detta har på barnets hälsa och utveckling. Unicef har gått igenom forskningen och sammanställt en lista med effekterna av att växa upp på bröstmjölk eller ersättning. 

Unicefs slutsats är att barn som växt upp på ersättning löper en ökad risk för:

- infektioner i mage- och tarm

- infektioner i luftvägarna

- urinvägsinfektioner

- öroninfektioner

- allergiska besvär som eksem och astma

- diabetes typ 1 och 2

- övervikt

- leukemi

- plötslig spädbarnsdöd

Barn som fått bröstmjölk har bättre/lägre risk för:

- Neurologisk utveckling

- Kolesterolvärden

- Blodtryck

- Mun- och tandhälsa

- Hjärt- och kärlsjukdom senare i livet

- Cancer

Ska man tro Unicef får man väl nästan säga att påståendet om att det går lika bra med flaskan är en sanning med modifikation, eller?

Samma gamla fördomar

Av Marit Olanders

I helgen har Katrin Zytomierska retat upp amningsvänner genom att uttrycka sig elakt och kategoriskt om att fortsätta amma efter åtta månader. Enligt Katrins åsikt, som man inte alls behöver rätta sig efter, är det "förjävla äckligt"med ammade treåringar, som på det omtalade Time-omslaget i våras.

Katrin spar inte på krutet, det är äckligt med treåringar som tar fram tutten själv, hon tycker synd om männen som inte har tillgång till sina kvinnors bröst annat än med mjölk i och hon tror att kvinnor som fortsätter amma efter åttamånadersdagen gör det för att de inte har något eget liv och att de är beroende av barnet för att må bra. De ammade barnen tror hon inte växer upp till att bli företagsledare men vad hon menar med det begriper jag inte riktigt.

Vad man ska komma ihåg innan man sätter igång och retar sig på Katrins elakheter är att det hon säger var vedertagna sanningar på 1900-talet, och att det är ideer som fortfarande lever och frodas lite varstans. Psykoanalytikern och barnläkaren Donald W Winnicott var en av de tongivande figurerna inom barnpsykologin och har framför allt blivit berömd för att ha myntat begreppen övergångsobjekt och övergångsområde. Ett övergångsobjekt är alltså en sak, exempelvis en filt, tygblöja eller nalle, som är psykologiskt laddad för barnet och med vilket barnet befinner sig i ett slags mellanområde mellan det "yttre" och det "inre". Winnicott redogör för det i boken Lek och verklighet, som utkom 1971.

I boken ger Winnicott uttryck för att sju månaders amning är för länge, att det har gjort en pojke modersfixerad och lett till att han inte någonsin gifte sig. Pojkens lillebror avvandes vid fyra månader "utan besvär" (man kan också se det som att han inte hade tillräcklig mognad att värna om sin amning, vlket större barn kan ha) och skaffade sen ett övergångsobjekt, först en hörna på en filt och sedan en tröja som kallades "Ba". Han utvecklades "självständigt".

Winnicott menade att behovet av övergångsobjekt är allmänmänskligt. Nu vet man att i kulturer med längre amning och mer fysisk närhet mellan barn och dess vårdare är förekomsten av övergångsobjekt mindre. I en svensk undersökning visade det sig att bara hälften av barnen hade övergångsobjekt. Övergångsobjekt var vanligare bland barn som hade ammats i mindre än åtta månader än bland barn som hade ammats längre.

Så här skriver Lennart och Margareta Viberg i sin doktorsavhandling The Teddy Bear in Psychology:
Att lång amningstid visade negativt samband med såväl användning av ÖO som napp och tumme och positivt samband med utvecklingsnivå vid 5 års ålder kan tala för att amningen skyddar barnets grundläggande ”illusion” om förening med modern. ”Desillusionering” är nödvändig för utvecklingen men eventuellt pressas den fram på ett brådmoget sätt, när amningstiden begränsas till barnets första halvår eller kortare tid. 

(Och det kanske inte är amningstiden i sig utan hur mycket kroppskontakt under avslappnade former som barnet får - att barnet får vara i vårdarens famn och där vara i ett tillstånd där de befinner sig i det mentala övergångsområdet - det handlar om.)

Det Katrin ger uttryck för om amning har långa rötter som envist klamrar sig kvar. Det visar på okunnighet och ointresse för ämnet och får mig att tro att dess främsta syfte vara att retas och generera klick till bloggen. Därför länkar jag inte.

Att bonda med sin bebis utan nappflaska

Av Marit Olanders

Ett vanligt argument för flaskmatning är att pappan också kan mata och stärka sin bindning till barnet. En del menar att det är så viktigt, och amningen så oviktig, att mamman BÖR avstå från att amma. Men det finns många sätt att knyta band till sitt spädbarn även om man inte ammar, eller flaskmatar. Lactation narration visar en kul bildserie på 20 olika sätt som pappor kan bonda med sina spädbarn utan att flaskmata.

Nu vande de visserligen sitt barn vid nappflaska i alla fall, men det var för att kvinnan skulle börja jobba. Pappan berättar att han såg flaskmatningen som en uppgift i hushållet, snarare än en relation. Bindnignen kom vid andra tillfällen, som när han höll bebisen mot sin bröstkorg, på sina uppdragna knän, när de såg varandra i ögonen, när de gungade gungstol, när de pratade, dansade, läste eller gick ut tillsammans.

Tjugo foton säger inte så väldigt mycket om vardagslivet i en familj, men man får ändå intrycket av att pappan på bilderna är en engagerad, närvarande pappa som umgås mycket med sin bebis, och på så sätt lägger grunden för en livslång, nära relation.

Nu har jag en fråga till er. Är kanske idén om att pappan måste flaskmata en följd av idén om kvalitetstid? Att han inte har så mycket tid att vara med sitt barn och då måste det vara hög kvalitet på den lilla tiden han kan ge - och att han då pockar på eller kräver att mamman ska avstå amningen? Alternativt att mamman avstår amningen för att han åtminstone ska tillbringa DEN tiden tillsammans med sitt barn?