Det är en tid som vi ångrar idag

Småbarnsföräldrarna Gulan Avci och Fredrik Malm skriver i en debattartikel i Expressen den första juni om Anna Wahlgrens uppmärksammade tryckpressmetod. Själva har de testat en annan metod för att få sitt barn att somna ensamt och sova hela natten, nämligen femminutersmetoden. Om den metoden skriver de så här:

Det är en tid som vi ångrar i dag. Efter att ha provat länge insåg vi att metoden inte gav någon effekt på vår son. Tvärtom upplevde vi metoden omänsklig.


Gulan och Fredrik avråder bestämt föräldrar från att testa någon inne-metod. Låt inte charlataner uppfostra era barn, säger de och tycker att föräldrar istället ska ha rätt till professionell vägledning dygnet runt.

Problemet är bara att den professionella vägledningen har, hur konstigt det än låter, lärt ut just femminutersmetoden. De har gjort den till en inne-metod och genom forskning visat att metoden är effektiv och säker. Anna Wahlgren är faktiskt en av dem som är starkt kritisk till femminutersmetoden.

På samma sätt som Anna Wahlgren visat brist på empati för barnets utsatthet har barnhälsovården gjort det. På många håll använder man Berndt Eckerbergs broschyrer. I Uppsala har man varit särskilt aktiv, forskat på metoden och tagit fram en broschyr som uppmuntrar föräldrar att låta barnet gråta sig till sömns även om föräldrarna ens aldrig har uppfattat att barnet har sömnproblem. Kanske har detta varit en grogrund för att föräldrar ska leta runt efter fler metoder och då kanske hittat Anna Wahlgrens tryckpressmetod.


Eva-Lotta Funkquist

En vanlig orsak till att kvinnor får bröstcancer är kort eller utebliven amning

2006 fick 7 059 kvinnor i Sverige av bröstcancer. Det är den överlägset vanligaste cancerformen bland kvinnor. Om en kvinna ammar sammanlagt i flera år av sitt liv, som vi gjorde i Sverige för 100 år sedan (innan Sverige industrialiserades), skulle den kumulativa risken för henne att drabbas av bröstcancer under sin livstid minska med mer än hälften; från 6.3 per 100 kvinnor till 2.7.

För kvinnor är därför bra amningsstöd en hälsofråga!

Klicka på rubriken om du vill läsa mer!

Eva-Lotta Funkquist

Under inverkan av oxytocin

Det är något med oxytocinet. Det gör något med oss. Då menar jag inte det där att vi blir omvårdande och glömmer allt annat. Nej, jag tror att det likaväl kan göra oss till rytande lejoninnor, ständigt jakt efter nya strider.

Väninnan har nyligen fått sitt tredje barn. Hon är osams med alla. Drog jag hela listan skulle jag tråka ut er. Jag nöjer mig med några exempel. Hon är osams med sin handläggare på försäkringskassan, till hennes försvar måste sägas att utfallen och angreppen är ömsesidiga. Hon är osams med personer på Länsförsäkringar, bilprovningen och hittegodsavdelningen på Uppsala polisen. Hon är osams med på restaurangpersonalen på IKEA. Hon är osams med aktionsgruppen mot nedskärningar på dagis, högskolan i Gävle och lönekontoret på UAS. Ja ni ser, hon hittar motståndare överallt.

Min roll är given. Hon ringer varannan dag och berättar om nya stridigheter. Jag lyssnar och stöttar. Ja, det var helt rimligt att skrika ”fuck you” till polisen på hittegodsavdelningen. Han förtjänade det. Kanske att hon valde ett något omodernt kraftuttryck? Jag tipsar om ”fetto”. Ja, jag tycker också att personalen på högskolan i Gävle är inkompetenta idioter. De behöver skäll!

Men så kom konflikten med apoteket i Gränby Centrum. Den är i en klass för sig.

Astmamedicinen till väninnans treåring hade tagit slut under julhelgen. Första mellandagen åker hon till Gränby Centrum med minstingen i bärsele. Hon är där en kvart innan öppning och gallergrinden är nedfälld. Sakta fylls det på med likaledes medicintörstande pensionärer runt henne. Så tillslut går gallergrinden sakta upp och något häpnadsväckande händer med pensionärerna. De nyss så orörliga får plötsligt liv och välter sina rullatorer för att komma först under grinden. De ålar och kryper med nummerlappsapparaten i sikte. Väninnan är förstummad och får nummer 17. Det innebär en timmes väntan på ett mellandagsbemannat apotek. Nåja, tänker hon, jag kan ju alltid passa på att handla alla andra apoteksvaror jag behöver. Hon fyller sin korg med tops och schampoflaskor. Sen hinner hon gå runt hela gallerian tre varv. Till slut blir det hennes tur. Det unga apoteksbiträdet har ett drag av beskäftighet över sig. Hon viftar med receptet i vänsterhanden.

