Småbarnsamning på fik med dold kamera

Av Marit Olanders

Vilka reaktioner kan man få om man ammar sin ettåring, tvååring eller fyraåring på ett fik i New York?
Se själv!

Minns ni amningssnäckorna?

Av Marit Olanders

På 90-talet spred sig bruket att använda snäckor som behandling på bröstvårtorna vid såriga bröstvårtor. Det finns en artikel om detta i Amningsnytt 4/99. Det handlar om att man samlar in skal av skålsnäckan (patella vulgata) och gör dem rena. Sedan trycker man ut lite bröstmjölk, placerar skålsnäckan över bröstvårtan i behån och tanken är att bröstvårtan ska läka, badandes i bröstmjölk. I Amningsnytt påtalas att snäckorna i ett försök gav fler bättre lindring av besvären än kontrollgruppen.

Det står dock ingenting om huruvida mammorna i studien fick hjälp med att justera barnets läge och tag för att minska besvären. Och det är ju just det. Sår uppkommer inte bara sådär. Det är en myt att kvinnor får sår på bröstvårtorna för att barnet suger "för hårt" eller "för länge", och det var en viktig anledning till att man begränsade amningen tidsmässigt de första dagarna förr (ibland sker det ännu).

Bestående och djupa sår blir det för att bröstvårtan utsätts för nötning, och det kan den göra om barnet inte har tillräckligt stort tag av någon anledning.

De första dagarna kan man få blåsor eller ytliga sår som kan göra ont även om taget är tillräckligt stort, men smärtan ska släppa när barnet har tagit tag, inte sitta i efter den första veckan. Gör den det så sök vård!

Amsak, amningssakkunniga i Stockholms län, har författat ett regionalt vårdprogram, Bröstkomplikationer i samband med amning. Här avråder Amsak från att behandla sår med snäckor. De rekommenderar inte heller salvor, E-vitaminpreparat, tepåsar eller citronsaft. Anlednignen tycks vara att det är så oerhört viktigt att sår hålls rena, och man befarar att olika preparat kan bidra till att bakterier sprids. Gruppen påpekar också att mer forskning behövs.

Så om du får sår. Håll det rent, tvätta händerna ytterst noga innan du tar i bröstet, byt eventuella inlägg eller bröstvårtsskydd ofta och håll dem rena. Och, för att förhindra att sår uppkommer, se över barnets tag. Gör det ont och/eller du ser att bröstvårtan är sned eller tilltryckt direkt efter amningen så behöver taget justeras. Din upplevelse är viktigare än vårdpersonalens försäkran om att "det ser bra ut".

Det är inte motivation som saknas

Av Marit Olanders

Sydsvenskan skriver idag om flaskmatning och amning, där flaskmatning framställs som det normala och jämställda i brödtext, rubrik och bildsättning, och amning beskrivs som "ett plus" - om den fungerar. Varför amningen fungerar för allt färre kvinnor lämnas därhän.

Texterna är inte särskilt kunnigt skrivna. Reportern går i samma fälla som så många andra och påstår att "de svenska amningsiffrorna är bland de högsta i världen" - och hänvisar till de två tredjedelar som har amningen kvar vid sexmånadersdagen - helt eller delvis. Jämför det med exempelvis Malawi, där 97% har kvar amningen - vid ett år.

Trots att rubriken på mittuppslaget i Sydsvenskans A-del är "Flaskan gav familjen ny närhet" visar det sig i brödtexten att barnet det handlar om inte helflaskas utan även ammas, och det är inte familjen i sin helhet som har intervjuats, utan pappan. Han säger förresten "Det är skönt att vara den vitala biten, inte bara ett stöd". Det kan tolkas som jämställt men det kan också tolkas som att det inte är förenligt med den traditionella mansrollen att "bara" vara ett stöd. Men han hade ändå föredragit att amningen hade fungerat.

En ny text på Uppsala läns landstings egen hemsida konstaterar också att amningen minskar och har också fått siffrorna helt om bakfoten. Här påstås helt okritiskt att 80 procent av barnen i landstinget helammas vid fyra månader och 70 procent vid sex månader. Det är snarare all amning, helt och delvis sammanlagt, det är frågan om.

