Smaka från förälderns tallrik

av Marit Olanders

Barnhälsovården förde inte vidare Livsmedelsverkets rekommendation om sex månaders helamning till föräldrarna, så därför ändras råden nu till att det är okej att låta barn smaka på mat från fyra månader. Det innebär alltså inte att det var "fel" att helamma till sex månader, men ytterst få gjorde det.

Barnmatsföretagen hänger givetsvis på och TV4 rapporterar att Semper redan har skickat ut ett brev till landerts BVc-sjuksköterskor oim att mat ska introduceras vid fyra månader. Livsmedlesverket poängterar att det är smaker som gäller, i storlek av ett kryddmått, 1 ml. För det behöver man knappast köpa burkar med barnmat eftersom en burk på 100 ml innehåller 100 portioner. Tanken är snarare att barnet kan få smaka små små mängder från förälderns tallrik. När det är så yttepyttesmå mängder gör det inget om det råkar vara lite salt i maten.

Många barn är dock inte nyfikna på mat vid fyra månader och inte vid fem månader heller. De flesta barn blir intresserade av annan mat runt sex månaders ålder, när deras motoriska utveckling gör att de kan sitta upp rakt, ta saker med handen och föra dem till munnen och kanske de också börjar få tänder då. Andra blir inte intresserade förrän efter sexmånadersdagen. För deras föräldrar kan den nya rekommendationen leda till ökad press på att börja med mat innan barnet är redo för det. Ingen vill ju ha ett barn som är "sent" i utvecklingen.

I själva verket är det helt normalt att amma mest och börja med mat någon gång kring eller efter sex månader. Inte heller behöver man skynda sig att dra ner på amningen i i rädsla för näringsbrist. Många friska pigga ammade barn smakar på mat efter behag men fortsätter att förlita sig på amningen för att bli mätta ändra till ettårsdagen eller kanske ännu längre. Och det är helt okej.

Amningsrådgivningen på BVC

Av Marit Olanders

TV4 följde i går upp Amningsnytts nyhet om BVC:s amnignsrådgivning. Av 73 barnavårdscentraler ger bara en enda korrekt information om amningsrekommendationen i Sverige, nämligen att man kan helamma i sex månader och fortsätta att amma delvis till ett års ålder eller längre.  Alla andra svarade på sätt som mer eller mindre avvek från rekommendationerna.

Majoriteten av de BVC som Amningsnytt kontaktade informerade mammor om helamning i sex månader men sa inget om delamning i ett år eller längre. Många räknade också in smakportioner av mat i helamning, en definition som gällde fram till år 2003. En stor grupp nämnde inte rekommendationen alls för föräldrarna och en annan grupp rekommenderade helamning kortare än sex månader.

Amningsnytts frågor gällde BVC:s generella rekommendationer, inte rådgivningen till enskilda familjer.

Att så många börjar amma när barnet föds och ammar det första halvåret men sedan slutar någon gång mellan 6 och 12 månader verkar vara unikt för Sverige. I andra länder i västvärlden är det färre som börjar amma vid födseln men lika många eller fler som har amningen kvar vid ett års ålder. Det gäller både Australien och USA. I Norge börjar ungefär lika stor andel av mammorna att amma men betydligt fler har kvar amningen när barnen är ett år.

Amningen efter helamnignsperioden anses ofta vara den bästa, mindre kravfylld och mer lättsam och vilsam. Utländska amningsforskare som Karleen Gribble från Australien är berkymrad över den, som hon uttryckte det, tvärbranta minskningen av amningsförekomst i Sverige under andra halvåret. Man kan fundera över varför det blir så. En anledning kan ju faktiskt vara att man får uppfattningen på BVC att amning och fast föda utesluter varandra. Och så går man i värsta fall miste om mysamningen under barnets andra år och senare.

Mama skriver om ammande förskolebarn

Bloggen Amma vidare startades för att normalisera amning av barn som passerat bebisstadiet. Tidningen Mama hängde på och publicerar ett stort jobb om ammade tre-fyraåringar. Heder åt er spom ställde upp på intervju och bild. Även om det ofta känns lite chockartat första gången man ser ett lite större barn ammas så är det en oundviklig del i processen för att själv få en syn på amning av större barn som normalt.
Ögonen behöver vänja sig.

