torsdag 12 februari 2009

Tänk PRIDE

Eller: Ibland är lögnen en fullt framkomlig väg

Camilla Gönczi berättar i Upsala Nya Tidning att hon ammar sin tvååring och hon ammar henne offentligt.
– Det finns en allmän känsla att folk inte tycker att det här är okey, säger Camilla till tidningen. När hon ammar på stan och någon tittar så ler hon glatt tillbaka och då brukar hon få ett leende tillbaka.

För ett tag sedan fick jag ett samtal från en mamma som lät gråtfärdig innan hon fått fram första ordet. Tvååringen hade fått karies och nu måste hon till tandläkaren tyckte mamman, som inte ens orkade med tanken på att få sin amning ifrågasatt där.
- Säg inte att du ammar då, sa jag.
    Det ville hon inte. Hon ville tala sanning
- Skicka pappan, sa jag
Det ville hon inte heller. Hon ville absolut vara med själv.

Då berättade jag hur jag gjorde när jag ammade mina barn överallt och hela tiden. Lisa, min yngsta, var i typ skolåldern innan hon slutade amma och man kan nog fastslå att det inte bara en allmän känsla att folk inte tycker att det är ålder då det fortfarande är okey att amma. Jag smusslade aldrig utan jag gjorde just som Camilla. Tittade tillbaka och log glatt. Jag tänkte faktiskt på hur olika homosexuella gör och hur de påverkar mig som betraktare. Om de smusslar så blir man ju sugen på att glo men om de inte smusslar så finns det liksom inget att smygglo på.

- Du menar att jag ska tänka pride sa kvinnan i luren
- Ja exakt, sa jag, jag menar att du ska tänka pride.

Men visst, det är inte alltid man har lust att blotta sina livsval för allmän beskådan hur stolt man än är. Och då är ju lögnen en fullt framkomlig väg. När Lisa var i åttaårsåldern blev hon medveten om att hennes amningsperiod var längre än de flesta andras och en åttaåring vill ju vara just som de flesta andra. En dag berättade hon:
- Mamma, jag ammade ju tills jag började skolan, men det tycker jag är lite väl länge så jag brukar säga att jag slutade när jag var fem.

Idag är hon pride igen och hävdar bestämt att hon aldrig har skämts för att hon ammade tills hon började skolan och att det är jag som har ljugit ihop historien, och det kanske jag har också.

Eva-Lotta Funkquist

2 kommentarer:

Maria sa...

Sjukt. Att ens (ut)sätta ett barn (som inte längre har fysiska behov av vare sig bröstnärheten eller mjölken) i en situation där h*n tvingas ljuga inför sina jämnåriga är inget annat än ren och skär grymhet från förälderns sida. Stackars barn.

Anonym sa...

Eller så kanske det är samhället som har en förvriden bild av amning och som gör att ett barn känner sig tvungen att ljuga...?