Rebecka Edgren Aldén vet hur hon vill ha det med föräldraförsäkringen. Inte bara vill hon ha en uppdelning så att vardera föräldern tar halva ledigheten vardera. Dessutom menar hon att mamman ska ha det första halvåret och pappan det följande.
Amning efter 6 månader är enbart lyxamning, slår hon fast (med en disclaimer inom parentes, förvisso har hon lyxammat själv). Det torde betyda att innan barnet blir sex månader är amningen ingen lyx. Vad är det då Rebecka? Inte argumenterar väl du av alla människor för den heliga modersplikten att amma? För du är i gott sällskap i så fall. Idén om sex månaders amning är djupt rotad i 1900-talets partiarkala syn på amning i Sverige. Så här skrev barnläkaren Stig Sjölin i Läkartidningen 1982:
Sedan länge har amning hos oss rekommenderats i 5-6 månader. Skälen för detta ärCitatet är hämtat ur skriften Ligga steget före. Men det Stig Sjölin sa är helt gripet ur luften. Det finns inget som säger att amningen från den ena dagen eller månaden går från skyddsvärd till meningslös. Som så många andra då och nu snöar Sjölin också in på amning som överföring av bröstmjölk, vilken i sin tur ses som en slags medicin och näringsextrakt. Att amning är ett praktiskt och, när den fungerar, enkelt och vilsamt sätt att ge förutom mat även närhet, tröst och lugn och andra former av skydd är han sorglöst ovetande om. Barnläkaren Hugo Lagercrantz tar också de tillfällen han får att förklara att amning efter sex månader inte är nödvändigt. Det resonemanget för emellertid till den logiska slutsatsen att innan dess är amningen nödvändig. Den heliga modersplikten, som amningen kallades tidigare på 1900-talet, lurar runt hörnet.
starka och framförallt medicinsk-näringsfysiologiska till sin natur. I Sverige är det under denna tid, och endst då, vi bör slå vakt om amningen ...
Nära synen på den heliga amningen ligger synen på den duktiga mamman. Den duktiga mamman ammar, men inte för lite och inte för mycket, och absolut inte för ofta. Den duktiga mamman har ett tyst barn som sover fridfullt i tre-fyra timmar mellan amningarna och som lydigt äter alla pureer från fyra månader och all mat från sex månader. Och så vaknar det inte till och gnäller och vill ammas på nätterna. Men den duktiga mamman och hennes duktiga barn är förstås en synvilla, en illusion.
Hand i hand med föreställningen om den nödvändiga amningen före sex månader och den onödiga amningen därefter, går mytten om bröstmjölken som blir till blask just när barnet når den åldern. Det är en myt och inget annat. Mjölken fortsätter att innehålla näringsämnen i balanserade mängder, unika oligosackarider för matsmältningen och immunsystemet, laktoferrin för upptaget av järn och immunsystemet, enzymer, hormoner, antikroppar och levande vita blodkroppar så länge man ammar. Om det så är i flera år.
Det ändrar inte faktum att amning först och främst är en relation, som måste vara frivillig för båda parter.
En motvillig plikt är amning förhoppningsvis inte för någon. Kvinnor ammar för att mjölken finns där och för att det funkar. Det finns helt enkelt ingen anledning att göra något omständligare än det behöver vara. Inte plikt, men vardag och lyx, om vartannat. Både före och efter halvårsdagen. Och vare sig man jobbar eller ej.
27 kommentarer:
Men det låter väl flådigt! ;-)
Jag har ägnat tre år åt LYX! Som student på studiemedel är det inte annat än att jag får suga i mig lite. Lyxigt värre! Nu med två lyxungar på samma gång, en treåring och en niomånaders.
För inte är det väl så att hon menar att man ska skämmas för man unnar sig lite lyx? Lite slösaktigt kanske, vräkigt rentav? Jag undrar...
Jo Marit, en motvillig plikt är det för många, många, många, och det VET du ju!!! Hur kan du då skriva så här?! Det sårar!
Lina, jag har aldrig uppfattat att amningshjälpen förespråkar amning om det upplevs som en motvillig plikt för kvinnan. Sen vet jag ju också att det dryper av en massa attityder och insinuerande uttalanden ute där i samhället.
Och oj, vad många det är som genom (de moderna?)tiderna har haft åsikter om amning. Jag tycker bara att det är så nedra tråkigt att amning ibland framställs som ett hot mot jämställdheten i debatten. Faktiskt är det så att jag har svårt att se det jämställda i ett offentligt samtal där politikers vilja att styra och olika värderingar och föreställningar blandas på ett ganska oreflekterat sätt. Jag kan inte låta bli att tycka att det återigen är kvinnors beteende och kroppar det ska bestämmas över, även om det nu är i feminismens namn. Och jäklar, vad bra det går att passa in den sortens feminism i ett tillväxtorienterat samhälle byggt på gammal go patriarkal grund. Kanske vi oftare borde rannsaka och plocka isär, dekonstruera om man så vill, våra attityder innan vi klär dem i en ny politisk dräkt.
Lina! Visst finns det kvinnor som ammar i en motvillig plikt, och Marit menar så klart att kvinnor inte borde behöva känna så. Även om de som gör det ju också måste få stöd i sina beslutet oavsett vad de beslutar. De kanske faktisk vill amma fast de inte tycker att det är så himla trevligt.
Det är möjligt att jag är lite puckad nu, men vad är det som är sårande Lina?
Lina. Ledsen att jag sårade dig. Det var inte meningen.
Det jag kan tänka mig är att man ammar fast man inte tycker det är så fantastiskt gullegulligt etc, fast det gör ont etc. Men man gör det väl hela tiden med motivationen att det är värt det, och/eller att det kommer att bli bättre så småningom. Att man själv ändå är den som tar beslutet. Inte för att någon annan tvingar en!
Hej igen. Just nu undrar jag om ni lever på en annan planet? Om ni så helt kan ha missat att många kvinnor ammar mot sin vilja, fastän det gör ont, fastän de känner obehag, för att de känner sig pressade till det. Har ni missat amningshetsen? Den som säger att man är en dålig mamma om man inte ammar, om man ens känner att man inte vill amma? Att det finns kvinnor som faktiskt inte alls vill men gör det ändå, för att de får höra att det är det bästa för deras barn, att deras barn kanske blir sjuka annars? Och så står man ut, med mjölkstockningar, sår och smärtor, några månader.
Ni skriver ibland om flaskhets. Det går inte att jämföra.
Jag ammade och grät, flera timmar varje dag och varje natt, i flera månader. Jag grät och avskydde mitt barn för att han plågade mig så. Jag avskydde mig själv för att jag kände så. Jag avskydde alla som sa att jag var duktig som kämpade på.
Och tro mig, när jag berättar om det här så får jag höra berättelser, av andra kvinnor som haft det likadant. Jag hadr ingen aning om att det var SÅ många!
Men jag tycker ni borde veta det, och inte skriva saker som att ingen ammar av motvillig plikt.
Vet ni inte det, eller om ni struntar i det, då kan ni lägga ner Amningshjälpen.
Lina, förklara för mig: Vem ålade dig denna plikt? Varför slutade du inte? Eller jo det gjorde du ju!
Lina, du säger återigen att flaskhetsen inte går att jämföra med amningshetsen! Detta tycker jag är sårande för oss mammor som utsatts för flaskhetsen. Ammar man längre än normen kan man få otroligt mycket elaka kommentarer, det är inte alls sett med blida ögon i Sverige idag. Jag minns att du varit här på bloggen förut och fått det förklarat för dig, därför blir jag förvånad att du fortfarande hävdar att flaskhetsen inte går att jämföra med amningshetsen. För dig personligen är det ju så, men för mig är det ju tvärtom! Och det är inte lätt att amma ett barn som är över 2 år!! Då utsätts man definitivt för något som är minst lika illa som flaskhetsen. Man anses vara en dålig mamma som inte sätter gränser för sitt barn. Hoppas du förstår det denna gång.