Texten handlar annars om att amningen minskar också i Uppsala. Varför? Flera av de intervjuade mammorna i högerspalten anger amningspress som anledning. Men chefen för barnhälsovården, Margaretha Magnusson, verkar tro att föräldrarna är omotiverade. Lösningen på problemet med den sjunkande amningen i Uppsala är nämligen att personalen ska ge föräldrarna mer bakgrundsfakta om varför amning är "bäst".

- Att "tycka" duger inte. All personal som möter bebisar och deras mammor ska ha aktuell kunskap om amning. Vi måste förvissa oss om att kvinnan vet om fördelarna för sig själv och barnet för att sedan kunna göra ett aktivt val, säger Margaretha Magnusson och visar därmed att hon inte har fattat någonting av vad som håller på och händer. Det är ju inte motivation kvinnor saknar. De flesta vill amma. Det är praktiskt, kunnigt och uppdaterat stöd i amningen som behövs.

Margaretha Magnusson skyller den vikande amningen på föräldrarna - mammor som genomgått bröstkirurgi och mammor som inte "vill ge upp friheten". Hon för också ett helt obegripligt resonemang om att ekonomiska faktorer skulle påverka amningen negativt. Hon undviker helt att sätta ljuset på den organisation hon själv ansvarar för - barnhälsovården. Kan rådgivningen, eller bristen på rådgivning, på BVC ha något att göra med amningsförekomsten?

Den intervjuade pappan i Sydsvenskan bekräftar Margaretha Magnussons ord - för hans fru innebar flaskmatningen att hon kunde umgås med sina vänner på ett annat sätt. Men det var inte anledningen till att de började flaskmata. Anledningen var att amningen aldrig kom att flyta på.

Det är här utbildningen av barnhälsovården behövs. För att kunna ge praktiska instruktioner om hur amning eller flaskmatning går till.

Barn som inte vill ta bröstet

Av Marit Olanders

Att ha ett barn som inte vill ta bröstet utan vänder bort huvudet kan vara en enormt jobbig upplevelse. Fast man egentligen vet att det inte är vad det handlar om leder det lätt till känslor av att vara ratad, oomtyckt men också oro för att barnet inte får i sig mat.

Erbjuder man barnet mat ur nappflaska och barnet njutningsfullt äter från den kan det leda till lättnad över att barnet äter. Samtidigt kan det vara förkrossande smärtsamt att barnet inte ville ligga vid bröstet, att man förvägrades den intima närheten som fungerande amning ger.

Dessvärre kan nappflaskan vara en bedräglig hjälp. Krånglar amningen redan innan kan introduktion av nappflaska leda till att barn tvärvägrar bröstet totalt. Det kan naturligtvis gå bra också, men många samtal till Amningshjälpen handlar om när det inte går bra. Ibland är det vårdpersonal som har rått föräldrarna att mata med nappflaska, utan att informera om risken att det kan betyda att amningen går ännu sämre.

Om det är amma man vill så kan man försöka se över om man kan göra något i amningen innan man börjar med nappflaska. Fungerar amningen bättre ibland - och går det i så fall att dra nytta av de stunderna? Ofta fungerar det bättre när barnet är halvsovande, Då kan man försöka amma till sömns och sedan när barnet ska vakna. både dag- och nattetid. Fungerar amningen bättre om du ligger och ammar? När du står och går och ammar?

Ibland kan krångel vid bröstet bero på krånglande utdrivningsreflex. Om barnet suger de snabba sugtagen i början men aldrig börjar med de djupa tagen med sväljningar på vart eller vartannat sugtag utan i stället släpper bröstet och kanske skriker så kan det bero på att utdrivningsreflexen har hakat upp sig. Läs mer på Amningshjälpens hemsida.

