Du och ditt barn bestämmer

av Julia Ilke

Som kommentar till det förra inlägget frågar en mamma hur hon ska tackla förskolepersonalens önskan om att hon ska sluta amma barnet då de menar att barnet kommer att börja somna fortare i vagnen om hen vänjs av vid att somna vid bröstet. Till Amningshjälpens Facebookgrupp kommer det med jämna mellanrum frågor från mammor som undrar hur de ska övertyga sina män om att det är ok att amma efter 1-års dagen. Frågor om hur man ska orka amma vidare när svärfar säger högt så att alla hör att det inte passar sig att amma så stora barn. Oro för att barnet får näringsbrist när det väljer bröstet framför mormors hemlagade köttbullar eftersom mormor hävdar det så bestämt.

Stressen över att känna att man vill amma vidare men ständigt bli ifrågasatt och påhoppad på grund av sitt val.

Att rusta sig med kunskap om WHO:s 2-års- rekommendation, andra kulturers amningsvanor som är mer tillåtande och nyttan med att barn får amma länge stärker och hjälper många vet jag. Men det är ändå jobbigt att behöva försvara sitt val och hänvisa till WHO i tid och otid när man egentligen bara vill få amma sitt barn i fred.

Att bygga ett pannben av stål där andras tyckande och tänkande inte tillåts passerar in låter troligen lättare än vad det är men kanske är det ändå vad den enskilda mamman behöver göra. Vägra lyssna på andras pladder och fokusera på dig själv och barnet. Förskolepersonal borde inte ha någon åsikt över huvudtaget om era amningsvanor men om de ändå uttrycker åsikter så svara att det är eran ensak.

Hämta stöd från andra är också guld värt! Gå med i Amningshjälpen och gå på de lokala träffarna, spana på öppna förskolan efter en annan långstidsammare och prata med henne, inspireras av någon känd person eller bloggare och hämta styrka från henne när det känns motigt.

Det är DU och ditt BARN som bestämmer hur ni vill amma och andra har inte med saken att göra. Punkt slut! Ok?

"Mitt barn vill amma hela tiden, hjälp!"

av Julia Ilke

Din nyfödda skatt ammar och ammar och tycks missnöjd så fort hen inte har tutten i munnen. Vad är det för fel egentligen? Räcker inte mjölken eller varför blir hen inte mätt och nöjd någon gång?

Vanliga funderingar hos den nyblivna föräldern men som inte är något att oroa sig för! Att barnet vill äta hela tiden beror på att magsäcken hos ett litet barn är extremt liten och därför behöver de äta lite och ofta, väldigt ofta. Och det gäller dag som natt.

När man ammar mest hela tiden är det viktigt att man har en bekväm amningsposition, nära till vatten att dricka själv och varför inte en ljudbok att lyssna på också.
Att ligga och amma tycker många är bekvämt. Man kan antingen ligga på rygg med kuddar under överkroppen så att man kommer upp lite och så ha barnet liggandes på sin kropp. Man kan också ligga på sidan och för att inte spänna sig då kan man lägga kuddar bakom ryggen, prova det för det gör mer skillnad än man kanske tror. Har man lite större bröst kan man också ligga i framstupa-sido-läge med bebisen på sidan och amma från den övre bröstet. Det ska vara bekvämt att amma så ge dig inte förrän du hittat positioner du gillar.

Även om barnet är mätt och inte äter längre så vill det ligga kvar vid bröstet. Varför? Jo, för att det är den bästa plasten på jorden så klart! Nära mammans varma kropp. Nära hennes hjärta vars slag är så bekanta. Nära hennes hud som doftar så tryggt. Att ett barn inte är nöjt när det inte får vara nära sin mamma eller pappa betyder inte att något är fel, det betyder bara att barnet väldigt gärna vill vara nära dig eftersom det känner sig tryggast där. 

Amningsro

av Julia Ilke

Amningsro ber en läsare mig att skriva om. Hur lyckas man få amningsro med en minsting när man samtidigt har en 2,5-åring hemma? Jag tar upp frågan med min syster som har två barn och vi bollar lite fram och tillbaka. Syrran själv tandemammade sina så på det viset gjorde hon det lätt för sig sett ur det här perspektivet. Storasyskonet behövde aldrig roas och hållas undan utan amningsstunderna var till för dem alla tre.

