torsdag 10 december 2009

När jag började dricka ekologisk mjölk.

Gästbloggare: Heidi Aalto, tvåbarnsmamma och barnmorskestudent.




Flera år sedan var jag på besök på ett naturbruksgymnasium som hade öppet hus, min kära storebror studerade där. Det var ett stort gymnasium med diverse djur som finns på bondgårdar och det var många människor där den dagen. Det var även öppet hus hos de olika djuren så att vi stadsbor fick gå in till grisarna, korna osv. och hälsa på i deras lagårdar.

När jag kom in till korna stod de flesta där i sina bås, men i ett bås låg en stor ko på sidan. Hon råmade så högt att det lät över hela lagården. De andra korna råmade också då och då men inget liknande detta, hon flämtade samtidigt häftigt. Jag såg genast att det droppade lite blod från kons baksida. Jag är ingen expert på kor men jag förstod att hon just fått en kalv. Då hörde jag någon som svarade på hennes råmanden. På andra sidan av den stora byggnaden hittade jag kalven, i en stålbur. Varje gång kon råmade svarade kalven.

När jag fick reda på att om man köper ekologisk mjölk får kalven vara tillsammans med sin mamma kände jag mig lite bättre, men min bättre pålästa lillasyster upplyste mig om att de ekologiska kalvarna ändå bara får dia i 3-4 dagar. Men det kanske är bättre än ingenting.

Senare var jag på resa i Ecuador och hälsade på en kusin till mina barns pappa. Kusinen Augusto bor med sin familj i Malacatos, ett litet samhälle som knappt kan kallas by men är otroligt grönt, varmt och vackert. De ville bjuda oss på färsk mjölk från korna . Vi fick vandra ganska länge längs bergsluttningen och kom till slut fram till korna där vi skulle hämta mjölken. Här skulle jag gärna vara ko tänkte jag och tittade ut över den gröna, lummiga utsikten. Korna gick och betade med varsin kalv i diverse olika storlekar. De var ett gäng på ca 7-8 stycken. När man ville ha lite mjölk separerade man kalven från kon med ett litet staket över natten så att mjölken kunde samla sig lite. Det hade Augusto gjort kvällen innan. De kunde se varandra hela tiden men verkade ändå upprörda och visade det tydligt och högljutt. Efter mjölkningen släpptes kalvarna till mamman igen. Vilka lyckliga kalvar det var som skuttade fram och genast hittade spenarna igen, de tyckte uppenbarligen att natten varit hemsk. Den äldsta av dem var lika stor som sin mamma, men var precis lika förnärmad som de andra över att ha blivit separerad från sina spenar en natt.

Jag frågade om de brukade slaktas men fick till svar att inte så ofta, man hade ju inte så många. Ibland ramlade de och skadade sig eftersom detta område var otroligt brant. Då tog man genast tillvara på allt kött. I ärlighetens namn brukade man väl slakta dem då och då också, men så länge man hade dem såg man ingen anledning att separera kalvarna från korna.

Snacka om ekologiska kossor!

4 kommentarer:

Anonym sa...

Att separera ko och kalv efter några dagar kan nog faktiskt vara ännu värre än att göra det direkt tror jag. Jag köper ändå ekologisk mjölk för jag vill visa att det finns ett konsumentintresse för djurvälfärd - trots lite högre pris. Tycker dock det idag finns flera problem med KRAV-reglerna...

Lotta

Madeleine sa...

Tänk att man kan identifiera sig så med andra diande djur att det skär i hjärtat att tänka på korna som inte få dia sina kalvar :(

karin sa...

När jag träffade en ekobonde så berättade han att han faktiskt tyckte både kossan och kalven mådde bättre om man tog de direkt än när man lät de vara kvar några dagar. Men visst är det hemskt.

Amningshjälpen sa...

Inte för att man kan jämföra människor med kor, men en liten tanke: jag har förstått det så att sorg efter förlust av barn är ännu svårare om man inte bondat...
Hälsar Eva-Lotta