Rätt att amma på jobbet

av Julia Ilke

Visste du att du har rätt att amma på arbetstid? Att börja jobba behöver således inte betyda att man måste sluta amma utan om man vill och har möjligheten så har man rätt att under en arbetsdag ta paus för att amma. Man kan inte kräva lön för den tiden men det kan i alla fall vara bra att veta att man får ta ledigt mitt under pågående arbetsdag. För att inte förlora i inkomst kan man alltid planera sin föräldrarpenning så att man har en timme att ta ut även sedan man börjat jobba.

I de flesta länder har man denna rättighet, men förvånande nog så saknar bland annat finska, kanadensiska, sydafrikanska och australiensiska mammor den rättigheten.

Klicka här för att se bilden stor.

Läs mer:
Föräldraledighetslagen 

Förtydligande: Givetvis kan du fortsätta amma de tider du inte jobbar. Att ta amningspauser under arbetsdagen är inget måste för att fortsätta amma utan för de flesta fungerar det bra att inte amma när man jobbar men sedan amma som vanligt resten av tiden. Om brösten börjar spänna under dagen kan man alltid pumpa eller handmjölk ur lite, och samma sak om mjölkproduktionen minskar för att då hålla den igång,

Sluta nattamma

av Julia Ilke

Det mest lästa inlägget här på bloggen är, lite ironiskt nog, ett som handlar om att sluta amma. Det är dock inte så konstigt för att sluta amma kan ibland och för vissa vara lika svårt som det för vissa är att börja amma. Går man för fort fram kan man få mjölkstockning och ett onödigt ledset barn, för att inte tala om de skuldkänslor många upplever när det blivit dags att neka barnet bröstet.

Tidigare än att man ska sluta amma helt kan det hända att man vill avsluta ena dygnhalvans amning. Ska man börja jobba kanske man måste sluta dagamma men kan behålla kvälls- och nattamningen. Känner man att nattamningen tar för mycket på ens egna krafter kan det vara dags att avsluta den men behålla dagamningen.

Att barn vill amma både dag- och natt är inget konstigt utan tvärtom. Alla barn slutar förr eller senare att amma men som vi lever idag kan många inte vänta in detta och som förälder måste man då avvänja barnet. För att sluta amma helt eller sluta på dagtid rekommenderar jag det tidigare inlägget Sluta amma. Det finns lite lika mycket skrivet om att sluta med nattamningen så här nedan samlar jag de tips jag hittat och fått av andra kloka mammor och amningskunniga.

- Planera in avvänjningen till en tid då övriga livet är lugnt och tryggt. Sker det andra förändringar samtidigt kan barnet behöva sin trygga nattamning och det är alltså både mildare för barnet som troligen lättare att avvänja vid ett annat tillfälle. Exempel på andra förändringar kan vara dagisstart, att du börjar jobba, en resa, utvecklingssteg för barnet eller efter en sjukdom.

- Börja med att vänja barnet vid att somna utan bröstet i munnen. Amma alltså tills barnet nästan somnat och dra då ut bröstvårtan. Vaknar barnet till kan du försöka vagga det till sömns men går det inte får man börja om- amma och sedan dra ut bröstvårtan lagom till att barnet somnar. Detta är inget som behöver ske över en kväll utan låt det ta tid. Vitsen är att vänja barnet vid att somna in utan bröstet i munnen.

- Vissa tycker det är lättare att få barnet att inte nattamma om det sövs utan bröstet. Andra vill behålla amningen vid sövningen. Känn efter hur du vill göra och håll fast vid det. Har ni tidigare ammat till sömns men också badat på kvällen och sjungit sånger så tänk på att fortsätta med de andra läggningsrutinerna.

- Se till att barnet är mätt, tryggt och varmt inför läggningen. Vaknar barnet av att du lägger på det täcket så klä det heller i en varm pyjamas och strumpor och låt barnet ligga utan täcke.

- När barnet vaknar eller gnyr i sömnen vänta lite med att erbjuda bröstet. Kanske somnar barnet om av sig självt?

