måndag 14 januari 2013

Plana bröstvårtor hindrade inte amning

Av Linn Sundqvist-Ellström


‎[Sådär, här kommer min amningsberättelse. Garanterat har jag missat massor, men det får duga. Och jag känner att det är på sin plats att säga att jag inte vill förhäva mig ett dugg. Allas berättelser är precis lika viktiga. Eftersom många undrar om och hur man kan göra för att återgå från flaskmatning till amning lägger jag dock ut den här. Kan det hjälpa en endaste mamma är det fantastiskt!]

Augusti 2010. På ett sjukhus i Svealand har jag just blivit mamma för första gången. Det har varit en mardrömsförlossning. Lång och plågsam. Barnmorskan får arbeta igång barnet. Sedan läggs han upp på mitt bröst, min förstfödde son. Och här händer det någonting. Jag, som i förlossningsbrevet haft en rätt “tja-ig” inställning till amning vill plötsligt inget hellre än att amma det här lilla underverket. Jag är kopplad till all möjlig medicinsk utrustning där jag ligger, men amma honom liggandes får jag inte. I en märklig, halvsittande ställning ammar jag honom för första gången. Det är semestertider och akut personalbrist, vilket leder till att vi bokstavligt talat kastas ut från BB med huvudet före när sonen är ett dygn. Då är jag fortfarande väldigt medtagen och Jacob, som vi nu bestämt att han heter, mår inte heller riktigt bra. Amningen har krånglar rejält och jag har en stor klump i magen inför att bli hemskickad. En barnmorska uppenbarar sig i dörröppningen, kastar till mig en amningsnapp och konstaterar att jag lika gärna kan ge upp, för man kan ändå inte amma med sådana bröst som jag har (plana bröstvårtor).

På något sätt blir det en självuppfyllande profetia. Amningen fortsätter vara problematisk. Dessutom är mina kunskaper på området oerhört begränsade; jag kan inte ta till mig att det är helt normalt att en nyfödd vill amma dygnet runt. Snart har jag ångest inför att han ska visa tecken på att vilja till bröstet och gråter mig igenom varje amning. Liggamning är det enda som funkar hyfsat, men den avråds jag åter igen från. Man ska sitta upp! När Jacob sedan visar sig gå upp i vikt långsamt och BVC kräver ersättning är det spiken i kistan. Trots att jag vill amma tar jag beslutet att sluta. Viktigare är ändå att jag funkar som människa, kan vara en närvarande mamma och -inte minst- att Jacob får må bra. När han är 3 veckor gammal börjar vi uteslutande flaskmata honom. På sätt och vis är det en stor lättnad (även om han inte går upp ett dugg fortare av ersättning), men jag känner mig också stundtals som Världshistoriens Sämsta Mamma.

3 månader senare är jag plötsligt gravid igen. Det är planerat (även om vi aldrig trott att det skulle gå så fort) och egentligen är det bara en sak som oroar mig inför att bli tvåbarnsmor: amningen. För nu känner jag redan i samma sekund jag ser de två strecken på graviditetstestet att jag vill amma barnet. Men med erfarenheterna från den första tiden med Jacob i färskt minne är jag också livrädd för att försöka amma igen. Här tar jag vad som ska visa sig vara ett avgörande beslut: den här gången tänker jag vara påläst. Jag lånar all amningslitteratur jag hittar på biblioteket och plöjer den. Jag ställer frågor till oerhört hjälpsamma hjälpmammor inom AH. Och mitt i allt flyttar vi 60 mil och jag får en ny MVC-barnmorska som visar sig vara ett under av stöttning och peppning. Sakta men säkert växer mitt självförtroende.

När jag är gravid i femte månaden börjar brösten läcka mjölk. Jag får ideligen tvätta mjölkiga BH:ar och tröjor. En sen natt ledsnar jag på tvättandet. Den här mjölken skulle ju faktiskt kunna komma till mycket bättre nytta i magen på den nu 7 månader gamla Jacob. Så inleds Projekt Återgå Till Amning (jag är en projektmänniska, så det var så jag såg på det). Förmodligen såg det ganska komiskt ut där jag gick runt med bar överkropp och Jacob i en sjal, guppandes ovanpå min gravidmage. Rätt snart märkte jag att han började intressera sig för de där konstiga bollarna på mamma. När han satt och åt fast föda passade jag på att handmjölka ur lite på en sked och ge honom för att han skulle vänja sig vid smaken. Första gångerna såg han ut som om han ätit citron och skrattade mest åt det hela, men inom en vecka var det helt okej med mammamjölk. Några sammandragningar kände jag aldrig av, vare sig nu eller senare.

Nästa steg var att försöka få honom att ta bröstet när han sov. Jag smörjde först bröstet med ersättning och lite bröstmjölk. Första gångerna gick det inte. Antingen vände han bort huvudet och inväntade den vanliga flaskan, eller nafsade lite men verkade inse att något var konstigt. Så, när jag var beredd att ge upp, funkade det plötsligt. Med tefatsstora ögon kunde jag se hur min snart 8 månader gamle son ammade för första gången sedan han var 3 veckor. När han släppte taget gav jag honom flaskan (tillmatningsset använde jag inte med honom av den enkla anledningen att jag inte hade koll på den möjligheten, däremot har jag haft anledning att använda det senare). Så höll vi på i någon vecka: ammade när han sov (både nätter och sömnstunder dagtid) och fyllde på med ersättning efteråt. Jag fortsatte bära honom i sjal mycket och vi badade en hel del ihop. Därefter började han kunna amma små snuttar även i vaket tillstånd. Nu hade min mjölkproduktion kommit igång så pass att jag även pumpade ut och gav honom bröstmjölk på flaska. När han närmade sig 11 månader kunde vi ta bort all ersättning och han ammade och fick mjölkflaskor istället. Vi valde att fortsätta på det sättet eftersom han trots allt verkade ha lättare att begripa sugtekniken med flaskan och för att vara säkra på att han fick i sig tillräckligt. Rätt snart ratade han dock flaskan, det var mycket roligare med mammas bröst där man kunde leka med mammas navel samtidigt.

