Som Fan läser bibeln

Av Eva-Lotta Funkquist

Ibland när man diskuterar med företrädare till femminutersmetoden så kommer argumentet upp att barn tål mycket mer än vi tror och att barn har en otrolig förmåga till läkning. Senast detta hände så hävdade en person att hon fann stöd för det här resonnemanget hos en författare, nämligen Tor Wennerberg och jag antar att hon menade hans bok "Vi är våra relationer". Jag har också läst Tor Wennerbergs bok och för mig är det smått obegripligt hur någon kan finna stöd för femminutersmetoden i hans resonnemang.

Tor Wennerbergs bok "Vi är våra relationer" handlar om desorganiserad anknytning och mentalisering.

I högriskmiljöer har 80 % av barnen s.k. desorganiserad anknytning, d.v.s. en dysfunktionell form av anknytning. Dessa barn lever i ett permanent dysreglerat rädslosystem, det har kallats för "fright without solution". Men, kanske än mer skrämmande, i lågriskgrupper (medelklass) har så många som 15 % av alla barn i vissa undersökningar också s.k. desorganiserad anknytning och alltså en kollapsad anknytningsrelation (d.v.s. var sjätte barn).

Anknytningspersonen är barnets säkerhet. Det är till den barnet flyr som skydd mot alla faror, men om anknytningspersonen är skrämmande och övergivande uppstår en olöslig biologisk paradox. Barnet är inte rustat för att klara detta. Lösningen blir dissociation, en form av försvar som väl närmast kan beskrivas som att barnet splittrar sitt sinne för att stå ut med smärtan. Den olösliga paradoxen har flyttat in i barnet.

Mentaliseringsbaserad terapi syftar till att hjälpa barnet (eller den vuxne) att övervinna fobin (barnet vill vidmakthålla försvaret) som hon eller han utvecklat för mentalisering (d.v.s. ett helt sinne).

Barn och vuxna kan ibland läka psykiskt, men det kan ju aldrig någonsin vara ett argument för att barn kan tåla femminutersmetoden. För mig blir resonnemanget ett exempel på "som Fan läser Bibeln".