tisdag 18 januari 2011

Amning och sexuella övergrepp

Av Eva-Lotta Funkquist

Den verkliga förekomsten av sexuella övergrepp bland flickor i barndomen tros ligga mellan 1/5 och 1/3. När dessa flickor blir vuxna är både deras fysiska och psykiska hälsa sämre än andra kvinnors och de söker mer sjukvård. I en studie intervjuade man 6 kvinnor som hade varit utsatta för sexuella övergrepp som barn om deras syn på matningen av sitt barn. När intervjuerna tolkades kom 6 teman fram: skam, beröring, bröst, dissociation, medicinsk vård och läkning.

Kvinnorna beskrev att de kände sig obekväma med amningen eftersom de kände skam inför sina kroppar. Någon beskrev att amningen blev till ett trauma. Tre olika sorts beröring beskrev kvinnorna som problematisk i samband med amning, att beröra sig själv, barnets beröring och beröring av sjukvårdspersonal. Kvinnornas relation till sina bröst var ofta problematisk. De hade hånats för sina bröst och någon beskrev det som att hon alltid tyckt att övergreppen var bröstens "fel". Dissociation är en metod att genom avstängning överleva övergrepp. En av kvinnorna beskrev att hon hanterade amningen på samma vis. De intervjuade kvinnorna önskade att vården hade haft mer kunskap om sexuella övergrepp och att de därigenom hade kunnat få adekvat hjälp med sina amningsproblem. Två av kvinnorna upplevde att amningen skänkte dem en känsla av läkning. Äntligen fick de användning för sina kroppar som gett dem så mycket skam! Läs hela artikeln här!

9 kommentarer:

Veronika sa...

Om hela en femtedel eller mer av alla kvinnor har utsatts för sexuella övergrepp borde det talas mer om det i samhället och även sjukvården borde ha mer kunskap om det, det håller jag med om. Men om det inte talades så mycket mer om det i samhället i stort eller gjordes så mycket åt det, men amningsrådgivare inom sjukvården fick någon föreläsning, då skulle det säkert vara till mer skada än nytta. En så väldigt stor grupp av kvinnor har förstås inte alls samma behov eller problem, men skulle förmodligen ändå bli hopklumpade i gruppen "kvinnor som har utsatts för sexuella övergrepp (och därför har de här problemen/ska bemötas på det här sättet)". Precis som om gruppen kvinnor som INTE har utsatts för sexuella övergrepp (som kanske bara är dubbelt så stor, inte mångdubbelt som man skulle önska) förväntas ha precis samma problem och behov allihop, och de förväntas skilja sig signifikant från gruppen kvinnor som har varit utsatt för övergrepp. Och i gruppen som inte har varit utsatta ingår, förstås, också alla de som inte vill erkänna för okänd vårdpersonal att de har varit utsatta för övergrepp.

Jag har svårt att tro att en majoritet av de som har utsatts för sexuella övergrepp i barndomen har hånats för sina bröst eller att brösten alls varit i fokus vid övergreppen. Yngre barn har ju inte ens bröst. Skam inför den egna kroppen är rimligen vanligt och brösten är ju en del av kroppen, men jag tror att det är fel att utgå från att kvinnor som har utsatts för sexuella övergrepp generellt sett har mer skamkänslor inför brösten än inför andra kroppsdelar eller att det behöver störa amningen.

Jag var utsatt för sexuella övergrepp som ungefär tolvåring, när jag hade bröst, men jag har aldrig kopplat det till brösten alls, inte medvetet i alla fall, och jag har aldrig haft några svårigheter med amning. Jag kan lite känna igen mig i det sista, att jag fick en positivare inställning till mina bröst när jag började amma, för att jag hade användning för dem för något positivt - att ge mitt barn mat. Men negativ kroppsbild har väl många kvinnor, även om de inte har blivit utsatta för övergrepp, så den reaktionen skulle jag inte heller räkna som typisk kvinnor som har utsatts för övergrepp och inga andra.

Så i det stora hela vet jag inte vad sjukvårdspersonal skulle ha för nytta av att fundera på om kvinnorna de möter har varit utsatta för övergrepp och om de i så fall behöver något speciellt bemötande. Mer än att de alltid bör vara lyhörda för kvinnornas behov, oavsett vad de råkar veta eller anta om kvinnornas bakgrund.

Amningshjälpen sa...

Veronika! Just det där har vi haft en artikel om i Amningsnytt, amningen som läker. Jag har också hört många berätta om det här.
Hälsar Eva-Lotta

Veronika sa...

Fast nu var det ju så att jag inte upplevde någon tydlig sådan effekt och absolut inte någon jag någonsin har kopplat till de sexuella övergreppen. Bara att jag blev mer nöjd med mina bröst när jag ammade än innan jag ammade. Och det tror jag inte är något som bara "drabbar" kvinnor som har utsatts för sexuella övergrepp.

Å andra sidan kanske jag bara hade "läkt" tillräckligt redan innan.

Anonym sa...

Veronika! Nej det drabbar inte alla, och ibland kanske man förutsätter problem lite slarvigt. Det här var en kvalitativstudie om hur just de här kvinnorna upplevde det, inte hur alla kvinnor som varit utsatta för sexuella övergrepp upplever det att amma.
Hälsar Eva-Lotta

Veronika sa...

Ja, jag vet och du skrev inget annat i bloggposten heller. Jag kommenterade bara de intervjuade kvinnornas önskan om att sjukvården borde kunna mer om sexuella övergrepp.

Jag tror att det skulle bli fel om man satsade litegrann på att vårdpersonalen skulle lära sig mer om det. De skulle behöva lära sig mycket om det skulle vara någon vits. Och de rätt många inom vården som ofta inte är så lyhörda för föräldrarnas behov skulle hellre inte alls börja fundera på om deras patienter har varit utsatta för sexuella övergrepp eller ej och om de alltså borde bocka av en lista med möjliga problem som mamman kanske har därför. Och de som är lyhörda behöver kanske inte lära sig just om sexuella övergrepp, för de förstår säkert ändå att kvinnor kan uppleva amning som problematisk (eller inte) alldeles oavsett vad de har för tidigare erfarenheter.

Jag tror att om man har varit med om något traumatiskt, särskilt i barndomen eller ungdomen, så är det ganska lätt att hänga upp nästan hela sin personlighet på det ett (långt) tag efteråt. Så att man förklarar alla problem man har med det hemska man har gått igenom. Och alla bra egenskaper eller färdigheter också kanske, att man har blivit den man är pga det som hände. Och så är det förstås, att allt som händer en är med och formar en. Men inte så att någon som inte har varit med om något motsvarande inte kan få samma färdigheter eller samma problem. Men medan man tänker så, så vill man kanske väldigt gärna att de man möter ska ha kunskap om just det man själv var med om, för att kunna bemöta en bättre. Om man nu inte råkar bli bemött bra ändå. Fast jag tror istället att det vore bra om de man möter i vården kan bemöta en lyhört oavsett om de känner till att man har någon viss bakgrund eller ej.

Liknande det som skrevs här för några veckor sedan, att högre utbildade bemöts annorlunda än lägre utbildade och får annorlunda förväntningar och annorlunda hjälp. Det är bättre att alla får den hjälp de behöver, oavsett vilket fack de placeras in i.

VB sa...

Skulle mellan 1/3 och 1/5 av alla kvinnor ha varit utsatta för sexuella övergrepp i barndomen?!?! Nu vill jag verkligen veta var du har hittat de här siffrorna!

Eva-Lotta sa...

VB: i artikeln naturligtvis. Läs själv vetja!
Hälsar Eva-Lotta

Veronika sa...

Jag har läst liknande siffror förr, i något helt annat sammanhang. Stod det i artikeln hur de hade kommit fram till siffrorna eller var de bara citerade någonstans ifrån? De låter så otroligt höga, men det är ju tydligen så många som man brukar tro har varit utsatta för sexuella övergrepp. Fast det kan ju grunda sig i en enda studie som alla citerar men som i själva verket inte alls är representativ för något mer än just den lilla gruppen.

Amningshjälpen sa...

Veronika! Det var tre artiklar de refererade till, men jag har ingen aning om kvalitén. Men naturligtvis beror det ju på hur man frågar. Utan att man själv uppfattar att man varit utsatt för sexuella övergrepp så kan man ju falla ut som positiv i en screening. Jag vet också t.ex att andelen kvinnor i Sverige som har blivit slagna av en man tros vara 1/2. Och skulle man börja fråga runt tror jag nog att det här stämmer. Och antagligen är hälsan sämre i den grupp som blivit slagen. men kvinnorna i den här studien uppfattade själva att de utsatts för övergrepp. De hade också fått hjälp för sina problem, vilket författarna menar är en svaghet i studien. Precis som du påpekade kan andra kvinnor uppleva problemen helt annorlunda! Hälsar Eva-Lotta