Av Signe Franks
Världsamningsveckan firas i över 170 länder första veckan i augusti sedan tjugo år (i Norden brukar vi fira den under hösten: vecka 42). Årets tema är Breastfeeding Support – close to mothers (det kommer så småningom en officiell översättning). Och vad kan passa bättre just i år, då Amningshjälpen firar sitt 40-års jubileum?
Fokus ligger på peer support, dvs. informell, icke-professionell information, råd och stöd från gelikar, personer i ungefär liknande livssituationer. En sorts kamratstöd, en kvinna-till-kvinna rådgivning. Hos andra som på något sätt liknar mig kan jag hitta en samhörighet som är annorlunda än exempelvis förhållandet patient/hälsovård eller dotter/mor. Mer information finns på World Breastfeeding Weeks hemsida: http://worldbreastfeedingweek.org/. Där finns en bild som visar fem olika stödcirklar för amningen, bl.a. familj och socialt nätverk, hälsovård samt myndigheter och lagstiftning. Amningsveckan vill rikta uppmärksamheten på betydelsen av amningshjälpsgruppernas stöd till mammor när det gäller att etablera och upprätthålla amningen.
I boken Amning i vardagen finns ett diagram (sid 217) där olika interventioner på ett fiffigt sätt satts in i tidslinjen i amningsstatistiken. Den brantaste uppgången i linjerna är faktiskt precis efter Amningshjälpen bildades. Sedan syns en viss uppgång och fall vid amningsvänliga sjukhus initiativets införande respektive avveckling. Texten lyder: Amningsförekomst har inte med ”tidsanda” eller trender att göra. När myndigheter släpper fram satsningar på amningen går amningen upp och när stödet sviktar går amningen ner.
Men det som kan tyckas vara ett enkelt orsakssamband tror jag är egentligen betydligt mer komplicerat. Insatser från myndigheter tar lång tid och är ofta resultaten av påtryckningar från många intressegrupper, grupper som fackföreningar, frivilligorganisationer och kommersiella sammanslutningar. Och dessas agerande styrs förmodligen av, ja, vad då? Tidsandan? Tingens tillstånd?
I Skydda, främja och stödja amning i Europa: en handlingsplan finns en genomgång av effekten av olika åtgärder för att främja amning. Där konstateras bland annat: Utvecklingen av genomförande av lagar, koder, direktiv, riktlinjer och rekommendationer på olika nivåer (nationell, regional) och i olika situationer (arbetsplats, sjukhus, kommun) representerande viktiga interventioner är trots allt svårt att i nuläget samla bevis för att de är effektiva (få studier, huvudsakligen med flera interventioner samtidigt).
Jag tror att det behövs ett mer finkalibrigt instrument för att mäta effekten av olika insatser och hur de kan påverka och förstärka varandra. Bland annat behöver man titta på genomförandet (implementeringen), samordningen och uppföljningen, hur man bibehåller opinionen och intresset, utbildningsinsatser m.m. Och en samtids- och omvärldsanalys, för jag tror det kan finnas dolda faktorer som kan påverka.
Ett förenklat exempel: Det är olagligt att gå mot rött ljus i Danmark, Finland och Sverige, vad jag vet. I Sverige tog man väl bort böterna för att så många ändå gick mot rött ljus. I Danmark och Finland är det ganska ovanligt att folk går mot rött ljus. Vad är det som påverkar beteendet? Jag tycker det är fascinerande. Men, för att återgå till ämnet, vill jag till sist citera ännu ett stycke ur handlingsplanen: Effektiviteten av mångfasetterade interventioner ökar då kamrat-stödprogram (peer counsellor) är inkluderade, särskilt i relation till enbart amning och amningstidens längd.
Visar inlägg med etikett historik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett historik. Visa alla inlägg
fredag 5 april 2013
onsdag 6 februari 2013
Efterlysning: Berättelser om barn som ammats i flera år
Av Marit Olanders
I nutida västerländsk kultur är vi mycket ovana vid att barn ammas i flera år, medan det är helt normalt i andra delar av världen. Jag tror att det hela tiden har funnits mor-barnpar i Västerlandet, som har fortsatt med amningen i smyg för omgivningens skvaller och BVC:s journaler. Kanske för att barnet har uppskattat amningen så mycket, vilket är den vanligaste anledningen till att man fortsätter att amma.
Marianne Liliequist skriver i sin doktorsavhandling "Nybyggarbarn" att barn i det svenska bondesamhället ofta ammades i två-tre år eller tills nästa syskon kom. Sista barnet kunde fortsätta upp i fem-sexårsåldern, tills barnet själv skämdes för att fortsätta (vilket gör att man undrar om det fanns barn med stor integritet som i det fördolda fortsatte ännu längre). Så skedde in på 1900-talet.
Min pappa hade en barndomskamrat, född 1930 i södra Skåne, som berättade att han "fick patte" som jag tror han sa, tills han var sex år. Föga förvånande blev han inte trodd." Ja så sa han", sa min pappa en gång, tydligt ogillande. Jag frågade också en gammal distriktssköterska på bygden om detta en gång och hon hade samma uppfattning "Ja det sa han men det trodde jag aldrig på". Jag som vet åtskilligt flera sexåringar som ammas eller har ammats tror det absolut. För visst är det en väldigt udda sak att säga om det är "göra sig märkvärdig" man vill? Något som ses som nämast perverst av andra?
Även i norra Dalarna förekom det barn som ammades upp i sexårsåldern långt in på 1900-talet.
Så nu undrar jag: Finns det fler berättelser om barn som ammats i flera år under 1900-talet (eller tidigare)? Kanske någon i din egen släkt? Skriv och berätta!
I nutida västerländsk kultur är vi mycket ovana vid att barn ammas i flera år, medan det är helt normalt i andra delar av världen. Jag tror att det hela tiden har funnits mor-barnpar i Västerlandet, som har fortsatt med amningen i smyg för omgivningens skvaller och BVC:s journaler. Kanske för att barnet har uppskattat amningen så mycket, vilket är den vanligaste anledningen till att man fortsätter att amma.
Marianne Liliequist skriver i sin doktorsavhandling "Nybyggarbarn" att barn i det svenska bondesamhället ofta ammades i två-tre år eller tills nästa syskon kom. Sista barnet kunde fortsätta upp i fem-sexårsåldern, tills barnet själv skämdes för att fortsätta (vilket gör att man undrar om det fanns barn med stor integritet som i det fördolda fortsatte ännu längre). Så skedde in på 1900-talet.
Min pappa hade en barndomskamrat, född 1930 i södra Skåne, som berättade att han "fick patte" som jag tror han sa, tills han var sex år. Föga förvånande blev han inte trodd." Ja så sa han", sa min pappa en gång, tydligt ogillande. Jag frågade också en gammal distriktssköterska på bygden om detta en gång och hon hade samma uppfattning "Ja det sa han men det trodde jag aldrig på". Jag som vet åtskilligt flera sexåringar som ammas eller har ammats tror det absolut. För visst är det en väldigt udda sak att säga om det är "göra sig märkvärdig" man vill? Något som ses som nämast perverst av andra?
Även i norra Dalarna förekom det barn som ammades upp i sexårsåldern långt in på 1900-talet.
Så nu undrar jag: Finns det fler berättelser om barn som ammats i flera år under 1900-talet (eller tidigare)? Kanske någon i din egen släkt? Skriv och berätta!
måndag 5 november 2012
Samma gamla fördomar
Av Marit Olanders
I helgen har Katrin Zytomierska retat upp amningsvänner genom att uttrycka sig elakt och kategoriskt om att fortsätta amma efter åtta månader. Enligt Katrins åsikt, som man inte alls behöver rätta sig efter, är det "förjävla äckligt"med ammade treåringar, som på det omtalade Time-omslaget i våras.
Katrin spar inte på krutet, det är äckligt med treåringar som tar fram tutten själv, hon tycker synd om männen som inte har tillgång till sina kvinnors bröst annat än med mjölk i och hon tror att kvinnor som fortsätter amma efter åttamånadersdagen gör det för att de inte har något eget liv och att de är beroende av barnet för att må bra. De ammade barnen tror hon inte växer upp till att bli företagsledare men vad hon menar med det begriper jag inte riktigt.
Vad man ska komma ihåg innan man sätter igång och retar sig på Katrins elakheter är att det hon säger var vedertagna sanningar på 1900-talet, och att det är ideer som fortfarande lever och frodas lite varstans. Psykoanalytikern och barnläkaren Donald W Winnicott var en av de tongivande figurerna inom barnpsykologin och har framför allt blivit berömd för att ha myntat begreppen övergångsobjekt och övergångsområde. Ett övergångsobjekt är alltså en sak, exempelvis en filt, tygblöja eller nalle, som är psykologiskt laddad för barnet och med vilket barnet befinner sig i ett slags mellanområde mellan det "yttre" och det "inre". Winnicott redogör för det i boken Lek och verklighet, som utkom 1971.
I boken ger Winnicott uttryck för att sju månaders amning är för länge, att det har gjort en pojke modersfixerad och lett till att han inte någonsin gifte sig. Pojkens lillebror avvandes vid fyra månader "utan besvär" (man kan också se det som att han inte hade tillräcklig mognad att värna om sin amning, vlket större barn kan ha) och skaffade sen ett övergångsobjekt, först en hörna på en filt och sedan en tröja som kallades "Ba". Han utvecklades "självständigt".
Winnicott menade att behovet av övergångsobjekt är allmänmänskligt. Nu vet man att i kulturer med längre amning och mer fysisk närhet mellan barn och dess vårdare är förekomsten av övergångsobjekt mindre. I en svensk undersökning visade det sig att bara hälften av barnen hade övergångsobjekt. Övergångsobjekt var vanligare bland barn som hade ammats i mindre än åtta månader än bland barn som hade ammats längre.
Så här skriver Lennart och Margareta Viberg i sin doktorsavhandling The Teddy Bear in Psychology:
Att lång amningstid visade negativt samband med såväl användning av ÖO som napp och tumme och positivt samband med utvecklingsnivå vid 5 års ålder kan tala för att amningen skyddar barnets grundläggande ”illusion” om förening med modern. ”Desillusionering” är nödvändig för utvecklingen men eventuellt pressas den fram på ett brådmoget sätt, när amningstiden begränsas till barnets första halvår eller kortare tid.
(Och det kanske inte är amningstiden i sig utan hur mycket kroppskontakt under avslappnade former som barnet får - att barnet får vara i vårdarens famn och där vara i ett tillstånd där de befinner sig i det mentala övergångsområdet - det handlar om.)
Det Katrin ger uttryck för om amning har långa rötter som envist klamrar sig kvar. Det visar på okunnighet och ointresse för ämnet och får mig att tro att dess främsta syfte vara att retas och generera klick till bloggen. Därför länkar jag inte.
I helgen har Katrin Zytomierska retat upp amningsvänner genom att uttrycka sig elakt och kategoriskt om att fortsätta amma efter åtta månader. Enligt Katrins åsikt, som man inte alls behöver rätta sig efter, är det "förjävla äckligt"med ammade treåringar, som på det omtalade Time-omslaget i våras.
Katrin spar inte på krutet, det är äckligt med treåringar som tar fram tutten själv, hon tycker synd om männen som inte har tillgång till sina kvinnors bröst annat än med mjölk i och hon tror att kvinnor som fortsätter amma efter åttamånadersdagen gör det för att de inte har något eget liv och att de är beroende av barnet för att må bra. De ammade barnen tror hon inte växer upp till att bli företagsledare men vad hon menar med det begriper jag inte riktigt.
Vad man ska komma ihåg innan man sätter igång och retar sig på Katrins elakheter är att det hon säger var vedertagna sanningar på 1900-talet, och att det är ideer som fortfarande lever och frodas lite varstans. Psykoanalytikern och barnläkaren Donald W Winnicott var en av de tongivande figurerna inom barnpsykologin och har framför allt blivit berömd för att ha myntat begreppen övergångsobjekt och övergångsområde. Ett övergångsobjekt är alltså en sak, exempelvis en filt, tygblöja eller nalle, som är psykologiskt laddad för barnet och med vilket barnet befinner sig i ett slags mellanområde mellan det "yttre" och det "inre". Winnicott redogör för det i boken Lek och verklighet, som utkom 1971.
I boken ger Winnicott uttryck för att sju månaders amning är för länge, att det har gjort en pojke modersfixerad och lett till att han inte någonsin gifte sig. Pojkens lillebror avvandes vid fyra månader "utan besvär" (man kan också se det som att han inte hade tillräcklig mognad att värna om sin amning, vlket större barn kan ha) och skaffade sen ett övergångsobjekt, först en hörna på en filt och sedan en tröja som kallades "Ba". Han utvecklades "självständigt".
Winnicott menade att behovet av övergångsobjekt är allmänmänskligt. Nu vet man att i kulturer med längre amning och mer fysisk närhet mellan barn och dess vårdare är förekomsten av övergångsobjekt mindre. I en svensk undersökning visade det sig att bara hälften av barnen hade övergångsobjekt. Övergångsobjekt var vanligare bland barn som hade ammats i mindre än åtta månader än bland barn som hade ammats längre.
Så här skriver Lennart och Margareta Viberg i sin doktorsavhandling The Teddy Bear in Psychology:
Att lång amningstid visade negativt samband med såväl användning av ÖO som napp och tumme och positivt samband med utvecklingsnivå vid 5 års ålder kan tala för att amningen skyddar barnets grundläggande ”illusion” om förening med modern. ”Desillusionering” är nödvändig för utvecklingen men eventuellt pressas den fram på ett brådmoget sätt, när amningstiden begränsas till barnets första halvår eller kortare tid.
(Och det kanske inte är amningstiden i sig utan hur mycket kroppskontakt under avslappnade former som barnet får - att barnet får vara i vårdarens famn och där vara i ett tillstånd där de befinner sig i det mentala övergångsområdet - det handlar om.)
Det Katrin ger uttryck för om amning har långa rötter som envist klamrar sig kvar. Det visar på okunnighet och ointresse för ämnet och får mig att tro att dess främsta syfte vara att retas och generera klick till bloggen. Därför länkar jag inte.
onsdag 31 oktober 2012
Andrew Chetley avliden
“A true loss to the movement”
Av Signe Franks
Av Signe Franks
Andrew (Andy) Chetley, författare till bland annat The Baby Killer Scandal (1979) och The Politics of Baby Foods - successful challenges to an international marketing strategy (1986) avled den 17 oktober efter en kortare tids sjukdom. Han blev 61 år.
“En sann förlust för rörelsen”. Dessa Andys ord tänker jag på nu. Det var i Köpenhamn, 1985, och vi pratade just om Olle Hansson, som hade dött bara ett par veckor tidigare. Olle Hansson (1936-1985) var barnneurolog i Göteborg. Han var, liksom Andy, aktiv i nätverket Health Action International, HAI, och hade drivit en David-mot-Goliat-kampanj mot läkemedelsföretaget Ciba Geigy med anledning av företagets läkemedel Enterovioform, som skulle skydda semesterfirare i varmare länder från diarré, men kunde i stället ha förödande biverkningar.
Jag var ganska ny i Amningshjälpen och hade något år tidigare tillbringat en förunderlig eftermiddag med Olle Hansson, då han berättade om sina erfarenheter och gav många goda råd i ”konsten att tämja transnationella företag”, som dessa globala bjässar kallades då. Och nu var jag på väg till mitt elddop, Internationella barnmatnätverket IBFAN:s europamöte i Köpenhamn, där vi skulle träffa samordnare m.fl. från Världshälsoorganisationen WHO. Jag skulle hålla tal på WHO:s europakontor och skakade så mycket att jag inte kunde föra kaffekoppen till munnen på flygbåten, än mindre skriva mitt namn på namnbrickan. Jag tror jag kom ihåg vad jag hette, men knappast mer. Det var där jag träffade Andy Chetley första gången. (Och talet gick strålande.)
Under slutet av 1970-talet jobbade Andy på den brittiska biståndsorganisationen War on Want. Organisationen hade publicerat en rapport om nappflaskedöden år 1974, The Baby Killer, som avslöjade barnmatsindustrins oetiska beteende i tredje världen. Andy skrev en uppföljare, The Baby Killer Scandal, och olika organisationer började agera i frågan. Nätverk bildades. Detta var upprinnelsen till ”barnmatskampanjen” som bland annat ledde till antagandet i Världshälsoorganisationen av en internationell barnmatskod 1981. Barnmatskampanjen fortsatte - och fortsätter - med kodens implementering, uppföljning och tillägg, bojkotter mot Nestlé, otaliga amnings- och folkbildningskampanjer, olika aktioner, debatter, bevakning av frågan i bl.a. Världshandelsorganisationen (hälsoupplysningar eller varningar på en förpackning kan utgöra ett handelshinder) och EU med mera, det mesta på tre olika plan: lokalt, regionalt och globalt.
I början fanns inget internet, inga mobiltelefoner, inte många hade tillgång till kopiatorer, och när faxar blev vanligare var det nästan revolutionerande. Kampanjarbetet bedrevs kanske lite oftare än nu genom möten, ”live” så att säga. Möjligen betydde dessa entusiastiska, roliga och underbara, ibland excentriska och lite säregna människor som man träffade och skulle samarbeta med och utbyta erfarenheter och information med mera då än nu, nu när alla har tillgång till allting. Jag har en känsla av att informationen vi fick då var mer relevant, mer pregnant och ändamålsenlig. Jag vet inte.
Men jag tror bestämt att vi ibland behöver träffa våra förebilder, våra hjältar och hjältinnor. En sådan var Andy.
Andy var undersökande journalist som blev aktivist, strateg och, som sagt, en av nyckelfigurerna i barnmatskampanjen. Med sitt skarpa intellekt och en suverän analytisk förmåga lyckades han förena det visionära och det pragmatiska, det teoretiska och det praktiska, inte sällan med en viss blick för det bisarra och humoristiska. Andy var en mycket karismatisk person – åtminstone tycker jag det – men hade inget behov av att ständigt stå i centrum. Han kunde inspirera, engagera och delegera. Han var också noga med något vi ibland glömmer bort: en självkritisk granskning och reflexion, att utvärdera olika aktioner och interventioner. Vad är bra? Vad är mindre bra? Vad behöver förändras?
”En sann förlust för rörelsen”.
I en DN-intervju (25 oktober) påpekar Cecilia Torudd att ”livet blir mycket roligare när man försöker tänka ut vad som är bra för hela samhället, helt enkelt”, detta menar hon som en sorts motsats till att sitta och fundera över hur man ska utveckla sig själv. Jag menar att det hänger ihop. Att delta i barnmatskampanjen har gett mig oändligt mycket mera än vad jag har satsat: nya kunskaper och lärdomar, vänner – och förmodligen ovänner, en riktning och en sorts stadga i mitt liv och förhoppningsvis mer självsäkerhet och, ja, det där hemska uttrycket: social kompetens.
I dagarna har jag bland annat genom Palme-filmen och Beatlesjubileet påmints mycket om den tidsandan, de människor jag träffat, de platser IBFAN haft sina möten på, egentligen inte alltför länge sedan och ändå så avlägsen. Det fanns något spännande i luften, en solidaritet och framtidstro, inget var omöjligt, och ingen skulle någonsin komma att dö.
söndag 24 juni 2012
Ammor räddade hittebarns liv
Inte alla barn är välkomna och får en familj att växa upp i. När ogifta kvinnor blev med barn, säkert ofta som en följd av sexuellt utnyttjande fick de utstå mycket skam och fick mycket svårt att försörja sig.
I 1700-talets Europa löste man problemet med hittebarnhus. Jag läser om hur de kunde ha portar med sinnrika konstruktioner med en sorts låda nertill där olyckliga mödrar kunde lägga sina oäkta barn och sedan skjuta in lådan i huset och försvinna osedda. Barnen gick ett ofattbart hårt öde till mötes. En del hittebarnhus hade ammor, men inte alla. Hur många barn skulle varje amma försörja med mjölk? Eller med dagens terminologi - hur många barn gick det per anställd? Hur mycket tid i en vårdares armar kunde ett hittebarn få? Hur ofta blev de bytta på? Hur luktade det i hittebarnhuset?
Spåren förskräcker. På hittebarnhus i London dog 7.833 barn, 56% av alla intagna åren 1741-59. På hittebarnhus i Paris dog 80% av alla barn under åren 1773-77, totalt över 25.000 barn. På dessa hittebarnhus fanns det ändå ammor.
Värre var det på hittebarnhuset i Dublin. Där dog nästan alla, 99,6 % eller 10.227 barn under perioden 1775-96. Där ammades barnen inte alls.
I Stockholm kunde spädbarn, som ingen annan kunde försörja, hamna på Allmänna barnhuset från 1600-talet. Mödrar kunde amma sina barn på Allmänna barnhuset, mot att de också ammade ett annat barn.Ammorna fick mat, husrum och kläder och efter avvänjningen lämnades barnen på barnhuset. De barn som överlevde utackorderades till fosterhem på landet.
Källor: Naomi Baumslag & Dia L Michels: Milk, money and madness, Bergin & Carvey 1995, samt Barn i stan - från sekelskifte till nittiotal, utgiven av Folksam, Stockholms stadsmuseum och Tudens förlag 1990.
