Av Marit Olanders
Mammans partner är hennes viktigaste amningsstödjare. Partnern har till stor del tagit över den roll som grannkvinnor, mamma, svärmor, systrar och svägerskor har haft i andra tider och kulturer.
Då och då får jag rådgivningssamtal från pappor, som har satt sig in i det här med amning och benar ut problem. När jag ställer följdfrågor bollar han dem vidare till sin kvinna. I par där mammans partner läser på om amning, sätter sig in i hur bra läge och tag ser ut, lär sig känna igen de tidiga amningssignalerna har mammans partner en annan och mycket viktigare roll än den betjäntroll som pappor i krönikan "Victoria - akta dig för amningsmaffian" i Aftonbladet. (Samkönade par ignoreras f ö.) De är ett team som jobbar tillsammans.
Att teamwork är viktigt under förlossningen underströk kronprisessparets förlossningsläkare. "När ett par jobbar tillsammans i gemenskap och trygghet kan det bli så här bra", sa han. Och det verkar gälla för amningsperioden också. Forskning visar att nyblivna fäder vill ha mer information om amning, och att både de och deras kvinnor sätter stort värde på den nya gemensamma erfarenheten av att bli föräldrar. Att nyblivna fäder vill veta mer om vad som förväntas av dem vad gäller amning har Mats Berggren gästbloggat om här på Amningsbloggen.
Att bli pappa eller medmamma handlar om mycket mer än att hämta vattenglas och torka kräk, som krönikören i Aftonbladet föraktfullt uttrycker det. I stället handlar det om att tillsammans gå in i en ny fas i livet, en fas där kvinnan och det nyfödda barnet för en tid kommer i första hand. Vill mamman amma så underlättas det enormt om partnern kan stötta amningen, både känslomässigt och praktiskt.
I själva verket kan man förmoda att det är i de mest jämställda förhållandena som det ammas mest åtminstone om man använder uttaget av pappadagar som mätare. Enligt en svensk undersökning från 2010 ammades barn till pappor som tog ut pappaledighet längre än barn till pappor som inte tog ut föräldraledighet det första året. Tidigare forskning visar genomgående att det är välutbildade kvinnor, med hög position på arbetsmarknaden, som ammar mer och arbetslösa och hemmafruar ammar mindre. Det är förstås en mångfacetterad fråga men man kan i alla fall dra slutsatsen att amning inte är ett hinder för jämställdhet.
Skadar artiklar som den i Aftonbladet amningen? Kanske är det att tillmäta den sortens journalistik för stor betydelse. Men man kan i alla fall konstatera att det knappast är neutralt att likna ammade bröst vid "mjölkmaskinerna i skolmatsalen" och att prata om amning i termer av att "slänga fram bröstet minst åtta gånger per dygn".
Tar man Rebecca Weidmo Uvdell på orden och slänger fram brösten så blir det nog tokigt. Bäst är om bröstet får hänga fritt, om man inte har stora bröst och måste stödja dem lätt underifrån för att se sina egna bröstvårtor och kunna styra in barnet i rätt position. Så visst innehåller ord som mjölkmaskiner (egentligen en apparat som man mjölkar kor med) och slänger en negativ värdeladdning.
Artikelförfattaren sprider också föreställningen att amning är något som bör inträffa var tredje timme. Hon skriver minst var tredje timme, men det lilla ordet minst brukar falla bort och mågna förädlrar siktar på amnign var tredje timme. Då går man ifrån idén om fri amning, eftersom barn inte är så regelbundna och i de allra flesta fall vill till bröstet betydligt oftare. Rebecca Weidmo Uvdell är väl varken den första eller sista som säger att amning ska ske minst var tredje timme men det gör inte resonemanget mindre fel.
7 kommentarer:
Så tråkigt för den enskilde om amningen blir att se sig som en mjölkmaskin och att man slänger fram sina bröst. Jag och mina bebsar har alltid mötts vid bröstet. Jag har aldrig "slängt fram" något bröst. Mina bebisar har sökt bröstet. Mina bröst har börjat rinna och jag har lagt till och vi har varit i en helt synkroniserad rytm. Med amningen av min yngsta har med tiden sökandet ersatts med ett finurligt leende och pekande på det ena bröstet - "amma denna sida" och ett ständigt klappande på det andra. Det är en underbar upplevelse att känna bebisens behov innan hungern/behovet ger sig till känna i form av skrik - att märka att det rinner och pirrar i bröstet samtidigt som bebisen börjar röra på sig i sömnen och att vi ammar och bebis somnar om ett par timmar. Det önskar jag alla fick uppleva. Inga timmar räknade. Bröst och bebis sammanförs när behov finns. Någon industri har vi inte här hemma - ja det skulle vara tvättinrättning och städbolag då.
Oj, nu har jag läst artikel och känner ja, att det är sorgligt faktiskt. Först blev jag irriterad och arg men det är nog mest sorgligt att man tror att det är amningen som styr relationen mellan mamma-pappa-barn.
Min man är far till tre barn - fullt ut från första dagen. Barnen är ammade 10 månader, 14 månader och hittills två år och två månader för att forsatt amma på obestämd tid. Jag måste dra på läppnarn vid tanke på att ett bröst skulle hindra min käre make från att vara pappa. Han har kärleksfullt betraktat de små nyfödda när de suttat vid bröstet. Han han har ömt haft dem på magen när de velat och gett dem bröstet när de visat signaler, precis som han skulle tolkat deras signaler och gett dem en flaska om vi hade flaskmatat. Hans ankytning till dem har inneburit att han kunnat läsa deras signaler och gett dem det de velat ha och behövt. Om det varit bröstet har han sett det lika snart som jag och visar inte det om något att amning inte hindrar en far från att vara förälder fullt ut "även" om man har ett barn som ammar.
Min man har inte varit mer hemma än de flesta. I snitt ett halvår per barn. Jag har varit hemma betydligt mer men bara för att vi varit hemma mer än 12 månader delad ledighet, blir väl inte min mans sex månader hemma mindre värda ur ett jämställdhetsperspektiv för att jag, mamman, snålat med min egen ekonomi för att var hemma eller eller två år per barn? Det är ett sådant missförstånd att amning stör anknytning och jämställdhet.
Det är anknytning om något att en pappa ger sitt barn bröstet även om det råkar sitta på mamman och inte värmas i mikron! VI har flaskat med välling på våra äldsta också så vi är inte helt flaskoerfarna.
Den här frågan berör mig så mycket så jag kan inte låta bli,
Vi satt i bilen men alla tre, stressade, försenad till en middagsbjudning. Jag hade varit ensam hela dag med en sexåring, fyraåring och ettochetthalvtåing, varit på dansuppvisning, ätit pickning på stan, varit på lekplats, sövt lillan alldelse för sent, dragit hem och bytt kläder på alla. Maken hade jobbat. Och så var vi bortbjudan. Satt i bilen. Lillan fick inte hinna amma innan vi åkte. Hon var ju inte spädis.. maken plockade bara upp oss med bilen. Lilla skrek redan när han kom. Så körde vi trehundra meter. Ja, vi kan inget göra, vi får köra på sa jag. Då sa mannen ingen. Han stannade bilen vid vägkanten. Tog loss lillan, bar bak henne till mig i bilens baksäte forsatt tyst och så ammade vi och blev sena och sen kissade lillan i gräset, spänndes fast av en leende och nöjd pappa och så kom vi fram men en halvtimme sent. Pappor kan till ammade barn! Basta! Mina barn har inte en pappa på avbytarbänken men en mamma som ibland under stress tappar perspektivet.
En debattartikel om att Victoria ska akta sig för "amningsmaffian"... http://www.aftonbladet.se/debatt/article14426495.ab
Har undrat var alla kritiker som förr var så flitiga att kommentera här hade tagit vägen. Och där var visst en!
Hanna - jag ser ingen kritik i att skicka en länk rätt upp och ner? Emma - det den länken hela ovanstående text handlar om så visst hade jag sett den.
Ja jo, jag menade ju inte kommentaren ovan utan kvinnan i Aftonbladet.
Skicka en kommentar