Om barnet tvärtom börjar äta väldigt glupskt men sedan tvärt släpper bröstet kan det bero på kraftig utdrivningsreflex, ofta i kombination med stora mängder mjölk. Det är kanske i själva verket inte barnet som är glupskt, utan försöker värja sig för att inte storkna av all mjölk som kommer störtande. Läs mer om överproduktion av mjölk och hur man får ner produktionen på en rimlig nivå här.

Ofta hänger krångel vid bröstet ihop med att någon välmenande vårdpersonal har används hands on-teknik och lagt in barnets huvud intill bröstet med ett fast grepp om dess nacke. Det kan vara kränkande för mamman (eftersom vårdpersonalen då samtidigt tar i mammans bröst) och skrämmande för barnet. När jag får hjälpmammesamtal som handlar om krångel vid bröstet brukar jag fråga om detta har hänt och då är svaret nästan alltid ja. Det är bättre om vårdpersonal visar amning på sig själv med tygbröst och docka. Läs mer om det här.

Starka lukter, som parfym, och annan smak på mjölken, exempelvis vid menstruation, kan också få barn att vägra ta bröstet. Ibland råkar man ut för perioder av bröstvägran utan att man förstår varför alls. Man kan också behöva konsultera BVC eller läkare för att utesluta sjukdom.

Så hur gör man då för att få amningen att fungera igen? Det gäller att få barnet att tycka om att vara vid bröstet. Ett väl beprövat knep är att börja om från början - att gå och lägga sig tillsammans med sitt barn och halvligga tillbakalutad i soffan eller i en säng med många kuddar bakom ryggen. Var hud mot hud, barnet i bara blöjan. Lägg barnet på din bröskorg/mage och låt det utforska sin omgivning i sin egen takt. Låt det ta sig fram till en bröstvårta i sin egen takt. Hjälp barnet tillrätta när det känns bra, men låt barnet ta initativet och visa vägen. Kanske fick ni en sådan stund hud mot hud direkt efter förlossningen, men även efter flera månader sitter reflexerna kvar.

Se också videon "Å starte på nyt" på norska Ammehjelpens hemsida!

Egentligen går väl en del åt rätt håll

Av Eva-Lotta Funkquist

Gå in på vilken Flashbacksida som helst som handlar om brott. En av de första kommentarerna är oftast "Jaha, då är en berikare (nedsättande ord på invandrare) i farten igen". Hatet är utbrett och man blir förskräckt då man läser. Knappast någon säger emot. Det är lätt att tro att främlingsfientligheten galopperar. Speciellt muslimer är utpekade.

Men främlingsfientligheten galopperar inte, den minskar. Och Sverige intar en topplacering i tolerans. Läs gärna vad Aftonbladets reporter skrev på 30-talet.

Och jämför det med vad som hände när Moderaternas twitteransvarige Thomas Böhlmar kallade Socialdemokraternas Nalin Pekgul för klappturk (ett uttryck som används i rasistiska sammanhang på nätet). Thomas blev avstängd från arbetet.

Jag tror att de sociala medierna, som ju är en skrämmande plattform för rasister, också ser till att öka vår tolerans på grund av att intolerans avslöjas och blir bemött. Även om man ibland ju blir förskräckt.

Cecilia skriver i en kommentar efter sitt förra inlägg som handlade om att hon var trött och ledsen efter att en debatt mellan ammare och flaskmatare blossat upp igen:

"Jag tycker att amning är bra och det står jag upp för. Jag är samtidigt för valfrihet och respekt. Och jag accepterar inte att bli kallad för fascist. Det är väl mitt statement."


För några år sedan skrev vi inte så, vi ryckte på axlarna då vi blev kallade fascister. När Linna Johansson skrev det här inlägget märkte vi det inte förrän efter ett halvår och då gjorde vi just inget annat (vad jag vet i alla fall) än att jag och Marit kommenterade det lite förstrött för varandra i en bisats. Jo, jag bloggade faktiskt om det också.