- Samsover ni så sov med tröja så att brösten inte är lika lättillgängliga samt för att minska doften av mjölk. Har du ett babynest kan du lägga barnet där eller ta en filt som du lägger mellan er. Detta gäller under tiden ni avvänjer, när barnet inte nattammar längre kan ni gärna sova nära varandra igen.

- När barnet vaknar för att amma så vagga det till sömn igen, erbjud varmt vatten i flaska, sjung en vaggvisa eller klappa på det. Gör helt enkelt det som på dagtid brukar lugna ditt barn. Blir barnet för ledset så ge bröstet och låt avvänjningen ta någon natt extra.

- Är barnet så pass stort att det förstår vad du säger så säg något i dyl med "Tutten sover" när du nekar barnet att amma. Vill barnet prata om det faktum att tuttarna numera också sover på nätterna så gör det. Hjälp barnet sätta ord på sina känslor.

Landet där man får amma eller ge ersättning

av Julia Ilke

Svenska Dagbladet publicerade den 11 augusti en lång artikel om amning med namnet ”Landet där mamma ska amma”.

I artikeln ifrågasätts att svenska myndigheter följer WHO-koden och främjar amning då man menar att ”den är utformad efter den verklighet som mammor i u-länder lever i”. Till viss del har artikelförfattaren rätt, WHO-koden antogs 1981 för att främja amning och reglera hur ersättning marknadsförs sedan det uppdagats att barn i u-länder dött i miljontals sedan deras ersättning blandats med orent vatten. Men även om orsaken till att koden antogs just då och med den bakgrunden så innehåller den mer än ”bara” riktlinjer om marknadsföring av ersättning. (Läs mer om koden.) Att påstå detta och därefter dra slutsatsen att man i Sverige ger amningsråd anpassade efter u-länder tycker jag är överdrivet och förvrängt.

I artikeln intervjuas ett par som ger ersättning till sitt barn då han efter fyra dagar utan ordentlig amning blev så svag att de tvingades åka till akuten där han omgående gavs ersättning. Andreas Herbt, som är verksamhetschef för kvinnoklinikerna i Malmö och Lund, beklagar i artikeln det som hände familjen och menar att det är ett misstag. Jag kan bara hålla med för givetvis är det tråkigt när det blir som det blev för den här familjen och i det här specifika fallet var det så klart bra att ersättning fanns. Det är dock ett extremfall som jag inte tror representerar majoriteten av de som väljer att använda ersättning. Jag undrar också vad som hänt om familjen stannat kvar längre på BB? Borde det inte vara så att ingen skulle få åka hem från BB förrän amningen verkligen kommit igång, mamman känner sig trygg och hon vet vart hon ska vända sig om det blir problem? Tanken är säkert att det ska vara så på BB men uppenbarligen släpptes dessa föräldrar hem ändå och min personliga erfarenhet är också den att vi fick åka hem utan att särskilt mycket tid lagts på att kolla att amningen verkligen fungerade. Som tur är hade jag egna kunskaper samt en syster som kunde hjälpa mig men det har inte alla och i ensamheten och utan erfarenhet är det oundvikligt att blir oöverkomligt svårt för många. Lösningen på detta kan vara att ta till ersättning och påstå att Sverige är för amningsfokuserat. En annan lösning är att föräldrar inte skickas hem med en BB-journal där det står att amningen fungerar när den i verkligheten inte gör det. 

Skulden många känner när amningen inte fungerar kommer i princip alltid upp när man talar om ersättning. Frågan är dock om inte denna skuld borde delas av flera? Självklart har man som blivande förälder ett eget ansvar att skaffa sig kunskap om amning och vilka problem som kan uppstå men det vore nog inte helt fel om det pratades mer om just problemen på BB, mvc och liknande. Kanske låter man bli i tron att det ska skrämma bort mammor från att vilja amma och kanske informerar man inte om ersättning i tron om att det då kommer att väljas för lättvindigt. Kanske har jag fel men jag undrar om effekten inte istället blir den motsatta. Känner man bara till hur viktigt och bra det är med amning men inte att såriga bröstvårtor är vanligt de första dagarna är inte alls konstigt om många blir rädda för smärtan och känner sig totalt misslyckade när det inte går lika enkelt och bra som de trott. Att man inte talar om ersättning tror jag också bidrar till att debatterna om amning/ersättning alltid blir så heta och infekterade. Såväl amning som ersättning omgärdas av så många myter och idéer att det är svårt att föra vettiga samtal om sakerna. En del av lösningen kan vara att informera mer om både amningens och ersättningens för- och nackdelar samt att stödet till nyblivna föräldrar ökar så att bristen på hjälp och viktig kunskap aldrig är det som sätter käppar i hjulet för en fungerande amning.