- Det här får du inte ut något på. Det gick ju ut den 23 december.

Väninnan finner sig snabbt.

- Du kan ringa till barnakuten och prata med den och den doktorn, säger hon.

- Det är emot våra regler, säger apoteksbiträdet.

Väninnan kommer med hundra förslag. Ring hit, ring dit. Titta på datorn. Faxa. Apoteksbiträdet svarar varje gång med stenansikte

- Det är emot våra regler.

Väninnan blir desperat. Hemma sitter treåringen och flämtar i hörnsoffan

- Vad gjorde du då?, frågar jag spänt, som har en känsla för vilket raseri detta paragrafrytteri måste ha väckt.

- Jag kastade mina apoteksvaror på henne.

- Va!!? Ina! Säger jag och undrar sedan, för att få grepp om graden av katastrof,

-Var exakt träffades hon?

- Nånstans mitt på, svarar väninnan korthugget.

Nu känner jag att jag är tvungen att sätta ner foten. Jag är trots allt tio år äldre. Tio år mer livserfaren.

- Så gör man inte Ina. Man kastar inte saker på folk.

Men se. På detta eventuellt uteblivna stöd var hon förberedd. Blixtsnabbt kommer motdraget.

- Nåja, jag vet en som med en femmånadersbaby på armen var ytterst nära att knuffa ned en civilpolis på tunnelbanespåret på Stockholms central. Polisen fick spjärna emot det värsta hon kunde.

Ja, den historien känner jag ju också till, och tyvärr, den fråntar mig all rätt att moralisera över några kastade apoteksvaror.

Vi övergår istället till att trösta varandra med Kerstin Uvnäs Mobergs oxytocinträd. Det hela blir fullt logiskt. Häng med här. Oxytocinträdet har fem grenar. Fyra av dem symboliserar hur trevliga vi blir av oxytocin. Men inte den femte. En oväntat farlig händelse kan ju göra att vi måste försvara babyn. Om en hyena prasslar i buskarna är det inte så bra att vara stillsamt nyfiken. Men då är det så fiffigt, att oxytocinet i denna situation höjer blodtrycket och pulsen och låter stresshormonerna explodera ut i kroppen. Resultatet blir en lejoninna. Nu finns det inte så många hyenor att strida med i Sverige, men väl apoteksbiträden och poliser. Under inverkan av oxytocin. Kanske något för domstolarna att börja ta hänsyn till.

Eva-Lotta Funkquist

Tidigare publicerad i Jordemodern

Längre amning - mindre risk för hjärt-kärlsjukdom för mamman

En ny amerikansk studie undersökte om antalet månader kvinnor ammade i sina liv hängde ihop med riskfaktorer för hjärt-kärlsjukdom, såsom fetma (BMI över 30), högt blodtryck, diabetes, och förhöjda blodfetter.

Forskarna undersökte data om nära 140 000 kvinnor som passerat klimakteriet, med en medianålder på 63 år. I studien togs hänsyn till bl a hur många födslar kvinnorna haft, utbildning, inkomst, ålder och livsstil. När forskarna jämförde hälsan bland kvinnor som fött men aldrig ammat och kvinnor som ammat 12 månader eller mer i sitt liv visade det sig att uppskattningsvis 42,1%  respektive 38,6% hade högt blodtryck, 5,3% respektive 4,3% hade diabetes, 14,8 respektive 12, 3 % hade förhöjda blodfetter och 9,9 respektive 9,1 % hade utvecklat hjärt-kärlsjukdom efter klimakteriet. Kvinnor som hade ammat i 7-12 månader hade signifikant lägre risk att utveckla hjärt-kärlsjukdom än kvinnor som aldrig ammat.

Marit Olanders

Otillräcklig mjölk eller otillräckliga amningstillfällen?

Idag kom det ett pressmeddelande från barnmatsföretaget Hipp till Amningsnytts redaktion.
Det handlar om en frukt och youghurt-blanding som enligt pressmeddelandet rekommenderas från sex månaders ålder.
Ska halvårsbebisar verkligen äta yoghurt?
I Livsmedelsverkets kostråd för spädbarn står: "Vänta ... med mjölk som dryck och större mängder fil och yoghurt till slutet av spädbarnsåret." 