För roas och hållas undan, jag antar att det är vad de flest tänker på när de tänker på hur amningsron ska skapas. Men istället för att roa barnet med något annat och försöka få det att hålla sig på lite avstånd, vad händer om man gör tvärtom? Som coach använder jag mig ofta av det här tankesättet när man kört fast. Det är vanligt att man som problemlösning bara gör mer av det man redan gör, utan att inse att det man gör uppenbarligen inte fungerar särskilt väl. I ett sådant läge är det ofta till stor hjälp att helt byta strategi och istället göra precis tvärtom. I det här fallet vore det att bjuda in storasyskonet och låta hen vara med, inte nödvändigtvis för att också amma men är syskonet nyfiket så låt det känna på bröstet och smaka på mjölken. Ett nyfiket syskon som uppfattar att det pågår något blir knappast mindre nyfiket av att inte få vara med. Istället för att sysselsätta storasyskonet med andra lekar, bjud in det att vara med och hjälpa dig. Kanske kan syskonet få en egen uppgift vid amningen som till exempel att vara den som torkar minstingen om munnen när den rapat? Och istället för att locka med filmer på Ipaden, varför inte passa på och mysa alla tre med en bok (som storasyskonet kan hålla och bläddra) eller i alla fall titta på filmen tillsammans? Vad händer om du inte avleder och sysselsätter storasyskonet på annat håll utan istället bjuder in och engagerar hen i amningsron?

Slutligen vill jag också säga att det egentligen inte är meningen att en ensam mamma ska ta hand om två barn på egen hand. Så ensamma och isolerade som många är idag har vi inte alltid varit och det finns faktiskt andra platser och kulturer där man aldrig skulle komma på tanken att lämna en nyförlöst och/eller ammande kvinna ensam med sina barn. Det kan vara skönt att påminna sig om när det kör ihop sig och man går på knäna för att få vardagen att fungera men ändå inte hinner borsta sina egna tänder efter frukosten. Det är alltså inte ditt fel att det skiter sig när du gör allt du kan och orkar, felet är att vi saknar släktingar, andra mammor och vänner som hjälper till och bara finns runt omkring oss för praktiskt och mental avlastning. Nu lever vi dock som vi gör och kortsiktigt behöver vi därför komma på knep och lösningar på de problem som uppstår. Långsiktigt kan den som vill så klart fundera över om det finns en annan boendeform och livsstil som vore att föredra men så länge får man prova sig fram med olika kompromisser.

Säg inte det här till en ammande mamma

Ska hon amma NU IGEN?

Låt inte honom använda dig som napp.

Jag ger henne en flaska så hinner du diska.

Tänk om din mjölk inte är tillräckligt bra.

Vi har aldrig kunnat göra tillräckligt med mjölk i vår familj.

Kan såna bröst verkligen göra tillräckligt med mjölk?

Ska han inte vänja sig vid flaska?

Du ser ut som en ko när du använder den där pumpen.

Jag tycker inte bebisen ska ha dina bröst för sig själv.

Låt henne inte somna vid bröstet, då får hon dåliga vanor.

Ibland vet man inte vem amningen betyder mest för, mamman eller bebisen.


I översättning och bearbetning från The Natural Parent som i sin tur tog texten från The Womanly Art of Breastfeeding, 8:e upplagan. Sista punkten är dock Marits tillägg.

Ibland är föräldragenerationen svår

Av: Eva-lotta Funkquist

Om amningen krånglar kan inte alltid mor- och farföräldragenerationen ge ett bra stöd. För hundra år sedan var det mödrarna som lärde sina döttrar hur man ammar. De hade en "tyst" kunskap, nedärvd i generationer om hur man tar om hand om spädbarn. Man visste att amning räddar liv och man visste att det inte var så bra att ge spädbarnen komjölk. På några få generationer lyckades den medicinska vetenskapen förstöra den här tysta kunskapen, som vandrat från mor till dotter i kanske en miljon år. Stödet för att amma var under några decennier obefintligt och de flesta råd som gavs var helt åt skogen. Många vuxna kvinnor uppfattar därför att "i vår släkt kan vi inte amma". Detta är naturligtvis inte verkligt, men gör det ju oerhört svårt för döttrarna i deras familjer att lyckas. Samtidigt bär de äldre kvinnorna ofta på en sorg, ibland kanske inte ens medveten. Amning kan faktiskt jämföras med manlig potens. Kvinnor som inte får till det känner ofta att deras kvinnlighet har fått sig en törn. Omedvetet kan man sedan vilja föra misslyckandet vidare. Man ifrågasätter om ens egen dotter kan amma och man vill att även hon ska mata med flaska; för det är ju så bra när man ser hur mycket barnet äter.
Det här frågan fick jag på min hjälpmammamejl. Mamman har gett sin tillåtelse till att jag lägger ut mejlet på bloggen. Mejlet är lite omgjort av sekretessskäl.