Idag tror jag att Amningshjälpens styrelse skulle ha tagit tag i problemet. 1. Har någon ifrån Amningshjälpen och i Amningshjälpens namn skickat mejl till Linna Johansson? 2. Eller har någon hittat på att hen är med i Amningshjälpen och mejlat till Linna Johansson? 3. Eller har Linna Johansson slarvigt dragit slutsatsen att mejl hon har fått kommer från Amningshjälpen? Ni kan säkert tänka ut flera scenarier

Och jag undrar fortfarande.....

Ge upp, Titan television!

Av Marit Olanders

Titan Television fortsätter att jaga intervjuobjekt till ett program om "långtidsammande" kvinnor och deras barn. Det har de har gjort med ojämna mellanrum i flera år, utan att få napp. Nu verkar de gå ett steg längre än tidigare och spårar kvinnor som exempelvis har kommenterat på bloggen Amma vidare.

Enligt Titan vill de göra programmet för att amningen har gått ner på senare år. Men det är amningen de första månaderna som backar. Amningsförekomsten vid ett år ligger still och mätningar av amnignsförekomsten bland äldre barn mäts inte. Gör gärna TV om varför amningsförekomsten de första månaderna backar! Men blanda inte in så kallade långtidsammande mammor och deras barn i det.

Jag tycker det är viktigt att vi breddar amningsnormen i samhället så att det blir fullt accepterat att amma och flaska i full frihet, var man än befinner sig. Men jag tror inte att en så kallad dokumentär i TV3 är rätt sätt att sprida det budskapet. Det gjordes ett program om en kvinna som ammade sin åttaåring i England för många år sedan. Klipp om dem får hundratusentals träffar på Youtube och i ett av dem kallas mamman för "weird".

Fördomarna är fortfarande många om amning av barn efter det första året. Vi kan bemöta dem på många sätt. Men TV, med sin oerhörda genomslagskraft, som förstärks av youtubeklipp med sin höga spridningspotential, är inte rätt medium. Det riskerar bara motverka sitt (påstådda) syfte.

Vi lever i ett mobbningssamhälle med enormt hårda normer för hur man ska vara för att betraktas som normal, inte minst under uppväxttiden. Att då göra TV-program som hänger ut ett barn och dess mamma är inte etiskt försvarbart. Att påstå att det har att göra med minskad amning de första månaderna känns som en riktigt dålig bortförklaring.

Ge upp, Titan telvision. Inse en gång för alla att det är en dålig idé.

Mer tillåtande klimat behövs

Av Cecilia Kauppi, hjälpmamma i Stockholm

Nu har en debatt mellan ammare och flaskmatare blossat upp igen. Det gör mig trött och ledsen. Det tar kraft och energi från det gemensamma mål vi alla trots allt verkar sträva mot - att stötta      mammor i deras personliga val.

Jag tror att inget gott kan komma av att vi slänger glåpord mot varandra. Begrepp som fascister, nazister, maffia, och fundamentalister borde inte höra inte hemma i amningsdebatten. Dels urvattnar det begreppen och förminskar lidandet hos de verkliga offren för all ondska som på riktigt verkligen ägt rum i världen. Läs gärna artikeln i Svenska Dagbladet idag om mord och tortyr i      Argentina, och fundera sedan en extra gång om det verkligen är jämförbart att kalla amningsförespråkare för fascister. Dels är det oftast fel personer som ilskan riktas emot.  Alla ogenomtänka ord som någonsin yttrats i ute i samhället verkar Amningshjälpen få klä skott för. Allt från "alla kan amma" (okänt ursprung) till "bröst är bäst" (titeln på en norsk film som tidigare brukat visas av mödravården). Jag känner mig matt.

När det gäller svaret på om alla kan lära sig amma eller inte, så skulle jag vilja invända att det är fel på själva frågan. Amning är inte en färdighet man antingen kan eller inte kan. Och det är långt ifrån så enkelt att en del  "helt enkelt inte kan amma".  Amning är komplext! Det är ett samspel, det ska inte vara en prestation. Amning är en process, och den kan vara skör och störas av en mängd olika faktorer. Jag tycker att det är betydligt mer fruktbart att använda begreppen amningen fungerar/fungerar inte istället för att peka ut att det skulle vara något fel på mamman      som "inte kan". Ibland fungerar inte amningen. Det är komplext. Inte enkelt. Och det är långt ifrån ovanligt att amningen för samma kvinna fungerar med ett barn, men inte med ett annat barn.

