Jag födde mitt första barn på KS 1991

Avdelningen vi vårdades på efteråt hette Q25 och var en samvårdsavdelning. Då var samvård på BB något helt nytt. Tidigare hade nyfödda barn legat på barnsalar. Andan var god och personalen välutbildad och, har jag förstått senare, mycket amningsvänlig. Det var självklart att pappan skulle sova kvar. Någon frågade om jag hade tänkt att amma. Jag minns att jag uppfattade frågan som konstig. Hur skulle jag kunna veta det? Jag hade ju aldrig provat. Någon sa att de ville titta då jag ammade. De smög sig in på vårt rum och tittade och jag minns att jag tyckte det var obehagligt. Det var aldrig någon som rörde mina bröst, det var heller aldrig någon som rörde barnet, ändå var det något i situationen som gjorde mig obekväm.

Jag har alltid ammat väldigt indiskret. Jag säger som Linda Skugge: "förlåt alla mammor som jag har försvårat för att amma offentligt". Att amma diskret har inte passat mig. Jag har alltid gjort så mycket annat samtidigt. En gång sa en väninna till mig då vi satt på en läktare och tittade på en gymnastikuppvisning "titta där sitter en kvinna som ammar på samma sätt som du gör" (hon pekade på en annan mamma i publiken). Sen illustrerade hon genom att dra sin egen tröja upp och ner hejdlöst och frekvent. Jag tog det som en komplimang.

Trots att jag alltså är en indiskret ammare upplevde jag det som obehagligt att BB personalen ville titta då jag ammade. Jag brukar tänka på vad som hade hänt om jag träffat på så där okänslig personal som man ibland läser om. Personal som drar i brösten och hårdhänt väcker barnet för att sedan trycka det till bröstet. Hade jag då valt att inte amma? Jag ser det nästan som sannolikt och blir ledsen när jag tänker på det.

Så vitt jag vet är Q25 nedlagt sedan länge. Jag tror att det var av besparingsskäl.

Eva-Lotta Funkquist

Jag, en nappflaskförespråkare

Det satt en gul stick it lapp på journalen. Fråga hur det går med amningen, stod det. Bebisen skulle komma åter från en permission för viktkontroll och blodprovstagning. Jag läste i journalen: infektionsmisstanke, långvarigt gul, ljusbehandlad och mer än 10 % viktnedgång. Jag visade in familjen på undersökningsrummet. Modern spände genast ögonen i mig.

- Jag ammar inte, sa hon förekommande och med sträng röst. - Jag har lagt ner amningen. Bebisen äter med nappflaska. Jag ska prova igen på tisdag, kanske. Hon avslutade med ännu strängare röst,

- Är du också en sån där NAPPFLASKHATARE?

- O nej, svarade jag, faktum är att nappflaskor är den enda kommersiella produkt jag verkligen, verkligen gillar, jag menar verkligen.

Ljuget kom liksom av sig självt. Modern tittade förvånat och faktiskt uppskattande på mig, äntligen en meningsfrände. Det kändes bra. Kvällen var sen och jag var inte alls på humör att förklara och försvara vare sig amningsfanatism eller sjukhustes tillmatningsrutiner. Hon tycktes turligt nog inte alls uppfatta det totalt absurda i påståendet. Undersköterskan tittade däremot förvånat och skeptiskt på mig och jag tror hon tänkte: hur i gisses namn ska hon ta sig ur det här?

Modern blev plötsligt entusiastisk. Nu ville hon berätta: om en ständigt skrikande bebis, om såriga bröstvårtor, om sömnlösa nätter, om hysteriskt BB personal och om oförenliga råd.

Jag flikade in lite stödord för att visa mitt deltagande, - nämen oj, stackars dig, o kära nån, fy vilka dummisar. Det sista var om BB personalen. Sånt är tabu. Man ska aldrig hålla med om att kolleger har betett sig illa. Naturligtvis inte, det är illojalt. Undersköterskan tittade ogillande på mig och lämnade rummet. Jag nästan hörde hur hon tänkte: ikväll är hon galen, komplett galen.

Modern fortsatte att berätta om kaoset som varit och till sist om befrielsen som kom med nappflaskan. En nöjd bebis, som sov, som blev mätt och om bröstvårtor som fick vila.

- Nämen o va bra, sa jag, - vad skönt, vilken befrielse. Här kändes det skönt att slippa undersköterskan blickar. Samtidigt började jag längta efter något i historien som kunde ge mig tillfälle att bidra med lite, lite perspektivförskjutning. Och till slut kom det.

Modern: - De sa att jag skulle prova med en sån där plastnapp på tutten, totalt värdelöst. Den sitter inte fast och hon bara tuggar på den, så här.

Hon illustrerade med sina egna käkar.

Jag: - Jamen amningsnappar, förresten, dom gillar jag också, förutom nappflaskor alltså. Är det någon som har visat hur du sätter fast den på rätt sätt?

Modern: - Nej

Jag: - Ja men då ska jag göra det. Du kan få en amningsnapp av mig gratis bara för att de är så bra.

Modern: - Ja, va snällt.

Modern satte amningsnappen på bröstvårtan enligt mina instruktioner. Den satt som en smäck, som klippt och skuren. Vi beundrade den gemensamt. Om du vill, sa jag, så kan du ju prova att amma lite med den. Nu eller på tisdag.