Vem rekommenderar Hipps produkt? Knappast Livsmedelsverket. Snarare Hipp själva.

Men det verkligt intressanta står längst ner i pressmeddelandet. Där målar Hipp upp en idyllisk och förment igenkännbar bild av hur företaget kom till - p g a fru Hipps bristande mjölktillgång:

Hipp startade för över 100 år sedan i den lilla tyska byn Pfaffenhofen, strax utanför München. När konditor Joseph Hipps fru fick tvillingar räckte inte bröstmjölken till för de båda barnen. Då fick Joseph Hipp en idé. Han bad sin hustru pressa ur så mycket bröstmjölk hon kunde och blandade den sedan med lite skorpmjöl. Barnen blev mätta av vällingen och Hipp barnmat hade fötts.

Jag har sett den förr. Men när den stod som en självklar avslutning på ett pressmeddelande insåg jag med vilken frenesi Hipp vill trumma in sitt budskap - att bröstmjölk inte räcker och då finns Hipp där som en räddande ängel.

Jag undrar hur Joseph Hipps fru hade det. Varför räckte inte hennes mjölk? Hur levde familjen?

Min farfars föräldrar hade ett bageri vid samma tid. Min farfars far bakade och min farfars mor körde ut bröd och andra bakverk med häst och vagn till butiker. Det var en hård tid. De fick många barn, men föräldraledighet fanns det ingen. Det är ingen långsökt tanke att också fru Hipp var en hårt arbetande kvinna i sin mans företag, kanske med inköp av råvaror, försäljning och bokföring. Och så fick de tvillingar. Även om man får till dubbelamning, vilket inte alltid är så lätt med små nyfödda, tar amningen mer tid än för enlingar. Man har inte heller ena armen ledig utan man sitter där man sitter på ett annat sätt.

Kanske det inte alls var som mjölken inte räckte till för fru Hipp. Kanske levde hon under hård stress för att hinna klara allt som var ålagt henne. Stress i sig kan få utdrivningsreflexen att haka upp sig, vilket i förlängnignen kan leda till minskad mjölktillgång. Har man bråttom kanske man tar loss barnet från bröstet innan det har eftersugit färdigt. Då missar kanske barnet en del av den fetaste mjölken mot slutet av amningen och blir inte mätt.

 Kanske Joseph Hipp (som vi får veta förnamnet på, till skillnad från hans fru) blev otålig på allt ammande och ville att frun skulle "göra nytta" i stället. Så han tog saken i egna händer ... 

Än i dag betyder pappans stöd mycket för hur amningen blir.

Marit Olanders

Jaså, så ni gav upp?

Idag fick jag ett hjälmammesamtal från en mamma som går på BVC här i Uppsala. När hon var på ettårsbesöket med sin lilla flicka hade BVC-sköterskan frågat om allt var bra. Det enda som är jobbigt är väl sömnen, svarade mamman. Då bev hon tipsad om femminutersmetoden. Flickan skrek och skrek. Den tredje kvällen skrek hon då de närmade sig sängen. Då förstod mamman och pappan att det här går ju inte, det här kan vi inte genomföra. På nästa besök på BVC berättade mamman om försöket med femminutersmetoden,
Jaså, sa BVC sköterskan, Ni gav upp, då går det ju så klart inte.
Nej, mamman och pappan gav inte upp. De lyssnade på sitt barn. Tack gode Gud för sådana föräldrar! Är det inte dags för BVC-personalen att börja lyssna på barnen också?

Eva-Lotta Funkquist

Det bor nog kurder i alla amningshjälpare

När jag är på jobbet och amningsovänliga föreställningar poppar upp brukar jag tänka att det är bäst för alla att jag håller truten och sen hör jag mig själv säga vad jag tycker i alla fall.
”Det bor en kurd i dig, Eva-Lotta” sa en arbetskamrat med rötterna i Kurdistan till mig en gång. Och det är nog sant, man bör nog t.o.m. ha en liten kurd boende i sig när man är en amningshjälpare.

Man måste våga vara lite motströms, skriver, Heidi i en tidigare kommentar. Och när man är motströms så kan man ibland märka att alla andra verkar tänka; det är bäst för alla om hon får som hon vill, och plötsligt kan man stoppa det där amningsovänliga påhittet rätt enkelt. Så var inte rädda för att synliggöra kurden ni har boende i er, alla amningshjälpare.

Eva-Lotta Funkquist