Men vilka är egentligen de här påstådda amningsprofeterna det pratas så mycket om? Är det mig de menar? Är det olika amningsbloggare? Är det laktationskonsulter och amningsexperter och forskare? Är det hjälpmammor inom Amningshjälpen? Vilka är det egentligen som är med i den här "maffian"?

På min fritid är jag engagerad i Amningshjälpen som är en ideell förening. Vi svarar på frågor om amning och stöttar mammor som vill amma, och mammor som vill sluta amma. En sak jag lärt mig är hur olika mammor är! Hur olika vi känner, hur olika saker vi vill och trivs med. Hjälpmammans roll är att stötta mamman utifrån hennes unika situation, att lyssna in och inte endast ge råd om hur        hon ska göra utan att visa på många olika alternativ, så att man själv kan fundera och prova sig fram till det som fungerar bäst för just ens egen familj.

Jag skulle säga att med den utbildning som hjälpmammor har, eller den som laktationskonsulter och barnmorskor på amningsmottagningar har, så har vi i regel stor kunskap om amningsproblem och bröstkomplikationer. Vi vet hur svårt det kan vara att amma!

Vi är också vana att möta mammor som inte trivs med att amma, och försöka stötta och hjälpa dem att hitta lösningar som känns bra för dem. Jag tror inte att det är i våra led man finner fördomarna eller skuldbeläggandet. Det är nog snarare bland personer som främst använder sig själva som måttstock för andra, och har svårt att sätta sig in i att människor är olika. Kanske bland äldre släktingar, fördomsfulla bekanta och sura tanter som blänger på bussen. Mer sällan bland oss som pluggat på om allt från otäcka bröstbölder, white spots och dåliga tag till strejkande utdrivningsreflexer.

För många av oss är detta långt mer än bara skrivbordskunskap. Anledningen till att jag för 10 år sedan alls kom att intressera mig för amningsrådgivning , var att amningen fungerade så dåligt med mitt första barn. Efter många jobbiga turer löste det sig - mot alla odds, kändes det som - men jag vet också av egen erfarenhet hur ohållbart det blir att fortsätta amma när det inte fungerar.

När mitt barn var två veckor stod det och vägde på en knivsudd om jag ens skulle klara att fortsätta amma veckan ut. Nu ammade jag henne trots allt i över två år, men det kunde precis lika gärna ha tippat åt andra hållet och inte blivit mer än två veckor. två fruktansvärda veckor som jag aldrig skulle vilja göra om igen! Jag förstår definitivt de som lägger ned en trasslig amning.

Jag frågar mig vem som är fienden här egentligen. Vi har en snäv amningsnorm i vår kultur som dikterar att man inte ska amma för lite. Inte amma för länge. Inte för kort tid. Inte amma för ofta. Inte amma på natten. Inte amma på stan. Inte välja bort amning.

Sverige är landet lagom. Vi skulle kunna dela in mammorna i tre huvudgrupper. De som ammar lagom accepteras som normala och gör "rätt". Vi som ammar länge ses som äckliga. De som ammar kort tid eller inte alls ses som egoistiska.

Varför ska vi bråka med varandra? Vem tjänar på att vi skuldbelägger varandra och tävlar om vem det är mest synd om?

För att tidningarna ska få sälja lösnummer om amningskriget? Varför nappar vi på betet? Varför gör vi varandra till "the bad guys"? Är det för att man själv ser mer normal ut om man hittar någon som avviker ännu mer att peka finger mot?

Vore det inte mycket mer konstruktivt om vi gjorde gemensam sak och istället jobbar för ett mer tillåtande amningsklimat för alla? Där det är accepterat att både amma kort, långt, mittimellan eller inte alls!

Hur mycket är en valfrihet värd när den inte är till för alla?