I 1700-talets Europa löste man problemet med hittebarnhus. Jag läser om hur de kunde ha portar med sinnrika konstruktioner med en sorts låda nertill där olyckliga mödrar kunde lägga sina oäkta barn och sedan skjuta in lådan i huset och försvinna osedda. Barnen gick ett ofattbart hårt öde till mötes. En del hittebarnhus hade ammor, men inte alla. Hur många barn skulle varje amma försörja med mjölk? Eller med dagens terminologi - hur många barn gick det per anställd? Hur mycket tid i en vårdares armar kunde ett hittebarn få? Hur ofta blev de bytta på? Hur luktade det i hittebarnhuset?
Spåren förskräcker. På hittebarnhus i London dog 7.833 barn, 56% av alla intagna åren 1741-59. På hittebarnhus i Paris dog 80% av alla barn under åren 1773-77, totalt över 25.000 barn. På dessa hittebarnhus fanns det ändå ammor.
Värre var det på hittebarnhuset i Dublin. Där dog nästan alla, 99,6 % eller 10.227 barn under perioden 1775-96. Där ammades barnen inte alls.
I Stockholm kunde spädbarn, som ingen annan kunde försörja, hamna på Allmänna barnhuset från 1600-talet. Mödrar kunde amma sina barn på Allmänna barnhuset, mot att de också ammade ett annat barn.Ammorna fick mat, husrum och kläder och efter avvänjningen lämnades barnen på barnhuset. De barn som överlevde utackorderades till fosterhem på landet.
Källor: Naomi Baumslag & Dia L Michels: Milk, money and madness, Bergin & Carvey 1995, samt Barn i stan - från sekelskifte till nittiotal, utgiven av Folksam, Stockholms stadsmuseum och Tudens förlag 1990.
lördag 23 juni 2012
En amningsnorm befästs
Av Marit Olanders
Så här såg svenska myndigheters amningsråd ut på 1960-talet. Att sluta amma innan barnet var sex månader eller efter att det blivit nio månader var inte populärt. Att amning skulle ha några andra kvalitéer än de näringsmässiga är det inte heller tal om. Då är det ju heeeelt annorlunda nuförtiden. Eller inte.
söndag 13 maj 2012
När naturligt blev extremt
Av Marit Olanders
Naturligt är ett vanskligt ord att använda sig av, vad gäller människor. Det kan leda till all världens associationer och likställas med något bra. Skalar man av värderingarna och försöker sig på att hitta ett verkligt naturligt beteende för människor får man jämföra med andra släktingar i djurriket, människoaporna, och människor som alltjämt lever eller frmatills nyligen levde i en miljö vi är utvecklade för - jägare och samlare i Afrika, människans urhem på jorden.
Det man hittar angående vården av ungarna är då tät kroppskontakt, att mamma och barn, liksom alla andradäggsdjur, sover tillsammans och täta amningar som efter ett och ett halvt-två års ålder sakta glesas ut och ett amningsslut vid tre till fem års ålder, kanske ännu senare. Är det något ungvårdnadbeteende som kan göra anspråk på att vara naturligt så är det det. Det är på inget sätt extremt.
Däremot kan man säga att barn i västvärlden har tagits om hands på ett biologiskt extremt sätt de senaste hundra åren. De - vi - har skilts från våra mödrar och fäder direkt vid förlossningen. Min mamma fick ligga platt på rygg och försöka föda mig, vilket gjorde att värkarbetet stannade av gång på gång och det tog 30 timmar innan jag väl var ute. Min pappa fick titta på mig genom den glasruta som skilde honom från barnsalen. Vi fick mat extremt sällan, var fjärde timme, och klockslagen var mer styrande än vår hunger. När fyra timmar hade gått var det matdags oavsett om vi gallskek eller sov djupt och svårväckt. Vi skulle lära oss vår rättmätiga plats i tillvaron genom att våra skrik ignorerades. Vi skulle vänta på vår tur.
Det är viktigt att komma ihåg att det här inte var föräldrarnas egna påhitt. De gjorde så som alla andra gjorde och så som auktoriteterna på sjukhuset och BVC förväntade sig. De som inte följde råden förlöjligades och dumförklarades och man hotade dem med att deras barn skulle få svåra skador. Det har skapat djupa sår i många föräldrar. "Om de så skrek ihjäl sig fick man inte ta upp dem" sa en kvinna som hade fått barn femtio år tidigare till mig. för så är det. människor lyder. Vi gör som vi blir tillsagda, även om det krockar med vårt eget sunda förnuft. Milgrams lydnadsexperiment drar det till sin spets.
Reaktionen på uppfostringsråden kom från gräsrötterna. Amerikanska La Leche League var först ut och bildades redan på 1950-talet. 1968 bildades norska Ammehjelpen och 1973 svenska Amningshjälpen. Det som hände var samma som när Elin i Fucking Åmål trampar på A-brunnen med vett och vilja. Det hände inget hemskt!
.jpg)
Badinter vill, enligt ovanstående recension, försöka återupprätta en balans. Hon menar att de så kallade extrema mammorna spelar på andra kvinnors skuldkänslor, samtidigt som hon själv inte drar sig för att skuldbelägga. I stället för att se hur samhällets stukturer påverkar hur vi tar hand om våra barn poch vilken roll inte minst reklamen har i detta, angriper hon kvinnor som försöker vända på trenden för egen del.
Badinter menar att det började gå utför för feminismen på 1980-talet med särartsfeminismens tillkomst. Å andra sidan har jag alltid uppfattat att en av 1970-talsfeminismens viktigaste regler var att kvinnor skulle hålla ihop och inte anklaga varandra.
Naturligt är ett vanskligt ord att använda sig av, vad gäller människor. Det kan leda till all världens associationer och likställas med något bra. Skalar man av värderingarna och försöker sig på att hitta ett verkligt naturligt beteende för människor får man jämföra med andra släktingar i djurriket, människoaporna, och människor som alltjämt lever eller frmatills nyligen levde i en miljö vi är utvecklade för - jägare och samlare i Afrika, människans urhem på jorden.
Det man hittar angående vården av ungarna är då tät kroppskontakt, att mamma och barn, liksom alla andradäggsdjur, sover tillsammans och täta amningar som efter ett och ett halvt-två års ålder sakta glesas ut och ett amningsslut vid tre till fem års ålder, kanske ännu senare. Är det något ungvårdnadbeteende som kan göra anspråk på att vara naturligt så är det det. Det är på inget sätt extremt.
Däremot kan man säga att barn i västvärlden har tagits om hands på ett biologiskt extremt sätt de senaste hundra åren. De - vi - har skilts från våra mödrar och fäder direkt vid förlossningen. Min mamma fick ligga platt på rygg och försöka föda mig, vilket gjorde att värkarbetet stannade av gång på gång och det tog 30 timmar innan jag väl var ute. Min pappa fick titta på mig genom den glasruta som skilde honom från barnsalen. Vi fick mat extremt sällan, var fjärde timme, och klockslagen var mer styrande än vår hunger. När fyra timmar hade gått var det matdags oavsett om vi gallskek eller sov djupt och svårväckt. Vi skulle lära oss vår rättmätiga plats i tillvaron genom att våra skrik ignorerades. Vi skulle vänta på vår tur.
Det är viktigt att komma ihåg att det här inte var föräldrarnas egna påhitt. De gjorde så som alla andra gjorde och så som auktoriteterna på sjukhuset och BVC förväntade sig. De som inte följde råden förlöjligades och dumförklarades och man hotade dem med att deras barn skulle få svåra skador. Det har skapat djupa sår i många föräldrar. "Om de så skrek ihjäl sig fick man inte ta upp dem" sa en kvinna som hade fått barn femtio år tidigare till mig. för så är det. människor lyder. Vi gör som vi blir tillsagda, även om det krockar med vårt eget sunda förnuft. Milgrams lydnadsexperiment drar det till sin spets.
Reaktionen på uppfostringsråden kom från gräsrötterna. Amerikanska La Leche League var först ut och bildades redan på 1950-talet. 1968 bildades norska Ammehjelpen och 1973 svenska Amningshjälpen. Det som hände var samma som när Elin i Fucking Åmål trampar på A-brunnen med vett och vilja. Det hände inget hemskt!
'
Efter gräsrötterna hängde forskningen och olika hälsovårdande organ på, på nationell nivå och inom WHO och Unicef. Hela tiden har rörelsen mött motstånd, från aktörer inom vården och från barnmatsidustrin, inte minst. År 2006 kostade det ungefär 3000 kronor att föda upp ett barn på bröstmjölksersättning till ett barn i sex månader i Sverige. När allt pekade på att Australilens BNP skulle gå ner på 1970-talet gick BNP oväntat upp. Det korrelerade med att amningsförekomsten gick ner. Den australiensiska ekonomen Julie Smith har granskat amningens betydelse för ekonomin.
Nestlé är världsledande på barnmatsprodukter som kan störa amningen och eftersom företaget alltjämt bryter mot WHO-koden är företagets produkter föremål för konsumentbojkott. Läs mer om Nestlébojkotten här.
Så när ägaren till en världsomspännande PR-firma, med Nestlé som stor kund, skriver om amning bör man ta det hela med en nypa salt. För Elisabeth Badinter som har skrivit boken The Conflict: How Modern Motherhood Undermines the Status of Women är inte bara filosof och feminist utna haro ckså direkta ekonomiska intressen av att motverka amning. Inte konstigt då om hon utmålar La Leche League som fiende. Inte konstigt att hon, i likhet med barnmatsindustrins annonser, försöker framställa amning som jobbigt för kvinnor. (ber om ursäkt för den dåliga bildkvalitén)
.jpg)
Att amma på begäran, sova med sitt barn och ha det intill sig framställs som jobbigt och bakåtsträvande, ja, extremt. Dessutom gör det pappan helt onödig, menar Badinter enligt denna recension. (Men om det nu är ett jobbigare sätt att vara förälder, vilket kan ifrågasättas, blir inte partnerns roll så mycket viktigare då, kan man fråga sig.)
Jag har inte sett sjävla artikeln i Time, som det omtalade omslaget handlar om, men såvitt jag har förstått så spinner den vidare på Badinters svartmålning av naturligt föräldraskap i amerikansk tappning, attachment parenting. Ameriaksnka media ställer kvinnor mot varandra i Mommy wars, extra aktuellt idag när det är Mors Dag i USA.
Badinter vill, enligt ovanstående recension, försöka återupprätta en balans. Hon menar att de så kallade extrema mammorna spelar på andra kvinnors skuldkänslor, samtidigt som hon själv inte drar sig för att skuldbelägga. I stället för att se hur samhällets stukturer påverkar hur vi tar hand om våra barn poch vilken roll inte minst reklamen har i detta, angriper hon kvinnor som försöker vända på trenden för egen del.