Marit: vem som ålade mig denna plikt går inte att svara enkelt på! Strukturella normer skulle jag säga, förmedlade genom de enskilda personer som just jag råkat stöta på.
Heidi: jag hör vad du säger men jag tycker firtfarande inte att amningshets och flaskhets är på samma nivå. Flaskhetsen består i elaka kommentarer skriver du, och du blir ledsen och sårad.
Amningshetsen orsakade mig fysiska men som smärta i paritet med förlossningssmärta, psykiska men i form av depression och ångest. Jag mår fortfarande dåligt ett år efteråt, såpass mycket att jag funderar på att uppsöka en terapeut.
Jag har bestämt mig för att inte amma nästa barn, tusen gånger hellre tar jag de elaka kommentarer som icke-ammande mammor brukar få än att ens riskera att få smärtor i brösten igen, för för mig går det inte att jämföra, det ligger ljusår ifrån varandra. Och jag tror att om det hände en enda gång igen skulle jag bryta ihop och vara tillbaka där jag var för ett år sen: ett fullkomligt vrak.
Jag säger som du Heidi; jag hoppas att du förstår det denna gång.
Lina, jag förstår att du haft det väldigt jobbigt men jag tror ändå inte att man kan säga att det du upplevt är värre än vad alla andra upplevt. Att din smärta i att bli utpekad som dålig förälder är värre än alla andras smärta.
Jag har varit i en situation där jag har blivit utskälld, utpekad, en hel buss har stannat och undrat vad jag gör med mitt barn och sedan lämnat mig som ett fullständigt vrak gråtande på gatan, pga att jag ammat mitt barn som var 2 år. Denna situation tillsammans med många andra fick mig att uppsöka terapeut. Så jag vet inte, det kanske är lönlöst att försöka förstå att det går åt båda hållen, eftersom du verkar vara övertygad om att det är värst för dig. Personligen tror jag att det gör ont att bli kritiserad som förälder, när man kämpar för sina barn, oavsett om det är för att man inte ammar eller ammar. Att säga att din smärta ligger kjusår från min, är riktigt förmätet.
Men Lina, det är ju normerna Marit ifrågasätter..., det är ju det inslaget handlar om. Att kvinnor ska våga göra det som känns rätt. När Ohly säger att man kan använda en bröstpump så finns det ju mycket åsikter och normer i det uttalndet eller i det Rebecka säger.
Eva-Lotta
Amningshjälpen bidrar till normerna omkring amning, de som säger att man ska amma sitt barn. Det är ju därför ni finns, för att ni VILL att det ska finnas en "amningskultur" i Sverige, där normen är att man ammar. Ni har ju bidragit till amningshetsen. Ni har mycket att säga till om också, vården hänvisar mammorna till er, ni blir intervjuade titt som tätt så fort det ska handla om amning i media, osv.
Heidi: Jo, jag förstår att du haft det jobbigt också, det psykiska lidandet finns där hos oss båda. Men det fysiska, smärtan, underskatta inte den! Jag hade så ont de första två månaderna att jag inte kunde knyta an till mitt barn, jag kände mig helt främnande för honom, ville inte ha honom, hatade honom, skrek åt honom och tog hårt i honom. Lät honom skrika sig blå för att jag inte klarade att amma pga smärtan. Skuldkänslorna för detta, det är det värsta jag varit med om. Jag försöker förstå och förlåta mig själv, men känner bara självförakt. Nu älskar jag mitt barn över allt annat, men det jag gjorde med honom när han var nyfödd är oförlåtligt. Mitt självförtroende är totalt knäckt.
Det här vågar inte många berätta om, så jag förstår att man inte förstår detta... Men såhär illa kan det gå, såhär mycket kan amning spåra ur. Det måste sägas av någon. Och jag vet att jag är långt ifrån ensam, i efterhand har jag hittat andra som varit med om samma sak.
Alltså, det jag menar är den stora skillnaden mellan amningshets och flaskhets är den fysiska smärtan och känslor och handlingar vi gör i desperation över smärtan.
Det går inte att jämföra!!!