Lita på att barnet känner sina egna behov

av Julia Ilke

Elaine Eksvärd skiver idag på sin blogg att hon bestämt sig för att sluta amma sin son på 14 månader. Så här skriver hon om beslutet: 

”Jag har ammat honom i fjorton månader och jag skulle förmodligen ammat honom längre om det inte vore för att han inte är bra med maten. Välling och bröstmjölk räcker gott och väl om Matheo får välja. Det får han inte, för än så vet han inte sitt bästa.”

Sonen Matheo äter alltså inte tillräckligt med annan mat anser Elaine, eller om det är någon annan som sagt det till henne. Hon skriver inget om att han skulle växa dåligt så jag gissar att uppfattningen att han äter för lite handlar mer om en idé om hur mycket barn i hans ålder borde äta än på att det verkligen är ett hälsoproblem att han äter lite.

Välling och bröstmjölk gillar han dock och jag tycker det är väldigt positivt att Elaine ammat i 14 månader. Valet att ta bort amningen för att få honom att äta mer tycker jag dock är tråkigt. Tråkigt eftersom hon skriver att hon egentligen skulle vilja amma längre och tråkigt eftersom man gärna får amma sina barn till två års åldern enligt WHOs rekommendationer. Hade jag varit i hennes situation hade jag tagit bort vällingen om jag ville att pojken skulle äta mer av annan mat. 

En annan funderingar handlar om det att barn inte anses veta sitt eget bästa. Det tycker jag  är en sanning med modifikation. När det handlar om valet av mat i affären där det finns både bra och dåliga val, hur många timmar man får sitta framför TV:n, om man ska balansera på broräcket eller springa ut i trafiken, ja då måste man som förälder så klart styra sitt barns val.  Men när det kommer till mer grundläggande behov som hur länge barnet vill sova, hur mycket närhet det vill ha eller som i det här fallet hur länge och mycket barnet vill amma anser jag inte att vi vuxna nödvändigtvis vet bäst. Snarare tvärtom. Min filosofi är att barn som princip är friska i sina behov. Barn kan det här med att lyssna på sina kroppar, vara i nuet och följa sina känslor, saker som vi vuxna ofta måste gå på kurser för att lära oss igen. Därför borde vi vuxna lyssna mer på våra barn för jag tror de har mycket att lära oss. På grund av hur vi lever med stress, samhällets normer, dåliga matval och vanor, stillasittande osv. tappar vi bort mycket av den friska självklarhet vi hade som barn. Vill ett barn amma tror jag aldrig att det är fel, eller säg mig det barn som svultit för att det fått amma så mycket eller lite hen velat?! Nä, jag tror nog att barnet vet vad det behöver och när det är dags att äta köttbullar så kommer det att visa sig utan att vi vuxna behöver oroa oss för det.

att aktivt verka för en fortsatt amning

av Julia Ilke

”Mitt barn slutade amma av sig själv, vid x antal månader var hen inte intresserad av bröstet längre”. Så låter det ofta när folk berättar om hur och när de slutade amma och håll med om att det låter det som en fin avvänjning som skett i takt med barnets behov?

Jag kan dock inte låta bli fundera vidare. Det är en känslig fråga det här så jag har aldrig känt mig bekväm med att bemöta en mamma direkt med mina funderingar och få veta hur hon tänker. Det är så lätt hänt att mammor börjar känna skuld och tvivlar på huruvida de gjort rätt och är det något jag inte vill så är det det. Och kanske finns det heller ingen nytta med att ge en mamma som redan avslutat amningen ett annat perspektiv på hur avslutet skulle kunnat gå till.