Badinter menar att det började gå utför för feminismen på 1980-talet med särartsfeminismens tillkomst. Å andra sidan har jag alltid uppfattat att en av 1970-talsfeminismens viktigaste regler var att kvinnor skulle hålla ihop och inte anklaga varandra.
lördag 28 april 2012
"Forna tiders sämsta vanor"
Av Marit Olanders
Bilden av hur det var att vara barn i det svenska bondesamhället före industrialiseringen är ofta mörk. Vi tänker oss fattigdom, barnaga, lydnad och för de minsta kanske hårt lindade barn som i värsta fall fick suga på tygklutar indränkt med brännvin. De franska barndomshistorikerna Philippe Ariès och Elisabeth Badinter har gett oss bilden av att barndomen som ett speciellt tillstånd är ett modernt fenomen, till skillnad från en tidgiare syn att betrakta barnen som "små vuxna" samt att moderskärleken har uppstått de senaste 100 åren eller så.
Eva-Lotta Funkquist skrev i Amningsnytt 4/03 att den svenska forskaren Marianne Liliequist hade fått en annan bild. Häromdagen sökte jag rätt på Liliequist på nätet och fann till min förvåning att hennes doktorsavhandling i etnologi från 1991, Nybyggarbarn, ligger helt åtkomlig på nätet att ladda ner.
Fram ur texten om spädbarnsvården i det gamla Bondesverige växer en bild av ömsint och oändligt tålmodig kärlek till de minsta barnen, där det var A och O att barnet var nöjt. jag läser om amning på minsta pip, föräldrar som (trots långa hårda arbetsdagar, måste man utgå ifrån) går av och an över golvet nätterna igenom om barnet ändå är oroligt. Jag läser om amning i ett par-tre år eller tills nästa syskon kom. Yngsta barnet kunde fortsätta amma tills det var fem, sex år och själv skämdes för att fortsätta.
Man kände till att amningen förhindrade nya graviditeter, något som länge betraktades som vidskepelse inom skolmedicinen. Nu vet man emellertid att 17- och 1800-talets landsbygdsbefolkning hade helt rätt i detta - att prolaktinet som utsöndras vid amningar hämmar ägglossningen om man ammar med tillräckligt täta intervall.
Att lägga barnet till bröstet på de tidiga amningssignalerna var en självklarhet. "De få mat av sin mamma bara de öppna munnen", skriver en av Liliequists källor.
Man sov ofta med barnet hos sig i sängen, för att man upplevde att barnet var tryggare av det. Då som nu insåg man säkert hur enkelt det var att nattamma då, men Liliequist nämner att om mamman inte kunde ha barnet hos sig, om hon t ex var sjuk, kunde spädbarnet sova hos pappan. Säkert insåg man också att intill föräldrarna höll barnen värmen.
Det finns många belägg för att barn har "legats ihjäl" och än idag tvekar många inför att ha sina barn i sängen av rädsla för att ligga ihjäl dem i sömnen. Liliequist påtalar det jag själv har anat, att det snarare antagligen har handlat om plötslig spädbarnsdöd. De flesta fallen av banrkvävning ska ha ägt rum när barnen var 3-4 månader, vilket har förklarats med att man ville vänta till efter dopet för att inte riskera att barnet blev en gengångare och avslöjade för andra vad som hänt. Men det är just vid 2-4 månaders ålder som förekomsten av plötslig spädbarnsdöd är som högst.
Nu vet vi att det finns säkra och osäkra miljöer för samsovning. Vi vet att infektioner, lindning, tunga sängkläder, trånga sovutrymmen och extrem trötthet hos den vuxne innebär förhöjd risk för plötslig spädbarnsdöd. En väggsäng från 1800-talet med stora dynor och vaddtäcke knakse inte var den optimala miljön vad gäller plöltslig spädbarnsdöd. Den medvetna barnkvävningen måste vi ompröva.
Att ta hand om ett litet spädbarn var ett heltidsarbete. "När de äro vakna ha de alltid någon till hands för uppassning och förströelse", skriver en av Liliequists källor. Till sin hjälp hade bondhustrun, som också hade mycket annat att göra, någon som passade barnet mellan amningarna och lindningarna. Liliequist berättar att ta hand om ett spädbarn kallades för att syta i Norrland, och att man anställde en särskild sytare - en mormor, farmor, storasyster eller kanske en storebror. Sytaren skulle bära och vyssja barnet och hålla vaggan i jämn gång när det sov. Sytaren satt med barnet på golvet när det började sitta och fanns alltid i närheten.
När bondkvinnorna arbetade långt från hemmen, som på myrslåtter i Norrland, eller skötte jordbruket om männen var iväg på jakt, fiske elelr handelsturer, bar de ofta med sig barnen och det fanns en rad bärhjälpmedel. Nybyggarkvinnorna i södra Lappland använde ibland samiska hängvaggor som de hängde upp i ett träd medan de jobbade.
På en del håll ammades inte barnen, utan matades med surmjölk, fil eller grädde. Ersättningen fick de i dihorn, dvs djurs horn som man satte på en napp av sämskskinn. I de trakerna dog en betydligt större del av barnen under det första halvåret. Förekomsten av amning hade större betydelse för barns överlevnad än vilken socioekonomisk status de föddes in i.
Anledningen till att barnen i vissa trakter, som runt Umeå och i Tornedalen, inte ammades verkar inte ha varit att mammonra inte "kunde" eller "inte hade tillräckligt med mjölk" utan att de trodde att de andra livsmedlen var bättre. I dessa trakter lämnades barnen hemma (med en sytare) när kvinnorna, under männens frånvaro, skötte jordbruket. När barnmorskor och läkare informerade om hur skadliga dihornen var ökade amningen snabbt.
Man försökte inte ens uppfostra barn på under halvannat-två år. De fick vara precis som de var. Men när barnen hade passerat dibarnstiden blev friheten mindre och en auktoritär fostran, med krav på omedelbar lydnad och kroppsliga bestraffningar. Att börja fostra barn redan från födseln genom att inte amma mer än på mycket glesa klockslag, och inte ta upp dem dessemellan även om barnet skrek aldrig så mycket, var en idé som kom från andra håll.
Avvänjningen gick ofta till så att mamman smorde något illasmakande på bröstet, och kanske också satte fast dun eller ull på bröstet så att barnet fick det i munnen. Måste man tvinga barnet till något gjorde man det snabbt och effektivt och utan hänsyn till barnets känslor, men man använde ingen disciplinering för disciplineringens egne skulle, skriver Liliequist. (Själv funderar jag ibland på om det verkligen är grymmare att göra så jämfört med att gradvis minska ner på amningen. Det är ju barnet själv som liksom väljer att sluta amma för att bröstet smakar pyton.)
En av Liliequists källor skriver att "modern inte hade rätt att beröva barnet diandets njutning". Den synen på barn skiljer sig markant från tonen i många skrifter om spädbarnsvård från 1900-talet. Rubriken på det här inlägget kommer från en bok i banruppfostran från 1945 som Liliequist citerar. mödrarna varnas för att åte3rgå till forna tiders sämsta vanor - det vill säga ta upp och vyssja barnet.
Bilden av hur det var att vara barn i det svenska bondesamhället före industrialiseringen är ofta mörk. Vi tänker oss fattigdom, barnaga, lydnad och för de minsta kanske hårt lindade barn som i värsta fall fick suga på tygklutar indränkt med brännvin. De franska barndomshistorikerna Philippe Ariès och Elisabeth Badinter har gett oss bilden av att barndomen som ett speciellt tillstånd är ett modernt fenomen, till skillnad från en tidgiare syn att betrakta barnen som "små vuxna" samt att moderskärleken har uppstått de senaste 100 åren eller så.
Eva-Lotta Funkquist skrev i Amningsnytt 4/03 att den svenska forskaren Marianne Liliequist hade fått en annan bild. Häromdagen sökte jag rätt på Liliequist på nätet och fann till min förvåning att hennes doktorsavhandling i etnologi från 1991, Nybyggarbarn, ligger helt åtkomlig på nätet att ladda ner.
Fram ur texten om spädbarnsvården i det gamla Bondesverige växer en bild av ömsint och oändligt tålmodig kärlek till de minsta barnen, där det var A och O att barnet var nöjt. jag läser om amning på minsta pip, föräldrar som (trots långa hårda arbetsdagar, måste man utgå ifrån) går av och an över golvet nätterna igenom om barnet ändå är oroligt. Jag läser om amning i ett par-tre år eller tills nästa syskon kom. Yngsta barnet kunde fortsätta amma tills det var fem, sex år och själv skämdes för att fortsätta.
Man kände till att amningen förhindrade nya graviditeter, något som länge betraktades som vidskepelse inom skolmedicinen. Nu vet man emellertid att 17- och 1800-talets landsbygdsbefolkning hade helt rätt i detta - att prolaktinet som utsöndras vid amningar hämmar ägglossningen om man ammar med tillräckligt täta intervall.
Att lägga barnet till bröstet på de tidiga amningssignalerna var en självklarhet. "De få mat av sin mamma bara de öppna munnen", skriver en av Liliequists källor.
Man sov ofta med barnet hos sig i sängen, för att man upplevde att barnet var tryggare av det. Då som nu insåg man säkert hur enkelt det var att nattamma då, men Liliequist nämner att om mamman inte kunde ha barnet hos sig, om hon t ex var sjuk, kunde spädbarnet sova hos pappan. Säkert insåg man också att intill föräldrarna höll barnen värmen.
Det finns många belägg för att barn har "legats ihjäl" och än idag tvekar många inför att ha sina barn i sängen av rädsla för att ligga ihjäl dem i sömnen. Liliequist påtalar det jag själv har anat, att det snarare antagligen har handlat om plötslig spädbarnsdöd. De flesta fallen av banrkvävning ska ha ägt rum när barnen var 3-4 månader, vilket har förklarats med att man ville vänta till efter dopet för att inte riskera att barnet blev en gengångare och avslöjade för andra vad som hänt. Men det är just vid 2-4 månaders ålder som förekomsten av plötslig spädbarnsdöd är som högst.
Nu vet vi att det finns säkra och osäkra miljöer för samsovning. Vi vet att infektioner, lindning, tunga sängkläder, trånga sovutrymmen och extrem trötthet hos den vuxne innebär förhöjd risk för plötslig spädbarnsdöd. En väggsäng från 1800-talet med stora dynor och vaddtäcke knakse inte var den optimala miljön vad gäller plöltslig spädbarnsdöd. Den medvetna barnkvävningen måste vi ompröva.
Att ta hand om ett litet spädbarn var ett heltidsarbete. "När de äro vakna ha de alltid någon till hands för uppassning och förströelse", skriver en av Liliequists källor. Till sin hjälp hade bondhustrun, som också hade mycket annat att göra, någon som passade barnet mellan amningarna och lindningarna. Liliequist berättar att ta hand om ett spädbarn kallades för att syta i Norrland, och att man anställde en särskild sytare - en mormor, farmor, storasyster eller kanske en storebror. Sytaren skulle bära och vyssja barnet och hålla vaggan i jämn gång när det sov. Sytaren satt med barnet på golvet när det började sitta och fanns alltid i närheten.
När bondkvinnorna arbetade långt från hemmen, som på myrslåtter i Norrland, eller skötte jordbruket om männen var iväg på jakt, fiske elelr handelsturer, bar de ofta med sig barnen och det fanns en rad bärhjälpmedel. Nybyggarkvinnorna i södra Lappland använde ibland samiska hängvaggor som de hängde upp i ett träd medan de jobbade.
På en del håll ammades inte barnen, utan matades med surmjölk, fil eller grädde. Ersättningen fick de i dihorn, dvs djurs horn som man satte på en napp av sämskskinn. I de trakerna dog en betydligt större del av barnen under det första halvåret. Förekomsten av amning hade större betydelse för barns överlevnad än vilken socioekonomisk status de föddes in i.
Anledningen till att barnen i vissa trakter, som runt Umeå och i Tornedalen, inte ammades verkar inte ha varit att mammonra inte "kunde" eller "inte hade tillräckligt med mjölk" utan att de trodde att de andra livsmedlen var bättre. I dessa trakter lämnades barnen hemma (med en sytare) när kvinnorna, under männens frånvaro, skötte jordbruket. När barnmorskor och läkare informerade om hur skadliga dihornen var ökade amningen snabbt.
Man försökte inte ens uppfostra barn på under halvannat-två år. De fick vara precis som de var. Men när barnen hade passerat dibarnstiden blev friheten mindre och en auktoritär fostran, med krav på omedelbar lydnad och kroppsliga bestraffningar. Att börja fostra barn redan från födseln genom att inte amma mer än på mycket glesa klockslag, och inte ta upp dem dessemellan även om barnet skrek aldrig så mycket, var en idé som kom från andra håll.
Avvänjningen gick ofta till så att mamman smorde något illasmakande på bröstet, och kanske också satte fast dun eller ull på bröstet så att barnet fick det i munnen. Måste man tvinga barnet till något gjorde man det snabbt och effektivt och utan hänsyn till barnets känslor, men man använde ingen disciplinering för disciplineringens egne skulle, skriver Liliequist. (Själv funderar jag ibland på om det verkligen är grymmare att göra så jämfört med att gradvis minska ner på amningen. Det är ju barnet själv som liksom väljer att sluta amma för att bröstet smakar pyton.)
En av Liliequists källor skriver att "modern inte hade rätt att beröva barnet diandets njutning". Den synen på barn skiljer sig markant från tonen i många skrifter om spädbarnsvård från 1900-talet. Rubriken på det här inlägget kommer från en bok i banruppfostran från 1945 som Liliequist citerar. mödrarna varnas för att åte3rgå till forna tiders sämsta vanor - det vill säga ta upp och vyssja barnet.
tisdag 27 mars 2012
Dr Spocks motsägelsefulla amningsråd
Av Marit Olanders
I min bokhylla har jag en utgåva av Benjamin Spocks storsäljare Sunt förnuft i barnavård och barnuppfostran, skriven 1957, sjunde upplagan, tryckt 1964. Boken, som kom ut första gången i USA 1946, är en av alla tiders bäst säljande böcker, som enligt Wikipedia har sålts i 50 miljoner exemplar på 49 språk.
Spock hänvisar till sunt förnuft. Hans budskap till mödrar (fäderna lyser med sin frånvaro) var att de visste mer än de trodde. Enligt Wikipedia var hans ideer om barnuppfostran nya och radikala när de kom. Tidigare böcker i barnuppfostran hade varit mer långtgående i behavioristiska ideer om schemaläggning och att inte skämma bort barnen med kroppskontakt utan på så sätt härda dem inför livet.
Som nutida läsare av Spock imponeras man inte så jättemycket av hans försök att få kvinnor att tro mer på sig själva. Behaviorismen och verkar ha varit oerhört inflytelserik under 1900-talet, och kanske särskilt i USA. Tilltron till experter på bekostnad av tilltron till oss själva verkar vi ha fått på köpet. Män som skrev barnuppfostringsböcker hade ibland en dryg och självförhärligande attityd och tillsammans med en inhuman perinatalvård, där mödrar och barn skildes åt från första stund gav det starka signaler till dåtidens kvinnor om att det de visste och kunde inte dög någonting till.
Spock skriver 1957 att man inte behöver oroa sig för att skämma bort barnet under den första månaden "och knappast heller under den andra". Skriker barnet då behöver man inte oroa sig för att skämma bort barnet genom att ta upp det. Det har antagligen ont i magen, förstår man, och att ta upp det kan göra "att det glömmer smärtorna och spänningarna för en stund". Men han varnar mamman för att ta upp och bära barnet "närhelst det bråkar" efter tre månader. Om hon fortsätter med det, "märker barnet efter en tid att det har makten över sin stackars trötta mor, och det blir allt obehagligare och mera tyranniskt i sina fordringar." Självklart ställde också ett krävande barn till det för mamman, som då hindrades i sitt hushållsarbete.
Spocks tillit till mammorna (papporna nämns som sagt inte) kanske ökade jämfört med i tidigare böcker, men från en väldigt låg nivå. I kapitlet om amning, i den svenska översättningen kallad "bröstuppfödning" är fyratimmarsschemat en fullkomlig självklarhet som mammorna känner till innan de läser boken.
Det finns en kluvenhet inför amning som återspeglar de motstridiga råd som mammor än idag får på många håll. Å ena sidan vet Dr Spock att efterfrågan på mjölk styr tillgången, och han uppmuntrar faktiskt till fri amning på de sjukhus där man får ha barnen hos sig (något som tydligen förekom så tidigt som på 1950-talet) men det råder inget tvivel om att det är fyratimmarsschemat man ska sikta på.
Kapitlet När bröstmjölken verkar otillräcklig, som är ett av bokens mest lästa med tanke på hur sidorna faller upp av sig själva just där, tipsar om att amma oftare än var fjärde timme "förutsatt att bröstvårtorna inte är ömma", men när mjölken producerar mer mjölk ska "barnet återgå till längre mellantider igen". Även om man ger sig på att trappa ut bröstmjölksersättning, i boken kallas "mjölkblandning" kan man behöva amma med tätare mellanrum, till och med så tätt som två och en halv timmes intervall. "Det låter mycket arbetsamt, men det är inte meningen att det ska fortsätta så alltid", skriver Spock.
Spocks åsikt lever kvar på 2000-talet. I Amningsnytt 1/03 skrev jag om hur lite amning det ingår i läökarnas utbildning. I läroboken Barnmedicin av Tor Lindberg och Hugo Lagercrantz står så här om att trappa upp möjlkbildningen:
Och jag undrar hur många kvinnor, som i likhet med den förra ägaren till min Dr Spock, har upplevt att mjölken inte räcker och försökt öka antalet mål till 7-8 och ändå upplevt att mjölken inte räcker. Hundratusentals? Miljontals? Och då har herrarna doktorer inte annat att erbjuda än överslätande tröst.
I min bokhylla har jag en utgåva av Benjamin Spocks storsäljare Sunt förnuft i barnavård och barnuppfostran, skriven 1957, sjunde upplagan, tryckt 1964. Boken, som kom ut första gången i USA 1946, är en av alla tiders bäst säljande böcker, som enligt Wikipedia har sålts i 50 miljoner exemplar på 49 språk.
Spock hänvisar till sunt förnuft. Hans budskap till mödrar (fäderna lyser med sin frånvaro) var att de visste mer än de trodde. Enligt Wikipedia var hans ideer om barnuppfostran nya och radikala när de kom. Tidigare böcker i barnuppfostran hade varit mer långtgående i behavioristiska ideer om schemaläggning och att inte skämma bort barnen med kroppskontakt utan på så sätt härda dem inför livet.
Som nutida läsare av Spock imponeras man inte så jättemycket av hans försök att få kvinnor att tro mer på sig själva. Behaviorismen och verkar ha varit oerhört inflytelserik under 1900-talet, och kanske särskilt i USA. Tilltron till experter på bekostnad av tilltron till oss själva verkar vi ha fått på köpet. Män som skrev barnuppfostringsböcker hade ibland en dryg och självförhärligande attityd och tillsammans med en inhuman perinatalvård, där mödrar och barn skildes åt från första stund gav det starka signaler till dåtidens kvinnor om att det de visste och kunde inte dög någonting till.
Spock skriver 1957 att man inte behöver oroa sig för att skämma bort barnet under den första månaden "och knappast heller under den andra". Skriker barnet då behöver man inte oroa sig för att skämma bort barnet genom att ta upp det. Det har antagligen ont i magen, förstår man, och att ta upp det kan göra "att det glömmer smärtorna och spänningarna för en stund". Men han varnar mamman för att ta upp och bära barnet "närhelst det bråkar" efter tre månader. Om hon fortsätter med det, "märker barnet efter en tid att det har makten över sin stackars trötta mor, och det blir allt obehagligare och mera tyranniskt i sina fordringar." Självklart ställde också ett krävande barn till det för mamman, som då hindrades i sitt hushållsarbete.
Spocks tillit till mammorna (papporna nämns som sagt inte) kanske ökade jämfört med i tidigare böcker, men från en väldigt låg nivå. I kapitlet om amning, i den svenska översättningen kallad "bröstuppfödning" är fyratimmarsschemat en fullkomlig självklarhet som mammorna känner till innan de läser boken.
Det finns en kluvenhet inför amning som återspeglar de motstridiga råd som mammor än idag får på många håll. Å ena sidan vet Dr Spock att efterfrågan på mjölk styr tillgången, och han uppmuntrar faktiskt till fri amning på de sjukhus där man får ha barnen hos sig (något som tydligen förekom så tidigt som på 1950-talet) men det råder inget tvivel om att det är fyratimmarsschemat man ska sikta på.
Kapitlet När bröstmjölken verkar otillräcklig, som är ett av bokens mest lästa med tanke på hur sidorna faller upp av sig själva just där, tipsar om att amma oftare än var fjärde timme "förutsatt att bröstvårtorna inte är ömma", men när mjölken producerar mer mjölk ska "barnet återgå till längre mellantider igen". Även om man ger sig på att trappa ut bröstmjölksersättning, i boken kallas "mjölkblandning" kan man behöva amma med tätare mellanrum, till och med så tätt som två och en halv timmes intervall. "Det låter mycket arbetsamt, men det är inte meningen att det ska fortsätta så alltid", skriver Spock.
Spocks åsikt lever kvar på 2000-talet. I Amningsnytt 1/03 skrev jag om hur lite amning det ingår i läökarnas utbildning. I läroboken Barnmedicin av Tor Lindberg och Hugo Lagercrantz står så här om att trappa upp möjlkbildningen:
Sinande mängder av bröstmjölk upptäcks då barnet inte verkar nöjt och har en avplanande viktkurva /.../ om modern är positiv till fortsatt amning kan amningen komma igång igen genom en ökning av antalet mål till 7-8 per dygn.
Och jag undrar hur många kvinnor, som i likhet med den förra ägaren till min Dr Spock, har upplevt att mjölken inte räcker och försökt öka antalet mål till 7-8 och ändå upplevt att mjölken inte räcker. Hundratusentals? Miljontals? Och då har herrarna doktorer inte annat att erbjuda än överslätande tröst.
onsdag 14 mars 2012
Varför fanns det ammor?
Av Marit Olanders
Redan i Babylon och det antika Grekland och Rom var det ett yrke med hög status och lön att vara amma.. Förmodligen föddes bruket av ammor ur ett vardagligt samarbete om barn. Lika väl som föräldrar idag kan hjälpas åt att passa varandras barn har kvinnor i alla tider samarbetat, vari också amning har ingått. Att anställa en amma var inte konstigare för dem som hade råd än att anställa en barnflicka eller nanny idag.
Man kan fråga sig varför överklasskvinnorna inte ammade sina egna barn.
Gabrielle Palmer, författare till boken The Politics of Breastfeeding, skriver att det inte var för att adelskvinnorna skulle delta i det offentliga livet. Det var det få som gjorde oavsett barn och för övrigt var offentlig amning socialt accepterat. (Den privata amningen uppfanns inte förrän på 1800-talet.) Att det skulle vara ansträngande att amma håller inte heller som argument, eftersom överarbetade och hungriga fattiga kvinnor ändå ammade.
Det var inte heller så att överklasskvinnor inte ville amma. Överklasskvinnor i Europa före industrialismen skulle lyda sin man.
Anledningen till att barnen i de övre klasserna togs ifrån sina mammor efter förlossningen var att man kände till amningens hämmande effekt på ägglossningen. En adelsdams första och främsta plikt var att producera ättlingar. Palmer påpekar att det var en myt att det var de lägre klasserna som "förökade sig som kaniner". I 1600-talets England fick bondkvinnor sällan mer än sju barn medan det inte var ovanligt att adelskvinnor fick genomgå arton graviditeter i så tät följd som möjligt. I boken finns ett portätt av familjen till Tomas Remmington of Lund med man, hustru och tjugo barn, där de fem döda barnen också finns med på bilden.
Ann Hatton, som levde vid samma tid, fick allt som allt 30 barn, varav fem söner, åtta döttrar, tio som dog som barn och sju dödfödda.
Marie-Antoinette, Frankrikes drottning och Ludvig XVI:s hustru, var en barnkär person och dessutom inspirerad av Rousseaus ideer om sunt och naturligt moderskap. hon ville själv amma sina barn, vilket var en helt främmande tanke i det franska hovet på 1700-talet. Hennes första barn blev en flicka, och det gjorde det någorlunda möjligt för henne att driva igneom sin önskan. Antonia Fraser skriver i sin biografi Marie-Antoinette att "en manlig tronarvinge skulle genast ha lagts i famnen på landets bästa amma."
Marie-Antoinettes mamma Maria Teresia, kejsarinna av Österrike, fick själv sexton barn och protesterade enligt Faser öppet när hon fick höra Marie-Antoinettes önskan´, just på grund av att det skulle hindra Marie-Antoinettes möjligheter att snabbt bli gravid igen - och då förstås föda en son. En amma anställdes förstås också, men Marie-Antoinette berättade efter fyra månader för Maria Teresia att hon fortfarande hade mjölk i brösten.
Marie-Antoinette giftes bort som 15-åring med blivande kung Ludvig XVI och vad hon ville här i livet vägde sannerligen lätt mot seder och konventioner. Att lyckas amma sin dotter, åtminstone delvis, verkar ha varit en av de få saker som hon lyckades genomdriva. Tre år senare kom nästa barn, en son. Då var det inget snack om att Marie-Antoinette skulle amma själv.
Sexuell avhållsamhet under amningsperioden var en annan anledning till att låta en betald amma ha hand om barnen. Det fanns en idé om att sperma fick mjölken att ysta sig. dessutom skulle kvinnan vara tillgänglig för mannens sexualitet. Än idag förekommer det att kvinnor i västvärlden slutar amma för att vårda relationen med sin man, och att amningen alltså ses som ett hinder för det.
Bruket av ammor såg olika ut på olika håll i världen. I USA:s sydstater förekom det att slavar var ammor åt godsägarnas barn. Palmer förundras över att människor som inte kunde tänka sig äktenskap över rasgränserna ändå kunde använda sig av svarta ammor till vita barn.
Användningen av ammor minskade på 1800-talet och därmed också en av få källor till försörjning för kvinnor. Barnläkare och barnmatsindustrin tog deras plats.
En anledning till att ammorna minskade i popularitet var enligt Palmer att man trodde att den fruktade sjukdomen syfilis kunde smitta mellan amma och barn, på bägge håll. Men pastöriseringen, uppfinningen av nappflaskan och experimenterandet med bröstmjölksersättningar gjorde också att barn från slutet av 1800-talet kunde hållas vid liv utan amning. Så hade inte varit fallet mer än i undantagsfall tidigare i historien.
Redan i Babylon och det antika Grekland och Rom var det ett yrke med hög status och lön att vara amma.. Förmodligen föddes bruket av ammor ur ett vardagligt samarbete om barn. Lika väl som föräldrar idag kan hjälpas åt att passa varandras barn har kvinnor i alla tider samarbetat, vari också amning har ingått. Att anställa en amma var inte konstigare för dem som hade råd än att anställa en barnflicka eller nanny idag.
Man kan fråga sig varför överklasskvinnorna inte ammade sina egna barn.
Gabrielle Palmer, författare till boken The Politics of Breastfeeding, skriver att det inte var för att adelskvinnorna skulle delta i det offentliga livet. Det var det få som gjorde oavsett barn och för övrigt var offentlig amning socialt accepterat. (Den privata amningen uppfanns inte förrän på 1800-talet.) Att det skulle vara ansträngande att amma håller inte heller som argument, eftersom överarbetade och hungriga fattiga kvinnor ändå ammade.
Det var inte heller så att överklasskvinnor inte ville amma. Överklasskvinnor i Europa före industrialismen skulle lyda sin man.
Anledningen till att barnen i de övre klasserna togs ifrån sina mammor efter förlossningen var att man kände till amningens hämmande effekt på ägglossningen. En adelsdams första och främsta plikt var att producera ättlingar. Palmer påpekar att det var en myt att det var de lägre klasserna som "förökade sig som kaniner". I 1600-talets England fick bondkvinnor sällan mer än sju barn medan det inte var ovanligt att adelskvinnor fick genomgå arton graviditeter i så tät följd som möjligt. I boken finns ett portätt av familjen till Tomas Remmington of Lund med man, hustru och tjugo barn, där de fem döda barnen också finns med på bilden.
Ann Hatton, som levde vid samma tid, fick allt som allt 30 barn, varav fem söner, åtta döttrar, tio som dog som barn och sju dödfödda.
Marie-Antoinette, Frankrikes drottning och Ludvig XVI:s hustru, var en barnkär person och dessutom inspirerad av Rousseaus ideer om sunt och naturligt moderskap. hon ville själv amma sina barn, vilket var en helt främmande tanke i det franska hovet på 1700-talet. Hennes första barn blev en flicka, och det gjorde det någorlunda möjligt för henne att driva igneom sin önskan. Antonia Fraser skriver i sin biografi Marie-Antoinette att "en manlig tronarvinge skulle genast ha lagts i famnen på landets bästa amma."
Marie-Antoinettes mamma Maria Teresia, kejsarinna av Österrike, fick själv sexton barn och protesterade enligt Faser öppet när hon fick höra Marie-Antoinettes önskan´, just på grund av att det skulle hindra Marie-Antoinettes möjligheter att snabbt bli gravid igen - och då förstås föda en son. En amma anställdes förstås också, men Marie-Antoinette berättade efter fyra månader för Maria Teresia att hon fortfarande hade mjölk i brösten.
Marie-Antoinette giftes bort som 15-åring med blivande kung Ludvig XVI och vad hon ville här i livet vägde sannerligen lätt mot seder och konventioner. Att lyckas amma sin dotter, åtminstone delvis, verkar ha varit en av de få saker som hon lyckades genomdriva. Tre år senare kom nästa barn, en son. Då var det inget snack om att Marie-Antoinette skulle amma själv.
Sexuell avhållsamhet under amningsperioden var en annan anledning till att låta en betald amma ha hand om barnen. Det fanns en idé om att sperma fick mjölken att ysta sig. dessutom skulle kvinnan vara tillgänglig för mannens sexualitet. Än idag förekommer det att kvinnor i västvärlden slutar amma för att vårda relationen med sin man, och att amningen alltså ses som ett hinder för det.
Bruket av ammor såg olika ut på olika håll i världen. I USA:s sydstater förekom det att slavar var ammor åt godsägarnas barn. Palmer förundras över att människor som inte kunde tänka sig äktenskap över rasgränserna ändå kunde använda sig av svarta ammor till vita barn.
Användningen av ammor minskade på 1800-talet och därmed också en av få källor till försörjning för kvinnor. Barnläkare och barnmatsindustrin tog deras plats.
En anledning till att ammorna minskade i popularitet var enligt Palmer att man trodde att den fruktade sjukdomen syfilis kunde smitta mellan amma och barn, på bägge håll. Men pastöriseringen, uppfinningen av nappflaskan och experimenterandet med bröstmjölksersättningar gjorde också att barn från slutet av 1800-talet kunde hållas vid liv utan amning. Så hade inte varit fallet mer än i undantagsfall tidigare i historien.
måndag 19 september 2011
Föda barn i koncentrationsläger
Tidningen Efter Arbetet berättar historien om hur Ewa föddes och hamnade i Sverige. Hennes mamma var från Polen och hamnade i det tycka koncentrationslägret Ravensbruck. Ewas födelse blev tumultartad. Hennes mamma var undernärd och Ewa förlöstes med tång. Bara tre veckor senare befriades de ur Ravensbruck, som låg utanför Hamburg, och fördes till Malmö med de vita bussarna. På bilden håller en kvinna från Röda korset (?) Ewas mamma under armen och mamman, som vid tillfället bara vägde 39 kilo, bär själv Ewa i en filt som hon svept om sig som en bärsjal.