Tack Lina och Heidi fäör att ni berättar. Era berättelser visar sammantaget hur amnignsnormen verkar och jag tycker de bekräftar mitt inlägg här ovanför. Att någon har mer ont gör ju inte den andres smärta mindre.
Däremot måste jag verkligen invända mot anklagelsen att Amningshjälpen ska ha bidragit till amningshetsen. Genom att sprida kunskap om amning har Amningshjälpen i alla år motverkat amningshetsen. Föreningen har alltid poängterat att amning måste vara ett informerat val och att kvinnor ska stöttas i sitt val, vilket det än är.
Lina, hur skulle du vilja att det var? Jag tänker mig att det skulle ha varit bra om det funnits kompetent hjälp att tillgå för dig när du hade så stora problem - konkret hjälp att ändra något i amningstekniken eller att gå över till ersättning på bästa sätt om du inte ville ha hjälp att fortsätta amma. Jag vet av egen erfarenhet att amningshjälpen ger precis sådan hjälp, per telefon. En nära vän fick stora amningsproblem, och hon fick väldigt bra och konkret hjälp. Och stöd att gå över till ersättning när problemen ändå var för svåra att övervinna.
Det man skulle önska var att amningsmottagningarna var lika bra, så att man kunde åka dit med sin bebis och ha någon sittande bredvid som hjälpte en. Den hjälpen fick jag på neonatalen från helt underbara sköterskor. De var fenomenala på att ställa frågor så att jag kunde komma fram till min egen vilja att amma trots en katastrofal start inklusive stora smärtor. De satt bredvid och hjälpte mig göra justeringar i hur jag höll min bebis osv. Utan den hjälpen vet jag inte om jag hade fixat det.
Förlåt mig om jag psykologiserar nu, men du låter jättearg över det du fick gå igenom (helt naturligt) och den ilskan riktas nu mot amningshjälpen/amningsförespråkare? Men är du säker på att det skulle bli bättre för dem som får problem, om man slutade förespråka amning och låtsades som om bröstmjölk och ersättning är helt likvärdiga? Är det inte bättre med kompetent och lättillgänglig hjälp?
"Amningshjälpen bidrar till normerna omkring amning, de som säger att man ska amma sitt barn."
Men Amningshjälpen som förening säger faktiskt inte alls att man ska amma sitt barn, även om den klunskap och hjälp som föreningen bidragit med genom åren har hjälpt fler kvinnor att amma och på så sätt har amning blivit mer av en norm, vilket det inte alls var i början av 70-talet. Då var amningen det som avvek från normen.
Men Amningshjälpen har aldrig haft buskapet att amma ska amma, utan tvärtom att stötta varje enskild mamam i henens val, oavsett hur hon vill göra.
Lotta: Du har helt rätt i att jag är jättearg över att starten på mitt barns liv och mitt liv som mamma blev så kaotisk och ångestladdad.
Vill först säga att jag fick "hjälp", massor. Tio gånger var jag på sjukhusets amningsmottagning, träffade åtta olika barnmorskor där, och de tittade på taget, tog prover, med mera. Men kunde inte hitta något fel, så till slut sa de bara att "vissa kvinnor har ont när de ammar och du är ju rödhårig, rödhåriga brukar vara mer känsliga". !!! Oj, vad jag fick höra det där med hårfärgen, från en massa olika barnmorskor! Och så avslutade de det hela med att klappa mig på axeln när jag grät förtvivlat, sa att jag var duktig som kämpade så. Aldrig någon som sade någonting om ersättning eller nappflaskor, bara handmjölka och skedmata.
Då ringde jag Amningshjälpen, två gånger, två olika hjälpmammor.
Forts.
Forts.
Den första var väldigt otrevlig och kort mot mig, hon sa direkt att "det är fel tag om bröstet, det hör jag ju direkt", och lyssnade inte när jag sa att jag gått till botten med detta redan. När jag började gråta hade hon inte tid längre.
Den andra jag ringde var trevlig men sa samma sak som den första, och när jag grät var jag så duktig som kämpade så för mitt barn.