Hej!

Vi fick vår son Viggo för 3 månader sedan. Han är vårt 3:e barn. Han vägde 3740 g när han föddes. Nästan 1 kg mer än de tidigare barnen. Tyvärr gick Viggo ner mer än de där 10%, men vi var aldrig oroliga, han var ju betydligt större och minst lika pigg som de andra. Att han skrek och var hungrig var ju fullt naturligt, men jag tänkte att mjölken väl rinner till. Den här gången ville jag verkligen att det skulle gå, eftersom det varit så kämpigt med de äldre barnen. Min mamma har hela tiden sagt att jag ska ge dem tillägg, att de måste få i sig mat o.s.v. Kanske lyssnade jag lite för mycket på mamma då... så nu ville jag bestämma.

Men det är som att hon inte litar på att jag klarar av att tilgodose mina barns behov. Igår sa hon att någon (hon alltså) måste föra Viggos talan, och att ha är HUNGRIG. Vi Bråkar jämt om detta eftersom hon varje gång vi ses tjatar om att han måte få tillägg. Jag känner mej vilsen och liten.

Hon säger ofta att jag läser för mycket, att jag inte ska lyssna så mycket på andra (men såklart på henne). Men jag känner att jag måste ha motargument för att få amma som jag vill. Jag måste förklara allt för henne. Utdrivningsreflex, att jag blir blockerad och det inte kommer mjölk när hon är på mig hela tiden. Att jag måste amma mer för att få mer mjölk, inte ge tillägg, då blir det bara mindre mjölk.

Igår hade viktkurvan inte gått upp lika mycket som tidigare, det råkade min pappa se. Jag sa att det kan bero på att jag är så stressad och har så mycket för mig som det blir mindre mjölk.. Dop, dagisavslutningar, en himla massa födelsedagar m.m.. Han sa att jag kanske skulle ge mer tillägg då. Jag svarade "Eller så slutar jag att stressa så mycket".

Jag och mina föräldrar har inte samma syn på amning, på vad den enkla vägen/den svåra vägen är. I början var det att de ville ge mig sömn och vila, som var orsaken till att vi skulle ge honom flaska. Nu när det inte funkar så kör hon med att jag är en dålig mamma som inte ger honom tillräckligt med mat.

Vad säger BVC?! Ingenting. Han går upp som han ska, är pigg, glad och frisk. Att jag inte ska ta åt mig av vad mamma säger. Men hur lätt är det?! Hon är ju min mamma som alltid gett mig råd och vetat bäst.

Viggo är en väldigt glad kille. Han är nöjd för det mesta. Han sover på nätterna, vaknar, äter och somnar om. Vi har inga problem med detta. De två större barnen fick vi går med i timmar för att de skulle somna om. Det händer inte nu. Han sitter i babysittern. Skrattar och ler med sina syskon. Jag tycker han mår hur bra som helst.

Barnens far håller ju med mej, men han blir inte lika påverkad som jag, han ska inte heller produceras maten till sonen. Han ställer upp så mycket han kan.

Guud vilket virrigt melj, precis som jag känner mig. Jag har flera gånger tänkt sluta amma, för jag orkar inte stå emot henne längre. Men så tänker jag på Viggo, och att jag vill ge honom amningen och jag vill ha den här närheten med honom. Och så fortsätter jag ändå. Nu vet jag inte om jag orkar tjafsa nått mer. Jag tänker ju på det här jämt och det sätter sina spår. Jag blir stressad och ledsen och då kommer inte ingen bra mjölk.

Vänliga hälsningar Stina

Amning och jämställdhet svårast för lågavlönade

Det talas rätt ofta om en motsättning mellan att amma och att vara jämställd. Den diskussionen har varit uppe förrut på denna blogg också.

En del av det som tas upp är de rekommendationer de statliga myndigheterna har om helamning i 6 månader och delamma i minst 1 år och att det omöjliggör att dela föräldraledigheten lika.

Men hur ser det egentligen ut?

För det första så betyder delamning att mamma och barn ammar ibland, kanske mycket, kanske lite, kanske inte ens varje dag, när barnet blir större. Så när barnet delammas finns inga egentliga hinder för mamma och barn att vara ifrån varandra under arbetstid och kanske emellanåt för resor mamman gör i jobbet på några dagar.

För det andra så har svenska föräldrar möjlighet att utan någon som helst diskussion eller rätt från arbetsgivaren att opponera sig, vara hemma tills barnet blivit 18 månader. Detta med eller utan ersättning. Är barnet över 18 månader behöver föräldern ta ut föräldrapenning för att få vara hemma.

18 månader delat på 2 är 9 månader var. Men — och det är viktigt— man kan inte ta ut full ersättning alla de månaderna. Om plånboken tål det är det inga problem att helamma i 6 månader trappa ner amningen till en delamning som gör att pappan kan vara hemma från lillkottens 9 månadersdag.

Om man behöver få som minst 90-kronorsdagarna med i ersättningen, så kan man vara hemma 480 dagar. Det är 16 månader. Fortfarande har man 8 månader var och 2 månader på sig att trappa ner från helamning till delamning på en nivå att mamman kan vara borta och det går för många, kanske de flesta.

Om man har det lite tajtare ekonomiskt, så att man inte kan klara sig med mindre än att man har högsta ersättningen 7 dagar i veckan under den tid man är hemma, då har man 390 dagar att dela på. Vilket blir 6,5 månad var. Här börjar det faktiskt bli kärvt. Om barnet helammas till 6 månader är 2 veckor en kort tid att komma ner i en nivå där pappan kan vara hemma helt utan att barnet får bröstmjölk någon gång under dagen. För den som vill kan det förstås gå att ordna. Mamman kan kanske amma barnet på lunchen, eller på jobbet pumpa ur mjölk som pappan ger dagen efter. Men riktigt lika enkelt blir det ju inte att dela lika.

Det är fullt möjligt att ge barnet enbart bröstmjölk även om man börjar jobba redan under helamningsperioden. Det går att få igång urmjölkning och mjölka ur på pauser på jobbet och sedan låta pappan eller den som är hemma med barnet ge den mjölken dagen efter. Enligt förhandsuppgifter jag fått kommer nummer 4/09 av Amningsnytt att handla om att börja arbeta under helamningsperioden.

I praktiken är det många barn som självmant eller påhejade av vuxna smakar mat redan tidigare och som gillar det. Då ammar de förstås inte efter rekommendationen, men är kanske lyckligast som de gör. Är barnet moget för mat så är det! Då kan det gå problemfritt att kombinera en kortare lika delad föräldraledighet med amning.

Men det är också så att en del barn faktiskt inte är det minsta sugna på mat vid 6 månaders ålder, utan vill vänta till 8 eller t o m 10 månader innan de börjar äta med större aptit. Med ett sådant barn har man det oavsett rådande rekommendationer lite svårare att dela lika på en föräldraledighet som varar till 18 månaders ålder och definitivt om den bara kan vara tills barnet är 13 månader.

Som jag ser det blir detta att kunna kombinera amning och jämnfördelning av föräldraledigheten en inkomstfråga. Med en låg inkomst, för att man inte hunnit etablera sig på arbetsmarknaden eller för att ens yrke är lågavlönat, så kan det bli svårt. Men med en hög inkomst kanske man kan snåla med föräldraledighetsdagarna och vara ledig i 2 år sammanlaggt och då inte ha några problem alls.

I Amningshjälpen gäller det att vara lyhörd för vad familjerna vill, vad de kan, och hur deras livssammanhang ser ut. Sedan kan vi stötta varje familj att hitta den väg genom detta som passar just dem bäst. För vissa flyter det på utan problem, för andra är det bästa att börja med mat eller ersättning tidigare än 6 månader och för vissa är det bästa att inte dela jämnt på föräldraledigheten.

Gästbloggare

Anna Herting

styrelseledamot i Amningshjälpen och mediakontakt