Jag läste en berättelse om en samisk kvinna. När hon var barn hjälpte hon sin pappa att sköta renarna på fjället. Ibland, långt därute och på vintern, tog maten slut. En gång stannade pappan vid ett fruset vattendrag och sa till sin dotter: ”Här finns det mat”. ”Nej”, protesterade flickan, för hon visste ju, att i sådana vattendrag finns det ingen fisk. ”Det är när man tänker så man inte får någon fisk” svarade pappan, varpå han knackade hål på isen, släppte ner en krok i hålet och drog upp matfisken.
”Vi behöver den och den finns där” sa han till flickan.
Pappans sätt att förhålla sig gav flickan en metod att förhålla sig till livet. Livet hängde på att man rätt ställde frågan till sitt inre och gav sig tid till att svara.
”Kan jag?”,
”Ja, jag kan”
Ni förstår kanske vart jag vill komma. Att amma handlar om att tro att fisken finns där under isen. En av de vanligaste orsakerna till att kvinnor i västerlandet inte kan amma är upplevelsen av otillräcklig mjölkmängd. På den neonatalavdelning i Uppsala där jag arbetar pumpar nästan alla mammor ut bröstmjölk, ibland i månader, för att barnen skall få deras mjölk. Många gånger räcker inte mjölken de pumpar ut, utan barnet måste få en annans mammas mjölk eller kanske ersättning. På så sätt får kvinnan ett kvitto på att hennes produktion är otillräcklig. Sen, när barnet skall börja äta själv, kommer det verkliga kaoset i form av utebliven viktuppgång och ofta ett sugovilligt barn.
Frågan formuleras sällan, men den finns där hela tiden.
”Kan jag?”
Runt omkring mor och barn finns tvivlarna. Kanske har de inte kunnat amma själva. Kanske har de inte blivit ammade själva. Kanske har de inte, när det allra mest behövde det, fått höra.
”Ja, du kan”.
Om och om igen, vid varje rapport och vid varje rond upprepas påståendet.
”Hon har ju ingen mat”
Eller
”Hon pumpar ju bara 20 ml varje gång”
Som om motivation skulle kunna mätas. Som om duglighet skulle ha med millilitrar att göra.
Jag brukar låta påståendet förbli oemotsagt, eftersom mitt enda motargument sällan duger och eftersom jag till slut har lärt mig att det inte går att vända en finlandsfärja i Svandammen, inte utan att samtidigt riva hela staketet, halva Flustret och norra sjukhusets entré i alla fall.
Men nu säger jag det; att det är först när man tror att mjölken finns där som den gör det. Barnet behöver den. Mamman behöver den och den finns där.
Men ibland, när ingen annan hör, tror jag det händer det att någon viskar till mamman:
”Ja, du kan”.
Och ibland tror jag att denna enda viskning kan utgöra en skillnad.
3 kommentarer:
Du har så rätt, och det gäller allt i livet!!! Lita på sin förmåga och då finns den där!
Vilket nonsens! Alla gravida får höra att ALLA kan amma. Det är ingen som får höra att det faktiskt inte alltid går. Istället sliter kvinnor med såriga och blödande bröst för att alla kan och ska amma. Kanske skulle det tvärtom bli lättare för kvinnorna att amma om de inte kände sådan press på sig att göra det? Om det istället ges ett alternativ när man har såriga bröst att tillfälligtvis ge ersättning för att läka ihop och starta om när det känns okej? Att få höra att ingen ska behöva amma om det är smärtsamt. Eller om det visar sig att det inte går eller känns bra, bara skippa de negativa och stressfulla amningssituationerna för mamma och barn och börja med ersättning?
För egen del har det kravlösa och pragmatiska synsättet fungerat oändligt mycket bättre och jag tackar alla de barnmorskor jag mött som inte varit amningsfascister - det är de som fått min amning att fungera utan problem och utan stress.
Christine - du har helt rätt. Det finns t o m forskning som visar att prestationstänkandet inom amning missgynnar en god amningsrelation. Jag tänker på Renée Flackings doktorsavhandlilng Breastfeeding anv becoming a mother (Uppsala 2007).
"Alla kan amma" är en djupt rotad myt som har ställt till mycket skada.
Den som viskar "Ja du kan" måste också kunna visa HUR detta ska gå till. Det är där det många gånger brister. Kvinnor får veta att de "kan" amma men inte hur de ska gå tillväga för att slippa sår och andra smärtsamma problem.
Marit Olanders
Skicka en kommentar