Till slut vände jag mig till bvc, hade tänkt först att de nog inte kan så mycket om amningsproblem... Men det var bvc-sköterskan som upptäckte vad felet var: för kort tungband. Det tog henne några sekunder att konstatera detta, sen fick jag en remiss för att klippa tungbandet och när det var gjort var smärtan borta.
"Experterna" upptäckte inte detta fastän de höll på att undersöka både mig och lillen i två månader.
Så JAG ger inte mycket för Amningshjälpens och amningsmottagningens "hjälp".
Forts.
Forts.
Det enda dessa gjorde var egentligen att uppmuntra mig att fortsätta amma - till vad nytta? Jag kände bara ännu mer att det inte var nåt alternativ att sluta. De uppmuntrade något slags martyrskap, satte en hjältegloria på mig för att jag led så.
Det var INTE det jag behövde.
Det som jag skulle velat ha, så här i efterhand, var mer förebyggande insatser för att undvika att det skulle bli såhär illa.
Att man på mvc skulle tona ner vikten av att amma, tex. Uppmuntra det fria valet och säga att det är inte så himla viktigt att amma, funkar det inte så går det lika bra med ersättning. Ta bort prestationshetsen omkring amning, duktig-flicka-grejen. Avdramatisera.
Jag kämpade som en idiot för att jag BARA hade fått höra hur VIKTIG amningen var. För att hela bb-vistelsen handlade om det. För att ingen frågade hur jag egentligen mådde, det var uppenbarligen en sekundär fråga för alla barnmorskor etc. Att allt var kaos spelade liksom ingen roll, det viktiga var att det skulle komma mjölk ur mina bröst.
Hej igen Lina!
För att MVC ska kunna säga "att det går lika bra med ersättning" så måste det vara sant. Och så är det ju inte.
Vad som däremot kan förändras runt amningsrådgivningen är bemötandet. Du pekar på brister och jag väljer att kommentera en av dem. I vintras träffade jag en barnmorska som var från Iran ursprungligen, men utbildad i England och verksam i Sverige. Hon pekade på många skillnader mellan Sverige och England. Bland annat menade hon att man där var väldigt noga med att inte säga att kvinnor var duktiga (detta var i förlossnings situationen). Man menade att det var "patronizing" (forts)...
Jag håller med om det här. Kommentarer om duktighet har ingenting i rådgivning eller bemötande att göra.
Hälsar Eva-Lotta
Eva-Lotta: Det är klart att det går lika bra med ersättning! Det är hur många som helst som föds upp på ersättning och de växer och mår bra precis som de barn som ammas.
Dessutom är ersättning i vissa fall BÄTTRE än amning. T.ex i fall som mitt. Mitt barn hade mått mycket bättre av att ha en mamma som kunde älska honom, en mamma som inte grät hela tiden, skrek åt honom och lät honom ligga och gråta.
Lite infektionsskydd spelar oändligt mycket mindre roll i jämförelse med psykisk hälsa. (I vårt fall hade vi dessutom inte en enda infektion under amningsperioden.)
Han hade behövt en kärleksfull mamma, och det var det jag ville vara mest av allt. Inte en mjölkmaskin och ett monster.
Hej igen Lina!
Naturligvis kan ersättning ibland var bättre och ibland helt nödvändigt. Men MVC kan inte informera om att amning och ersättning är "lika bra alternativ" för att avdramatisera vikten av amning. Informationen som kommer från vården ska vila på vetenskaplig grund (men gör det inte alltid). Bröstmjölken har hälsomässiga fördelar som rör betydligt fler områden än infektion. Men fördelarna gäller på befolkningsnivå och i det enskilda fallet kan ersättning vara bättre. Men det innebär inte att man i informationen kan säga att alternativen är "lika bra".
Hälsar Eva-Lotta
Eva-Lotta: Problemet är att varje gång man säger eller skriver till blivande och nyblivna mammor att ersättning är bra OM AMNINGEN INTE FUNKAR, så bidrar man till amningshetsen. Det som sägs är att amning är normen, det är det önskvärda, det som man bör kämpa för för att vara en bra mamma. Amning är det som man ska utgå ifrån. Och ger man ersättning har man GETT UPP - gett upp sitt barns bästa.