Amning i teve för barn

Det klassiska barnteveprogrammet Sesame Street visade även amning. Enligt youtube är klippet från 1977.

Föda barn i koncentrationsläger

Tidningen Efter Arbetet berättar historien om hur Ewa föddes och hamnade i Sverige. Hennes mamma var från Polen och hamnade i det tycka koncentrationslägret Ravensbruck. Ewas födelse blev tumultartad. Hennes mamma var undernärd och Ewa förlöstes med tång. Bara tre veckor senare befriades de ur Ravensbruck, som låg utanför Hamburg, och fördes till Malmö med de vita bussarna. På bilden håller en kvinna från Röda korset (?) Ewas mamma under armen och mamman, som vid tillfället bara vägde 39 kilo, bär själv Ewa i en filt som hon svept om sig som en bärsjal.

Ewa är en överlevare av stora mått. Jag kan inte tänka mig att de hade bröstmjölksersättning  och uppvärmning och avlopp i Ravensbruck. Eftersom det vanliga var att döda gravida kvinnor fanns det sannolikt ingen annan som hade mjölk i brösten i närheten som kunde amma Ewa. Alltså måste mamman av allt att döma ha ammat Ewa själv.

I Sverige skildes mamma och dotter åt och det skulle ta tre år innan de kunde återförenas.

Amningskultur

Av Eva-Lotta Funkquist

Dom säger att vi lever i en amningskultur
men vi är nog bara en kultur som producerar evidens om amning
och det är något helt väsenskilt
och kanske en av anledningarna till att amning väcker så mycket ilska

Barnsalarnas tid

Av Marit Olanders

"Vi har vår rond att tänka på", sa George och reste sig upp, "men vi ska hålla ett vaksamt öga på Peter, Fran. Du ska få besked så snart vi är säkra på vår sak."
"När får jag amma honom? Om ... om han inte ...?"
"Om en vecka", sa Dan.
"Men ... så länge!"

Ur Pestens tid av Stephen King, skriven 1978

Att upphöra med nattamningen är inte lösningen på det mesta

Av Eva-Lotta Funkquist

1907 fattades ett beslut i västerländsk spädbarnsvård. På en internationell konferens bestämde manliga pediatriker att alla spädbarn skulle äta på klockslagen 06, 10, 14, 18 och 22. Amningsfritt på natten alltså. Det vetenskapliga stöd man hade var att man, via röntgenundersökningar i Tyskland, hade visat att det tog 4 timmar innan magsäcken var tom efter att spädbarnet fått en "portion" mjölk. I övrigt var det hela ett frejdigt påhitt helt utan förankring i någon sorts evidens. Man tänkte sig att man skulle råda bot på all möjlig sorts social problematik genom att kvinnorna uppfostrades till aseptisk amning. Om mammorna inte följde råden hävdade barnläkarna att spädbarnen skulle drabbas av alla möjliga sorters matsjälkningsproblem och även få kolik. De skulle bli bortklemade och allmänt svaga. Det senaste halvseklet har råden kritiserats av ammande mammor (och pappor). Den medicinska vetenskapen har dock aldrig gjort någon egentlig avbön, varpå den reglerande amningen dyker upp i alla möjliga sammanhang och som lösningen på alla möjliga medicinska och sociala problem. Vi har uppmärksammat det tidigare här på bloggen. Tilll exempel för läkare ut idén, utan eviden, att man måste sluta amma på natten eftersom barnets insöndring av tillväxthormon annars skulle störas. Klicka på rubriken.

Just den här argumentationen som en orsak till ett mer reglerat amningmönster tycks vara på uppåtgående. Flera hjälpmammor har nyligen fått frågor från mammor, som på BVC fått höra just detta, att barnets tillväxt kan påverkas negativt av nattamning. Anledningen till uppgången är förmodligen att det blir ganska svårt för en förälder att argumentera emot. Det förefaller ju vara avancerade medicinska kunskaper som ligger bakom.

Som hjälpmamma får man höra mycket besynnerligt. Jag brukar alltid uppmana alla mammor och pappor som berättar om konstiga och ovetenskapliga råd att mejla eller skriva brev till sitt läns barnhälsovårdöverläkare. På så sätt kan ju hen anordna fortbildning där behov föreligger. Ja, eller hur!

Det är något bakvänt med svensk barnuppfostran

Av Eva-Lotta Funkquist

När mitt första barn barn var strax före året kommer jag ihåg en fråga jag fick.

- Leker han själv?

Inbyggt i frågan var på något sätt, att lekte han själv så var det att betrakta som en stor framgång. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Lekte själv? Ja, han kastade jord på golvet från alla blomkrukor. Helt själv. Rev dagligen ut alla plastpåsar, samt tömde hela grytskåpet. Utan min inblandning. Men jag misstänkte att det var inte detta som avsågs.

Är det inte så att framgång enligt svensk syn på barnuppfostran är kopplat till att barnet klarar sig utan föräldrarna så mycket som möjligt och knappast alls till att barnet och föräldern har en kärleksfull och glädjefylld relation?

Amningen ska helst vara schemastyrd och barnet ska från späd ålder helst sova hela nätterna utan att amma. Barnet ska helst kunna somna själv, utan amning och utan protester och finna sig i att lämnas bort till en barnvakt. Om "problem" uppstår lär barnhälsovården ut tekniker för att barnet ska "lära sig att somna själv".

FN:s barnkonvention kom till för att skydda barns rättigheter. Kanske är den tredje artikeln, som handlar om vårt ansvar för barnets bästa, den viktigaste.

Artikel 3: Barnets bästa

1. Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet.

2. Konventionsstaterna åtar sig att tillförsäkra barnet sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer dess föräldrar, vårdnadshavare eller andra personer som har lagligt ansvar för barnet, och skall för detta ändamål vidta alla lämpliga lagstiftnings- och administrativa åtgärder.

3. Konventionsstaterna skall säkerställa att institutioner, tjänster och inrättningar som ansvarar för vård eller skydd av barn uppfyller av behöriga myndigheter fastställda normer, särskilt vad gäller säkerhet, hälsa, personalens antal, och lämplighet samt behörig tillsyn.

Trots FN:s barnkonvention glöms barnets bästa ofta bort i Sverige. Istället inriktar man sig på något som uppfattas som förälderns bästa. Men egentligen tror jag att det oftast är så, att det som är barnets bästa, också är förälderns bästa...

Lösningen på det mesta

Av Marit Olanders

Tänk om det fanns ett och samma knep som alltid fick barn att sluta gnälla, tjata eller gråta. Något som fick dem lugna, som fick dem att komma till ro, att somna och somna om. Något som kunde lösa upp låsta positioner och fick ilska att rinna bort. Något som lindrade när barnet var sjukt. Något som smakade gott och samtidigt var nyttigt och t o m hade en lätt smärtstillande effekt.

Tänk dig att den som gav barnet detta under tiden fick sitta stilla och själv vila eller syssla med annat.

Tänk dig sedan att det inte var accepterat att använda det här. Att man bara fick ge det vid vissa tillfällen, med flera timmar emellan. Att man sa elaka och förlöjligande saker om och till de som använde sig av universalmedlet.

Man ska inte använda mamma som napp.

Känslor av misslyckande

Av Marit Olanders

Idag håller Amningsbloggen helg men läs gärna Sagogrynets läsvärda inlägg om känslor kring amning som inte blev som man ville - skuld och sorg.

"Jag tycker absolut att det är beslutsfattarnas uppgift att se till befolkningsnivå även när det gäller amningsfrågor, deras uppgift är inte att skydda den enskilda vuxna från en eventuell obekväm känsla", skriver Sagogrynet.

Enligt min mening är det just skuldbeläggande man ägnar sig åt när man pekar ut en viss grupp kvinnor som lata och trötta. Det ljgger en djup ironi i att myndigheter först raderar den amningskunskap som finns i samhället, och sedan lägger ansvaret för att få igång och upprätthålla amningen hos individen. När detta inte går är det lätt att säga "Men ha inte skuldkänslor för det."

Kanske är det sig själva beslutsfattarna skyddar från obekväma känslor.

