torsdag 30 april 2009

Drevet går mot sömnmetoder - eller?

Efter att bl a Amningsbloggen uppmärksammade en film på Anna Wahlgrens hemsida om hur spädbarn ska fås att sova genom att tryckas ner på mage och kraftigt skakas i barnvagn har både barnläkaren Lars H Gustafsson och Aftonbladet engagerat sig i saken.

Lars H Gustafsson menar i sin blogg, tillsammans med kollegerna Marie Köhler och Tor Lindberg, att risken är stor att man tar i bara lite för hårt och att metoden, som den presenterades på filmen innan den togs bort, innebär risker att barn får revbensfrakturer och små små blödningar i hjärnan, s k shaken baby syndrome. Men Lars H vänder sig också emot den uppenbart kränkande i behandlingen och han gör det som många vuxna inte vågar - han sätter sig in i det lilla barnets situation och konstaterar att det för barnet måste vara mycket obehagligt att bli utsatt för detta.

Man får dock inte glömma att det finns fler "metoder" i svang i Sverige, som det helt uppenbart är mycket obehagligt att bli utsatt för som litet barn. Metoder har som mål att korrigera barnets beteende, t ex att somna utan kroppskontakt med vårdaren. Femminutersmetoden är det populära namnet på flera likartade metoder som också går ut på att barn inte får ammas till sömns utan somna utan kroppskontakt i egen säng. Den skulle också röra upp starka känslor om den visades på film, med den viktiga skillnaden att den knappast ökar risken för fysisk misshandel av barnet på de sätt som beskrivits ovan.

Kanske tiden är mogen för att opinionen ska svänga, så att vi kommer bort från föreställningen om att det skulle vara farligt eller dumt att amma till sömns och sova tillsammans med sitt barn under säkra omständigheter. Vad det i grund och botten handlar om är ju om vi ska kunna komma bort från ideer som handlar om att "slå dövörat till" för barnen. Modern forskning tyder på att barns utveckling gynnas av samspel och lyhört bemötande.

Ska vi få en förändring i grunden krävs att det inte blir ett för enkelspårigt drev bara mot Anna Wahlgren.

Marit Olanders

Snälla, var vänlig och stör ej!

Ann-Marie Widström är barnmorska och verksam forskare på Karolinska institutet i Stockholm. Hon började sin forskarkarriär på 1980-talet. När barn föddes var det då en utbredd rutin att suga luftrören rena och tömma barnets magsäck på dess innehåll. Motivet var att förhindra att barnet drog ner slem och magsäcksinnehåll i lungorna. Ann-Marie studerade hur barnen betedde sig beroende på om de sögs eller inte. Hon noterade rörelser vakenhetsgrad, hjärtfrekvens och blodtryck under barnets första timmar. Då upptäckte hon något mycket intressant. Barnen, speciellt de som inte sögs, uppvisade ett organiserat ätbeteende som tidigare inte var beskrivet. Ett nyfött barn kunde t.ex. bete sig så här: 1 min: avslappnad. 20 min: första hand till mun rörelsen. 22 min: sugrörelser med munnen. 32 minuter: aktivare sugbeteende. 39 min: rooting, tar bröstvårtan och börjar suga. Ann-Maries slutsats blev att vårdrutiner som äventyrar barnets medfödda organiserade beteende bör undvikas. Barn sugs inte längre på rutin utan läggs numera direkt på moderns bröst. Men nya vårdrutiner riskerar störa barnet istället. Vägning inom ett viss tidsintervall, sen avnavling, kläder som ska kläs på innan barnet fotograferas eller alltför snabb överflyttning till BB är tänkbara nya rutiner som stör barnets organiserade amningsbeteende. Snälla, var vänlig och stör ej!


Eva-Lotta Funkquist

tisdag 28 april 2009

Tycker du att jag ska prova med femminutersmetoden?

Min dotter kan inte somna själv och hon kan inte sova i egen säng. Jag måste amma henne för att hon ska somna. Vad har jag gjort för fel? Tycker du att jag ska prova med femminutersmetoden?