Det jag funderar på är det stora ansvaret som åläggs barnet. Kan ett litet barn verkligen sägas veta vad som är bäst för henom? Ett litet barn får knappast ta andra viktiga beslut men i fråga om valet av mat så litar alltså föräldrar till hundra procent på att barnet vet sitt eget bästa. I relation till min egen son så litar jag på hans vilja att amma, den viljan tror jag aldrig är ”fel”. Jag vet dock att han ibland äter för lite och då ser jag det som min uppgift att veta bättre och göra vad jag kan för att få honom att äta. När han vill äta får han alltså alltid det men om han inte vill så försöker jag göra så att han ska vilja eftersom jag vet att han behöver det. Jag kan inte säga att jag skulle känna mig helt trygg med att överlåta ansvaret för amningsavslutet till min son utan jag tänker att aktivt kommer verka för att han ska vilja amma vidare. Rent praktiskt genom att låta honom amma när han vill, genom att låta amningsstunderna förknippas med lugn och glada miner och sist men inte minst inte ge honom mer annan mat än att han fortfarande orkar amma. En sak som kan leda till ett tidigare amningsavslut än man kanske tänkt sig  tror jag nämligen är att barnet äter sig mätt på annan mat. Ett redan mätt barn kommer givetvis få ett minskat intresse för att amma och plötsligt en dag har barnet slutat efterfråga bröstet. Frågan är dock om det verkligen är barnets vilja att äta sig mätt på annan mat eller om hen gör det eftersom det är vad föräldrarna serverar? Är det barnets egen vilja eller föräldrarnas matval som leder till ett amningsavslut?

Amningsavslutets koppling till regression

av Julia Ilke

Det är vanligt att barn mellan två och fyra års ålder har en period av regression och det yttrar sig i att barnet beter sig yngre än vad det är, behöver hjälp med saker det egentligen kan klara av och vill ha mera närhet. Inom evolutionspsykologin finns en förklaring som länkar tidpunkten för regression till amningsavslutet. Enligt biologen Robert Trivers så finns det en konflikt om resurserna mellan föräldrar och barn. Biologiskt är barn inställda på att alltid vilja ha mer för att på så vis säkra sin överlevnad medan föräldrarna behöver hushålla med resurserna så att de räcker till dem själva samt till övriga familjemedlemmar. Resurserna man talar om är allt som har med överlevnaden att göra, till exempel närhet, uppmärksamhet, amning och mat. För ett barn är syskon på sätt och vis ett hot eftersom de kommer konkurrera om samma resurser medan fler barn för föräldrarna är ett sätt att stärka familjen och säkra spridning av sina gener.

När vi levde som jägare och samlare ammade vi troligtvis i tre-fyra år och detta är ingen slump utan något som evolutionen ”räknat” ut ganska så bra, menar Trivers. Hur stort avståndet mellan barnen i en familj är är nämligen en fin balans mellan kostnader och resurser. Skaffar man barn för tätt är risken att något av barnen inte kommer att få den mjölk eller den övriga omvårdnaden det behöver men väntar man för länge är det å andra sidan slöseri med kvinnans fertila tid. Tre-fyra år mellan barnen verkar vara det ultimata mellanrummet mellan syskon, sett ur ett evolutionärt perspektiv. I samband med ett nytt syskon så kommer amningen av storasyskonet avslutats och detta väcker den underliggande konflikten till liv. Genom att börja bete sig som ett litet barn igen kan barnet få mamman att bli helt upptagen av att sköta henom och både amningsavslutet och den nya syskonet skjuts lite på framtiden.

Idag är det ganska ovanligt att man ammar 3-4 år men många föräldrar får ändå vara med om en period av regression. Ofta är det nedkomsten av ett nytt syskon som triggar beteendet även idag men även utan syskon är regression förekommande. Den evolutionspsykologisk förklaring är alltså att vi som art under evolutionens gång erfarit att det är en bra överlevnadsstrategi.