I vissa frågor tycks ett spår gå igång

Av Eva-Lotta Funkquist

I Sverige äter vi (per capita) lika mycket socker idag som på 30-talet. Känn på den! Det här är lätt att ta reda på också. Googla lite bara (med källvarningen att bryggerinäringen (läs läsktillverkarna) av förklarliga skäl inte har haft svårt för att ta till sig budskapet). Icke desto mindre, ofta hör vi väl alla talas om vad det ökade sockerintaget har gjort med våra kroppar.

När man pratar om fetmaepidemin bland västerländska barn så brukar problemet med det ökade sockerintaget komma upp. Det tycks vara ett spår som tilltalar oss människor. Människor med tvivlarmössan på brukar få argumentera i motvind. Kan det ha att göra med att fetmaepidemin, med hjälp av det ökade sockerintaget som förklaringsmodell, lätt kan göras till ett individuellt problem? Så här: Vissa barn blir lätt beroende av socker och vräker i sig okontrollerat av allt lättillgängligt socker så fort tillfälle erbjuds. De kan inte stå emot och moderna föräldrar kan inte sätta gränser.

För människor tilltalande, men på många sätt ifrågasatta och tveksamma förklaringsmodeller till barns hälsa och beteende finns även i andra frågor. Ett par exempel: TV-spel leder till ungdomsbrottslighet, eller en ännu knasigare: föräldrar med bristande gränssättning får gränslösa barn.

Vi som är födda på 60-talet tycks ha glömt bort att vuxna hällde i oss söt saft så fort tillfälle erbjöds. Det så kallade safttillägget började ges, med nappflaska, redan då vi var 6 veckor gamla och det uppfattades nog som mer eller mindre icke förenligt med god hälsa för barnet om föräldern avstod från att ge safttillägget.

När amningsförekomsten år efter år sjunker tycks spåret som går igång, som den mest populära förklaringsmodellen, vara individuella egenskaper hos mamman: "den moderna mamman vill hellre sova, leva jämställt, arbeta, och utbilda sig än att amma. Dessutom föder hon barn sent i livet. Det gör att hon inte är beredd på de uppoffringar amning innebär." Jag lovar, de med tvivlarmössan på får argumentera i motvind!

I den här frågan vågar jag generalisera. Inte alla, men den övervägande majoriteten av alla mammor vill amma. Dessutom, forskning från hela Västvärlden visar att de är de utbildade, jämställda, arbetande och lite äldre kvinnorna som ammar mest. Sover bättre gör de också.

Man behöver inte läsa på mycket för att förstå att kunskapen kring och stödet för amning i det västerländska samhället på många sätt brister. Det förefaller som om bristande stöd från vårdens sida i amningsfrågor drabbar ammande mammor med kortare utbildning värre. Att sjukvården hela tiden måste fortbilda personalen tycks ha glömts bort. Från sjukvårdchefer, vårdutvecklare, barnhälsovårdsöverläkare och myndigheter hörs just ingenting om den stadigt minskande amningsförekomsten. År efter år: intet nytt. Nu undrar jag: Socialstyrelsen, Livsmedelsverket, Folkhälsoinstitutet, Konsumentverket, vårdutvecklare, barnhälsovårdsöverläkare och vårdchefer: var är handlingsplanen?

Marit hade uppmaningen i rubriken. Jag har den som slutkläm: Sluta klandra mammorna!

Mer amningsinformation till papporna!

Av Mats Berggren


Den sista tidens debatt och artiklar om amning handlar, återigen, om hur amningen minskar för svenska barn. Nu är det 97 % av barnen som ammas helt eller delvis vid en veckas ålder. Under toppåren i mitten av 1990-talet var det 98,4% av barnen som fick bröstmjölk den första veckan. 88% av barnen födda 2009 ammas helt eller delvis vid två månaders ålder. År 1996 var det 92,5 %.
Och bara sedan 2004 har amningen minskat med 3,3 %. Det är en klart nedåtgående trend.

Vad beror detta på? Ja, om detta tvistar de lärde, skulle man kunna säga. Vissa säger att det är personalen på BMM, BB och BVC som är dåliga på att ge rätt råd. Andra säger att det är mammorna själva som blivit bekväma och vill hellre sova och ha egen tid än att amma, och ju äldre mamman är, och det blir ju vanligare med äldre förstagångsmammor, desto större risk enligt de som oroar sig. Några andra hävdar att det kan vara Amningshjälpen med sin, säger man, amningshets som skulle vara orsaken och då alltså med omvänd effekt. Och slutligen så kan det också vara så att papporna, med sin jämställdhetsiver, tar till flaskmatning på bekostnad av amningen.