Det är mycket problematiskt att informationen ser ut på det här sättet.
Man ger mammor en oerhörd skuld genom att endast upplysa om ersättning som nödalternativ. Informationen borde vara värderingsfri anser jag, det är den inte om man säger som idag eller som ni vill.
Jag håller med Andrea Nord som i en kommentar under ett annat inlägg skrev att mammor borde få höra att ersättning också är ett alternativ som vi har rätt att välja - och varför man väljer det ena eller andra ska ingen lägga sig i, det är en privatsak.
Hej igen Lina!
Det har du rätt i tycker jag. Det är en olycklig formulering. Du använde den faktiskt t.o.m. själv i diskussionen om MVC informationen. Jag undviker den. Vadå fungerar, vad betyder det? Kvinnan kan ha helt andra skäl till att inte vilja amma som hon inte ens har lust att formulera. Men du Lina, det finns information som är annorlunda. Jag har själv hållit föräldrakurs där jag inledde med just värderingsfri information och sa att inget motiv behövs. Kvinnor som föder på BB sthlm får fylla i ett förlossningsbrev där de frågas om hur de tänker i frågan och i Uppsala ska en liknande fråga ställas. Om du googlar hittar du många kvinnor som har erfarenhet att inte alls bli ifrågasatta då de säger att de inte vill amma. Ett tips vi brukar ge om det känns svårt att diskutera med vårdpersonal hur man matar barnet är att låta partnern föra talan.
Hälsar Eva-Lotta
Hej Lina!
Jag beundrar dig och förstår dig fullt ut. Jag är ännu inte över det faktum att jag inte kunde amma mitt första barn, jag pumpade med den förhatliga bröstpumpen i drygt 4 månader för på BVC fick jag "faktan" att "barn bör få bröstmjölk i minst 4 månader", de satte ribban. Att inte ge sitt barn bröstmjölk fanns inte på kartan, den funderingen är det få som ens har innan de eventuellt får problem med amning, det är där amningshetsen gör sig gällande. Det tog över tre år innan jag ens diskuterade ett andra barn, jag mådde, och mår fortfarande, dåligt över mitt "misslyckande" och har dåligt samvete och då är mitt första barn 9 år idag! Innan andra barnet föddes fick min man lova dyrt och heligt att hjälpa mig så att inte bröstpumpen kom in i vårt hem om amningen inte fungerade, jag visste redan innan att jag troligen inte skulle kunna stå emot den totalt enade och skrämmande mur av olika typer av sjukhuspersonal som skulle berätta för mig hur mycket bättre det är med amning, hur viktigt det är för barnet, i mina öron "vilken dålig mamma du är som vill ditt barn illa om du inte mammar". Jag är fullt medveten om att jag överdriver nu, men det är faktiskt så det känns. Även jag fick många gånger, bla från aminingshjälpen per telefon, höra hur duktig jag var som kämpade så för mitt barns bästa.
Tillbaks till det jag ville säga: TACK LINA!!!!
MVH, Linda
Hej Linda!
Tack för att du skrev detta, det värmde mitt hjärta mycket, även om jag förstås är ledsen över att du också har en sån här jobbig upplevelse bakom dig. Jag kallar det faktiskt amningstrauma.
Jag har ett barn och han är idag bara drygt ett år gammal, men jag och min man har redan bestämt gemensamt att blir det fler barn så blir det flaska. Vi tänker ta fighten gemensamt. För en fight kommer det med största sannolikhet att bli, om man ser på andras erfarenheter av att välja bort amning.
Men vi har inget alternativ. Vi tar inte risken att jag hamnar i depression och ångesttillstånd igen, med allt vad det innebär av lidande för hela familjen.
Jag vill verkligen tacka dig också Linda! Vi behöver berätta för varandra för att hitta styrkan.
Kram, Lina
Hej Lina!
Hör gärna av dig till mig så kan vi bearbeta trauman tillsammans :)
Kramar,
Andrea Nord aenord@hotmail.com
Skicka en kommentar