Källa:

Why we get sick-The new sciense of Darwinian Medicine av Nesse och Williams. 1996.

Trivers, R. L. (1971). The Evolution of Reciprocal Altruism. The Quarterly Review of Biology, 46 (1). Finns att läsa här.

det saknas ett ord i amningsordlistan

av Julia Ilke

Jag saknar ett ord i det svenska språket för att beskriva amning som är mitt emellan hel-och delamning. Helammar gör man ju så länge barnet bara får bröstmjölk och delammar gör man i teorin så fort barnet får börja äta annat. Personligen känns det dock inte rätt att säga att jag delammar bara för att sonen sedan två månader får smaka små små bitar från min tallrik. I praktiken får han fortfarande hela, eller ja nästan hela, sitt energibehov täckt via amningen och därför identifierar jag oss mer som hel- än delammare men egentligen skulle jag vilja ha ett eget ord för att slippa säga ”Jo han har börjat få smaka annan mat men vi tar det i hans egen takt så egentligen ammar vi mest”.

Att ordet jag söker inte finns tänker jag beror på att övergångsfasen från helamning till annan mat för många är ganska kort. Börjar man ge puréer, välling och gröt kan man på relativt kort tid skifta om så att denna mat utgör en stor del av barnets intag och eftersom denna typ av avvänjning är den vanligaste i Sverige är det kanske inte så konstigt att det inte finns ord för att beskriva det jag vill beskriva?

Att inte ge gröt utan att istället ge vanlig mat brukar kallas för BLW (baby led weaning, eller barnledd avvänjning på svenska). Metoden innebär alltså att barnet får ”riktig” som exempelvis lätt mosad äggula, morotsstavar, vispad grädde, hallon, gröna ärtor, avokado och broccolibuketter. Helt enkelt mat med mild smak och som barnet själva kan hålla i och/eller finfördela. Att lära sig äta själv tar tid och i praktiken kommer således amningen att fortsätta utgöra huvuddelen av födan ett bra tag efter det att annan mat introducerats.

Har du introducerat annan mat under en längre tid och känner du i så fall att det saknas ett ord för att beskriva amningen under denna tid?

ekot om att amningen minskar

av Julia Ilke

Ekot hade igår ett inslag om amning där de intervjuar två mammor om deras val att amma respektive att ge flaska. Bakgrunden till reportaget är Socialstyrelsens rapport från 2012 där det framkom att andelen barn som ammas minskar och är som lägst på 20 år.

För att lyssna på inslaget via Ekots hemsidan får man trycka på en länk med citatet "Det var skönt att sluta amma" och när man sedan lyssnar sägs det att ersättning är likvärdigt bröstmjölken. Jag måste därför fråga om det är så konstigt att amningen minskar när fokus så ofta hamnar på att det är skönt att sluta amma och när det påstås att ersättning går precis lika bra? Sen undrar jag också hur bra det är att låta en mamma tycka till om huruvida amning ger ett starkare immunförsvar eller ej. Även om det bara är hennes egna spekulationer tycker jag det är onödigt att det sägs då det finns forskning som visar att amning faktiskt bidrar till ett bättre immunförsvar.

Det sägs också i reporategt att rekommendationen i Norge är att man ska helamma ett år, det stämmer dock inte utan precis som i Sverige rekommenderas norska kvinnor att amma helt i sex månader och delvis i minst ett år.

Varför tror du att amningen minskar i Sverige? Är det ett problem? Vad skulle kunna få trenden att vända uppåt igen?

Låt dig inte tystas

Av Eva-Lotta Funkquist

En gång lyssnade jag på ett radioprogram där en matematiker och en fysiker diskuterade huruvida matematiken finns utan människan. De var oense. Den ena menade att 1+1=2 endast gäller i människans huvud, som en fantasi liksom. Först var jag skeptisk, men så småningom köpte jag hans resonemang. Han menade att matematiken vilselett människan och att den egentligen bara kan förklara en mycket liten del av de saker vi människor vill förklara och tycker oss förklara. Ge ett ett exempel sa programledaren och han svarade: litteraturanalys. Mycket av verkligheten går att förklara med litteraturanalys, men det går inte att räkna på (fast det kan man ju göra säger nu vän av ordning; man kan t.ex. räkna antalet gånger ordet bröstmjölk dyker upp i en text).