Som pappa och som s.k. Pappautbildare så vill man ju inte tro eller kännas vid det sista alternativet. Men risken är ändå stor att detta kan ha ett finger med i spelet. Män av idag som bli pappor, liksom mammor, famlar ibland i sin strävan efter att bli en bra förälder likväl som man ska vara en jämställd partner. Samtidigt som man, över allt annat, vill sitt barn det bästa vill man också delta fullt ut och också avlasta sin partner i de traditionella göromålen med det nyfödda barnet. Däri ligger ju också matningen. Ett av problemet här, kan vara, att vi saknar preferenser och goda förebilder.

Ett annat problem som jag kan se ibland är att papporna, som just känner sig osäkra kring detta, oftast saknar kunskap om amningens förträfflighet. Informationen ges oftast bara till mamman och om den blivande pappan är med så talar man väldigt lite om pappans roll som support till amningen. Denna outnyttjade resurs kan vara en av nycklarna till en mer kvantitativ amning. En resurs som dessutom skulle få en stor delaktighet, som annars stundtals känner sig utanför, med barnets bästa i fokus. Snacka om jämställt föräldraskap.

På en av mina senaste föreläsningar för blivande pappor så ägnade jag en betydande stor del av tiden just på temat amning. Männen såg rätt förvånade ut faktiskt, men samtidigt koncentrerade och lyssnande. Efteråt kom det fram två killar och tackade för att jag hade ordentligt tagit upp något som de hade tänkt mycket på men aldrig riktigt fått kläm på. Vad skulle deras roll vara första tiden? Vad skulle deras uppgift bli i början? Nu kände de sig plötsligt mer förberedda och taggade.

(Jag berättade bland annat om att mina fyra barn har ammats i drygt ett år vardera av sin mamma och att jag aldrig känt mig utanför som pappa utan haft fullt upp med mitt eget föräldraskap som tillsammans med barnen formats utifrån mina egna förutsättningar och att jag matat mina barn hundratals gånger både med flaska och sked upp till ca 2-årsåldern och att jag till slut var ganska trött på att mata barn och glad när dom började äta själva….)

Det är egentligen konstigt att man ska behöva informera om någonting så naturligt som amning. Såväl män som kvinnor, de allra flesta, är uppvuxna, oftast bokstavligen, med självklarheten att amning är den naturliga födan för det nyfödda barnet. Men det är kanske där problemet ligger. När det inte vill rinna till. Eller när man inte har tid. Stressen över att det ”självklara” inte fungerar eller hinns med.

Jag tror att här har vi ett ansvar tillsammans. Dels vi som arbetar med föräldrastöd från olika håll dels även alla föräldrar. Försöka komma fram till en bra information som inkluderar alla parter och att man får den kunskapen man behöver. Att pappa/partner får en tydlig information om hur man blir en bra support. Och att också, som nybliven förälder försöka ta emot informationen med inställningen att alla är vi olika men nu har vi fått ett barn och då ska vi tillsammans göra allt vi kan för att det ska bli så bra som möjligt, även om det sätter vårt livspussel i gungning. Jag vet, det här görs redan på många håll. Men det är inte alltid lätt att göra det på rätt sätt och att få önskad effekt.

Vi på Södertörns Lärcentra är inte experter på amning, men vi har en föreläsning på ämnet Amning och Jämställdhet som är uppskattad. Där påstår vi att man kan vara en jämställd förälder utan att amningen ska behöva avslutas eller att pumpar ska behöva användas, för den orsaken.

Södertörns Lärcentra har alltid som motto att; Med barnets bästa i fokus, förbereda blivande mammor och pappor för föräldraskap och med en jämställd relation till sin partner.

Mats Berggren
Verksamhetsansvarig Södertörns Lärcentra
Pappautbildare och jämställdhetskonsult
Deltagare i amningsnätverket Amnis och 4-barnspappa