torsdag 30 april 2009
Drevet går mot sömnmetoder - eller?
Snälla, var vänlig och stör ej!
Eva-Lotta Funkquist
tisdag 28 april 2009
Tycker du att jag ska prova med femminutersmetoden?
Frågor av den här typen får man ofta när man är hjälpmamma. Nåt sorts råd vill man ju ändå få till. Jag brukar svara så här:
Du har inte gjort något fel. Fortsätt du låta bebisen amma sig till sömns. Det är bra för henne.
Låt henne gärna amma sig till sömns framför teven eller samtidigt som du läser eller gör något annat trevligt. Då blir du inte stressad av att hon inte somnar. Somnar hon inte så somnar hon inte och det är inget farligt med det. Hon behöver inga fasta tider, hon kommer att somna när hon behöver. Låt henne sova huller om buller, var som helst och när som helst. Gör en mysig plats åt henne i vardagsrumssoffan dit du bara kan tippa över henne när hon somnat och det börjar bli varmt i famnen. Då har hon dig nära och blir inte rädd när hon vaknar till.
måndag 27 april 2009
Att somna med ett mjölkigt bröst i munnen

Bland oss som växte upp på 1970-talet och senare finns en starkt utbredd föreställning: Att man inte ska gå på A-brunnar för då ... händer något hemskt, oklart vad.
fredag 24 april 2009
Hängiven, respektingivande och beredd på att kämpa
Kirurgen gled ner på kontorsstolen och gjorde en gest mot läkaren han hade i släptåg att han skulle sätta sig på stolen bredvid. Sedan nickade han glatt åt mitt håll och sa vänd till kollegan.
- Det här, Mehmed, det är Eva-Lotta, hon är sjuksköterska här på avdelningen och hon är militant amningsfanatiker.
- Och det här är Mehmed, lade han sen till och vände sig mot mig och fortsatte, han ska arbeta här på avdelningen i sex månader.
Mehmed tittade inte glatt på mig. Snarast närmare med avsmak och han såg ut som om han tänkte något i stil med: ”Allah, led mina steg, hennes hår vore nog prövning” (det brinner i hennarött).
Det kändes som om sex månader av dagligt samarbete kunde ha börjat bättre. Faktiskt kändes det som om det inte kunde ha börjat sämre. Jag drabbades av en övertygande känsla av att Mehmet, redan innan jag öppnat munnen, helt dömde ut min förmåga till något sorts vettigt resonemang. Så lätt var det alltså att få mig att framstå som omöjlig att ha att göra med.
Det var nu inte första gången någon kallade mig amningsfanatiker. Att hävda barns rätt till föräldrarnas tid och kropp väcker känslor. Och framförallt, det väcker rädslor, kanske speciellt i sjukhusvärldens hierarkiska system. Kirurgen gav förvisso ett helt oskrämt intryck, men ibland är det ju inte hos budbäraren som känslorna härbärgerar och de öppna påhoppen är ju sällan de elakast menade. Bläddrandes i ett kardex pladdrade han glatt vidare om stenoser och fimoser och andra oöppningar som ger kirurglivet mening. Han var synbarligen omedveten om den kommunikativa kollaps han just orsakat.
Men så tänkte jag ett tag till. Jag kunde ju faktiskt själv ge omdömet innebörd och själv välja hur budskapet skulle tolkas. Varför skulle jag överlåta åt Mehmed att skapa en bild av mig på grund av det sagda, innan jag ens själv öppnat munnen.
Militant amningsfanatiker. Det låter ju som om kirurgen menade att jag är oresonlig, beredd på att göra övertramp och fullkomligt osaklig.
Men han kan också menat att jag är hängiven, respektingivande och beredd på att kämpa för det jag tror är rätt.
Så menade han förstås.
Och vänd till Mehmed sa jag: ”Så tydligt har aldrig någon uttryckt sin respekt för mina åsikter. Välkommen till avdelningen. Vi kommer säkert att få det trevligt tillsammans”.
Och se, visst fick vi det trevligt tillsammans. För Mehmed var inte barns rätt till föräldrarna tid och kropp något kontroversiellt. För honom var det kanske en tyst, ens aldrig ifrågasatt, kunskap, att vissa saker aldrig skall förvägras barnet. Kan den tysta kunskapen ha något samband med att jag och mina meningsfränder på avdelningen färgar våra hår med en prima exportprodukt från mellersta östern? Eller är det Pippistyrka vi tror oss behöva?
Eva-Lotta Funkquist
onsdag 22 april 2009
Omvandla vrede till harmoni
Endast en gång såg vi ett barn som i ett anfall av vrede uppträdde aggressivt mot en vuxen. Det var en liten pojke på två eller tre år som hade blivit buren av Hidikwa, en av de äldre kvinnorna i gruppen, till det ställe där hon ville sitta. Där satt redan tidigare några av hennes väninnor. Vad som var anledningen till barnets utbrott fick vi aldrig veta, kanske hade han inte velat bli flyttad. I vilket fall såg han retlig ut och var på gränsen till att börja gråta. Han verkade dessutom obeslutsam om han skulle stanna kvar eller gå i väg. Han hade en käpp i handen och plötsligt började han slå Hidikwa i ryggen. Det kan inte ha gjort ont eftersom slagen inte var kraftiga och träffade läderskynket hon bar över axlarna. Hon vände sig om och tittade på honom med ett roat leende. Så tog hon tag i käppen och sade något till barnet. Sedan återvände hon till samtalet och han fortsatte att slå henne. Nu tog hon upp ett vedträ och pekade menade på honom. Men hon log fortfarande. Så vände hon sig om och fortsatte konversationen. När barnet började slå henne för tredje gången vände hon sig om, sträckte sig efter honom och knuffade ner honom i sitt knä. Samtidigt som hon milt tillrättavisade honom fortsatte hon att le. Snart skrattade pojken också och sedan satt han framför Hidikwa med käppen fortfarande i handen och började slå på marken i upphöjt lugn. Det var en exemplarisk lektion i konsten att med hjälp av skratt omvandla vrede till harmoni.
måndag 20 april 2009
Mormorshypotesen
Samhällen där människorna försörjer sig som jägare och samlare och huvudsakligen äter insamlade grönsaker är ofta matriarkala. Kvinnan stannar kvar i den grupp som hennes moder lever i då hon blir vuxen. Barnen ammas länge, åtminstone upp till tvåårsåldern. Därefter kommer en grupp av kvinnor att dela på bördan det innebär att skaffa föda åt barnen. Männens födosamlande täcker bara en liten del av gruppens energibehov.