Jag har tänkt på det där radioprogrammet många gånger (här är det fritt återgivet ur mitt minne) och jag tror verkligen att han har rätt, vi tror att matematiken hjälper oss att vara logiska, men egentligen stjälper den oss många gånger. Jag ägnar mig huvudsakligen åt kvantitativ forskning, man kan säga att jag räknar på amning. Intuitivt vet jag hur galet det blir många gånger, men jag invaggas i en tro att mitt resonemang blir starkare eftersom jag, så att säga har, matematiken på min sida.

Ibland blir matematiken riktigt farlig. Det berättas att när man i USA införde att gående har grön gubbe, samtidigt som bilar som svänger har grönt ljus, så dog ett antal människor, eftersom de invaggades i en falsk trygghet och blev påkörda av de svängande bilarna. Kritikerna menade att trafikregeln uppenbarligen var farlig och att den borde tas bort, men statistikerna räknade och kom fram till att, nej det var inte farligt att samtidigt ha grönt för både gångare och bilister (sådana övergångsställen finns ju nu också i Sverige). Men om man är död för att man gick mot grön gubbe samtidigt som bilen svängde, så är man ju liksom död, även om man statistiskt sett inte dog p.g.a. den svängande bilen. Det tål ju lite att tänkas på faktiskt....

Väldigt ofta lever vi våra liv utan hänsyn till statistiken. Vi fattar beslut kring vår egen och våra barns hälsa med känslorna i centrum och blundar för statistiken. Och många gånger leder säkert känslorna oss rätt, andra gånger helt fel och då ångrar vi oss kanske och tänker på statistiken igen. Jag har berättat att jag inte går på mammografi, av känslomässiga skäl. Känslorna som jag har, kan för en annan var helt befängda, men man behöver ju som tur är inte förstå för att respektera (nu kan vän av ordning säga att somliga statistiker har räknat att jag inte behöver gå på mammografi, för det har de).

Men för att någon annan ska ha chans respektera måste man berätta och för att någon ska berätta måste man lyssna.

Du kan berätta nu, jag lyssnar...

Är barnstyrd avvänjning möjlig?

Av Marit Olanders

Jämför man människor med andra primater ser man att graviditetslängd, ålder vid könsmognad och till förväntad livslängd förhåller sig till varandra. Tomas Ljungberg förklarade det en gång som att man ritar streck på ett gummiband och sen drar ut gummibandet, den förväntade livslängden, så förhålller sig tidpunkterna till varandra. människoaporna schimpans, gorilla och orangutang har alla en total livslängd på 40-50 år, ungarna blir könsmogna vad 7-10 år och digivningsperioden är 3-4 år, skriver Tomas Ljungberg i sitt häfte "Vad är naturligt för mitt barn?"

Följaktligen är människans livslängd lite längre, könsmognaden kommer lite senare och ska man prata om en naturlig amningsperiod så är den 3-5 år. Det är också så länge som människor ammar, som lever i den miljö människan som art utvecklades, environment of evolutionary adaptedness, det vill säga jägare och samlare, menar Ljungberg.

Antropologen Katherine Dettwyler har tittat på olika fysiologiska förhållanden och kommit fram till ungefär det samma, men ett bredare spann:

• Det är vanligt att större däggdjur avvänjs när de har fyrdubblat sin födelsevikt, och för människor sker det vid 2,5-3,5 års ålder.
• Primater ger sina ungar di tills de når en tredjedel av sin vikt som vuxen, vilket för människor sker vid fem till sju års ålder.
• Primater slutar dia när de är ungefär halvvägs till könsmognad, vilket för människor skulle ske vid 6-7 års ålder.

Och så vidare. Dettwyler hamnar någonstans mellan 2,5 och 7 års ålder.

Ändå är det vanligt att höra berättelser om barn som slutat amma långt före två och ett halvt års ålder för att de inte ville amma längre. Och föräldern vill inte tvinga eller pressa barnet till något det inte vill.