Så, inte ens ett år efter att Jacob föddes, kom lillebror Simon till oss. Den här gången var jag påläst, men jag var ändå nervös. Tänk om det inte skulle funka att amma honom, tänk om jag skulle behöva upprepa samma procedur en gång till? Jag hade inte behövt oroa mig. Ut kom (efter en fantastisk förlossning) en sugstark, pigg unge. Visst mötte vi på samma “du kan inte amma med sådana bröst”-föreställning på detta BB. Den här gången var jag dock påläst och stod på mig. Därmed inte sagt att det var enkelt. Det viftades med ersättningspaket och jag anklagades för att inte vilja ge mitt barn tillräckligt med näring. Jag hade stunder då jag grät och höll på att ge upp. Men tack vare mina nyförvärvade kunskaper och ett fantastiskt stöd från Amningshjälpen gick det vägen. Det blev precis som jag önskade: Simon helammades sina första 7-8 månader i livet och har därefter delammats. Jacob då? Jodå, han ammar fortfarande. Nu är det mer sporadiskt, ofta tror jag att vi slutat men så kommer han och kör ner händerna i BH:n. Ofta sitter han bredvid mig när jag ammar Simon och "ammar" med hjälp av ett virkat bröst något av sina gosedjur.

Det har varit en lång väg för att nå hit. Höga toppar, men också djupa dalar. Det har varit värt varenda tår, varenda svordom och all tid det tagit. Nu äntligen gör jag det jag hela tiden velat: ammar mina två barn. Då och då kommer jag att tänka på barnmorskan som stod i dörren och påstod att man inte kan amma med plana bröstvårtor. Well, damen, du hade fel!

9 kommentarer:

Anonym sa...

Gripande! Tack för berättelsen och grattis! Förstår känslan då jag delvis delar samma upplevelse! Tänk att man ska behöva överbevisa dem som i egentligen borde stötta.. Kram från en ammande mamma till en annan

Linn sa...

En sak vill jag förtydliga: att känslan av att vara en urusel mamma där jag satt med nappflaskan var något som prackades på mig utifrån (inte minst från de vårdinstanser som just nekat mig hjälp med amningen). Självklart sitter inte ens kvalitéer som förälder i hur man matar sitt barn. Och numera får jag samma slags kritik - för att jag ammar så stora barn. Det är en väldigt snäv norm man ska passa in i hela tiden.

S sa...

Vad fint! Jag blir så arg på amningsinkompetens på bb, har själv mycket dåliga erfarenheter. Jag försökte ta upp min amning efter ett uppehåll, men de jag träffade på amningsmottagningen (på sös i Sthlm)var långt ifrån stöttande. Mitt barn var då bara nyss fyllda 3 månader, men de verkade inte ha hört talas om relaktation. Jag fick ingen hjälp och jag lyckades inte börja amma igen. Det är en djup sorg.

Petra sa...

Hej! Vad kul att det funkade.
Jag söker till reportage samt till nästa upplaga av boken Att flaskmata, mammor som ammat, flaskmatat helt men lyckats återta amningen igen. Är det någon mer som lyckats och vill ställa upp på en intervju?

Hör av er till mig petra@attflaskmata.se !

Marit Olanders sa...

Hej Petra, vad roligt att du ändå vill samarbeta med Amningsbloggen nu, trots att du twittrade att jag var din motståndare för ett tag sedan. Du är i alla fall inte min motståndare! Får jag hoppas att du rättar till felen att ingen tidigare hade publicerat skriftlig information om flaskmatning i en omarbetning av din bok också eftersom det står i Sugen på livet!

Linda Söderberg sa...

Känner så igen mig i första delen av din berättelse även om jag hade haft mina aningar om kommande problem och hade läst på lite men inte alls tillräckligt. Vi valde att koppmata de första dryga två månaderna för att inte störa amningen och samtidigt vande vi oss av med amningsnappen. Jag blev också överväldigad av hur stark viljan att amma var. I efterhand så är jag glad att jag kämpade så mycket för att det skulle fungera och ammar fortfarande nu när dottern är 16 månader.

Victoria Sandra Therece Mårtensson sa...

Jag sitter här med tårar som rinner ner för mina kinder för att din berättelse rörde mig så. Jag tycker att du verkar var en enormt stark människa. Jag är djupt imponerad av att du trots allt du fick gå igenom lyckade göra det du gjorde.
Dina barn lär ha en underbar mamma som de kan vara väldigt stolta över. Tack för att du delade med dig av dina upplevelser.

Helen sa...

Vilken underbar berättelse! Tack för att du delar den!

Helen sa...

Vilken underbara berättelse! Tack för att du delar med dig!

Jag är så ledsen för att du inte fick bättre stöd i vården.