av Julia Ilke
Jag saknar ett ord i det svenska
språket för att beskriva amning som är mitt emellan hel-och
delamning. Helammar gör man ju så länge barnet bara får
bröstmjölk och delammar gör man i teorin så fort barnet får
börja äta annat. Personligen känns det dock inte rätt att säga
att jag delammar bara för att sonen sedan två månader får smaka
små små bitar från min tallrik. I praktiken får han fortfarande
hela, eller ja nästan hela, sitt energibehov täckt via amningen och
därför identifierar jag oss mer som hel- än delammare men
egentligen skulle jag vilja ha ett eget ord för att slippa säga ”Jo
han har börjat få smaka annan mat men vi tar det i hans egen takt
så egentligen ammar vi mest”.
Att ordet jag söker inte finns tänker
jag beror på att övergångsfasen från helamning till annan mat för
många är ganska kort. Börjar man ge puréer, välling och gröt
kan man på relativt kort tid skifta om så att denna mat utgör en
stor del av barnets intag och eftersom denna typ av avvänjning är
den vanligaste i Sverige är det kanske inte så konstigt att det
inte finns ord för att beskriva det jag vill beskriva?
Att inte ge gröt utan att istället ge
vanlig mat brukar kallas för BLW (baby led weaning, eller barnledd
avvänjning på svenska). Metoden innebär alltså att barnet får
”riktig” som exempelvis lätt mosad äggula, morotsstavar, vispad grädde,
hallon, gröna ärtor, avokado och broccolibuketter. Helt enkelt mat
med mild smak och som barnet själva kan hålla i och/eller
finfördela. Att lära sig äta själv tar tid och i
praktiken kommer således amningen att fortsätta utgöra huvuddelen
av födan ett bra tag efter det att annan mat introducerats.
Har du introducerat annan mat under en längre tid och
känner du i så fall att det saknas ett ord för att beskriva amningen under denna tid?
13 kommentarer:
Delamning syftar ju för många på att varva amning och ersättning, dvs det man gör under de första månaderna. Jag har fått förklara mig när jag säger att jag ammar min dryga ettåring också, för folk fattar inte hur jag kan jobba heltid samtidigt. Eller några kollegor (unga och utan barn, jättetrevliga men inte så insatta) trodde att han bara fick ersättning hemma då, när jag inte var där. Delamning när det är bara "riktig" mat och bröstmjölk var för de helt okänt.
Delamning är ett väldigt ofullständigt begrepp som kan betyda en hel massa saker helt enkelt.
Jag tycker "helammar nästan" duger gott.
Det anonym skriver om har jag nog också råkat ut för. Det är konstigt att folk har en så fast bild av amning som något bara pågår några månader precis i början att de inte kan tänka sig att barn som ammar längre även äter annat. Eller i första hand annat så småningom. Si så där nio månaders amning har väl ändå varit medel i några decennier nu, då borde man väl fatta att barn får annat parallellt?
Jag vet inte riktigt om det behövs fler begrepp faktiskt. Under första halvåret känns det kanske relevant att prata om hel- och delamning (och hobbyamning som också är ett himla bra begrepp), men sen tycker jag gott vi kan nöja oss med amning (och inte amning). Jag säger att mitt barn har börjat smaka på annan mat, för att beskriva vårt nuvarande läge där han är näringsmässigt helt beroende av bröstmjölk, men smakar annan mat. Skulle jag kalla det för semi-helamning eller nåt liknande skulle det ändå bara uppstå förvirring.
Sen håller jag inte med om att blw måste innebära att barnet får mat med milda smaker, här smakas det på allt, från currygryta till smörgåsrån.
Morotsstavar låter livsfarligt! En bekant till mig brukade ge sitt barn fruktbitar och annat, och en gång när hen var ca 7 månader fick hon en äppleklyfta när jag var och hälsade på. Oj, sa jag, klarar hon det? Jadå sa mamman, det brukar hon få, inga problem! Sen satte ungen i halsen så hen slutade andas och började ändra ansiktsfärg... Mamman fick vända henne upp och ner och banka på ryggen, så flög äpplebiten ut. Sen vågade de inte ge henne bitar av mat på ett tag utan började med puréer istället!