Så om det är något naturligt att amma i över två år, varför slutar vissa tidigare? Jag har funderat en del på det.

Amningen är skör och lättstörd i början. För glesa amningar eller för litet tag hos barnet (eller bådadera) kan leda till att mjölkproduktionen aldrig riktigt kommer upp på den nivå som barnet skulle behöva i längden. Napp, nappflaska och bröstmjölksersättning kan störa amningen genom att den glesas ut ytterligare.

Amningen är skör och lättstörd även senare. Det är inte så enkelt som att amning på natten efter ett antal månader eller ej inte spelar någon roll. En del barn verkar behöva nattamningen för att hålla igång mjölkproduktionen som helhet. En del barn som börjar med mat börjar snabbt äta stora mängder och tappar intresset för amningen. Det är en återkommande fråga till hjälpmammor i Amningshjälpen och svaret är att man kan dra ner på amningen, om man vill - och barnet är friskt och utvecklas som förväntat förstås. Att välling kan störa amningen är väl känt. Först någon gång efter ettårsdagen verkar amningen bli så robust att den tål långa uppehåll men så småningom tål den att man åker iväg på jobb- elelr nöjesresor eller ammar varannan vecka när barnet bor växelvis hos föräldrarna.

Vi lever inte i ett amningsvänligt samhälle. Barn på över året som ammas ser sällan andra jämnåriga barn som ammas. Att amma på stan, på bussen eller i förskolans kapprum när man aldrig ser någon annan göra det är svårt. Behöver mamman läkemedel av något slag föreslår ofta läkare amningsavslut "för säkerhets skull" utan att kolla om det läkemedlet verkligen inte går att kombinera med amning, och utan att fråga sig vad mamman egentligen vill göra.

Amning försvåras i onödan av den förljugna bilden av amning som något enbart för de präktiga, något för dem som inte röker eller snusar, inte vill ta ett glas vin då och då, för de som är minst 25 och har fast jobb när de får första barnet, som är gifta med barnets far, äter näringsrik mat, motionerar etc etc. (Ja nu generaliserar jag hej vilt och jag är även lite sarkastisk men jag hoppas ni förstår vad jag menar.)

Barn ser inte andra barn ammas. Hänger man på olika forum och pratar amning ser man ofta kommentaren "nu är det bara jag kvar i föräldragruppen som ammar". Barnen känner också av det. De kan mycket väl se icke-amning som det normala även om de själva ammar. Undantaget är Amningshjälpens riksträffar, där banr ammas öppet långt upp i förskoleåldern.

Så även om amning är något naturligt så är inte omgivningen det. Barn påverkas av sin omgivning och är en del av en kontext, precis osm alla vi andra.

Dessutom:
Amning är inte en linjär företeelse. Det börjar inte med att man ammar jättemycket och sedan gradvis allt mindre fram till avvänjningen. För det första ammar nyfödda hon jägarna/samlarna i Sanfolket mindre än ett och etthalvtåringarna (länk). Men hur mycket och hur ofta barn ammar är dels individuellt och dels går det upp och ner för var och en. Barn i tre-fyramånadersåldern kan ha fullt upp att titta sig omkring på annat och hinner inte amma. Barn runt ettårsåldern brukar ofta, om de får, ha en period när de vill ammas hela tiden, som om de ville vara småbebisar igen. Barn som blir sjuka eller är på resa kan tillfälligt återgå till helamning för att de inte har aptit på annan mat eller för att maten smakar konstigt eller kanske för att allting är konstigt och amningen är det enda som är sig likt.

Avvänjning är inte absolut. Att barn slutar amma men sen vill börja om igen är inte ovanligt. Föds det småsyskon kan storasyskonet vilja smaka på mjölken eller testa att amma. Eller amnignen kan vara nere på noll när barnet blir sjukt  och då komma igång igen. Även ett avvant barn på två-tre år eller mer kan ångra sig och vilja börja om. Om man då, i likhet med mig själv en gång i tiden, säger "Men du har ju slutat" ... Är det barnstyrd avvänjning då?