Frågor av den här typen får man ofta när man är hjälpmamma. Nåt sorts råd vill man ju ändå få till. Jag brukar svara så här:

Du har inte gjort något fel. Fortsätt du låta bebisen amma sig till sömns. Det är bra för henne.
Låt henne gärna amma sig till sömns framför teven eller samtidigt som du läser eller gör något annat trevligt. Då blir du inte stressad av att hon inte somnar. Somnar hon inte så somnar hon inte och det är inget farligt med det. Hon behöver inga fasta tider, hon kommer att somna när hon behöver. Låt henne sova huller om buller, var som helst och när som helst. Gör en mysig plats åt henne i vardagsrumssoffan dit du bara kan tippa över henne när hon somnat och det börjar bli varmt i famnen. Då har hon dig nära och blir inte rädd när hon vaknar till.

måndag 27 april 2009

Att somna med ett mjölkigt bröst i munnen


Bland oss som växte upp på 1970-talet och senare finns en starkt utbredd föreställning: Att man inte ska gå på A-brunnar för då ... händer något hemskt, oklart vad.
Det finns också andra företeelser i vår värld som man kan få höra att man ska akta sig för. Bada inte direkt efter maten för då får du kramp t ex. Eller varför inte Låt inte barnet somna vid bröstet. För då händer något hemskt. Man binder ris åt egen rygg får man höra. och det låter ju smärtsamt.. 

I själva verket är det nästan omöjligt att undvika ibland. Att amma är väldigt sövande för ett litet barn. Amning är både mat och skydd. I förälderns famn, med ett mjölkigt bröst i munnen, är det så lätt, så lätt att somna. Men då kommer föräldrauppfostrarna: Aj aj aj så får du INTE göra.

En av föräldrauppfostrarna visar nu på film på sin egen hemsida hur hon tycker man kan göra i stället. Lägga spädbarnet på magen, där det inte kan röra sig eller överhuvud taget meddela sig med omvärlden annat än med skrik. Plats: en barnvagn. Med stor muskelkraft och ryckiga rörelser skakar man vagnen fram och tillbaka omväxlande med att man trycker ner barnets huvud när det, förtvivlat gråtande, försöker befria sig från situationen. Det är mycket obehagligt att se på. Känsliga läsare varnas.

Alla kan inte amma – nej. Men det är inte farligt att ge hudkontakt heller. Man drabbas inte av sju eller sjuttio års olycka. Man är ingen mes för att man inte klarar att hålla sitt barn på en armlängds avstånd och låta det gråta sig till sömns.

Så låt dem inte lura dig. Vill du dansa med ditt barn intill din nakna hud och smeka det mjukt över ryggen tills det somnar så gör det. Vill du amma ditt barn till sömns så gör det. Och kanske luta dig bakåt och nicka till lite själv under tiden.
Zzzzz.

Marit Olanders

TILLÄGG 28 april: Filmen är borttagen nu.

fredag 24 april 2009

Hängiven, respektingivande och beredd på att kämpa


Kirurgen gled ner på kontorsstolen och gjorde en gest mot läkaren han hade i släptåg att han skulle sätta sig på stolen bredvid. Sedan nickade han glatt åt mitt håll och sa vänd till kollegan.

- Det här, Mehmed, det är Eva-Lotta, hon är sjuksköterska här på avdelningen och hon är militant amningsfanatiker.

- Och det här är Mehmed, lade han sen till och vände sig mot mig och fortsatte, han ska arbeta här på avdelningen i sex månader.

Mehmed tittade inte glatt på mig. Snarast närmare med avsmak och han såg ut som om han tänkte något i stil med: ”Allah, led mina steg, hennes hår vore nog prövning” (det brinner i hennarött).

Det kändes som om sex månader av dagligt samarbete kunde ha börjat bättre. Faktiskt kändes det som om det inte kunde ha börjat sämre. Jag drabbades av en övertygande känsla av att Mehmet, redan innan jag öppnat munnen, helt dömde ut min förmåga till något sorts vettigt resonemang. Så lätt var det alltså att få mig att framstå som omöjlig att ha att göra med.

Det var nu inte första gången någon kallade mig amningsfanatiker. Att hävda barns rätt till föräldrarnas tid och kropp väcker känslor. Och framförallt, det väcker rädslor, kanske speciellt i sjukhusvärldens hierarkiska system. Kirurgen gav förvisso ett helt oskrämt intryck, men ibland är det ju inte hos budbäraren som känslorna härbärgerar och de öppna påhoppen är ju sällan de elakast menade. Bläddrandes i ett kardex pladdrade han glatt vidare om stenoser och fimoser och andra oöppningar som ger kirurglivet mening. Han var synbarligen omedveten om den kommunikativa kollaps han just orsakat.