Ewa är en överlevare av stora mått. Jag kan inte tänka mig att de hade bröstmjölksersättning och uppvärmning och avlopp i Ravensbruck. Eftersom det vanliga var att döda gravida kvinnor fanns det sannolikt ingen annan som hade mjölk i brösten i närheten som kunde amma Ewa. Alltså måste mamman av allt att döma ha ammat Ewa själv.
I Sverige skildes mamma och dotter åt och det skulle ta tre år innan de kunde återförenas.
tisdag 31 maj 2011
Du vet inte hur lättmjölkad jag är
Av Eva-Lotta Funkquist
UNT (28/5) gratulerar Gunhild Wärnsberg Bergsten med en intervju i tidningen på hennes 80-årsdag den 30 maj. Hon berättar om dottern Elin som var hennes fjärde barn och föddes med cri du chat-syndrom 1969. Syndromet ger utvecklingsstörning och föräldrarna fick av läkarna veta att de inte behövde ta med sig dottern hem från sjukhuset. Utvecklingsstörda barn fick leva sitt liv på institution. Gunhild berättar:
-Doktorn pratade om att det skulle bli svårt att amma. Men jag tänkte att "hörredu doktorn, du vet inte hur lättmjölkad jag är."
Gunhilds man ringde till sjukhuset och tjatade varje dag i två veckor. Till slut fick de hämta Elin. Gunhild lade dottern i den gemensamma sängen då de kom hem. Dottern sjönk ned mellan kuddarna och blev helt lugn. Då förstod Gunhild att hon hade gjort rätt.
UNT (28/5) gratulerar Gunhild Wärnsberg Bergsten med en intervju i tidningen på hennes 80-årsdag den 30 maj. Hon berättar om dottern Elin som var hennes fjärde barn och föddes med cri du chat-syndrom 1969. Syndromet ger utvecklingsstörning och föräldrarna fick av läkarna veta att de inte behövde ta med sig dottern hem från sjukhuset. Utvecklingsstörda barn fick leva sitt liv på institution. Gunhild berättar:
-Doktorn pratade om att det skulle bli svårt att amma. Men jag tänkte att "hörredu doktorn, du vet inte hur lättmjölkad jag är."
Gunhilds man ringde till sjukhuset och tjatade varje dag i två veckor. Till slut fick de hämta Elin. Gunhild lade dottern i den gemensamma sängen då de kom hem. Dottern sjönk ned mellan kuddarna och blev helt lugn. Då förstod Gunhild att hon hade gjort rätt.
onsdag 28 oktober 2009
Får övertalning fler kvinnor att amma?
Det här är en typisk fras för hur amning beskrivits i media under de gångna åren. Just den meningen har jag kopierat in från en lång, till synes grundligt arbetad artikel om amning. Jag kollade källorna och jag kände igen dem men ingenstans i de angivna källorna kan jag minnas att jag har sett något som kan tolkas som belägg för det här. Var kommer denna historiebeskrivning ifrån?
Jag undrar eftersom jag inte känner igen det från det jag har läst och hört kvinnor berätta om.
Under 1900-talet pågick en massiv övertalningskampanj för att kvinnor skulle amma mer. Man märkte att allt färre ammade men satte det inte i förbindelse med amningsförsvårande rutiner på BB som barnsal och reglerad amning utan trodde att bara man sa åt kvinnorna med tillräcklig auktoritet så skulle de amma. Elisabet Helsing citerar en hel hög böcker i barnuppfostran i sin artikel Amning de senaste 100 åren i Amningsnytt nr 3/09. Här är några smakprov:
"Varje mor har förmågan att ge di" (dvs "alla kan amma") "... varje mor skall därför ge bröstet för barnets skull. Det måste vara en ofrånkomlig regel att aldrig sluta med bröstet de första 6 månaderna utan att ha frågat läkaren"
"Det bör vara varje moders oavvisliga plikt att göra sitt yttersta för att själv uppamma sitt barn"
Och om hon inte gjorde det:
"hon borde skämmas ögonen ur sig, hon förtjänar inte att kallas moder"
"Åtskilliga fullgångna, raska bröstbarn kan ända från födseln nöja sig med fem måltider per dygn."
Självförhärligandet var på topp, det visade sig att:
"kvinnor i dessa landsändar allesammans kunde ge ge bröstet och hade tillräckligt med mjölk ... så fort det kom en myndig man, som lärde dem deras plikt"
Elisabet Helsing berättar också om en artikel i en ansedd vetenskaplig tidskrift, som 1967 ställde sig frågan varför dagens kvinnor inte ammade sina barn. Författaren famlar i mörker, pekar bland annat på kvinnans frigörelse, "effektiva, relativt billiga mjölkblandningar" men konstaterar att "amningssvikt har blivit vanligt" - med andra ord - han eller hon har inte en aning.
Redan år 1913 konstaterade den norske professorn Kr. Brandt följande i Lærebok for Jordmødre:
Då de olika länders medicinalstatistik blev mer fullständig, väckte det stor uppståndelse att dödligheten det första levnadsåret var ohyggligt hög och att huvudorsaken var matsmältningssjukdomar, och att detta särskilt gällde artificiellt uppfödda barn. För att minska denna stora dödlighet lades arbetet i huvudsak på att förbättra den artificiella näringen, i stället för att arbeta för ett mer utbrett bruk av bröstmjölk ... arbetet kom således från början in på fel spår, där det har stannat i många år ...
På det spåret skulle rådgivningen stanna länge till. Det är kanske inte så konstigt om vården fortfarande halkar ner i gamla hjulspår.
I en bok från ett symposium om spädbarnsnäring år 1973, som jag läste och tidigare skrev om här, konstaterar Rutger Lagercrantz, docent vid barnkliniken, Karolinska institutet, Stockholm, att nyblivna mammor i allra högsta grad möts av dubbla budskap, å ena sidan "Du ska amma i Ditt anletes svett", å andra sidan "Du kan nog inte amma".
Till en del tror Rutger Lagercrantz att detta beror på personalens inställning. Han ser med förvåning hur mycket tyckande och starka känslor för och* inte minst emot amning det finns, något som han aldrig möter när det gäller t ex penicillin.
Stig Sjölin redovisade en undersökning om amningsförekomst och attityder till amning bland mammor i Uppsala år 1972. Bland annat får mammorna berätta vad de har fått för amningsråd av olika vårdinstanser. Råden handlade ofta om att "amma så länge det går" och inte om amningsteknik. Dessutom saknas en "enhetlig attityd" i amningsrådgivningen, något som vi fortfarande känner igen.
Elisabet Helsing, som också deltog i symposiet 1973, menade att de flesta (men inte alla) kvinnor ville amma. Att kvinnor inte ville amma p g a rädsla för att få fula bröst tror hon är en myt. At man blir bunden av amningen och att den är slaskig tror hon "är ett försvar som byggs upp hos modern när det inte går".
Hans Riesenfeld lade ju skulden för den försvinnande amningen på sin egen kår, barnläkarna vilket jag skrev om tidigare. På symposiet talade han om för tiden radikala saker som att se på barnet och inte i näringstabeller för att bedöma om det får tillräckligt med mat och rooming-in som ett sätt att "frigöra barnuppfödningen från vårt sjukvårdstänkande".
För att det skulle bli någon ändring i inställningen till amning "är det nödvändigt att all personal på BB har entusiasmerats av barnläkaren att vara intresserad och motiverad", menade Torsten Torstensson från Hudiksvall.
Det var vårdpersonalen som skulle entusiasmeras och motiveras med hjälp av medicinska argument, inte mammorna. De råden kan ju ha spillt över till mammorna, i all välmening eller för att man var van att påföra patienterna sina egna förträffliga åsikter.
Det kan också vara så att mammorna på 1980-talet ammade mer för att de fick bättre möjligheter att amma - p g a att det strikta fyratimmarsschemat luckrades upp och kunskap om amningsteknik började spridas. Det är den bild jag får när jag intervjuar kvinnor som fick barn under 1970- och 80-talet till Amningsnytt.
Marit Olanders
* det står inte och i boken , det står att men jag tror det är fel, meningen blir mycket mer begriplig om det står och.
onsdag 21 oktober 2009
Barnläkarnas skuld till amningspressen
När rekommendationen om sex månaders helamning infördes i Sverige 2003, två år efter WHO:s ställningstagande, föregicks den av en livlig diskussion bland barnläkarna. Formuleringen man enades kring var ganska defensiv, inte minst om man jämför med hur den ibland har utmålats i media. Tonvikten låg på att det inte innebär några risker för barnet att börja med mat vid sex månader. Det borde vara en lättnad för alla dem som hade barn som inte glatt mumsade puréer på fyramånadersdagen (och fortfarande inte sex eller åtta veckor senare heller).
Nu sex år senare kan man dock konstatera att Livsmedelsverket och barnläkarna misslyckades kapitalt att föra ut detta budskap. De barn som fortfarande helammas vid sex månader blir allt färre. Rekommendationen ses som ett krav bland alla andra och reaktionen verkar bli en tvärs-emot-reaktion: "Jag ska minsann inte ..."
Kanske har svenska myndigheter förbrukat sitt företroende som rådgivare. Många minns fortfarande de gigantiska reklamskyltarna på 1970-talet som proklamerade att Socialstyrelsen rekommenderar att man äter 6-8 brödskivor per dag. Avsändaren av budskapet på reklamtavlorna var dock inte Socialstyrelsen. Det var Brödinstitutet, som hade ett kommersiellt intresse av att folk köpte och åt deras produkter. Läs mer här.
Barnläkarkåren har länge haft åsikter om amning. När bröstmjölkersättningen kom ingick de i allians med producenterna och skaffade patienter genom att förskriva bröstmjölksersättning. Ett bruk som som vanligt började i överklassen och spred sig neråt. Det var också barnläkarna som införde den reglerade amningen, ett helt igenom icke-biologiskt påfund som gjorde vardagen besvärlig för kvinnorna och som tog ifrån många deras mjölk.
När man hör ledsna historier från kvinnor som fick barn under 1950-, 60- och 70-talen blir man lätt frustrerad och arg. Någon borde ställas till ansvar! Någon borde be om ursäkt! Det har man ju aldrig hört om. Men så får jag en tankeväckande bok i händerna. Det är en utskrift av ett symposium som hölls i Stockholm den 4 maj 1973, på ämnet amning och den då drastiskt sjunkande amningsförekomsten i Sverige. 1973 var det år då amningsförekomsten nådde sitt absoluta bottenläge i Sverige, men det visste man förstås inte då. Amningshjälpen skulle bildas samma år.
En av talarna är Elisabet Helsing, som fem år tidigare hade varit med och bildat norska Ammehjelpen. Hon ser otroligt modern ut på bilderna och hon säger saker om mjölkbildning och amning som är häpnadsväckande moderna, T ex "Alveolerna* producerar [mjölk] hela tiden, inte minst strax efter det att de blivit tömda. De slutar att producera bara om de blir överfyllda eller spända." Och längre ner: "Rådet att tömma bröstet är ett pedagogiskt mycket dåligt råd och ett typiskt skrivbordsråd. – Där fick ni!)" (Läs mer av Elisabet Helsing i Amningsnytt nr 3/09.)
Annars dominerades förstås talarlistan stort av män, och man ser en önskan om att höra fler kvinnor berätta om amning. Här och där finns också en insikt om barnläkarkårens egen roll. Så här säger Torsten Torstensson från Hudiksvall:
– Det är vi barnläkare som inte har varit tillräckligt intresserade eller känt sig (sic!) tillräckligt motiverade. Om inte vi är det, blir inget av.
John Lind, moderator i paneldebatten och professor vid Medicinska barnkliniken, Karolinska sjukhuset, Stockholm:
– Jag instämmer helt och erkänner mig skyldig.
- Det har gått troll i amningen, menar Hans Riesenfeld från Sollefteå. Han konstaterar att en generation bak från 1973 var det enklare att amma eftersom kraven inte var så stora då. Han säger:
– Jag skulle vilja tillspetsa formuleringen så, att det är vi på sjukvårdssidan, vi barnläkare, som har den största skulden till den sjunkande amningsfrekvensen.
Han håller ett ytterst intressant anförande som jag hoppas återkomma till senare men jag måste bara återge hans slutord.
– Mammorna är motiverade - det är vi barnläkare som förskansar oss bakom ett skrivbordsteoretiskt tänkande, och vi har försummat att med ett individualiserat, uppmuntrande stöd på BB ge mammorna vägledning utan krav. Mammorna är som sagt motiverade - det är vi barnläkare som måste skärpa oss. Dixi et salvavi animam meam.
Den sista meningen är latin och betyder ordagrant: Jag har talat och räddat min själ.
John Lind måste dock få sista ordet:
– Vi manliga barnläkare får ikläda oss säck och aska till middagen.
Marit Olanders
*Alveolerna = de mjölkproducerande cellerna
fredag 11 september 2009
Det går trender i amning 2
Socialstyrelsen samlar in statistik om amning i Sverige varje år. Man sammanställer hur många barn som ammas enbart och delvis respektive inte ammas vid en veckas ålder samt två, fyra, sex, nio och tolv månader. I statistiksamlingen kan man också följa amningsförekomsten i Sverige år för år. Klicka här för att ladda ner den senaste statistiken, över barn födda 2006. Gå fram till sidan 16 för att se amningsförekomsten under åren 1964-2006.
Från 1964 fram till början av 1970-talet stupar linjerna brant ner mot allt mindre amning. Men 1973 vänder kurvorna uppåt igen. Tyvärr finns det ett glapp för åren 1976-1985 då Socialstyrelsen inte samlade in data. I skriften Ligga steget före av Gerd Brandell och Carina Sjögren återges dock upgifter som Semper samlade in de åren som återspeglar den nationella statistiken. Fram till 1981 ökade amningen kraftigt. Amning vid två månader ökade under den perioden från 20% till 83%. Men i början av 1980-talet stannade ökningen av. Från 1990 ökade amningen återigen, men långsammare.
Toppen på kurvorna nås kring 1996. Därefter har de vänt neråt. Allra brantast neråt pekar kurvan för enbart amning vid 6 månader. Det kan delvis förklaras av att definitionen för helamning ändrades, för barn födda från och med 2004 används WHO:s definition, nämligen enbart amning, vitaminer och läkemedel. tidigare räknades "enstaka smakportioner" in i enbart amning.
Ändringen till en striktare definition av enbart amning kanske även påverkar statistiken vid 4 månader, men knappast vid 2 månader och 1 vecka. Särskilt vid en veckas ålder ammas färre barn helt. Från och med 2001 ammas färre barn helt än när mätningarna startade 1986. (Det syns inte på diagrammet utan man får gå till sid 27.) Slår man ihop enbart och delvis amning får man fortfarande en nedgång, även om den är mindre.
Upp- och nergångar i amningsförekomsten är inget som bara händer. De sammanfaller med händelser i världen runt omkring. Nedgången i amning i västvärlden under 1900-talet sammanfaller med att gumminappen till nappflaskan uppfanns, pastörisering gjorde mjölkpulver någotsånär säkert att använda, och sjukhusförlossningarna blev vanliga. Mor och barn utgjorde olika patientkategorier och separerades så fort navelsträngen var klippt. Dessutom gick barnläkarna strax i allians med barnmatsföretagen och de dubbla budskapen sköljde över mammorna: Det är din höga plikt att amma ditt barn men kan du inte klura ut på egen hand hur du ska göra finns det fullgoda mjölkblandningar att ge.
I Norge kan man t ex se att amningen ökade i förekomst under krigsåren på 1940-talet. I Norge når kurvan botten år 1968. Då tog kvinnorna amningssaken i egna händer och bildade norska Ammehjelpen. I Sverige kom vändpunkten 1973, när Amningshjälpen bildades efter norsk förebild. Det var mer som hände i Sverige just 1973, men det återkommer jag till.
Vad är det som har hänt under de senaste 20 åren? Under första halvan av 1990-talet blev svenska BB-avdelningar amningsvänliga. Alla skulle följa Tio steg till lyckad amning. De hade författat en egen skriven amningsstratiegi och personal utbildades. De sista barnsalarna försvann och mammorna fick ha barnen hos sig på rummen dygnet om. 1996 var alla BB-avdelningar utnämnda till amningsvänliga.
Allt var förstås inte perfekt. Personal hade mer eller mindre lätt att ta till sig amningskunskap och omsätta den i praktiken. När jag låg på BB med min nyfödda dotter 1996 fick jag kokt vatten i nappflaska till henne eftersom hon ville suga hela tiden hela natten och det gjorde så grymt ont. Det bryter både mot steg 5, visa mammorna hur de ska amma, steg 6, inte ge nyfödda barn annat än bröstmjölk om det inte är medicinskt indikerat, steg 8, uppmuntra fri amning, och steg 9, inte ge nyfödda ammade barn nappflaska eller tröstnapp. Inte var det någon som frågade vilken form mina bröstvårtor hade efter amningen eller på annat sätt intresserade sig för exakt HUR ont jag hade, eller varför.
Hjälpmammor från Amningshjälpen medverkade i utvärderingen av BB-avdelningarna och när jag hade kommit med i Amningshjälpen hörde jag mummel om att det sågs lite väl genom fingrarna med brister här och var.
Utnämningen av amningsvänligt sjukhus är en färskvara och avdelningarna ska om-utvärderas med jämna mellanrum. Här falnade intresset rätt snart och i årsskiftet 2003-2004 lades referensgruppen för amningsvänliga sjukhus ner p g a bristande intresse från vårdens sida. Sedan dess är det upp till landstingen att hålla sjukhusen amningsvänliga.
Nu verkar det som om amningsvänligheten har tappat mycket av sitt innehåll och blivit ett tomt skal. Diplomen hänger fortfarande uppe på väggarna, men många mammor möts av okunskap som slår åt bägge håll. Hungriga barn till vanmäktiga mammor som inte får amningen att funka ges så kallade "stötdoser" med ersättning (på kopp eller flaska) i stället för hjälp med amningstekniken (och kanske en klunk urmjölkad mjölk på sked). Andra mammor får ingen hjälp alls; de upplever att personalen slår ifrån sig med frasen "alla kan amma" utan att berätta hur det ska gå till och att de lämnas i ett tomrum utan hjälp att mätta sitt barn, varken med bröst eller flaska.
Förra gången amningsförekomsten gick ner skylldes det på mammorna, amning var omodernt, slabbigt och förstörde figuren. Hette det. Samtidigt fylldes brevlådorna hos pionjärerna inom Ammehjelpen och Amningshjälpen med brev från hjälpsökande, ledsna mammor som inte fått amningen att funka och som nu grep efter halmstrån för att amma åtminstone ett barn. Kanske är 2000-talets mammor mer arga och mindre ledsna än 1960- och 70-talets men att nedgångarna i amningsförekomst skulle bero på fria val och "trender" hittar man inte stöd för om man granskar historiken närmare.
Marit Olanders
torsdag 18 juni 2009
Inte kunna amma - en sorg för livet
Ett kommunpolitiker i en mindre svensk kommun berättar för en grupp amningshjälpare att hon tycker Amningshjälpen gör ett viktigt arbete.
När hon ska förklara varför det är viktigt får hon gråt i rösten. Det visar sig att hon har fått tre barn, födda under 1960-talet. Då härskade fyratimmarsschemat över Sverige. Att amma kl 6, 10, 14, 18 och 22 (och kanske ett nattmål kl 02 i början) var helt enkelt det man gjorde.
– Jag ammade väl i tre-fyra veckor, sa hon. Sen tog det slut.
Hon minns fortfarande hur hennes barn låg i vaggan och skrek och hon inte för allt i världen fick ta upp det.
När fyra timmar hade gått och det var dags hade barnet somnat.
Och inte nog med det.
– Jag arbetade som barnsjuksköterska på den tiden. Det här var ju vad vi lärde ut till mammorna, konstaterar hon sorgset.
Nu ser hon sin dotter amma på barnbarnets signaler. Hur enkel och smidig amningen blir. Så nöjda de är, båda två.
Samtidigt hör hon att olika röster vill ha tillbaka fyratimmarsschemat. Då blir hon arg.
– Jag hörde en professor säga att barnen ställer in sig på det. Men det går ju inte, säger hon.
Marit Olanders
När hon ska förklara varför det är viktigt får hon gråt i rösten. Det visar sig att hon har fått tre barn, födda under 1960-talet. Då härskade fyratimmarsschemat över Sverige. Att amma kl 6, 10, 14, 18 och 22 (och kanske ett nattmål kl 02 i början) var helt enkelt det man gjorde.
– Jag ammade väl i tre-fyra veckor, sa hon. Sen tog det slut.
Hon minns fortfarande hur hennes barn låg i vaggan och skrek och hon inte för allt i världen fick ta upp det.
När fyra timmar hade gått och det var dags hade barnet somnat.
Och inte nog med det.
– Jag arbetade som barnsjuksköterska på den tiden. Det här var ju vad vi lärde ut till mammorna, konstaterar hon sorgset.
Nu ser hon sin dotter amma på barnbarnets signaler. Hur enkel och smidig amningen blir. Så nöjda de är, båda två.
Samtidigt hör hon att olika röster vill ha tillbaka fyratimmarsschemat. Då blir hon arg.
– Jag hörde en professor säga att barnen ställer in sig på det. Men det går ju inte, säger hon.
Marit Olanders
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)