Modern provade direkt. Bebisen sög. Modern blev glad, fadern blev glad och jag blev glad, men gladast av alla blev nog undersköterskan. Familjen fick en återbesökstid på tisdagen.

Eva-Lotta Funkquist

Tidigare publicerad i Amningsnytt nr 1 2009

Manliga amningsfanatiker

Jag har aldrig speciellt ihärdigt lagt mig i hur bekantskapskretsen matar eller sköter om sina barn (undantaget är min syster, som fick så att säga särbehandling långt före förlossningen). Likadant har jag märkt att det är med kvinnliga meningsfränder. Man rabblar helt enkelt inte upp alla eventuella negativa konsekvenser med att använda tröstnapp när man första gången blir förevisad en telning och mamman halvligger i soffan med såriga bröstvårtor och ömmande underliv. Jag har dock flera gånger slagits av att våra respektive inte alltid har den här känslan för när man ska hålla truten.

-”Ska hon verkligen suga på den där,” brukar min sambo säga, och dra nappen hur barnets mun. ”Hon är väl antagligen hungrig,” lägger han sedan till som skuld på börda. Medan jag låtsas att jag inte hör och de stackars föräldrarna snärjer in sig i en radda av ursäkter toppar han upp med ett:

-”Ni vet väl vad det heter på engelska,” och när ingen svarar lägger han till själv: pacifier.

-”Förslöare”, översätter han sen dramatiskt, ”dom blir mindre nyfikna, nappsugarna alltså.”

Jag ser hur de stackars föräldrarna ser framför sig hur barnet utvecklas till en introvert tonåring som är oförmögen till allt utom självtröstande beteende. Sambon begränsar sig inte, på något sätt, till att ha synpunkter på bara nappar. En väninna, som dessutom är en ovanligt kompetent mamma, berättade för ett tag sedan hur min sambo hade tagit upp hennes dotter från golvet när hon var ett par månader och sagt till väninnan:

-”Inte kan hon ligga där alldeles ensam när hon är vaken.”

Både jag och sambon försäkrade att vi inte hade något minne av händelsen.

-”Nej, men jag glömmer aldrig,” replikerade väninnan.

När väninnan senare skulle sluta att amma ett av sina andra barn, började han plötsligt att suga på sina tår. Så en dag låg Tomas Ljungbergs bok uppslagen på väninnans toalettgolvet. Under rubriken störningar i ungvårdnaden stod det om en tänkbar förklaring till tåsugandet. Väninnan misstänkte genast sin egen make, som även han kan betecknas som en manlig amningsfanatiker.

-”Han måste ha lagt dit boken och slagit upp sidan, så att jag skulle se det där nästa gång jag gick på toaletten", konstaterade väninnan övertygad.

Maken förnekade dock all inblandning, men visst var det en händelse som inte ser ut som en tillfällighet.

En annan av mina meningsfränder är gift med en man som har en imponerande och genomtänkt strategi för att påverka sin bekantskapskrets. Svensexor, bröllop och andra festligheter blir hans arenor och får honom så att säga att ”gå igång”. Hans budskap är enkelt och avskalat, men nyttan desto större, om nu budskapet når fram.

-”När ni får barn,” säger han: ”bär dem, sov med dem och låt dem amma så länge de vill.”

Det är bara att erkänna; inte ens jag har något mer att tillägga.

Eva-Lotta Funkquist

Det mest obehagliga mejl hon någonsin fått kom från amningshjälpen

För ett halvår sedan slutade Linna Johansson som ledarskribent på Expressen. Då skrev hon i en krönika att de mest obehagliga mejl hon någonsin fått i sin mejlbox kom från representanter från amninghjälpen och att de kom in efter en rad artiklar som hon hade skrivit om amningsfanatism. Jag skulle ge en hel del för att få se de där mejlen, jag menar, de måste vara i en alldeles speciell kaliber. En ung feministisk ledarplatsskribent lär ju ha fått det grövsta man kan föreställa sig i sin mejlbox. Och en medlem i amningshjälpen skulle ha toppat detta. Shit! Linna efterlyser att man oftare tar upp amningsfrågor på ledarsidor eftersom de helt har misstolkats som mjukisfrågor. Och jag som just hade börjat bekymra mig för att den här föreningen hade börjat kännas lite tam. Allvarligt talat har jag ibland känt att det mest fanatiska som föreningen kan skaka fram är jag själv, och det vet jag ju att det inte är något vidare bevänt med den fanatismen. Rätt vad det är hör jag mig själv stå och prata så varmt om nappflaskor och jag suckar lamt åt Nestlés eviga från fyra månader på burkarna. Föreningen förefaller för mig att bestå av en samling ytterst politiskt korrekta kvinnor som vant tolererar det mesta. Lite Carolina Klufttyper. Alltid positiva hatten på. Men där misstog jag mig alltså!
Förövrigt är ju alla som på något sätt är engagerade i amningsfrågor helt vana vid att bli kallade för fanatiker. Så här enkelt kan man råka ut för det.
- Jag har inte börjat med smakportioner än (bebisen är fem månader).
- Jaha, är du en sån där amningsfanatiker?

Eva-Lotta Funkquist