Men så tänkte jag ett tag till. Jag kunde ju faktiskt själv ge omdömet innebörd och själv välja hur budskapet skulle tolkas. Varför skulle jag överlåta åt Mehmed att skapa en bild av mig på grund av det sagda, innan jag ens själv öppnat munnen.

Militant amningsfanatiker. Det låter ju som om kirurgen menade att jag är oresonlig, beredd på att göra övertramp och fullkomligt osaklig.

Men han kan också menat att jag är hängiven, respektingivande och beredd på att kämpa för det jag tror är rätt.

Så menade han förstås.

Och vänd till Mehmed sa jag: ”Så tydligt har aldrig någon uttryckt sin respekt för mina åsikter. Välkommen till avdelningen. Vi kommer säkert att få det trevligt tillsammans”.

Och se, visst fick vi det trevligt tillsammans. För Mehmed var inte barns rätt till föräldrarna tid och kropp något kontroversiellt. För honom var det kanske en tyst, ens aldrig ifrågasatt, kunskap, att vissa saker aldrig skall förvägras barnet. Kan den tysta kunskapen ha något samband med att jag och mina meningsfränder på avdelningen färgar våra hår med en prima exportprodukt från mellersta östern? Eller är det Pippistyrka vi tror oss behöva?


Eva-Lotta Funkquist

onsdag 22 april 2009

Omvandla vrede till harmoni

I öknen i Kalahari lever folket !Kung San. Barnen hos !Kung San ammas tills de är flera år gamla och lever i ständig närhet till många vuxna. All kärlek slösas på barnen. Det berättas om !Kung San i boken Det glömda folket i Kalahari. Följande citet är hämtat därifrån. Jag läste det för många år sen och tänker ofta på det.

Endast en gång såg vi ett barn som i ett anfall av vrede uppträdde aggressivt mot en vuxen. Det var en liten pojke på två eller tre år som hade blivit buren av Hidikwa, en av de äldre kvinnorna i gruppen, till det ställe där hon ville sitta. Där satt redan tidigare några av hennes väninnor. Vad som var anledningen till barnets utbrott fick vi aldrig veta, kanske hade han inte velat bli flyttad. I vilket fall såg han retlig ut och var på gränsen till att börja gråta. Han verkade dessutom obeslutsam om han skulle stanna kvar eller gå i väg. Han hade en käpp i handen och plötsligt började han slå Hidikwa i ryggen. Det kan inte ha gjort ont eftersom slagen inte var kraftiga och träffade läderskynket hon bar över axlarna. Hon vände sig om och tittade på honom med ett roat leende. Så tog hon tag i käppen och sade något till barnet. Sedan återvände hon till samtalet och han fortsatte att slå henne. Nu tog hon upp ett vedträ och pekade menade på honom. Men hon log fortfarande. Så vände hon sig om och fortsatte konversationen. När barnet började slå henne för tredje gången vände hon sig om, sträckte sig efter honom och knuffade ner honom i sitt knä. Samtidigt som hon milt tillrättavisade honom fortsatte hon att le. Snart skrattade pojken också och sedan satt han framför Hidikwa med käppen fortfarande i handen och började slå på marken i upphöjt lugn. Det var en exemplarisk lektion i konsten att med hjälp av skratt omvandla vrede till harmoni.

måndag 20 april 2009

Mormorshypotesen

Samhällen där människorna försörjer sig som jägare och samlare och huvudsakligen äter insamlade grönsaker är ofta matriarkala. Kvinnan stannar kvar i den grupp som hennes moder lever i då hon blir vuxen. Barnen ammas länge, åtminstone upp till tvåårsåldern. Därefter kommer en grupp av kvinnor att dela på bördan det innebär att skaffa föda åt barnen. Männens födosamlande täcker bara en liten del av gruppens energibehov.


Vid 45 år är kvinnans fortplantningsorgan lika gamla som hennes övriga organ kommer att vara vid 80 år. Kvinnas långa ofruktsamma period har ansetts innebära en evolutionär fördel. Mor och dotter kan dela på ansvaret för barn respektive barnbarn om kvinnorna slutar att föda barn redan i fyrtioårsålder. Denna förklaring till att kvinnor kommer så tidigt i klimakteriet presenterades första gången av 1957 och har kommit att kallas The grandmother hypothesis (1).


1. Williams GC. (1957) Pleiotropy, natural selection, and the evolution of senescence. Evolution, 11;398-411.


Eva-Lotta Funkquist