Alltså jag vill bara varna för att ge bitar till så små barn, det kan faktiskt bli livsfarligt. Det finns en anledning till att de flesta ger barnen sönderdelad och mjuk mat! Det har man ju gjort i alla tider. Har hört att man förr och i andra kulturer tuggade maten åt barnen.
Jag tycker att det bör översättas "barnledd tillvänjning" (inte avvänjning). Man vänjer ju inte av med något?
Sedan håller jag med Elin G ovan om att det verkligen inte måste vara "mild" mat. Det naturliga sättet att använda BLW är att helt enkelt låta barnet delta i familjens måltider, dvs få en egen tallrik med samma mat och själv få välja vad det vill smaka på.
Håller med om detta. För att undvika ev olyckor där barnet sätter i halsen har jag gett mjuk mat (kokta grönsaker ex).
För övrigt var jag en av dem som trodde att amma var något en gjorde i väntan på att barnet skulle kunna äta vanlig mat. Så kunskapen om amning i samhället är ju väldigt låg vilket jag tror är en anledning till att amningen minskar. Det är lättare att slappna av och bibehållai sin amning i en kultur som stöttar amning av barn äldre än 1 år. Det märker jag framförallt på AH:s träffar :)
Å andra sidan satte mitt brorsbarn en fruktbit olyckligt i halsen när han var två år, men klarade sig efter rådigt ingripande av förskoleläraren. När jag gick första hjälpen-kurs berättade kursledaren om en sexårig flicka som dog av en morotsbit i halsen, så det kan hända i vilken ålder som helst. Någon gång måste man ju börja ge barnet mat med bitar och vid vilken ålder de klarar av att hantera det är som allt annat individuellt. Din bekants barn brukade säkert klara bitar alldeles utmärkt, precis som mitt brorsbarn och den förolyckade sexåringen, men hade kanske bara otur den gången. Men en första hjälpen-kurs borde alla gå, föräldrar såväl som personer som inte har barn.
Nja, jag tycker inte att det saknas ett ord. Ser inte behovet av att kvantifiera hur mycket mat barnet får i sig - jag tycker ändå att det är himla svårt att avgöra hur mycket som faktiskt slinker ner.
Håller med dem som reagerat på att BLW skulle innebära "mild" mat. Den förhållningsordern har jag inte sett förut.
Vet inte om vi behöver fler ord men däremot så är delamning egentligen en dålig beskrivning av vad som sker. Jag "delammade" ju de första 2,5 månaderna men det är inte så jag tänker på det eftersom hon bara fick ersättning en gång om dagen. Jag "delammar" ännu men nu är det en gång per dag. Så olika mycket och ändå samma ord.
Är inte helamning och delamning mer till som olika definitioner inom forskningen? I praktiken kan ju det aom räknas som delamning se väldigt olika ut och många anser att de helammar sina barn även om de inte skulle klassificeras så inom vetenskaplig forskning då sådan sträng differentiering krävs?
Lotta
Jag säger att mitt barn äter mat och ammar. Vi kör inte BLW, min dotter var jätteintresserad av mat men hade ännu inte motoriken för att få in mat i munnen och grät bara när jag försökte först. Hon var märkbart lättad och skrek av glädje när jag började mata henne. Jag hade ställt in mig på BLW som ju var det jag trodde var bäst men min dotter visste bättre än jag...
Om någon frågar om vi ammar fortfarande så säger jag alltid självklart och inte ja av ren princip. Om de frågar om hon bara ammar så förklarar jag att hon äter annan mat också. Jag pratar dock så sällan om detaljerna i min dotterns mathållning att jag inte behöver något speciellt ord så jag kanske inte är målgruppen för ett sådant ord. Jag skulle säga delamning oavsett mängd mat om jag blev tillfrågad.
Jag har alltid sagt amning utan något prefix. Får, precis som några andra, assosiationer till blandning av bröstmjölk och ersättning när jag hör delamning.
Vad sägs om att kalla det "helamning med smakportioner"?
Skicka en kommentar