Av: Eva-Lotta Funkquist
Behaviorismen hade starkt genomslag i Europa och USA i början av 1900-talet. Ivan Pavlov blev då världsberömd för sina försök med hundar och sin beskrivning av den klassiska betingningen. Behaviorismen innebär ett mekaniskt sätt att se på människan och allt mänskligt beteende beskrivs som ett svar på en yttre påverkan. I mitten på förra seklet hävdade barnläkarna att mammor skulle få problem och "bortskämda" barn om de ammade så fort det skrek och istället rekommenderades de att vänta med att plocka upp barnet tills det log och i och med det belöna leendet. De är många kvinnor som fick barn under den perioden som idag kan vittna om hur de stått på andra sidan en stängd dörr och gråtande lyssnat på barnets förtvivlade skrik.
- Hur kunde jag var så dum att jag trodde på vad de sa? brukar de avsluta självförebrående.
Femminutersmetoden har också sina rötter i behaviorismen. Man behöver inte läsa mellan raderna. Så här skriver Berndt Eckerberg i en av sina broschyrer.
Ty vad är det man gör, när man på nätterna tar upp barnet när det skriker, tröstar det ger det mat, så att alla kan sova vidare? Jo, man belönar skriket med sin tröst. Och all beteenden som belönas tenderar att förstärkas - så fungerar vi människor. Vill man att barnet ska sluta skrika på nätterna måste man alltså sluta belöna skriken. Det är vad man gör med denna metod.
(Ur: Eckerberg. B. Att lära barn sova. Barn över cirka arton månader, sid: 11)
Återigen får vi höra självberåelser. Hur kunde jag var så dum att jag trodde på vad de sa? , skriver föräldrar på nätet. Googla får ni se. Här är en röst: http://zoulmedia.wordpress.com/2009/04/07/femminutersmetoden/
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar