Kirurgen gled ner på kontorsstolen och gjorde en gest mot läkaren han hade i släptåg att han skulle sätta sig på stolen bredvid. Sedan nickade han glatt åt mitt håll och sa vänd till kollegan.
- Det här, Mehmed, det är Eva-Lotta, hon är sjuksköterska här på avdelningen och hon är militant amningsfanatiker.
- Och det här är Mehmed, lade han sen till och vände sig mot mig och fortsatte, han ska arbeta här på avdelningen i sex månader.
Mehmed tittade inte glatt på mig. Snarast närmare med avsmak och han såg ut som om han tänkte något i stil med: ”Allah, led mina steg, hennes hår vore nog prövning” (det brinner i hennarött).
Det kändes som om sex månader av dagligt samarbete kunde ha börjat bättre. Faktiskt kändes det som om det inte kunde ha börjat sämre. Jag drabbades av en övertygande känsla av att Mehmet, redan innan jag öppnat munnen, helt dömde ut min förmåga till något sorts vettigt resonemang. Så lätt var det alltså att få mig att framstå som omöjlig att ha att göra med.
Det var nu inte första gången någon kallade mig amningsfanatiker. Att hävda barns rätt till föräldrarnas tid och kropp väcker känslor. Och framförallt, det väcker rädslor, kanske speciellt i sjukhusvärldens hierarkiska system. Kirurgen gav förvisso ett helt oskrämt intryck, men ibland är det ju inte hos budbäraren som känslorna härbärgerar och de öppna påhoppen är ju sällan de elakast menade. Bläddrandes i ett kardex pladdrade han glatt vidare om stenoser och fimoser och andra oöppningar som ger kirurglivet mening. Han var synbarligen omedveten om den kommunikativa kollaps han just orsakat.
Men så tänkte jag ett tag till. Jag kunde ju faktiskt själv ge omdömet innebörd och själv välja hur budskapet skulle tolkas. Varför skulle jag överlåta åt Mehmed att skapa en bild av mig på grund av det sagda, innan jag ens själv öppnat munnen.
Militant amningsfanatiker. Det låter ju som om kirurgen menade att jag är oresonlig, beredd på att göra övertramp och fullkomligt osaklig.
Men han kan också menat att jag är hängiven, respektingivande och beredd på att kämpa för det jag tror är rätt.
Så menade han förstås.
Och vänd till Mehmed sa jag: ”Så tydligt har aldrig någon uttryckt sin respekt för mina åsikter. Välkommen till avdelningen. Vi kommer säkert att få det trevligt tillsammans”.
Och se, visst fick vi det trevligt tillsammans. För Mehmed var inte barns rätt till föräldrarna tid och kropp något kontroversiellt. För honom var det kanske en tyst, ens aldrig ifrågasatt, kunskap, att vissa saker aldrig skall förvägras barnet. Kan den tysta kunskapen ha något samband med att jag och mina meningsfränder på avdelningen färgar våra hår med en prima exportprodukt från mellersta östern? Eller är det Pippistyrka vi tror oss behöva?
Eva-Lotta Funkquist
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar